I dokumentären The Revisionaries (http://www.therevisionariesmovie.com/) får vi en inblick i det amerikanska skolväsendet och hur det går till när det bestäms vad de amerikanska studenterna ska lära sig. Och det är en skrämmande bild som målas upp där politik och ideologier går före vetenskap och fakta.
I dokumentären får vi följa arbetet i Texas Board of Education, det politiska organ som bestämmer vad som får stå i de böcker som används i texas skolor. Och eftersom Texas är en stor och inflytelserik stat så kommer deras beslut även att påverka övriga USA. Läromedelsförlagen gör ju inte en utgåva för varje stat utan de gör läromedel som kan användas över hela USA.
Det skrämmande är att dessa beslut för det första fattas av politiker och för det andra fattas mycket summariskt. Givetvis ska det vara sakkunniga vetenskapsmän, forskare och pedagoger som utformar läromedlen, men så är alltså inte fallet i USA. Här styrs sakinnehållet i skolböckerna av politiker, politiker som ofta vill se att just deras ideologi och tro avspeglas i läromedlen. I filmen tydliggörs detta av ordföranden i Texas Board of Education som är en starkt troende kreationist, en tro som förnekar elementära vetenskapliga fakta kring till exempel evolutionen. På grund av hans personliga övertygelse så vinklas läromedlen till att lyfta fram kreationismen på bekostnad av vetenskapen. Skrämmande!
Filmen Tretton Dagar från 2000 är en riktig nagelbitare. Handlingen kretsar kring det kalla kriget och Kubakrisen, vilket ju låter torrt men oj så spännande det är! Och det är skrämmande när man inser hur nära vi var ett tredje världskrig. Rekommenderas!
"Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult" måste vara en av de sämsta filmerna på mycket länge. Lyckas man se hela filmen utan att spola så är man duktig. Och så har man för mycket fritid. För det här är inte värt att lägga tid på. Jag satt mest och tyckte synd om skådespelarna, antagligen satt de med ett kontakt som sa att de inte kunde dra sig ur. För de borde anat ganska snabbt under inspelningen att filmen kommer bli en kalkon. Och det är inga dåliga skådespelare som gör bort sig i den här filmen, eller vad sägs om den här listan:
Kjell Bergqvist ... Åsa-Nisse
Michael Segerström ... Klabbarparn
Ann Petrén ... Eulalia
Sissela Kyle ... Kristin
Johan Glans ... Mårten Dagelid
Johan Rabaeus ... Sjökvist
Henrik Dorsin ... Knohultarn
Maria Lundqvist ... Statsministern
Sofia Helin ... Fröken Britta
Stig Grybe ... Greven
Allan Svensson ... Storbonden
Brasse Brännström ... Hovmästaren
Sven Melander ... Direktör Månsson
Claes Månsson ... Ebbe i Ryd
Ann Westin ... Greta-Stina i Ryd
Henrik Hjelt ... Tränaren....
En film som är den fjärde uppföljaren samt har The Rock i en av huvudrollerna kan man knappast ha höga förväntningar på. Men jag måste säga att "Fast & Furious 5" var en riktigt underhållande actionfilm, ja faktiskt en av de bättre actionfilmerna jag sett på mycket länge. Specialeffekterna är grymma, biljakterna (som det är många av) är fartfyllda, hjältarna är lite härligt ironiskt macho och skurkarna blåsta och stereotypa. Precis som det ska vara i den här typen av film. Och det är faktiskt inte bara jag som gillar filmen, den har fått finfina betyg på imdb. Så koppla bort hjärnan och se den!....
Filmen "Inside Job" av regissören Charles Ferguson är en mycket bra dokumentär om finanskrisen 2008. Här får man en pedagogisk förklaring till hur krisen uppstod. Och när man förstått detta så blir man nästan lite rädd när man inser hur egoistisk och kortsiktig finansmarknaden är. Det är skrämmande hur alla finansiella företag och institutioner håller varandra om ryggen och hur de högsta cheferna trots att de är väl medvetna om att de för världen mot en katastrof tar ut gigantiska arvoden. Rekommenderas!
Den norska filmen Trolljägaren av regissören André Øvredal är en riktigt fyndig dokumentär om troll. Och ja, det är en fejkdokumentär. Givetvis. För inte finns väl troll? Eller gör de? I den här filmen får vi följa ett par amatörfilmare som ska göra en dokumentär om en mystisk man och ett antal mystiska händelser. Det visar sig att de kommer ett riktigt scoop på spåren. Den här mystiska mannen är inte vilken man som helst, utan som filmens titel antyder så är han trolljägare. Amatörfilmarna får följa den här mannen ett par dagar och det blir äventyrsfyllda dagar. Minst sagt.
Jag gillar den här filmen! De behandlar ämnet troll på ett så seriöst sätt så att det blir riktigt kul. Tänk er att Janne Josefsson från Uppdrag Granskning skulle göra en dokumentär om troll. På fullt allvar. Det skulle vara ganska kul. Och just så kul är den här filmen! Dessutom har de lyckats göra den spännande också, det är absolut ingen skräckfilm men bitvis är det i alla fall ganska spännande. Och en del av specialeffekterna också ganska snygga. Men framförallt vinner den här filmen på skön humor och en stor fyndighet!
Det här är utan tvekan en av årets bästa filmer! Regissören Tom Hooper har tillsammans med skådespelarna Colin Firth och Geoffrey Rush i "The Kings Speech" skapat ett mästerverk. Filmen handlar om kung George VI och hans kamp för att övervinna sin stamning. Andra världskriget står för dörren och kung George VI vet att det förväntas av honom att han i och med detta ska hålla tal till nationen. Något som han fruktar då han är rädd att göra sig till åtlöje på grund av stamningen. Till sin hjälp, motvilligt i början, tar han då en talpedagog, spelad av Rush. I filmen får man följa deras kamp för att övervinna kungens stamning. Vid sidan om denna kampen får man även följa de interna intrigerna i kungahuset som föregår hans kröning.
Colin Firth och Geoffrey Rush gör i den här filmen skådespelarprestationer i absolut världsklass. Firth tolkning av den stammande kungen är mästerlig. Dessutom är birollsinsatserna genomgående bra. Handlingen är fängslande, den lilla mannen, talpedagogen, som hjälper den store mannen, kungen. Att handlingen dessutom bygger på verkliga händelser gör den inte sämre, tvärtom. Men filmens verkliga styrka är dialogen. Dialogen mellan kungen och talpedagogen är lysande! Trots att mycket av filmen utspelar sig i ett och samma rum blir det aldrig tråkigt, och detta tack vare dialogen. Jag förväntar mig att får se den här filmen som teaterpjäs snart, den är som klippt och skuren för det!
En film som starkt rekommenderas! Betyget blir en stark fyra av fem möjliga.......
