Duplicity - analys av tidsbegrepp och klippning

Filmen Duplicity, av Tony Gilroy och med Julia Roberts och Clive Owen, använder sig minst sagt flitigt av tillbakablickar. Man skulle nog kunna säga att filmen till stora delar bygger på just tillbakablickar för att hålla spänningen och nyfikenheten uppe. Tillbakablickarna driver i högsta grad filmen framåt (trots att de är tillbakablickar…) på så sätt att man som tittare får ytterligare en bit av pusslet kring de två huvudpersonerna. Med tillbakablickarna så ökar handlingen i komplexitet i och med att nya trådar i handlingen tillförs men de bidrar också till att man sakta men säkert får en mer komplett bild av handlingen.

Och i filmen kan man se många exempel på olika klippmetoder. I början av filmen finns en klassisk 180° scen, den scenen i filmens början när de träffas i Dubai. Det börjar med en etablerande scen som visar hotellets poolområde för att sedan fokusera på våra två huvudpersoner. Där etableras en 180°-axel där kameran filmar dem om vart annat under dialogens gång. Så kallad shot/reverse tagning. Deras ögonlinjer matchas dessutom. Första tecknet i filmen på att den inte är temporalt linjär är i början av filmen när Roberts överger den nerdrogade Owen på hotellrummet. Här delas filmytan upp i flera mindre delar, split screen, där vi får se Roberts förehavande just innan hon lämnar rummet från flera olika vinklar. De fyra bildrutorna är förskjutna i tiden om än bara lite, på så sätt börjar Gilroy redan där ”leka” med tidsbegreppet. Det sker ett flertal tillbakablickar i filmen och vid tillbakablickarna använder sig Gilroy av två klipptekniker som sedan används i hela filmen. När tillbakablicken börjar visas ett flertal olika smårutor (split screen), ett par som visar nutid och ett par som visar dåtid, och vi tas sedan tillbaka till nutid genom att bilden minskas och ”sugs” in mot mitten. Dessutom hjälper Gilroy oss genom att vid tillbakablickarna skriva ut var i tiden och på jorden vi befinner oss. Detta sammantaget gör att filmen trots den ganska komplexa handlingen och klippningen är relativt lätt att följa. Det finns i filmen även en annan typ av tillbakablickande och det är när en genomgång hemma på spionkontoret varvas med scener från Bahamas. Bahamsklippen smälter sedan samman med berättelsen som berätta på spionkontoret och man får på så sätt en smidig övergång till handlingen på Bahamas.

När de gäller de klippningens rytm så tycker jag att klippen är relativt långa. Finns tex långa tagningar då kameran följer personer genom korridorer. Man kan dock se att klippen blir lite kortare vid vissa tillfällen, till exempel i början när Owen skuggas på gatan eller vid vissa snabba replikskiften. Men de klippen är fortfarande relativt långa jämfört med vad jag tycker man kan se i många andra filmer. Dock sker det i sista halvtimmen en förändring av klippningens karaktär tycker jag. Då börjar klippen bli drastiskt mycket kortare och dessutom förekommer inga mer tillbakablickar. Gissar att tanken är att detta ska öka tempot i filmen. Vi ska känna hur tajt med tid Roberts har på sig för att hitta skannern som hon kan skicka iväg formeln med. Tempot hade säkert tappat fart om Roberts letande hade avbrutits av tillbakablickar. Så filmen har alltså en tydlig rytmik i klippningen enligt mig, de första tre fjärdedelarna av filmen har relativt långa klipp, ofta med en kamera som följer personerna, medan den sista fjärdedelen har ett betydligt högre klipptempo.

När det gäller grafiska relationer i filmen så tyckte jag att det fanns två typer av grafiska och estetiska upplägg som följde genom hela filmen. När filmen utspelade sig i huvudpersonernas arbetsmiljö, dvs på de olika företag de arbetade för så var miljön färgfattig och ”tråkig”. När de däremot träffades på tu man hand på något lyxigt hotell så var miljön alltid färgsprakande och ”glad”. Ja la också märke till att deras kläder ofta var färgkoordinerade med omgivningen. Till exempel i första scenen från Rom, där matchar Roberts klänning exakt de omgivande husens.

Även ett par kul detaljer i filmen när det gäller ljud/dialog. De spelar upp samma dialog på flera ställen, tex både i Dubai och Rom. Och ytterligare en kul ljuddetalj är den ljudinspelning av Owen som hans arbetsgivare har lagrat i en mobiltelefon och som Owen får lyssna på.

Speglar är vanlig rekvisita i filmer, så även här. Tex när huvudpersonerna har en dialog i Rom så står Roberts framför en spegel. Man har så att säga två exemplar av Roberts. Kanske för att symbolisera det dubbelliv det innebär att vara spion?

När det gäller klippningen i filmen så fick jag en känsla av Hitchcock. Vet inte exakt vad det var som fick mig att dra paralleller till honom, kanske de scener där kameran sveper in ner över staden? Eller när de skuggar varandra i början av filmen? Eller att just spiontemat är något som Hitchcock använts sig av ett flertal gånger? Fast kanske att alla regissörer är mer eller mindre inspirerade av Hitchcock? :-) .....