onsdag 27 juni 2012

Det militärstrategiska tänkandet i Tyskland med fokus på Moltke och von Schlieffens

Moltke den äldre
Både Moltke och von Schlieffens förespråkar en offensiv strategisk linje. De ansåg däremot inte att det var möjligt att vara offensiv på det taktiska planet, detta på grund av tidens allt bättre vapen. För att komma till ett snabbt avgörande, vilket de båda ansåg viktigt, förespråkade de att man skulle genomföra en snabb strategisk offensiv på motståndarens flanker och på så sätt omringa denne. För att lyckas med detta var det därför viktigt att kunna mobilisera och fokusera sina trupper snabbare än motståndaren. Att man förespråkade denna strategi med ett snabbt avgörande har flera orsaker. Tysklands centrala geografiska läge medförde en risk för krig på flera fronter, något man ville undvika genom att få till snabba avgöranden. Ett utdraget krig riskerade också att ta en alltför stor del av samhällets resurser i anspråk, något som i sin tur skulle leda till ett allt större civilt inflytande över militärmakten. Och man ville undvika att civila makthavare fattade militära beslut.

Generalstaben och uppdragstaktiken var två viktiga delar i denna strategi. Den centrala generalstaben stod för framtagandet av den övergripande strategin men man gav genom uppdragstaktiken en stor handlingsfrihet till de lokala befälhavarna. Givetvis var de lokala befälhavarna tvungna att foga sig i den övergripande strategiska planen.

På 1870-talet förändrade Moltke sitt militärstrategiska tänkande då han såg att ett snabbt avgörande ofta var svårt att realisera. Han kom därför nu att lägga in även defensiva element i sin strategi. Att snabbt mobilisera och fokusera var fortfarande en viktig del, men syftet var nu inte att snabbt och offensivt förinta fienden utan i stället låta fienden slå tillbaka. När fienden slog tillbaka så skulle de långsamt förlora sin styrka. Man eftersträvade inte stora avgörande slag utan man lade nu istället sina förhoppningar på att uppnå fred genom diplomati.

När det gäller placeringen av trupper så var den ursprungliga strategin att placera ut dem relativt jämnt fördelat utmed den västra och östra gränsen men detta kom att förändras i takt med att Frankrike blev ett allt större hot, fler trupper placerades då utmed den västra gränsen. Med tiden kom Von Schlieffens att förespråka att endast en armé placerades vid den östra gränsen och resten vid den västra, detta då han ansåg att de ryska trupperna var alltför långsamma för att kunna göra ett snabbt anfall.

Den defensiva strategiska offensiven som Moltke anammat under 1870-talet kom sedan von Schlieffens att förändra, detta då han insåg att man nu inte längre kunde hålla en defensiv linje. Rysslands och Frankrikes arméer var helt enkelt för starka. Man var nu därför tvungen att snabbt slå ut fienden och man gick därför tillbaka till att återigen använda sig av strategisk omfattning, något som krävde snabb mobilisering, kraftsamling och bra planering. Det fanns dock ett antal nackdelar med von Schlieffens plan, för det första fanns det logistiska problem. Man hade inte tillräckligt väl planerat hur man skulle få fram förnödenheter till snabbt avancerande trupperna, något som till exempel kom att leda till att soldater och hästar fick marschera hungriga och törstiga. Många anser också att von Schlieffens plan var alltför detaljerad och låst, det vill säga det gavs inte tillräckligt utrymme för improvisation i takt med att situationen förändrades. Planen tog dessutom inte någon politisk hänsyn, något som till exempel kunde ta sig uttryck i att man kränkte neutrala länder utan att beakta konsekvenserna.

När Moltkes brorson tog över efter von Schlieffens så förändras strategin återigen. Han hade en mer försiktig strategi och fördelade därför trupperna något jämnare, till exempel ansåg han att von Schlieffens hade placerat alltför få trupper vid östra gränsen. Han justerade även styrkeförhållandet mellan vänster- och högerflanken i väst så att det blev jämnare. Omfattningsrörelsen blev även mindre vid.

Von Schlieffens plan för västfronten under första världskriget

tisdag 26 juni 2012

Industrialiseringens påverkan på den landbaserade krigföringen

Under 1800-talet kommer det att se stora förändringar inom ett antal viktiga områden. Vi har dels en kraftig befolkningsökning och dels en kraftig urbanisering, det vill säga städerna kommer att växa mycket snabbt. Denna förändring leder i sin tur till att det blir en efterfrågeökning på konsumtionsvaror. Och för att kunna tillverka dessa varor i stora mängder till låga priser behövs effektiva fabriker och för att få effektiva fabriker behövs massproduktion med löpande-band-teknik samt bra kommunikationer i form av till exempel järnvägar och ångbåtar. Det skedde generellt sett en dramatisk upprustning av försvaret under industrialiseringen. Under den här perioden kom även vetenskapen att bli en viktig samhällsfaktor.

Nationalismen kom också att stärkas och detta av flera anledningar, dels skapade nationalismen en grupptillhörighet för de annars rotlösa nyinflyttade stadsborna och dels ökade de förbättrade kommunikationerna medborgarnas förståelse för nationens plats i världen.