Nedanstående dokument går igenom de grundläggande begreppen inom filmvetenskapen. Dokumentet rör allt från klippning, foto, ljud, mise-en-scéne till genrer och berättartekniker. Allt exemplifierat med ett antal olika filmer.
Oj, Koyaanisqatsi är verkligen en häftig film! Det är som att titta på någon form av rörligt konstverk. Regissören Godfrey Reggio har lyckats skapa en film som trots att den saknar handling, dialog eller huvudpersoner suger fast åskådaren. Bildvalet i kombination med den lite lätt psykedeliska musiken gör att man nästan hamnar i någon form av meditativt tillstånd, och i alla fall jag hade svårt att slita mig från filmen.
Koyaanisqatsi är en experimentell film med associativ form. Experimentell därför att den som det står i Film Art ”challange orthodox notions of what a movie can show and how it can show it”. Och det tycker jag stämmer väl in på den här filmen, den följer inte de gängse normerna för hur en film ska se ut. Och enligt Film Art så skapas experimentell film oftast av fristående filmskapare och filmstudios vilket i alla fall till viss del verkar stämma i det här fallet. Den hade till exempel en mycket liten budget och studion är inte någon av de största. Men studion, American Zoetrope, är ju knappast liten (vilket i och för sig kanske inte är ett krav för en experimentell film?) då den är startad av personer som Coppola och Lucas och då den har skapat filmer som Lost in Translation. Det verkar dock som att inte alla är överens om att den är experimentell för läser man på tex svenska wikipedia så står det där att det är en dokumentär. Men även om det finns dokumentära inslag så anser jag att filmen har en tydligt tyngd mot det experimentella.
Och att filmen är associativ tycker jag framgår klart. Filmen är uppbyggd av videosekvenser som var för sig saknar betydelse för oss men när de sätts ihop till en helhet så börjar vi associera. I Koyaanisqatsi förekommer tydliga associationer/kopplingar. Det finns till exempel en scen där vi ser människor åka uppför en rulltrappa som följs av en scen av ett löpande band på en fabrik. Här är det ju inte svårt att associera vårt dagliga stressiga liv till ett maskinellt löpande band. Och i en annan sekvens så finns en tydlig liknelse mellan datorspel och en bil som far fram i hög hastighet. Andra liknelser är flygbilder över en stad som liknas vid elektroniken på ett kretskort eller bilar som liknas vid tanks. Filmen är fylld av sådana associationer. Så någon mise-en-scen i traditionell bemärkelse finns väl inte i den här filmen? Regissören har så vitt jag förstått det inte själv byggt upp scenerna utan de är inköpta videosnuttar skapade av andra. Och de individuella sekvenserna är så vitt jag förstått det i någon form dokumentära, det vill säga de är inte arrangerade. Däremot är det självklart att det är ett extremt medvetet val vilka videosekvenser som ska användas. Och i vilken ordning de ska visas.
Det finns som sagt ingen dialog eller berättarröst som talar om hur vi ska tolka bilderna utan det är våra associationer som så att säga ger filmen en mening. Och det är svårt att missa vad Reggio vill säga med filmen. Vi måste lära oss att leva i harmoni med naturen. Och att vi måste bryta oss loss från det ”myrsamhälle” som maskinerna skapar och se oss mer som enskilda individer. Jag är dock osäker på om den här typen av filmer verkligen är effektiva när det gäller att nå ut med ett budskap. Om man vill värna om naturen så tror jag att mer traditionella naturdokumentärer är att föredra. Även om Koyaanisqatsi är läckert att se på så ger den mig lite dåliga vibbar. När jag ser filmen så får jag en känsla av att titta på något som är producerat av någon frikyrka eller newage-rörelse. Så kanske att målgruppen för den här filmen är de som normalt inte tittar på mer konventionella dokumentärer?
Och en annan viktig sak i filmen är kombinationen av slow motion och uppspeedade sekvenser. Detta gör att avsaknaden av harmoni mellan människa och natur blir ännu tydligare. Och musiken har absolut en viktig roll att spela trots att den är relativt enformig och minimalistisk. Dess variation i snabbhet bidrar till att förstärka effekten av det visuella. Musiken har också en effekt som nästan kan verka hypnotisk, man liksom sugs fast vid filmen. Och något annat jag reflekterade över var att det var en mycket liten del av filmen som ägnades åt att visa hur vacker naturen var, dem absolut största delen ägnades åt att visa stressade storstadsbor. Kanske skulle budskapet ha gått fram ännu bättre om mer tid ägnats åt att faktiskt visa hur vacker naturen kan vara? Sedan försökte jag tyda och se om filmen ger oss hopp eller inte. Kommer människan att ta sitt förnuft till att fånga och leva mer i hamoni? Men jag tyckte nog att filmen var ganska dyster. Till exempel så föreställer en av de sista scenerna en exploderande rymdraket (den raket som skickades upp i början av filmen). Och detta kan man ju knappast tolka som något annat än något dystert och misslyckat…eller?..
The Wild Bunch (Det vilda gänget på svenska) av Sam Peckinpah tycker jag på många sett är en typisk westernfilm. När man pratar om genrer så är konventioner ett viktigt begrepp, det vill säga allmänt accepterade uppfattningar om vilka olika element som ska ingå i en viss genre. Dessa konventioner sätts genom att film efter film upprepar till exempel en viss handling eller en viss filmteknik. Efter ett tag har en filmgenre etablerats. The Wild Bunch är en typisk westernfilm då den följer många av de konventioner som vi förknippar med en film i den genren. Till exempel följer filmen det klassiska westerntemat med ett gäng laglösa personer som kommer i våldsam kontakt med det civiliserade samhället. Även den klassiska hederskodexen som finns mellan gängmedlemmarna i westernfilmer finns med i The Wild Bunch. Hämnd är ett annat klassiskt westerntema som även finns med här.
Film Art pratar även om ikoner som är kopplade till en viss genre och The Wild Bunch är fullt av sådana. Vi har det klassiska bankrånet och tågöverfallet. Det är vilt skjutande med döda män som faller ner från taken. Givetvis hästar överallt, hästar som simmar över floder, hästar som rider utmed järnvägsspåren, hästar som rider på rad över öppna landskap och så vidare. Huvudpersonerna är väderbitna män som ser ut att ha tillbringat hela livet i sadeln och i saloonen. Det sitter runt en öppen eld på kvällen och spelar gitarr och dricker sprit direkt ur flaskan. Och givetvis finns det en bordell med. Alla dessa element/ikoner och många därtill gör att man direkt kan placera den här filmen i westerngenren. Det känns nästan som att vissa typer av scener, tex tågöverfallet, är obligatoriska i en westernfilm.
