onsdag 18 juli 2012

För platt och repetitivt i Jordens Väktare

Dan Buthler och Dag Öhrlund thriller Jordens väktare är bara för mycket. Boken handlar om hur en grupp som kallar sig Jordens Väktare utför ett antal terrordåd runt om i världen i syfte att tvinga världens ledare att ta miljöfrågorna på större allvar. Alltså ett ämne som ligger rätt i tiden. Och författarna verkar vara väl insatta i miljöfrågorna, till exempel får man en ganska initierad bild av hur rika länder utnyttjar fattiga personer i andra länder för att ta han om skrotavfall. Så för sitt miljöengagemang får boken ett plus i kanten.

Men förutom detta miljöengagemang är boken platt och oengagerade. I boken får man följa terroristerna, en amerikansk antiterrorstyrka samt en reporter från CNN. Problemet är att det är få (ingen?) av dessa karaktärer som är intressanta att följa, det känns lite stelt och man blir inte direkt intresserad av att följa de olika personernas öden. De olika sidohistorier som finns, till exempel antiterrorstyrkans chefs förhållande med CNN-reporter, känns extremt krystade och har sällan något med huvudhandlingen att göra. Det känns lite som att de två författarna har delat upp skrivandet alltför strikt mellan sig och att de sedan inte lyckats fläta samman historierna på ett bra sätt.

Ett annat stort problem med boken är att den upprepar sig. I boken får man inte bara följa terroristerna i ett eller två terrordåd utan om jag inte minns fel så är det hela fyra stycken. Och alla beskrivs relativt omfattande. Så efter terrordåd två känns boken mest som en upprepning. Boken hade blivit så mycket bättre om de kortat den med kanske 200 sidor, de över 600 sidor som den är på nu är på tok för mycket.

Något som gjorde att den trots allt var värd att läsa, eller lyssna kanske är mer korrekt, var Stefan Sauks inläsning. Han gör boken till en enmansteater! Grymt bra! Men som helhet kan jag ändå inte ge boken mer än 2 av 5 i betyg.........

onsdag 11 juli 2012

Förklaringar till Wehrmacht stridsduglighet

I Wehrmacht fanns soldater från både arbetarklass och borgarklass och en hög andel stred vid fronten, ett syfte med detta och som låg i linje enligt den nazistiska ideologin var att svetsa samman trupperna och skapa en form av frontgemenskap. Man främjade vänskap mellan lägre officerare och meniga och även de från de lägre klasserna kunde bli officer, gruppkänsla och kamratskap var alltså mycket viktigt inom Wehrmacht. En bra soldat skulle ta taktiska initiativ och var man officer skulle man leda genom exempel. Vid uttagningen av den tyska soldaten så var rätt karaktär och personlighet viktigare än intelligens. Soldatens träning var effektiv och realistisk och leddes ofta av befäl med stridserfarenhet. De nya rekryterna var redan under utbildningstiden kopplade till ett stridande förband och om man blivit sårad så kom man efter rehabiliteringen alltid tillbaka till sitt ursprungliga förband, dessa två faktorer bidrog till att öka gruppkänslan. Man försökte även se till att soldater från samma geografiska område fick strida tillsammans. Det kan tilläggas att de tyska männen redan innan den militära träningen började hade fått en ideologisk skolning genom Hitlerjugend och liknande. Detta byggande av en kamratskap baserad på en gemensam ideologi är något som många forskare anser vara en mycket starkt bidragande orsak till Wehrmacht styrka.

Det finns dock forskare som inte håller med om ovanstående resonemang och ett av deras argument är att de enorma förluster av manskap som Wehrmacht förlorade omöjliggjorde framväxten av en stark kamratskap. Man kunde helt enkelt inte bygga en gemenskap när en mycket stor del av förbandet inom en relativt kort tidsperiod ersatts med reserver. Istället framhåller de andra argument för Wehrmacht styrka, till exempel den hårda disciplin som rådde. Denna stenhårda disciplinen i kombination med krigets fasor gjorde soldatens situation fruktansvärd och något som ibland också ledde till övergrepp mot civilbefolkningen. Krigets brutalitet passade dock väl in i den nazistiska världsbilden och kom på så sätt att bekräfta densamma. Detta i kombination med att man uppfattade det som en kamp för sin egen och Tysklands överlevnad motiverade soldaten att fortsätta.