Vid konferensen i Wien 1815 skapade man ett statssystem med syfte att skapa stabilitet i Europa samt att förhindra att Frankrike fick en dominerande ställning. Man ville också förhindra att revolutionära och liberala grupperingar utmanade den gamla makteliten. Man ansåg att krigen hade blivit alltför totala och omstörtande, något som gjorde dem farliga i ett maktpolitiskt perspektiv. De europeiska stormakterna ville därför skapa stabilitet efter en lång tid som präglats av krig och man kom därför överens om ett politiskt samarbete inom det som kom att kallas för den Europeiska concerten. Denna överenskommelse gick ut på att inga territoriella förändringar i Europa fick ske utan stormakternas godkännande. Ett stort problem med concerten var att den inte kunde lösa problem mellan stormakterna utan endast då konflikten rörde de mindre staterna. Systemet förutsatte också att stormakterna ville behålla gränserna så som de var, något som inte alltid var fallet. Så småningom kom det att bildas interna allianser inom concerten, något som till exempel kom att leda till att Tyskland kände sig hotat. Tyskland sökte då samarbete med Österrike-Ungern. Samarbetet mellan de fem stormakterna i concerten kom att undermineras och så småningom kollapsa. De maktförhållanden som rådde vid concertens bildande hade helt enkelt förändrats för mycket med tiden för att samarbetet skulle fungera. Till exempel sågs Tysklands enande i kombination med dess snabba industrialisering att som ett hot, speciellt från franskt håll då Frankrikes utvecklingsmässig låg efter. Under den andra halvan av industrialiseringen kom Europas maktcentrum att flytta från Storbritannien till Tyskland. Att Tysklands industriella utveckling gått så snabbt berodde främst på två faktorer, dels så höll deras utbildningssystem en hög kvalitet och dels så var det ett folk som var vana att organisera sig.

Wienkongressen 1815.

När det gällde rekrytering så användes ofta en kombination av värnpliktiga och professionella. Att man inte helt förlitade sig på värnpliktiga berodde bland annat på att man ville ha soldater som tjänstgjorde under en längre tid samt att värnpliktiga inte kunde antas vara lojala i det fall man använde armén för att slå ner interna uppror.

Det fanns under den här tidsperioden en stark koppling mellan ett lands militära och industriella förmåga. Med en stark industri kunde man utrusta stora milisarméer och man kunde snabbt få ut nya versioner av krigsmateriel till förbanden. Att industriell massproducering var ett enormt framsteg framstår tydligt om man betänker att mycket av krigsmaterielen innan tillverkades för hand. Innan industrialiseringen behöll militären ofta äldre vapen trots att det fanns nya och förbättrade varianter just på grund av de enorma kostnader och den enorma tid det tog att tillverka dem. En annan viktigt fördel med massproducerad utrustning jämfört med handtillverkad var att den var lättare att reparera, eftersom de var massproducerade och därmed exakt likadana så kunde man lätt byta ut en trasig del mot en nytillverkad. De handtillverkade delarna var alla unika och därför svåra att byta ut.

Inom den europeiska industrin använde man sig av det amerikanska systemet med hel- eller halvautomatiska maskiner som formade delar efter exakta mått. Delarna kunde sedan snabbt sättas ihop utan tidsödande justeringar. Tekniken började användas i Europa på mitten av 1800-talet, till Sverige kom den på 1870-talet.

Det fanns även en koppling mellan storleken på ett lands befolkning och dess militära förmåga, en stor befolkning var alltså en klar militär fördel. De stora förändringar i storleksrelationerna mellan ländernas befolkningar som sker under industrialiseringen kom därför också att förändra maktbalansen. Skillnaden mellan stormakterna och de små staterna blev allt större ju längre industrialiseringen fortskred.

Industrialiseringen kom att få psykologiska effekter också. Man började jämföra människor med maskiner där människor endast är utbytbara delar i samhällsmaskineriet. Detta ledde också till att människan nu började anpassa sig till tekniken, och inte tvärtom. Detta tankesätt kom även att påverka krigsmakten. Man skulle kunna tro att detta skulle leda till att soldatens status minskade, men så var inte fallet utan soldatens status kom faktiskt att stärkas. Detta har att göra med att alla i värnpliktsarmén kom att kallas för soldat, även de som hade lägst rang. Man återinförde även ridderliga ideal så som mod, plikt och heder. Nu var motivet för att bli soldat inte ekonomiskt utan mer en pliktkänsla gentemot sitt land. Bilden av kriget och soldaten blev alltmer romantiserad.

Det nya transportsystemet, främst då järnvägar och ångbåtar, var en mycket viktig förändringsfaktor för krigföringen. Nu kunde stora mängder av soldater, utrustning och underhållsmateriel fraktas. Man var inte längre begränsad till människors och hästars förmåga att på egen hand förflytta sig utan kunde snabbt förflytta trupper över hela landet. Det blev också lättare att planera militära förflyttningar. Att snabbt kunna mobilisera blev en mycket viktig faktor då det kunde ge ett militärt försprång. Man byggde även ut vägnätet vilket kom att göra det lättare för trupperna att marschera samlat.

Den elektriska telegrafen, som uppfanns på 1830-talet, gav de olika militära enheterna helt nya möjligheter att snabbt kommunicera med varandra. Att blixtsnabbt kunna kommunicera på distans gjorde det till exempel möjligt att synkronisera attacker. Man behövde inte heller hålla de olika enheterna nära varandra. Det blev också lättare för befälhavaren att på ett mer centraliserat sätt kontrollera trupperna.