Och även olika typer av filmtekniker kan vara karakteristiska för en viss genre enligt Film Art. När det gäller westernfilmer så tycker jag att man kan se att de använder sig av en speciell färgskala, de går ofta i olika bruna nyanser, ibland kanske med inslag av grönt och gult. I The Wild Bunch tycker jag att detta är mycket tydligt, det är nästan som att se en svartvit film fast i brunt så att säga. Det är brun jord, bruna hästar (hur ofta ser man en kritvit häst i en westernfilm?), brun hy, bruna kläder, bruna byggnader och så vidare. Läste också att The Wild Bunch var en av de första (kanske den allra första?) westernfilmerna som filmades i widescreenformat. Och just widescreenformat är en teknik som jag starkt förknippar med den här genren. De rider i solnedgången i ett oändligt landskap från ena sidan av filmduken till den andra. Widescreenformatet förstärker den ensamhet och det utanförskap som de laglösa i filmen känner. Eller jag antar att de känner så trots sin hårda yta?
Men sen är det också som Film Art skriver att det inte finns någon entydig definition av vad en viss genre är. Och att det inte finns vattentäta skott mellan genrer. En film kan således givetvis tillhöra flera genrer. Eller vara en kombination av olika. När det gäller The Wild Bunch tycker jag att det finns vissa saker som bryter mot westernfilmens konventioner. Till exempel så är filmen extremt mycket råare än vad i alla fall jag är van vid att westernfilmer är. Här har vi scener där civila dödas på löpande band. Döda kroppar som faller ihop i slowmotion. Vi har scener där kvinnor används som levande sköldar. Striderna bevittnas av barn. Barn som för övrigt torterar och eldar upp djur på ett grymt sätt. Gisslan förnedras och tvingas till exempel att dansa och sjunga. Jag har fått uppfattningen att westernfilmer oftast är mer ”gentlemannamässiga”, det vill säga även skurkarna beter sig juste mot civila och det våld som finns är ofta inte så explicit. Och i ”vanliga” westernfilmer så finns ofta ett romantiskt inslag, damerna behandlas med mer respekt och de har ofta en mer framträdande roll. Det är ju ofta som en av de laglösa blir kär i en civiliserad kvinna och att filmen sedan handlar om den laglösas kamp med sig själv huruvida han ska fortsätta vara laglös och förlora kvinnan eller stanna upp, gifta sig och bli civiliserad. Men det romantiska inslaget saknas i The Wild Bunch. Filmen spelades in mitt under Vietnamkriget och läste på nätet att detta antagligen påverkat så att filmen blivit mer rå och realistisk. Men visst är det en westernfilm men kanske att den även har inslag av andra genrer? Kanske råheten gör att den till viss del är en gangsterfilm? Eller en krigsfilm då det förekommer kulsprutor och andra vapen i mängder?
Något som säkert alla har testat någon gång är att stänga av ljudet för att se hur stor del av filmupplevelsen som försvinner. Och i Alejandro Amenábars film The Others tycker jag är en film som verkligen visar hur stor del av filmen ljud kan vara. I stort sett hela den skrämmande stämningen i filmen försvinner om man stänger av ljudet. Och kanske att ljudet är extra viktigt i just den här typen av skrämmande filmer? Jag tror det!
I The Others tycker jag man kan se ett tydligt upplägg när det gäller ljudläggningen. I början av filmen är det mycket sparsamt med ljud, vi hör endast skornas klickande mot golvet, dörrarnas knarrande, nycklarnas skramlande och liknande väl avgränsade ljud. Dialogen är också mestadels dämpad och när Kidman pratar med barnen så viskar hon ofta. Viskandet får oss att tro att det finns något farligt där ute som inte får väckas. Och Kidman har dessutom i stort sett hela tiden ett stressat tonfall som ytterligare förstärker den oroliga stämningen. Ljudmattan är i början av filmen mycket ”gles” och den spröda klangen ger oss en känsla av utsatthet och att något skrämmande är på väg att hända. Kanske också det relativt få effekterna och det sparsamma användandet av musik i filmens början gör att vårt hörselsinne skärps och att vi så att säga kalibreras efter detta? Och när det sedan gått en bit in i filmen och ljudets volym ökar och ljudmattan blir ”tjockare” i samband med något läskigt så blir den skrämmande effekten desto större därför att vi just är vana vid en låg volym. Just den stora kontrasten mellan tystnad och höga volymer tycker jag är kännetecknande för den här typen av filmer. Och det finns även en kontrast mellan musikens och effekternas tonhöjd. Den musik som i början spelas när Kidman drar för gardinerna är till exempel mycket dov medan de ljud som spelas då något skrämmande händer oftast är ljusa, stråkliknande skärande ljud.
Det finns flera exempel på ljud som är offscreen, till exempel när Kidman hör någon gråta eller då hon hör pianoljud. Andra ljud som är offscreen till att börja med men som sen övergår till att bli onscreen är de fotsteg Kidman hör i dimman. Och man kan ju även fundera på om en del av de ljud som hörs i filmen verkligen är verkliga ljud? Kanske de endast finns i karaktärernas huvud och på så sätt är interna diegetiska ljud? Jag tolkade det i alla fall så till att börja med även om filmens upplösning gör att man nog kan tolka det som att de är externa. Ljuden är i så fall trots detta diegetiska även då de finns i karaktärernas huvuden. Däremot finns det inte så många icke-diegetiska ljud. Musiken är dock självklart ett sådant. Men även till exempel en del av de skrikande läten som hörs när något hemskt händer uppfattar jag som delvis icke-diegetiska Ljuden låter som en blandning av mänskliga skrik och ljudeffekter. Så kanske att de är en mix av diegetiska och icke-diegetiska ljud?
Tror för övrigt att detta är en film man måste se flera gånger för att uppskatta till fullo.
FilmenDuplicity, av Tony Gilroy och med Julia Roberts och Clive Owen, använder sig minst sagt flitigt av tillbakablickar. Man skulle nog kunna säga att filmen till stora delar bygger på just tillbakablickar för att hålla spänningen och nyfikenheten uppe. Tillbakablickarna driver i högsta grad filmen framåt (trots att de är tillbakablickar…) på så sätt att man som tittare får ytterligare en bit av pusslet kring de två huvudpersonerna. Med tillbakablickarna så ökar handlingen i komplexitet i och med att nya trådar i handlingen tillförs men de bidrar också till att man sakta men säkert får en mer komplett bild av handlingen.