Hitler inspekterar en grupp ur Hitlerjugend.

tisdag 10 juli 2012

Frankrikes och Tysklands militära doktriner under mellankrigstiden

Den franska mellankrigsdoktrinen var defensiv, detta dels på grund av de erfarenheter som kriget gett dem och dels på grund av de enormt stora förluster landet lidit. Man ville aldrig mer vara med om något sådant igen och krig skulle till alla pris undvikas om man inte hade en överlägsen styrka och var säker på att vinna. Man använde sig av skydd och eld, det vill säga man skyddade sina trupper väl medans man försökte få eldövertag. Infanteriet skulle hålla sig inom artilleriets skottvidd för att få skydd. Frankrikes defensiva doktrin var dock stelbent, doktrinen anpassades inte då nya innovationer dök upp utan dessa var istället tvungna att infoga sig i doktrinen. De som vill få igenom förändringar hade mycket svårt att få gehör för detta. De Gaulle var en av dem som ville förändra doktrinen, i hans fall genom att infoga offensiva stridsvagnselement samt låta dessa handhas av professionella soldater. Båda tankar gick tvärtemot den dåvarande militärledningen och dess doktrin, denna fokuserade ju på defensiven och nationell mobilisering. Man såg fortfarande artilleriet som den faktor som styrde slaget, stridsvagnen var i första hand ett stöd för infanteriet. Även flyget skulle användas i ett defensivt syfte, till exempel genom att slå ut sådant som kommunikationer och vapenförråd. Man satsade stora resurser på befästningar och fortifikationer, till exempel byggde man en mycket lång befästningslinje utmed den Tyska gränsen. Denna befästningslinje skulle tvinga tyskarna att ta omvägen genom Belgien vilket skulle ge fransmännen och deras allierade tid att mobilisera.

När det gäller Tyskland så hade de efter det första världskriget och Versaillesfreden en mycket reducerad armé med endast 100 000 yrkessoldater. Trots den lilla numerären så hade man mycket offensiva planer. Man hade en mycket hög rörlighet i sin armé, något som krävde hög utbildningsnivå vilket också Tyskland hade. Om man såg att ett anfall var i antågande så skulle man utnyttja sin rörlighet till att slå till innan fienden han mobilisera för att på så sätt skapa kaos. Genom sin snabbhet och rörlighet så hoppades man också överraska fienden. Under tiden fienden fick ordning på sina trupper igen så var tanken att Tyskland skulle mobilisera större styrkor. Detta tänk med rörlighet och överraskningsmoment, det så kallade blitzkriget, kom inte bara att användas av infanteriet utan även av stridsvagnsstyrkorna och flygvapnet. Både flyg och pansardivisioner opererade långt in på fiendens territorium med huvudsyftet att slå ut fiendens logistik samt att försvåra för fienden att koncentrera sina styrkor. En pansardivision innehöll inte bara stridsvagnar utan även infanteri och stödtrupper, alla mekaniserade. Något flygvapen fick man enligt Versaillesfreden inte ha men man ”löste” detta genom att samarbeta med Sovjetunionen när det gällde flygindustri och träning. När tyskarna under 1930-talet började rusta upp sitt försvar så hade man dock ingen uttalad blitzkrig-doktrin utan man planerade snarare enligt de modeller som användes under det första världskriget, d.v.s. fokus låg snarare på infanteri än på pansar.

Det fanns alltså tydliga skillnader i Tysklands och Frankrikes doktriner under mellankrigstiden där Tysklands var offensiv och Frankrikes defensiv.

måndag 9 juli 2012

Västfronten och det ”strategiska genombrottets problem”

I och med det skyttegravskrig som uppstod under första världskriget så blev de gamla strategierna mindre användbara. Den tyska omfattningen krävde till exempel stort utrymme, något som saknades vid skyttegravskriget. Skyttegravskriget var något nytt och något som militärstrategerna inte planerat för. I och med skyttegravskriget så blev man tvungen att tänka nytt för att få till stånd ett strategiskt genombrott och ett strategiskt manövreringsutrymme.

Svårigheten att få till stånd ett genombrott berodde delvis på de nya allt mer effektiva vapnen, det var helt enkelt för svårt att gå till offensiv mot dessa. Detta ledde till att man valde att försvara sig, till exempel i form av skyttegravar. Den begränsade rörligheten, framförallt för artilleriet, på slagfältet var ytterligare något som försvårade en offensiv. Artilleriet var inte heller tillräckligt effektivt för att förgöra motståndaren i en sådan utsträckning att de skulle tappa sin försvarsförmåga. De kratrar artillerielden skapade försvårade dessutom en eventuell framryckning. Anfallarna hade dessutom svårigheter att få artilleriunderstöd då kommunikationerna var dåliga. I detta skyttegravskrig övervägde alltså de taktiska defensiva fördelarna före de taktiska offensiva.

Ett sätt att förändra situationen hade givetvis varit om någon av parterna gett upp sina positioner och den mark de erövrat, men detta var politiskt omöjligt.