Kanonerna och gevären fick under den här tiden allt längre skottvidd och blev alltmer snabbskjutande. Det så kallade tändnålsgeväret som uppfanns år 1827 var ett viktigt genombrott. Detta gevär var bakladdat och medgav en skjuthastighet på 5-7 skott per minut jämfört med 2 skott per minut för musköten. Man kunde även ladda liggandes, det vill säga man kunde ladda i skydd. Det dröjde dock ända till 1870-talet innan de flesta arméer i Europa hade infört denna typ av gevär. Man gick även över till räfflade pipor något som ökade träffsäkerheten och skottvidden. Med den ökade eldkraft som de nya gevären medgav så blev den taktiska offensiven svårare, man gick mot mindre formationer som bättre kunde utnyttja de skydd som fanns i terrängen. De mindre formationerna ledde också till att ansvaret måste delegeras till en lägre nivå. Fram till dess stridsvagnen introducerats så var det mycket svårt för infanteriet att avancera på slagfältet då skyddet mot gevär och kulsprutor var dåligt. Även kanonen kom att genomgå en kraftig utveckling under industrialiseringen. Med den så kallade Bessemermetoden kunde man framställa ett mer kvalitativt stål som var användbart både till massproduktion och för gjutning. På 1850-talet tillverkade man de första bakladdade och räfflade stålkanonerna. Senare förbättrar man även träffsäkerheten genom att skapa lavetter som bättre hanterar rekylen. Krutet utvecklas vilket medför att projektilens hastighet ökar. Krutet genererade dessutom ingen rök vilket gav bättre sikt på slagfältet. Kanonernas verkan ökas också genom användandet av spränggranater. I och med dessa förbättringar inom artilleriet tvingades man också förändra befästningarna, till exempel genom att bygga fort längre ut eller placera dem under jorden. Det blev också viktigare för infanteri ute i fält att gräva ner sig.

Tändnålsgevär

Det kan också tilläggas att Tysklands snabba industrialisering tidigt gav dem tillgång till militära giftgaser, något som de andra länderna kände som ett hot. Och deras rädsla var befogad då denna gas kom att användas i stor skala under det första världskriget.

I och med ovan nämnda tekniska framsteg så minskade kavalleriets roll avsevärt, de kom nu främst att användas som spanare. Man fortsatte dock att under lång tid träna kavalleriet enligt det gamla mönstret. Detta visar att det inte alltid var så lätt för samtiden att förändra doktrinen i samband med att de olika tekniska innovationerna introducerades. Ett annat exempel på detta är att den franska doktrinen under den här tiden fortsatte att vara offensiv, trots att de moderna vapen som nu användes inte lämpade sig för denna typ av krigföring. Doktrinen hängde alltså inte med i den tekniska utvecklingen och utnyttjade således inte heller de tekniska innovationernas fulla potential. Det gällde att kombinera den strategiska offensiven med den taktiska defensiven, något som tysken Moltke insåg. Att man, som i fallet med Frankrike, höll kvar vid gamla doktriner berodde på flera saker, det kunde finnas politiska eller prestigemässiga skäl men det kunde också handla om att den nya tekniken ansågs för obeprövad och instabil. Det fanns även en rädsla för att införandet av ny teknik skulle innebära alltför stora förändringar i den militära organisationen. Man ifrågasatte också lämpligheten i att värnpliktiga fick tillgång till den nya tidens kraftfulla vapen. Dessutom fanns det också en kostnadsaspekt. Det fanns alltså en viss konservatism inom militären när det gällde nya tekniska innovationer, denna konservatism kom dock att minska med tiden. Det var också så att det fanns en koppling mellan konservatism och militär framgång, militärt framgångsrika stater var mer konservativa än de som var militärt mindre framgångsrika.

måndag 25 juni 2012

Krigföring under tidigmodern tid samt hur den sedan kom att förändras i samband med den franska revolutionen

Allmän beskrivning av krigföringen under tidigmoder tid

Under tidigmodern tid skedde en stor utveckling inom den europeiska krigföringen, och en anledning till detta var den stora mängd krig som utkämpades under den här tiden vilket kom att leda till att stort fokus och stora resurser lades på militär utveckling. Dessutom ledde de många krigen till att militära innovationer snabbt spreds över kontinenten.

I början av den tidigmoderna tiden karaktäriserades krigen av fientligheter mellan olika dynastier. Krigen hade ofta religiösa eller sociala orsaker. En bit in i tidigmodern tid flyttas fokus alltmer till att kretsa kring kungen, en kung som nu kan sägas representera en stat och inte en familj. Krigen går alltså från att ske mellan dynastier till att ske mellan stater, i och med detta blir även statens ekonomi en drivkraft för krigföringen. De religiösa krigen minskade nu medan handelskrigen däremot blev vanligare. En viktig brytpunkt är den franska revolutionen, fram till dess var krig ett maktpolitiskt verktyg för konungen. Det var konungen och hans närmsta som beslutade när man skulle gå ut i krig. Konungen var dessutom inte folkligt vald. Det var alltså fram till och med franska revolutionen en liten grupp av ej folkvalda personer som styrde ett lands krigföring, folket hade lite att säga till om och var ofta lite engagerade i krigföringen. I och med den franska revolutionen kom detta att förändras.