Och i filmen kan man se många exempel på olika klippmetoder. I början av filmen finns en klassisk 180° scen, den scenen i filmens början när de träffas i Dubai. Det börjar med en etablerande scen som visar hotellets poolområde för att sedan fokusera på våra två huvudpersoner. Där etableras en 180°-axel där kameran filmar dem om vart annat under dialogens gång. Så kallad shot/reverse tagning. Deras ögonlinjer matchas dessutom. Första tecknet i filmen på att den inte är temporalt linjär är i början av filmen när Roberts överger den nerdrogade Owen på hotellrummet. Här delas filmytan upp i flera mindre delar, split screen, där vi får se Roberts förehavande just innan hon lämnar rummet från flera olika vinklar. De fyra bildrutorna är förskjutna i tiden om än bara lite, på så sätt börjar Gilroy redan där ”leka” med tidsbegreppet. Det sker ett flertal tillbakablickar i filmen och vid tillbakablickarna använder sig Gilroy av två klipptekniker som sedan används i hela filmen. När tillbakablicken börjar visas ett flertal olika smårutor (split screen), ett par som visar nutid och ett par som visar dåtid, och vi tas sedan tillbaka till nutid genom att bilden minskas och ”sugs” in mot mitten. Dessutom hjälper Gilroy oss genom att vid tillbakablickarna skriva ut var i tiden och på jorden vi befinner oss. Detta sammantaget gör att filmen trots den ganska komplexa handlingen och klippningen är relativt lätt att följa. Det finns i filmen även en annan typ av tillbakablickande och det är när en genomgång hemma på spionkontoret varvas med scener från Bahamas. Bahamsklippen smälter sedan samman med berättelsen som berätta på spionkontoret och man får på så sätt en smidig övergång till handlingen på Bahamas.
När de gäller de klippningens rytm så tycker jag att klippen är relativt långa. Finns tex långa tagningar då kameran följer personer genom korridorer. Man kan dock se att klippen blir lite kortare vid vissa tillfällen, till exempel i början när Owen skuggas på gatan eller vid vissa snabba replikskiften. Men de klippen är fortfarande relativt långa jämfört med vad jag tycker man kan se i många andra filmer. Dock sker det i sista halvtimmen en förändring av klippningens karaktär tycker jag. Då börjar klippen bli drastiskt mycket kortare och dessutom förekommer inga mer tillbakablickar. Gissar att tanken är att detta ska öka tempot i filmen. Vi ska känna hur tajt med tid Roberts har på sig för att hitta skannern som hon kan skicka iväg formeln med. Tempot hade säkert tappat fart om Roberts letande hade avbrutits av tillbakablickar. Så filmen har alltså en tydlig rytmik i klippningen enligt mig, de första tre fjärdedelarna av filmen har relativt långa klipp, ofta med en kamera som följer personerna, medan den sista fjärdedelen har ett betydligt högre klipptempo.
När det gäller grafiska relationer i filmen så tyckte jag att det fanns två typer av grafiska och estetiska upplägg som följde genom hela filmen. När filmen utspelade sig i huvudpersonernas arbetsmiljö, dvs på de olika företag de arbetade för så var miljön färgfattig och ”tråkig”. När de däremot träffades på tu man hand på något lyxigt hotell så var miljön alltid färgsprakande och ”glad”. Ja la också märke till att deras kläder ofta var färgkoordinerade med omgivningen. Till exempel i första scenen från Rom, där matchar Roberts klänning exakt de omgivande husens.
Även ett par kul detaljer i filmen när det gäller ljud/dialog. De spelar upp samma dialog på flera ställen, tex både i Dubai och Rom. Och ytterligare en kul ljuddetalj är den ljudinspelning av Owen som hans arbetsgivare har lagrat i en mobiltelefon och som Owen får lyssna på.
Speglar är vanlig rekvisita i filmer, så även här. Tex när huvudpersonerna har en dialog i Rom så står Roberts framför en spegel. Man har så att säga två exemplar av Roberts. Kanske för att symbolisera det dubbelliv det innebär att vara spion?
När det gäller klippningen i filmen så fick jag en känsla av Hitchcock. Vet inte exakt vad det var som fick mig att dra paralleller till honom, kanske de scener där kameran sveper in ner över staden? Eller när de skuggar varandra i början av filmen? Eller att just spiontemat är något som Hitchcock använts sig av ett flertal gånger? Fast kanske att alla regissörer är mer eller mindre inspirerade av Hitchcock? :-) .....
Vet inte riktigt vad jag ska tycka om Terry Gilliams film Brazil. Kanske är det så att man måste se filmen flera gånger för att uppskatta den. Nu när jag såg den för första gången fick jag ett ganska negativt och tröttsamt intryck. Den var visuellt färgsprakande, bitvis underhållande och tog upp en hel del tänkvärda ämnen men för min del räckte det inte för att hålla intresset uppe. Jag såg den långa versionen, har läst att det finns flera olika. Kanske borde jag ha sett den nedklippta versionen istället… Ett problem med filmen är att de överlastade scenerna och skådespelarnas vadande i allehanda rekvisita medför att handlingen och budskapet drunknar. Så när det gäller Gilliams filosofi när det gäller mise-en-scen så verkar det som att ju mer desto bättre! De flesta scenerna innehåller extremt mycket färgsprakande rekvisita. Ta bara scenen när de är i hans lägenhet för att reparera luftkonditioneringen (eller vad det nu är) så är skådespelarna knappt synliga bakom alla nedhängande rör. Mitt intryck är att Gillian i många av scenerna vill att vi som tittar ska få en klaustrofobisk och lätt obehaglig känsla. Många av de rum som är med i filmen, så som hans lägenhet eller hans kontor, är dessutom mycket små och ibland också med låg takhöjd. Allt för att få den där klaustrofobiska atmosfären. Gissar att tanken är att det ska spegla huvudpersonens känsla av att vara instängd i den här byråkratiska och maskinella världen. Som kontrast till detta får vi i slutet av filmen se storslagna vyer över ett landskap med berg och dalar. Friheten. Äntligen!
Symboler
Om man nu lyckas filtrera bort den överväldigande scenografin så ser man att filmen berör flera djupare ämnen. Vi har till exempel en kritik mot vår alltför starka tilltro till tekniken. Filmen är kritisk mot byråkrati och övervakningssamhället. Det finns också en kritik mot skönhetsoperationer. Och hans andra chef är ju misstänkt likt Hitler vilket nog inte är en slump. Finns säkert en mängd andra symboler och underliggande meningar i filmen…?
En av de första saker man slås av när man ser filmen Citizen Kane är hur nästan övertydligt Orson Welles använder ljussättning och svart kontra vitt för att peka på vad i scenen som är viktigt och oviktigt samt vem som är ond och vem som är god. Till exempel så är reportern Thompson ofta placerad i skugga, och alltid med ryggen mot kameran. På så sätt tar Wells bort fokus på honom som karaktär, han är inte viktig utan det är de person som han möter som vi ska koncentrera oss på. Reportern finns mest där för att driva historien framåt. Och detta lyckas Wells åstadkomma genom att utnyttja foto, ljussättning och placering i scenen på så sätt att fokus inte läggs på reportern.
