Stadens beståndsdelar - både materiella och immateriella

Frågan huruvida stadens beståndsdelar varit desamma genom tiderna, om de bara bytt form, är intressant. När man läser Cecilia Björks ”Så byggdes staden” så får man känslan av att staden är uppbyggd av en mängd väl definierade beståndsdelar, att stadsbyggandet nästan blir som att bygga med LEGO. Och att dessa beståndsdelar varit i stort sett densamma under mycket lång tid, de har bara ändrats till färg och form. Även Söderkvist i ”Ur Planeringens utmaningar” är inne på ungefär samma spår då hon hävdar att all arkitektur kan härledas ur tre olika grundstilar, klassicism, medeltida stil och modernism. Och säkert är det så. Men det gäller ju att detta tänk där staden är uppdelad i byggklossar inte hindrar kreativiteten. Att inte de som planerar nya stadsdelar alltid väljer parkbänk 1A för att de alltid gjort det, utan att de tänker till varje gång och ser om det finns andra varianter som är bättre. Och även om många av byggstenarna är desamma över tiden så sker det förändringar. Till exempel sådant som har med den tekniska utvecklingen att göra så som elstolpar, elskåp, parkeringsplatser, tunnelbaneuppgångar, mobiltelefonmaster och belysningsarmaturer. Men vi har ju även ett relativt nytt fenomen med alla de återvinningsstationer som sätts upp både i och utanför staden. Så jag skulle nog säga att byggstenarna i stadsplaneringen förändras med tiden, men att det oftast sker mycket långsamt.

Det är också slående hur träffsäkert de olika arkitektoniska stilarna beskrivs i ”Så byggdes staden”! När man promenerar runt i Stockholms innerstad känner man direkt igen de olika stilarna och kan lätt placera husen i rätt tidsperiod. Det är dock en stilperiod som när jag läste om den i kurslitteraturen blev lite fundersam över, och det är den som var på 1990-talet och som de kallar för ”stilblandning”. Motiveringen till namnet är att man då tittade tillbaka och lät sig inspireras av äldre stilar. Men är inte alla stilar mer eller mindre en mix av gamla stilar, om än anpassade? I litteraturen konstateras ju också, som jag skrev om tidigare, att allt har sitt ursprung i endast tre grundstilar, klassicism, medeltida stil och modernism. Så på så sätt är väl alla stilar, förutom möjligen just de tre, stilblandningar? Så nog tycker jag att man ska hitta på ett bättre namn på 1990-talets arkitektur!

Och förutom de materiella beståndsdelarna finns givetvis allt det immateriella, det vill säga det som ger staden liv. Och den viktigaste beståndsdelen där är kanske människan och interaktionen människor emellan och interaktionen mellan människor och miljön. De materiella beståndsdelarna ska ju utformas så att de främjar det mänskliga livet. Vi människor har känslor och sinnen, och för att vi ska trivas och må bra så måste våra känslor och sinnen fyllas av sådant som vi uppskattar. Så att vi tilltalas av stadens färger och former är viktigt för att vi ska trivas. Men det räcker inte med bara ”döda” ting, hur bra utformade de än är, det måste finnas plats i staden för att träffa andra människor. Och vi har alla olika sätt som vi gillar att umgås på och det gäller att stadens mötesplatser uppfyller så mångas behov som möjligt. Det kan vara allt från platser för spontana samtal med främlingar till söndagsmiddagar med familjen. Så målet med det materiella är att få det immateriella att ”funka” så bra som möjligt!

Västra Eriksberg

När det gäller filmen om Västra Eriksberg, som jag specialstuderat i samband med detta inlägg, så måste jag nog erkänna att jag blev attraherad av den. I alla fall i ett första skede. När jag sedan började fundera lite djupare på innehållet blev jag mer och mer kritisk. Min kritik består i huvudsak av två delar, dels att jag inte tycker att de utnyttjat hamnområdet och dess kulturarv tillräckligt bra och dels att filmen ger ett lite väl rosenskimrande och snobbigt intryck. Rosenskimrande på så sätt att alla i filmen ser så där välmående och snygga ut som man bara gör i reklamfilmer. Det ser nästan ut som en sagovärld. Var är pensionären med rullatorn? Dessutom tycker jag inte att det verkar som att de tagit tillvara på områdets karaktär och historia. (I alla fall inte vad jag kan se på deras hemsida.) De har visserligen bevarat en gammal hamnkran och torrdockan. Men i övrigt ser det inte ut att finnas mycket som påminner om att det varit ett hamnområde. Så kanske att de skulle ha sparat mer av den gamla bebyggelsen? Min erfarenhet av nybyggda områden är annars att de lätt blir sterila och opersonliga, och att det känns mer som att komma in i ett hotellkomplex än ett mysigt bostadsområde. Med lite mer av gammal bebyggelse bevarad så tror jag att området fortare kommer att kännas hemtrevligt och få en mer genuin karaktär. Jag är övertygad om att i ett hamnområde som det i filmen så fanns det mängder av häftiga hamnbyggnader som kunde ha bevarats. Varför inte ha ett café i en gammal verkstad? Eller kanske en biograf i en oljecistern? Sedan nämnde de ingenting om hur omgivningen runt området ser ut, något som är viktigt. På Lidingö här i Stockholm har vi ett område kallat Gåshaga som har häftiga hus placerade precis vid vattnet. Men precis utanför området finns ett litet industriområde. Inte så kul.

Och något jag tänkte på när det gällde utformningen av stadsplanemönstret för de olika delområdena är att de är så pass olika. Det finns områden som följer den trend som råder just nu, dvs. kvarter som öppnar sig mot naturen och vattnet. Men jag ser också att det kommer att byggas ett par höga punkthus, och det är väl inte så vanligt idag? Och dessutom ett par stycken slutna kvarter som bildar storgårdskvarter. Och längs dockan kommer det att byggas något som nästan ser ut som parallella lamellhus.

Sydsvenskan hade en deprimerande artikel! Det är skrämmande om stadsplaneringen påverkas av främlingsfientligheten. Att utestänga invandrar från bostadsområden kommer bara att skapa förlorare. De svenskar som bor inne i dessa inhägnade områden kommer att bli alltmer rädda, instängda och inskränkta och de invandrare som bor utanför kommer ha ännu svårare att integreras i vårt samhälle och känna sig alltmer utanför. Jag tror istället att man när man planerar ny områden ska ta hänsyn till de kulturella inslag som invandrarna bidragit med. Vad är det som säger att den svenska arkitekturen, de svenska planlösningarna och de svenska stadsplanemönstren är de bästa och de som alltid ska gälla? Nog tycker jag att vi skulle kunna tillåta oss att influeras lite mer av andra kulturer när vi bygger våra städer!..