Under tidigmodern kom försvaren att innefatta fler manskap och arméerna blev större, permanenta regementen och stående arméer allt vanligare. I och med att arméerna blev större krävdes också mer komplicerade strategier. De stora arméerna var också mycket kostsamma, ofta tog de upp till 80-90 % av statsfinanserna, och det fanns således en stark koppling mellan ett lands ekonomiska och militära förmåga. Rekryteringen förändrades under senare delen av 1600-talet till att gå från att ske genom privata entreprenörer till att ske genom statens försorg, ibland förekom även att man anställde legoknektar. Många medborgare anmälde sig frivilligt. Motivet till att gå med i armén kunde vara arbetslöshet, hunger, tillgång till uniform samt möjligheten till plundring. Rekrytering på frivillig basis räckte dock inte till utan staten tvingades även ta till tvångsrekrytering, till exempel utav krigsfångar. Det var också vanligt att rekrytera soldater från andra länder. Det var en stor skillnad mellan att vara officer och menig, de levde helt olika liv med olika grad av bekvämlighet något som ibland kom att leda till missnöje och desertering från de menigas sida. Officerarna försökte stävja detta med hård kontroll och hårda straff. Denna situation med dyrt utbildade och utrustade meniga som samtidigt var illojala och desserteringsbenägna var givetvis inte bra för staten och påverkade krigföringen negativt.

Krigen hade ofta karaktären av utnötningskrig med långa marscher, det vill säga det förekom få slag. Belägringar var vanliga. Syftet med denna typ av krigföring var att försörja de egna styrkorna samtidigt som man saboterade motståndarens ekonomi något som ofta ledde till oerhörda påfrestningar för civilbefolkningen med sjukdomar och hungersnöd. Sjukdomar var även ett mycket stort problem bland soldaterna, betydligt fler dog av dessa än av stridsskador.

Inom fortifikations och belägringskonsten skedde en stor utveckling under den här tiden. Man byggde låga och tjock murar av sten och sand, ofta i flera led för att tvinga motståndaren att påbörja beskjutningen från långt håll. Forten var ofta stjärnformiga med bastioner i vinklarna, detta gjorde att man från fortet kunde skjuta åt alla riktningar. Vallgravarna var ofta breda. Denna typ av fort var givetvis mycket dyrbara att bygga, underhålla och uppgradera. Dessutom krävde de en hög bemanning, ofta var 40-50 % av ett lands soldater placerade i forten.

När det gäller vapnen på slagfälten så börjar först hakebössan och sedan musköten att användas under 1500-talet, i och med detta försvann också i stort sett allt användande av pilbåge och armborst i Europa. Att handeldvapnen fick sådan genomslagskraft trots att de var mycket tunga, tog lång tid att ladda samt ofta klickade på grund av t.ex. fuktigt krut eller mekaniska problem, beror sannolikt på att det var lättare att utbilda en soldat att använda handeldvapen än båge eller armborst. Längre in under den tidigmoderna tiden så försvinner även hillebarden och piken.

Artilleriet under den här delen kan delas in i tre kategorier: kanoner, mörsare och haubitsar. Mörsaren sköt iväg projektiler i en mycket hög båge, motsvarande dagens granatkastare, och användes främst vid befästningsstrider för att slå ut motståndarens artilleri. Haubits kan sägas vara ett mellanting mellan kanon och mörsare. Fram till mitten av 1700-talet var artilleriet mestadels statiskt, detta på grund av dess tyngd. Detta gjorde att artilleriet inte användes som ett offensivt vapen utan istället främst för att försvara infanteriet. Dess tyngd innebar också stora logistiska problem. Artilleriet var trots detta en viktig beståndsdel i en framgångsrik armé under den här tiden. Antalet kanoner var till en början ca 1 per 1000 soldater, en siffra som kom att öka med tiden. Under 1700-talets andra hälft började man dock använda sig av tillverkningstekniker som gjorde kanonerna betydligt lättare och mer träffsäkra. Detta i kombination med andra innovationer så som bättre sikten och förpackade krutladdningar gjorde att artilleriets effektivitet förbättrades. Under slutet av tidigmodern tid förbättrades också artilleriets organisation där man systematiserade sådant som kanonvagnar och ammunitionslådor samt införde standardiserade utbytbara delar. Frankrike var här ett föregångsland något som kom att märkas under Napoleonkrigen.

Kanon från 1760-talet
Det tunga kavalleriet blir under den här tiden lättare och man går mer och mer över till att använda pistol istället för lans. Man hade även en sabel. På slagfältet gick man ofta till attack stötvis, en grupp red fram och avlossade sina skott, när de sedan red tillbaka för att ladda om red nästa grupp fram. Kavalleriet blev i och med dessa förändringar mindre offensivt. Man kunde delvis kompensera detta genom att utrusta kavalleriet med både pistoler och stötvapen. Exakt hur stor roll kavalleriet spelade under den här tiden råder det delade meningar om, antalet kavallerister i arméerna minskar dock kraftigt från början av 1600-talet till början av 1800-talet. Att det skedde en minskning beror antagligen dels på att kavalleristen var kostsam samt att handeldvapnen och artilleriet blev allt bättre. Men att kavalleriet trots detta ändå fanns kvar i arméerna, om än i mindre antal, tyder på att de fyllde en viktig funktion.