Och filmen tycker jag ofta har en stark kontrast mellan det svarta och vita. Ljussättningen gör nästan att det blir som att han målar med vitt och svart. Och ibland utnyttjar han även detta till att peka på det onda respektive det goda. Ett tydligt exempel på detta är när han tvingar sin fru att fortsätta sjunga på operan trots att hon inte vill det. Hon sitter ner och gråter medan Kane står framför henne. Hon syns kraftigt upplyst medan han är i stort sett svart. Han böjer sig sedan hotfullt över henne så att hans skugga faller över henne. Det är ju inte svårt att tolka detta som att han är ondskan som släcker hennes livsglädje.
Sedan var det speciellt två fotovinklar som jag lade märke till. En är den relativt långa sekvens där han träffar sin fru på gatan. Där börjar kameran följa henne när hon går ut från en affär, kameran följer sedan henne en bit ner på gatan tills hon träffar Kane, kameran stannar upp och följer deras samtal för att sedan åter röra sig och följa efter dem då de går in i hennes port. Den här långa sekvensen med kameraåkningar gör att det blir ett ”skönt” flyt i filmen och att scenen nästan blir som en berättelse i berättelsen. Den andra fotovinkeln jag tänkte på var den där kameran är placerad på golvet, jag tror det är efter att Kanes kärleksaffär publicerats i tidningarna. Kane pratar med en man, en man som man ser underifrån. Kanske att detta ska symbolisera att Kane nu sjunkit i aktning? Att han är moraliskt underlägsen? Sedan läste jag på nätet att Wells var tidig med att använda ett djupt fokus, alltså där han hade skärpa på objekt både nära och långt ifrån kameran. I och för sig inget jag lade märke till speciellt men det kan ju ha att göra med att den tekniken är så vanlig idag.
Symboler i Citizen Kane
Det finns ju två uppenbara symboler i Citizen Kane, dels kälken och dels snögloben. Jag ser båda som en symbol för Kanes barndom innan han tvingades lämna sina föräldrar. Kälken användes i scenen då han skildes från sina föräldrar och på så sätt kan kälken symbolisera brytpunkten mellan Kanes lyckliga och olyckliga liv. Huset i snögloben symboliserar hans föräldrahem, det vill säga den tid då han var lycklig.
Sedan har jag sett att andra även har tolkat de statyer han samlar på som symboler. Symboler för hans vilja att kontrollera och utöva makt över andra. Statyerna har han till skillnad från andra människor totalt kontroll och makt över....
Filmen Rescue Dawn av Werner Herzog är snudd på en klassiker, så pass bra är den. Och det är film som nog passerat de flesta ganska obemärkt förbi här i Sverige, vilket är synd. Filmen är en dramatisering av den sanna historien om den amerikanska piloten Dieter Dengles kamp för att överleva i den laotiska djungeln. Han hade störtat och blivit tillfångatagen, men lyckades rymma och tillbringade sedan en tid på flykt i djungeln. Det är en film om hur hemskt krig är men också människans förmåga att överleva. Skådespelarprestationerna är av världsklass och handlingen milt sagt gripande. Kanske att den här filmen i framtiden kommer att räknas som en klassiker? Jag ger den betyget 4 av 5, och det är en 4:a med råge..
Jag kommer här att försöka reda ut vad som menas med begreppet klassisk Hollywoodproduktion. Filmen Trollkarlen från Oz får fungera som exempel. Kommer avsluta med att resonera lite kring genrebegreppet.
En klassisk Hollywoodproduktion har ett berättande och en historia som kretsar kring individuella karaktärer och deras strävan att uppnå vissa mål. För att uppnå dessa mål tvingas karaktärerna fatta beslut och göra val. Besluten och valen präglas av karaktärens egenskaper och personlighet. Orsak och verkan är viktigt här och det är karaktärerna som är centrala och som skapar dessa orsaker. Karaktärens drivkraft att nå vissa mål är alltså centralt i en klassisk Hollywoodproduktion. På vägen mot målet finns ofta flera delmål som måste uppnås, till exempel i form av motståndare (antagonister) som måste besegras av hjälten (protagonisten) eller gåtor som ska lösas. Tiden i den här typen av filmer är linjär, möjligen med undantag för tillbakablickar. Tiden styrs ibland av tydligt uppsatta deadlines. Filmerna är oftast objektiva, det vill säga det som visas är den konkreta fysiska världen sett från åskådarens synvinkel, och narrationen är allvetande, det vill säga vi som åskådare har en bra bild över den totala handlingen och vi vet mer än de enskilda karaktärerna. En klassisk Hollywoodproduktion har dessutom oftast, dock inte alltid, ett slut som binder samman de lösa trådarna och svarar på eventuella obesvarade frågor. Alla orsaker i filmen mynnar här ut i en slutlig verkan.
Utifrån ovanstående beskrivning av vad en klassisk Hollywoodproduktion är så tycker jag att Trollkarlen från Oz i mångt och mycket följer den beskrivningen. Vi har här Dorothy som hjälte och protagonist och som är den som driver handlingen framåt. Hennes personlighet och karaktär sätter prägel handlingen. Det är hennes drivkraft som är filmens motor, först i samband med att hon ville rädda sin hund Toto och sedan då hon ville återvända från Oz till Kansas. På vägen uppstår en mängd situationer som hon måste lösa, så som till exempel hur hon och hennes vänner ska ta sig över den farliga blomsterängen. I bakgrunden finns hela tiden antagonisten (Häxan) som gör livet besvärligt för Dorothy och hennes vänner. I slutet besegras dock häxan och protagonisten (Dorothy) vinner. Slutet blir lyckligt och som åskådare känner man att man får ett avslut. Allt detta enligt modellen för hur en klassisk Hollywoodproduktion ska se ut. Det finns dock saker som avviker, till exempel utspelar sig merparten av filmen i Dorothys huvud. Det är inte en verklig fysisk värld vi ser, vilket är det vanliga i den här typen av filmer, utan Dorothys subjektiva mentala bild. Och det går inte att ta miste på detta då hon klart och tydligt vaknar upp ur sin dröm på slutet.
Visst kan även många av dagens filmer kategoriseras som en klassisk Hollywoodproduktion. Kanske de tydligaste exemplen är äventyrsfilmer som Indiana Jones och Kristalldödsskallens rike eller actionfilmer som Quantum of Solace. I de här filmerna har vi mycket tydliga hjältar (protagonister) och skurkar (antagonister). Hjältarna måste här ta sig förbi ett antal hinder, något som de gör på grund av deras speciella färdigheter i att till exempel kunna hantera en piska eller skjutvapen. Filmerna är berättade på ett objektivt sätt och vi har en tydlig kronologisk ordning, ofta med någon form av deadline. Filmerna slutar med någon form av slutstrid eller upplösning där hjälten uppnår sitt mål och vi får svar på alla våra frågor. Sedan är det givetvis så att berättandet präglas av den tidsperiod då filmen producerades. Om Trollkarlen från Oz präglas av 1930-talets depression och efterdyningarna av första världskriget så präglas Quantum of Solace och dess handling av vår tids miljöproblem (vattenbrist i det här fallet), globalisering (utspelar sig över ett stort geografiskt område) och teknik- och kommunikationsutveckling (tillgång till all information när som helst var som helst). Dessutom ger utvecklingen inom produktionstekniken filmskaparna större möjligheter att förverkliga sina idéer. Men trots teknikens och samhällets förändringar så tycker jag man kan se tydliga gemensamma grunddrag mellan filmer så som Trollkarlen från Oz och mer moderna klassiska Hollywoodproduktioner. Finns ju för övrigt ett antal moderna filmer som ligger Trollkaren från Oz mycket nära både när det gäller form och handling, till exempel Alice i Underlandet och Kalle och Chokladfabriken.
