Anders Jallai - bra men ingen ny Guillou

Anders Jallai med böckerna "Spionen på FRA" och "Landsförrädaren" har av flera kallats för den nya Guillou. Och visst ligger det något i detta, både skriver om agenter och spioner samt det hemliga maktspelet som utspelar sig mellan länders olika underrättelseverksamheter. Och en annan likhet är att båda verkar vara mycket insatta i hur detta maktspel fungerar. Även om det för en lekman ju är oftast är omöjligt att tolka vad i böckerna som är verkligt och vad som är fiction.

Men sedan slutar enligt mig likheterna, för där Guillou har ett otroligt drivet språk så faller Jallai platt. Guillou har ett helt annat flyt i sina böcker. Jallais språk känns lite mer amatörmässigt och "styltigt", flytet vill liksom inte riktigt infinna sig. Och allt i Jallais böcker är extremt macho och hårdkokt, Guillou känns riktigt mjuk och feminin i jämförelse. I Jallais böcker är det i stort sett bara män, och det är inte vilka män som helst nej alla är typ attackdykare, specialsoldater, spioner, agenter osv. Och i var och varannan mening flygs det med helikoptrar på låg höjd, motorbåtar i 70 knops fart eller med Willysjeepar på skogsvägar. Och givetvis mängder av vapen och slagsmål. Allt i böckerna är så übermacho och så übermilitäriskt att det faktiskt blir lite komiskt. Och det gör att storyn tappar i trovärdighet, vilket är synd, för antagligen ligger det en hel del sanning i storyn. Jallai verkar insatt i det han skriver.

Det finns även hel del i övrigt att önska av hur han disponerar sidorna. Vissa händelser som är extremt avgörande avhandlas på ett par sidor, ska inte nämna vilka då det spoilerar handlingen, medan andra delar viks ut över en mängd sidor. Kanske att böckerna skulle redigerats lite hårdare och kanske kortats med 100 sidor.

Men nog med klagande! Anders Jallais böcker är läsvärda. De är trots alla sina brister spännande och storyn är ibland tankeväckande. Kanske ligger det en del sanning i det han skriver?........