Den stora fyrkantsformationen kom så småningom att ersättas av det linjära systemet. Fördelen med det linjära systemet var att det var snabbare/rörligare, möjliggjorde större reserver samt gjorde att fler soldater blev aktiva i striden (detta då ju soldaterna inne i en den gamla fyrkantsformationen var passiva). En linjeformation var också mindre känslig mot artillerield. Under tidigmodern tid så gick utvecklingen mot allt tunnare linjeformationer. Men med tunnare linjer krävdes också mer disciplinerade och bättre tränade soldater då det var svårare att hålla en hög eldgivning med en tunn linje. En nackdel med linjeformationen var att den var sårbar från sidan, där ju eldkraften var dålig. Dessutom kunde en artilleriprojektil om den sköts in i linjens sida orsaka en enorm förödelse. Linjen var också svårmanövrerad och svår att hålla rak i ojämn terräng. Under 1700-talet kom man i Västeuropa att komplettera linjeformationen med lättare trupper, dessa kunde användas för exempelvis räder samt där linjeformationen ej var lämpad. Det kan här också tilläggas att benämningen lätt- respektive tungt infanteri/kavalleri under den här tidsperioden främst användes till att beteckna användningsområdet och inte hur pass tung utrustningen var. De lätta trupperna slogs vanligen inte i täta formationer utan användes främst för räder, skärmytslingar och för att förfölja fienden.

Även om det förekom en teknisk utveckling under slutet av senmedeltiden så var den generellt sett dock inte speciellt snabb, till exempel så var infanteristernas vapen på det stora hela oförändrade. Det var dock sociala och politiska faktorer som var den största begränsande faktorn i den tidigmoderna krigföringen. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom det att ske stora förändringar inom krigföringen, men dessa kan alltså inte kopplas till en snabb teknisk utveckling utan orsaken måste vara en annan, nämligen de sociala och politiska förändringar som skedde i och med den franska revolutionen. Vi ser alltså att de sociala och politiska faktorerna spelade en avgörande roll för krigföringen både före och efter den franska revolutionen, innan revolutionen begränsade de krigföringen medan de efter revolutionen drev på en förändring. För att denna förändring skulle kunna ske krävdes en omvälvande samhällelig förändring, nämligen den franska revolutionen.

Tiden efter den franska revolutionen

Perioden 1792 – 1815 var en krigisk period i Europa där olika allianser slogs mot först Frankrikes revolutionsarmé och sedan Napoleons arméer. En tydlig skillnad i krigföringen var att de franska arméerna nu strävade efter att slåss i slag, något som man ju oftast undvek under tidigmodern tid. Antalet slag i Europa kom därför öka drastiskt. Det skedde också en förändring bland soldaterna, de blev nu mer lojala och patriotiska samt dessutom billigare att utbilda. I och med att adelns privilegier nu försvann kunde alla medborgare göra en militär karriär och bli officerare. Tillgången till soldater blev nu också mycket bättre och man skaffade sig enorma arméer, det var inte ovanligt att fältslag utkämpades mellan arméer på över 100 000 man vardera. De tidigare små professionella arméerna ersattes nu alltmer av större nationella medborgararméer. Tiden just efter revolutionen fanns det dock stora problem i den franska armén med mycket interna stridigheter och bristande disciplin. 1798 införde man ett system som bestod dels av värnplikt och dels av frivilliga. Ett par år innan detta så hade man framgångsrikt integrerat de nya trupperna med de gamla kungliga arméerna. Efter revolutionen tillsatte man ett mycket stort antal nya befälhavare och för att kontrollera dessa tillsattes civila politiska kommissarier. De politiska kommissarierna hade också som syfte att lära ut vikten av disciplin samt att inspirera trupperna och få dem att känna att de stred för rätt saker. Dessa politiska kommissarier fanns dock endast under en kort tid.

När Napoleon tog befälet så försvann den revolutionära andan, och därmed också en del av patriotismen, och arméerna blev mer professionella. Napoleon tog personligen befälet över armén och hans taktik på slagfältet var att finna fiendens svagheter och där koncentrera sin styrka. Målet var inte endast att erövra marken utan också att förinta fiendens styrka. Napoleons ledarstil var mycket centraliserad något som hade ledde till att hans underlydande befäl blev osjälvständiga samt att han endast vågade ha en armé på grund av rädslan för konkurrens från andra befälhavare. Detta att endast ha en armé ställde till stora problem vid de tillfällen krig utkämpades på flera fronter. Soldaternas träning under Napoleon var också bristfällig vilket ledde till att avancerade manövrar var svåra att genomföra, istället använde sig Napoleon ofta av enklare massformationer.

Scen från slaget vid Waterloo
Napoleon använde sig av kårer vilka ofta innehöll 2-4 infanteridivisioner samt ett antal brigader/divisioner lätt kavalleri, artilleribatteri samt ingenjörer och hjälptrupper. En kår skulle på egen hand kunna besegra en likvärdig motståndare samt försvara sig mot en överlägsen motståndare tills hjälp anlänt. Kårerna marscherade utspridda över ett mycket stort område och först när fienden var lokaliserad drogs de samman, dock fortfarande med ett visst avstånd mellan varandra. Den kår som påträffade fienden först skulle kvarhålla denna tills övriga kårer anlänt. Detta krävde bra planering, bra underrättelser, snabbförflyttande trupper samt ett bra vägsystem. För att uppnå snabba förflyttningar krävdes att trossen minskades, något man lyckades med bland annat genom att låta soldaterna sova under bar himmel istället för i tält. Men i och med detta ökade också den enskilda soldatens packning. Detta med stor enskild packning och att sova under bar himmel var en allmän trend i Europa. För att minska packningen/trossen var tanken också att ta resurser från de länder man marscherade genom, detta kunde dock bli problematiskt då man befann sig i fattiga länder.