Filmens foto är i filmen uppdelat på de svart/vita (eller är det sepia?) sekvenserna i början och slutet samt den långa färgsekvensen däremellan. Detta gör att det mycket tydligt framgår vad som är dröm (Oz) och vad som är verklighet (Kansas). Att filma i färg var mycket svårare då än vad det är nu, till exempel återgavs inte vissa färger korrekt på filmen vilket gjorde att man ibland fick laborera sig fram till rätt färg. Att få fram den gula färgen till ”The Yellow Brick Road” var till exempel inte helt lätt. (”The Wizard of Oz”, Wikipedia) Kontrasten mellan det färgglada och det svart/vita finns på flera ställen i filmen, till exempel är den onda Häxan och hennes omgivning avbildade i mörka färger medan Dorothy och hennes vänner är färgglada. Ljussättningen i landet Oz är mycket ljus och efterliknar inte någon form av verkligt solljus. Man får ibland känslan av att det är ljussatt mer som en teaterscen än för att återskapa någon form av verklighet. Nu är ju i och för sig Oz inte något verkligt utan ett fantasiland… Jag fick också intrycket av att filmen har relativt långa sekvenser/tagningar med relativt få klipp. I alla fall om man jämför med många av dagens filmer som ofta har en ”MTV-klippning”. Detta gör att man får ett lugnt intryck av filmen.
Musiken i filmen har en central roll även om det är relativt lite musik jämfört med många andra musikalfilmer. Och filmens texter är en integrerad del av filmen som för handlingen framåt. Sångtexterna speglar till exempel Dorothys förhoppningar och önskningar. I början av filmen vill hon bort från de bekymmer hon har hemma i Kansas vilket speglas i texten till ”Somewhere over the rainbow”, till exempel i textraden ”where trouble melt like lemon drops”. Musiken används också för att skapa upprepningar och rytm i filmen, till exempel genom att ”We´re Off to See the Wizard” spelas varje gång Dorothy träffat någon ny karaktär.
Trollkarlen från Oz tillhör inte bara en genre utan flera. Den mest uppenbara är kanske musikalfilmen då filmen innehåller ett flertal renodlade sång- och dansscener. Dessutom tenderar musikaler ofta åt att vara ljust ljussatta samt färgglada vilket Trollkarlen från Oz också är (i alla fall till största delen). Sedan finns det saker som kanske inte följer huvudspåret inom musikalgenren, till exempel så saknas den tydliga kärlekshistoria som oftast är framträdande i musikaler. Dorothys kärlek till sitt hem och sina vänner i Kansas växer visserligen fram i filmen men det är inte den klassiska kärlekshistorien mellan kvinna och man. Och den handlar inte heller om livet på och omkring scenen vilket är kanske det mest klassiska musikaltemat.
Förutom att vara en musikalfilm så tillhör filmen även genren fantasy (finns det en bra svensk benämning på den genren?). Trollkarlen från Oz innehåller en mängd av de klassiska attribut som hör till fantasygenren, vi har här häxor och trollkarlar, påhittade varelser och övernaturliga händelser. I stort sett hela filmen utspelar sig dessutom i en påhittad fantasivärld. Om man tittar på hur The Internet Movie Database (IMDB) kategoriserar filmen så lägger de till ytterligare två kategorier, nämligen äventyrsfilm och familjefilm.
Källa: ”Film Art”, Bordwell T. och Thompson K., McGraw-Hill 2008....
Conviction av Tony Goldwyn och med Hilary Swank och Sam Rockwell i huvudrollerna är ett överraskande bra juristdrama. Filmen handlar om en syster som försöker få sin fängslade bror frikänd. Systern blir i det närmaste fanatisk i kampen på att hitta hål i bevisföringen mot brodern, ja det går så långt att hon utbildar sig till jurist. Temat i filmen är knappast originell men den här filmen lyckas ändå hålla intresset och spänningen uppe, man blir engagerad och vill verkligen veta om brodern är oskyldigt dömd eller inte och om systern lyckas få honom frikänd. Och det blir inte sämre av att filmen bygger på en sann historia. Gillar man filmer som Pelikanfallet och Klienten så gillar garanterat även denna.
Ska man kritisera något så får det bli att filmen ibland är ganska långsam samt att produktionen känns lite TV-mässig..
Jag kommer i den här rapporten att beskriva vad en digital berättelse är och hur de kan användas inom skola och utbildning. Jag kommer även att utvärdera två av de online-verktyg som finns och visa hur man kan skapa en enkel digital berättelse med hjälp av dessa.
Digitalt berättande – vad är det?
Den digitala berättelsen är en berättelse som använder sig av en kombination av olika digitala media, så som bilder, video och ljud. Resultatet blir vanligtvis en kort film. Berättelsen har alltid varit ett viktigt verktyg för kunskapsöverföring mellan människor och den digitala berättelsen är bara ytterligare ett sätt att framföra berättelsen på. Det viktiga är dock fortfarande själva berättelsen. Educause Learning Initiative sammanfattar det på ett bra sätt: “The oral tradition of knowledge transfer and exchange has served as the basis for education since humans began teaching one another, and digital stories build on this model by incorporating rich, dynamic media.”1 Och den digitala berättelsen kan användas inom många olika områden, något som Digital Directors Guild2 visualiserar med nedanstående bild.
Digitalt berättande som pedagogiskt verktyg
Det digitala berättandes största styrka är antagligen dess flexibilitet. Du kan, som bilden ovan visar, använda tekniken inom en mängd olika områden och du kan dessutom anpassa tekniken utifrån elevernas ålder. Yngre elever kan använda enkla verktyg med ett begränsat antal funktioner, exempelvis berätta om sitt sommarlov (en klassiker inom skolan) genom att kombinera ett antal egentagna fotografier i en viss ordning kanske kompletterat med enkla texter. Äldre elever kan skapa betydligt mer avancerade berättelser där man kanske först skapar och redigerar bilder och videosnuttar som sedan klipps ihop tillsammans med en berättarröst, musik och text. De digitala berättelserna kan handla om allt från kemiska processer till slaget vid Waterloo. Och en digital berättelse kan handla om en faktisk händelse, men det kan lika gärna vara fiction.