Trots alla dessa problem så fortsatte man med offensiva attacker, vilket allt som oftast misslyckades. Att man trots de problem som fanns genomförde dessa offensiver beror på ett antal olika saker. Till exempel skyllde man på att ens egna förberedelser hade varit dåliga, att reservtrupperna varit felplacerade, att artillerielden varit för ineffektiv eller att man haft för kort tid på sig för förberedelser. För att kompensera ett misslyckande ökade man ofta artillerielden. Antalet artilleripjäser ökade och blev det främsta offensiva vapnet.

En typisk scen från västfronten.

söndag 8 juli 2012

Analytiskt om krig av Alf W Johansson

Boken "Europas krig : militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrig" av Alf W Johansson kan verkligen rekommenderas! Detta är en bok som fokuserar på analys och strategi, det vill säga den som vill läsa om tekniska specifikationer på vapen, olika arméers storlek eller exakta beskrivningar av kända slag får leta efter en annan bok. Johansson utgår från den etablerade militära tänkaren Clausewitz lära och försöker utifrån den analysera krigens skeenden..Och han gör det på ett mycket bra och engagerande sätt. Detta är en mycket bra bok som nog kan uppskattas även av dem som i normala fall inte läser böcker om krig.....

Till världens ände med Robert Kaplan

Robert Kaplan är en mästare på att skapa reseskildringar med tyngd och hans bok "The Ends of the Earth - From Togo to Turkmenistan, from Iran to Cambodia, a Journey to the Frontiers of Anarchy" är inget undantag. Och att kalla det för en reseskildring är nog inte helt korrekt då den är så mycket mer än så. Visst är det i grund och botten en reseskildring på så sätt att han färdas och beskriver det han ser och upplever, men det är inte en lättsam skildring av vackra vyer och den lokala maten utan han placerar in det han ser i ett bredare geopolitiskt sammanhang. Det kan till exempel handla om hur korruptionen i Västafrika undergräver statens funktion eller hur gränsdragningarna i Centralasien inte tar hänsyn till lokalbefolkningens etnicitet. Och som boktiteln antyder så reser han till länder som har stora problem och som har potentialen att bli framtidens krutdurk. Boken är som sagt till största delen mycket seriös och kan nästan ses som en lärobok i geopolitik men det finns även en del mer lättsamma avsnitt, till exempel skriver han en del kul om dagens backpackers.

Detta är en mycket bra bok som varmt rekommenderas. Man får här en inblick i hur situationen är i några av världens mest oroliga och svårtillgängliga länder. Det är ingen munter läsning, och den är inte heller lättsmält, nej detta är nog en bok som inte sträckläses utan som man läser ett avsnitt i då och då...

lördag 7 juli 2012

Faktaspäckat och torrt om andra världskriget av Spencer Tucker

The Second World War av Spencer Tucker är en faktaspäckat och torr bok om andra världskriget. Boken är bra på så sätt att den är förhållandevis objektiv, Tucker redogör helt enkelt för de fakta som finns kring andra världskriget och dess krigföring. Han går inte in och gör värderingar eller analyser vilket är bra på sitt sätt, problemet blir dock att boken är ganska torr att läsa, i alla fall om man läser den från pärm till pärm. Men som lärobok för den som vill lära sig grunderna kring andra världskriget är boken bra, och det är väl som sådan den främst är tänkt. Boken bör dock kompletteras med en mer analytisk bok.....

fredag 6 juli 2012

Jallais Natoagenten - ett riktigt bottennapp

Ja ett bottennapp i dubbelbemärkelse, dels så utspelar sig boken delvis på havets botten och dels så är den jämfört med de två tidigare böckerna i serien bottenlöst dålig. Handlingen kretsar kring Estonia och hur det kom sig att fartyget sjönk, det finns ju en mängd olika konspirationsteorier kring detta. Visserligen ett spännande ämne och kanske ligger det en viss sanning i Jallais berättelse, han verkar insatt i ämnet, men tyvärr är boken riktigt dålig. Persongalleriet och handlingen är som taget från en dålig B-film och det finns inget som helst flyt i språket. Jag tyckte ändå att Jallais två tidigare böcker var läsvärda om än inte bra, men den här boken kan man gott skippa.........

torsdag 5 juli 2012

Siaröförtet - mer än bara ett fort

Att göra en tur ut till Siaröfortet rekommenderas verkligen! Det är mycket smidigt att ta sig dit med båtarna från Stockholm och det finns mer på ön än bara själva fortet, här finns även ett vandrarhem med restaurang, gästbryggor, grillplats och badplats. Så även om ön är liten är det inga problem att roa sig ett par timmar....

Båten går från Stockholm men du kan även hoppa på vid andra bryggor.


Du kan besöka ovandelen och vissa mindre delar av det inre av fortet gratis, vill du se allt kostar det dock pengar.



Trevligt vandrarhem precis vid vattnet.
Bra skärgårdslunchbuffé på vandrarhemmet.