Infanteriet dominerade revolutionsarmén men när Napoleon tog befälet så kom mer fokus att läggas på eldkraft och massiva artilleribombardemang. Denna förändring har delvis att göra med att soldaternas träning blev sämre. Napoleon kom dock trots detta oftast att ha färre kanoner än sina motståndare, bland annat beroende på att han valde att byta ut arméns kanoner trots att produktionsapparaten kapacitet var begränsad.

Sjöbaserad krigföring i Atlanten under tidigmodern tid

Från mitten av 1500-talet kom fartygen att bli allt större och med allt mer bemanning. Bestyckningen blev också kraftigare. Den ökade bemanningen ledde till ett ökat behov av förnödenheter. Dessa större skepp krävde också större hamnar. Skeppen blev också i och med detta allt dyrare och flottornas kostnader ökade drastiskt.

I Atlanten dyker de första kanonutrustade båtarna upp på 1400-talet, då på klinkerbyggda segelfartyg. Man kom dock att alltmer övergå till att bygga med kravelltekniken, det vill säga man lade bordläggningsplankorna sida dikt an mot varandra och får en slät yta. På klinkerbyggda skepp var bordläggningen istället överlappande. Med kravelltekniken fick man en starkare konstruktion vilket ledde till att man kunde bygga större skepp som kunde ta mer last, dessutom tålde de mer avancerade mast- och segelkombinationer. De kravellbyggda skeppens styrka i kombination med användandet av kanonluckor gjorde det möjligt att placera ett stort antal kanoner utmed skeppens långsida. Kanonernas placering utmed långsidorna påverkade också krigföringen till sjöss, vanligen stred flottorna i linjer bredsida mot bredsida. I början av den tidigmoderna tiden var skeppen otympliga och svårmanövrerade något som också påverkade krigföringen.

Under tidigmodern tid satte man också upp permanenta flottor, att som tidigare rekvirera civila skepp räckte nu inte längre.

Klinker- respektive kravellbyggt skepp

måndag 18 juni 2012

Kirgizistan - ett land värt att besöka

Ja, jag har alltså inte själv varit i Kirgizistan men har efter att ha läst Jessica Jacobsons bok om detta land blivit sugen på att resa dit. Kirgizistan verkar vara ett otroligt vackert land men trevliga människor och en spännande kultur, och dessutom förhållandevis stabilt för att vara ett land i den regionen. Detta innebär dock inte att landet är helt stabilt så det kan nog vara bra att kolla upp situationen innan man åker dit.Naturen är som sagt storslagen med enorma grässlätter, vackra alpina sjöar och bergstoppar på över 7000 meter.Det verkar inte heller vara några stora problem att ta sig dit med flyg, och inte heller att resa inom landet. Och allt detta i kombination med att resan dit inte är så lång, jämfört med andra exotiska platser, gör att man blir sugen på att åka dit!....

Jessica Jacobsons bok Roaming Kyrgyzstan: Beyond the Tourist Track är en blandning mellan reseskildring och guidebok. Vi får alltså här både hårda fakta i form av information om hotell, restauranger, kommunikationer och liknande men också små korta betraktelser över livet i Kirgizistan och hur det är att vistas där som turist. De märks att Jacobson har tillbringat mycket tid i landet för tipsen är insatta och boken täcker inte bara de större städerna utan även mindre platser utanför de vanliga turistrutterna. Detta är absolut en bok jag rekommenderar till dem som ska resa till Kirgizistan! Dock är den kanske inte lika bra för dem som vill sitta hemma i fåtöljen läsa då den del av boken som har formatet av reseskildring är ganska kort.

Kirgizistan är ganska så vackert...

Karta över Kirgizistan

söndag 17 juni 2012

Möja - mer Sverige kan det knappast bli!

Var du än befinner dig på Möja så ser det ut som i en turistbroschyr från svenska turistrådet, det är kala klippor, sol som glittrar i vattnet, röda fiskestugor på rad och nät som hänger och vajar i vinden. Och detta kryddas med flakmoppar, får och en utsökt fiskrestaurang. Förutom flakmoppe så färdas man förslagsvis med cykel eller tar någon av båtarna som går mellan öns olika bryggor, det finns bilar på ön men dessa är få.

Att ta sig ut till Möja från Stockholm är smidigt, 3 timmar från Strandvägen. Och det finns flera ställen att bo på , STF:s vandrarhem rekommenderas. Matställen finns det många, bäst av dem alla får nog Vikströms fiskrestaurang anses vara. Mycket är dock bara öppet under sommarmånaderna. Möja är en av de större öarna i Stockholms skärgård så det går utan problem att tillbringa ett par dagar här. Så har du en helg över och befinner dig i Stockholmstrakten, ta båten ut till Möja! Du kommer inte att ångra dig....