En annan pedagogisk styrka med de digitala berättelserna är att de spänner över flera kunskapsområden. När eleverna skapar sin digitala berättelse så lär de sig dels konsten att skapa en berättelse, till exempel i vilken ordning de ska berätta, vilka karaktärer de ska ha med, hur de ska få publiken intresserad och hur de bäst lyckas framföra sitt budskap. Men de lär sig också de tekniska bitarna i form av till exempel videoredigeringsprogram, överföring och konvertering av mediafiler samt hur man använder videokameror och annan teknisk utrustning. Dessutom finns det ett visuellt inslag i skapandet, det gäller ju att komponera sina bilder och videosnuttar på ett tilltalande sätt. Och slutligen så får ju eleverna givetvis en kunskap om det ämne som den digitala berättelsen handlar om. Så att skapa en digital berättelse tvingar eleverna att kombinera en mängd olika färdigheter.
En digital berättelse kan skapas av en enskild elev men jag tror att de med fördel kan skapas i grupp. Eftersom en digital berättelse innehåller så många olika delar och arbetssteg så kan det bli en bra övning i samarbete och arbetsfördelning. Beroende på elevernas ålder kan man ge dem i uppgift att skapa mer eller mindre avancerade tidplaner och rollfördelningar över hur produktionen ska gå till.
Digitalt berättande är dessutom något som jag tror det flesta elever tycker är kul. Många elever, beroende på ålder såklart, skapar ju redan digitala berättelser i någon form, till exempel genom videosnuttar de lägger ut på Youtube och liknande sajter. Och många kan redan hantera den tekniska utrustningen. Och att använda verktyg som eleverna är bekanta med, och som de dessutom ofta tycker är kul att använda, är ju bara en fördel. Det är lättare att lära om man har kul!
Givetvis finns det även nackdelar med att använda digitala berättelser i undervisningen. Eftersom skapandet av en digital berättelse spänner över så många olika ämnen så kan det vara svårt för en lärare att behärska alla delar. Här gäller alltså att lärarna hittar ett bra sätt att samarbeta. Och även att betygsätta en digital berättelse kan ställa till problem, så här skriver Educause Learning Initiative: “Faculty might find digital stories difficult to assess, particularly because they integrate skills from a range of disciplines, from the creative to the purely technical.”1 Förutom att lärarna måste ha kunskap kring de tekniker som används inom digital berättande så måste skolan även se till att rätt verktyg och utrustning finns. Jag skulle tro att det idag är många skolor som saknar den utrustning som behövs, och om utrustning finns så är den antagligen ofta föråldrad.
Arbetsgång
Man kan dela upp skapandet av en digital berättelse i tre huvudsteg (enligt sajten CogDoGroo3):
Strukturera din berättelse i grova drag. Här kan du med fördel använda dig av ett storyboard där du delar upp berättelsen i olika sekvenser (tagningar) och där du för varje tagning anger information som till exempel syftet med scenen, hur scenen ser ut rent visuellt och vilket ljud som finns. Här är det bra om man även ritar skisser över hur man tänkt sig de olika scenerna.
Hitta media. Media, det vill säga video, ljud och bild kan man antingen skapa själv eller välja att använda sådant som är skapat av andra. Här är det givetvis viktigt att kolla upp så att man har rättigheten att använda materialet i sin film. Det finns många sajter på nätet som tillhandahåller material som är fritt att använda.
Välj ett verktyg och skapa din film. Det finns en uppsjö av sajter som erbjuder videoredigering på nätet, så här gäller det att hitta den som uppfyller just dina krav.
Min erfarenhet är att det inte är själva redigeringen som tar tid utan arbetet med att strukturera upp berättelsen samt att hitta/skapa lämpligt media. Om man har gjort ett bra förarbete så går själva redigeringen relativt snabbt.
Verktyg – Jay Cut
Många (de flesta) av de onlinetjänster som finns idag är inga videoredigeringsverktyg i dess rätta bemärkelse utan mer en form av enkla wizards där du laddar upp ett antal bilder och videosnuttar som sedan mixas ihop. Du har sällan någon detaljerad kontroll över slutresultatet, mer än att du till exempel kan välja vilken mall eller tema som ska användas eller i vilken ordning bilderna och videosnuttarna ska visas. De sajterna fungerar bra för att göra enklare bildspel men inte för att skapa filmer. Men det finns även lite mer avancerade sajter, Jay Cut (http://jaycut.com) är en sådan. Men sajterna når fortfarande inte upp till den funktionalitet som finns i de program du installerar på datorn, inte ens i närheten. Så ska man skapa digitala berättelser för äldre studenter, låt säga från gymnasiet och uppåt, så duger nog knappast de onlinetjänster som finns idag.
Jay Cut är ett tidslinjebaserat redigeringsprogram, det vill säga du placerar ut filmens beståndsdelar längs en tidsaxel. När du öppnat upp Jay Cut i redigeringsläge så får du upp en skärm som ser ut som bilden nedan:
Här har du överst ett antal flikar du kan välja mellan, varje flik innehåller en typ av beståndsdel. Via de tre första flikarna når du de videoklipp, bilder och ljudfiler du laddat upp. Att ladda upp media är mycket enkelt, det finns en knapp för detta uppe i högra hörnet. Du kan ladda upp flera filer på en gång och det finns stöd för relativt många olika filformat. Sedan har du en flik för övergångar. En övergång är något du placerar mellan två delar i filmen, till exempel mellan två bilder, och som talar om för redigeringsprogrammet hur du vill att övergången ska ske. Finns en mängd val, till exempel att en bild ska tona ut och den andra tona in. Bredvid den fliken finns en flik som heter ”Övriga Effekter” och här finns till exempel funktioner för att lägga in text i eller mellan bilder och videoklipp. Fliken längst till höger används för inställningar. Den fliken varierar i utseende beroende på vilken typ av media du arbetar med. Nedan kan du se hur inställningsfliken ser ut om man arbetar med ljud:
Här kan du alltså sätta volymen och bestämma hur du vill att ljudet ska tona in och ut. På motsvarande sätt finns inställningsmöjligheter för de andra mediatyperna, arbetar du med text så är det till exempel här du väljer vilken text du vill visa samt med vilket typsnitt och färg. Programmet arbetar med drag and dropp vilket gör det intuitivt, du dra helt enkelt ner ditt mediaobjekt från någon av flikarna till tidslinjen. Mediaobjekt som finns på tidslinjen redan kan flyttas längs med tidsaxeln och på så sätt kan man ändra ordning. Det arbetar med fem olika spår, två för bild och video, ett för text, ett för övergångar och ett för ljud/musik. På så sätt blir det mycket överskådligt, du kan på ett enkelt sätt se när de olika mediaobjekten startar och slutar och på vilket sätt de eventuellt överlappar varandra. Du kan givetvis bestämma hur länge ett mediaobjekt ska visas, och har du ett ljud- eller videoklipp som du vill korta ned så går även det bra att göra. Du kan även i programmet direkt spela in ljud och video.