Båt ut från Stockholm
Berg
Berg
Möja kyrka
Möja järnväg. Något osäker tidtabell...
Perfekta promenad- och cykelavstånd
STF:s vandrarhem
Får finns det gott om...
...liksom även av mindre djur.
Bilarna är mycket få, desto mer kärror och skottkärror.
Dragedet
Långvik
Långvik
Löka
Hamn
Möja värdshus
Fina cykelvägar
Långvik
Ramsmora
Ramsmora brygga
God mat på båten hem
Vaxholms fästning
Karta över Möja

lördag 16 juni 2012

Människans utveckling

Inledning

När man läser artiklar och böcker som handlar om människans utveckling så inser man att detta fortfarande är ett område där forskningen fortfarande har många frågor kvar att besvara. Det finns till exempel flera olika teorier om hur och när människan och dess förfäder spred sig över jorden, ja det är till och med vissa forskare som inte anser att vårt ursprung finns i Afrika utan att vi istället uppstod parallellt utifrån geografiskt spridda populationer av Homo erectus. Det får nog dock anses som att den teori som har absolut flest anhängare är den så kallade ”ut ur Afrika-hypotesen”, det vill säga att vi alla härstammar från en afrikansk population som sedan spritt sig över jorden.

Att forskningen kring människans utveckling fortfarande i högsta grad är ett pågående arbete visar de nya fynd och rön som ständigt dyker upp. Så sent som 2004 upptäckte man till exempel en helt ny småväxt art, Homo floresiensis, i Indonesien. Dock är det långt ifrån alla som anser att detta är en ny art utan snarare ett fynd av en individ från en annan art som lider av någon form av dvärgväxt. Och även många av de andra arterna är upptäckta relativt nyligen, till exempel Homo ergaster 1949 och Homo habilis i början på 1960-talet. Och alldeles nyligen kunde man läsa om att nya fynd gjorts i Sydafrika som pekar på att detta kan vara platsen för vårt ursprung, istället för det mer vedertagna Östafrika. Av detta framgår att en beskrivning av människans utveckling inte kan vara annat än ungefärlig och att den får betraktas som en färskvara.

Från de första däggdjuren fram till människoaporna

Jag väljer att börja beskrivningen vid tiden för de första däggdjuren, även om ju människans släktträd sträcker sig betydligt längre bak i tiden än så. De första däggdjuren bildades för ca 256 miljoner år sedan då de bröt sig loss från reptilerna och bildade en egen gren. De flesta av de första däggdjuren var små insektsätare med ett utseende som liknar dagens möss. För ungefär 220 miljoner år sedan så utvecklades hos däggdjuren den så kallade neocortex, det yttersta tunna delen av hjärnbarken där man anser att förmågor så som medvetna tankar, språk och rumslig uppfattning sitter. Detta är något som är unikt för däggdjuren och något som varit en förutsättning för att vi ska ha kunnat utvecklas till de högt stående varelser vi är. Man tror också att det är ungefär vid den här tidpunkten som våra förfäder fick en konstant kroppstemperatur, till skillnad från reptilerna som är och var växelvarma. Värt att notera är att de första däggdjuren alltså levde parallellt med dinosaurierna.

För ungefär 160 miljoner år sedan uppstod de första så kallade högre däggdjuren (även kallade placentadäggdjur), dessa karaktäriseras av att äggen befruktas inuti honan och att fostret sedan utvecklas i livmodern. Fostret får sin näring från moderkakan via navelsträngen. Detta var ett evolutionärt framgångsrikt koncept då ca 94 % av dagens däggdjur tillhör de högre däggdjuren. Att de högre däggdjuren uppstod för 160 miljoner år sedan är bara en grov uppskattning, det äldsta fossil man har hittat är 125 miljoner år gammalt.

Figur 1. Eomaia scansoria. Det äldsta fossil av de högre däggdjuren man hittat, ca 125 miljoner år gammalt.

För 65-85 miljoner år sedan uppstod gruppen Euarchonta som inkluderar primaterna. En av de första kända så kallade proto-primaterna var Plesiadapis som levde i Nordamerika och Europa för ca 55 miljoner år sedan. Plesiadapis skiljer sig från dagens primater på flera sätt, till exempel hade den klor och ögonen satt på var sin sida om huvudet. Den var inte heller lika bra klättrare som dagens primater och levde antagligen mestadels på marken.

Figur 2. Plesiadapis. En av de första primaterna man känner till.

För ungefär 40 miljoner år sedan delade sig primaterna i två underordningar, där den ena (Haplorrhini/Högre primater) skulle komma att leda vidare till oss människor. Dessa högre primater karaktäriseras av en torr näskammare, något som leder till ett försämrat luktsinne. Det är också nu vi förlorar vår förmåga att producera C-vitamin på egen hand, det vill säga från och med nu måste däggdjuren få i sig C-vitaminer från frukt och liknande. Den normala blir nu också att endast föda ett barn per kull.

För ungefär 30 miljoner år sedan delade sig de högre primaterna i smalnäsor och brednäsor. Idag finns smalnäsor i Afrika, Asien och Europa och brednäsor i Amerika, de är alltså helt geografiskt separerade något man tror beror på kontinentaldriften. De afrikanska och sydamerikanska kontinentalplattorna hade vid den här tidpunkten börjar separeras från varandra. Som hörs på namnen är en karaktäristisk skillnad mellan smalnäsorna och brednäsorna näsornas utformning där smalnäsornas näsborrar är mer parallella och framåtriktade än brednäsornas. Det är även skillnad i öronens och tanduppsättningarnas uppbyggnad.