När du sedan är klar med din film kan du välja att publicera den på webben (t.ex. på Youtube) och/eller att ladda ned den till din dator. Det finns ett antal olika videoformat att välja mellan, dock är upplösningen (kvaliteten) på filmen ganska låg. Upplösningen är tillräcklig för att visa på en mobiltelefon eller vanlig datorskärm, men den räcker inte för att visa i stort format i till exempel ett klassrum. Vilket givetvis är en stor nackdel. En annan brist är avsaknaden av bra hjälpfunktioner. Men på det stora hela så tycker jag att Jay Cut är en mycket bra online tjänst för videoredigering. Det är enkelt att komma igång du har relativt stora inställningsmöjligheter. Dessutom finns tjänsten på svenska, vilket ju är smått unikt. Dock är det kanske inte ett program för de lägsta årskurserna då det är relativt komplext.
Verktyg – One True Media
Nästa onlinetjänst jag har testat heter One True Media (http://www.onetruemedia.com). One True Media har ett delvis annat upplägg än Jay Cut, här har du också en tidslinje och ett antal olika flikar. Dock finner jag One True Media som mer svårarbetat, till exempel har du inte dina mediafiler tillgängliga i flikarna på samma sätt som i JayCut utan här läggs alla de filer du laddat upp automatiskt in i din tidsaxel. Och du får sedan flytta om ordningen eller ta bort filer. Det är bättre när man själv får ”dra” sina mediaobjekt från ett bibliotek ner till tidslinjen så som man gör i JayCut. One True Media har ytterligare en stor svaghet och det är att man använder ljudfilerna som en form av bas, det vill säga om du valt att ladda upp två musikstycken så utgår programmet från dessa. I bilden nedan kan man tydligt se att filmen är uppdelad efter mina två musikstycken, här finns överst musikstycke ett med de mediaobjekt jag vill visa samtidigt som musiken spelas. Och nedanför finns musikstycke två med tillhörande mediaobjekt. Detta arbetssätt fann jag var mycket osmidigt. Det är ju inte alltid som musiken är det centrala och det du vill utgå från. Till One True Medias försvar ska sägas att det går att klippa musiken till den längd du vill.
Du finns även i One True Media möjlighet att lägga in text (fast inga svenska tecken!), övergångar och effekter så som bilden nedan visar:
Det finns möjlighet att dela den färdiga filmen på till exempel Youtube och Facebook. Och du kan ladda hem den till din dator eller beställa den som DVD. Så det finns gott om valmöjligheter. Dock har One True Media samma svaghet som Jay Cut när det gäller kvaliteten, upplösningen är för låg för att visa i stort format. Och ytterligare en stor nackdel med One True Media är att du måste betala för att kunna utnyttja tjänsten. Du kan till exempel inte ladda ned din film till datorn utan att betala.
Slutsatsen är att det egentligen aldrig finns någon anledning att använda One True Media eftersom det finns andra bättre och billigare tjänster.
Om man ska nämna något om vilka krav som ställs på datorn för att använda den här typen av tjänster så är det att kraven är låga för själva redigeringen. Dock är det givetvis en fördel att ha en snabb internetuppkoppling eftersom det blir stora filer som ska laddas upp och ned. Och en stor skärm är bra då lätt blir plottrigt annars. Men du behöver inte ha en extremt kraftfull dator då själva bearbetningen sker hos de som har tjänsten.
Slutresultat
Jag skapade samma digitala berättelse i de två onlinetjänsterna. Först den jag skapade med Jay Cut:
Slutresultatet är relativt likvärdigt men där versionen gjord i Jay Cut är bättre och mer likt min ursprungliga tanke. One True Media har till exempel en begränsning i antalet ljudklipp vilket innebär att ett av ljudklippen inte finns med. One True Media hade inte heller samma möjlighet som Jay Cut att placera text ovanpå bilder och videofilmer. Att arbeta i Jay Cut är mycket mer flexibelt än i One True Media, något som jag tycker syns i filmerna ovan.
Så hur hade jag tänkt när jag skapade min digitala berättelse? Vilken var min tänkta målgrupp? Tanken var att på ett par minuter berätta om den första människan på månen (Neil Armstrong). Och att göra detta på ett enkelt, personligt och kul sätt. Målgruppen var de lägre årskurserna, så det fick inte vara så avancerat. Jag försökte att skapa en film som höll intresset uppe, till exempel genom att infoga frågeställningar av typen ”Men varför ville Neil åka till månen?”. Och för att få eleverna att fortsätta diskutera efter berättelsens slut så avslutar jag med frågan ”Skulle du också vilja åka till månen?”. Tanken är att den här typen av filmer kanske kan fungera som en intresseväckare. Min film innehåller begränsat med råa fakta men däremot flera av de mest minnesvärda ögonblicken så som Kennedys tal, uppskjutningen och Armstrongs berömda ord från månen. Även om eleverna inte förstår allt som sägs så hoppas jag ändå att filmen förmedlar en känsla från tiden för resan. Kanske att det skulle blivit bättre om jag använt mig av en berättarröst istället för text.
I det här scenariot är det jag som lärare som skapat en digital berättelse i syfte att visa för eleverna. Men det är nog än bättre om man låter eleverna skapa de digitala berättelserna, kanske med lärarens exempel som inspiration. Den film jag skapade om Armstrongs resa till månen skulle ju mycket väl kunna skapas av eleverna, förslagsvis som ett grupparbete.
I mina filmer har jag bara använt material som inte är upphovsrättsskyddat. Källhänvisningar finns i slutet av denna rapport.
Reflektioner och slutsatser
Jag är övertygad om att digitala berättelser har en plats i utbildningssammanhang. I skapandet av en digital berättelse så tränas många olika färdigheter, allt från det kreativa berättandet till de hårda tekniska bitarna. Då filmerna oftast är korta tvingas eleverna att sammanfatta fakta och presentera dessa på ett pedagogiskt och engagerande sätt, något som inte är alldeles lätt och bra att träna. Och med fördel kan en digital berättelse göras i form av ett grupparbete där eleverna lär sig samarbeta och planera tillsammans.
När det gäller verktygen så finns det idag en hel del användbara sådana som är tillgängliga på Internet via en browser. Av de jag testat var Jay Cut det bästa alternativet, men marknaden förändras snabbt så det kommer säkert att komma ännu bättre alternativ. Det är dock viktigt att anpassa sitt val av verktyget efter hur gamla eleverna är, Jay Cut är till exempel för avancerat för de yngsta. Och planerar man att skapa riktigt avancerade filmer så är man nog fortfarande hänvisad till de program man installerar på datorn.
“Why would I want to try Digital Moviemaking in my classroom?” Internetsida. Hämtad 2011-04-06. http://www.ddguild.org/why.html. Digital Directors Guild.