Smalnäsorna delade sig sedan i sin tur upp sig i de två superfamiljerna markattartade apor (Cercopithecidae) och människoartade apor (Hominoidea). Detta skedde för ungefär 25 - 30 miljoner år sedan.

Från människoaporna till den moderna människan

De första människoartade aporna såg alltså dagens ljus för ca 25-30 miljoner år sedan. I och med detta skedde en rad förändringar, vi förlorade vår svans och sår hjärna växte sig ännu större. Vår förmåga att tänka konstruktivt samt att kommunicera med varandra ökade. För 10-15 miljoner år sedan bröt sig gibbonerna loss från den gren som kom att leda till orangutangen, gorillan, människan, schimpansen och bonobon. Vid den här tidpunkten skedde en förändring i vilket kön som sprider sig vid könsmognad, det normala för däggdjur är att antingen både honan och hanen sprider sig eller så bara hanar. Men detta ändrades nu så att det hos de fyra hominiderna är honorna som sprider sig medan hanarna stannar kvar vid födelseplatsen. Man är osäker på varför denna skiftning skedde men det har antagligen sin förklaring i de förändringar som skedde i det sociala samspelet mellan individerna.

Figur 3. Hominoidernas familjeträd.

Det ska också tilläggas att det funnits ett stort antal homonider som dog ut, det vill säga som inte har några efterlevare idag. Många av dessa arter existerade under lång tid men dog sedan ut ungefär samtidigt i två vågor, för ungefär 20 miljoner respektive 15 miljoner år sedan. Detta är ett tecken på avbruten jämvikt, det vill säga att något i miljön förändrades vilket leder till artselektion. En del arter förlorar sin adaptiva topp (nisch) i och med miljöförändringarna och dör ut medan andra nya arter bildas på de nya adaptiva topparna.

Något som är tydligt är hur tänderna och käken förändrats hos våra förfäder, i och med att vår föda gick från insekter och frukt till att även innefatta blad, grenar och kött så blev tänderna och käken kraftigare. För ett par miljoner år sedan har denna trend dock reverserats, det vill säga våra förfäder fick åter nättare tänder och käke. Man tror att detta har att göra med att vi då åter började äta mer frukt samt att vi då började använde verktyg och på så sätt fick tillgång till mer kött.

Ett viktigt steg i vår utveckling var givetvis då vi blev bipedala, det vill säga då vi reste oss upp och började gå på två ben. Detta skedde antagligen för ungefär 6 miljoner år sedan, man har 4 miljoner år gamla fossilfynd som stödjer detta. Det finns en mängd olika teorier kring varför vi började gå på två ben, en av teorierna har att göra med de förändringar i klimatet som skedde vid den här tiden. Tektoniska rörelser tryckte upp Indien mot Asien och bildade på så sätt Himalaya, detta ledde i sin tur till förändrade vädermönstret över Afrika. Regnet kom nu att falla över det bergiga Asien istället för som tidigare över Afrika som nu blev torrare. De skogar som tidigare fanns i Afrika ersattes i stor utsträckning av ett mer öppet landskap, våra förfäder tvingades ner från träden ner på marken. Och när man rör sig på marken är det mer energieffektivt att gå på två ben istället för på fyra, och den energi man sparar kan istället användas för t.ex. fortplantning. Att gå på två ben underlättar också användandet av verktyg, dessutom frigörs muskler i överkroppen som istället kan användas för att utveckla ett mer avancerat tal. Man kan även tänka sig att bipedalism gör det lättare att få syn på byten på längre håll samt att det skyddade oss mot den hetta som fanns i Afrika. Det finns som sagt många olika teorier kring detta.

Figur 4. Människans evolutionära träd. Observera att det fortfarande är mycket som är osäkert, något som frågetecknen i bilden visar. Man ser också tydligt hur skallens form av förändrats genom utvecklingen. Den kanske mest berömda fossilen av våra förfäder, Lucy, är av arten Australopithecus afarensis och är ca 3.2 miljoner år gammal.



Som vi kan se i figur 4 ovan så delade sig Australopithecus afarensis i ett par grenar, bland annat den gren som via Homo habilis, Homo erectus och Homo heidelbergensis kom att leda till den moderna människan. En annan gren kom att leda till bland annat Paranthropus boisei och Paranthropus robustus, dessa levde troligtvis i Sydafrika respektive Östafrika för ungefär 1.2 till 2.5 miljoner år sedan. Att det blev Homo-grenen som kom att överleva tror en del forskare har att göra med att dessa till skillnad från Paranthropus utvecklade förmågan att arbeta i grupp, något som gav dem en evolutionär fördel jämte deras kusiner. Genom att samarbeta hade man till exempel större möjligheter att undkomma rovdjur och det blev också lättare att utveckla verktyg då man kunde lära av varandra. I samband med detta utvecklade också Homo ett mer utvecklat tal. Detta är en av de teorier som finns kring varför Homo levde vidare medan Paranthropus dog ut för ca 1.2 miljoner år sedan.

Man är inte helt säker på när våra förfäder började använda verktyg, de äldsta lämningar av verktyg man funnit är ca 2.6 miljoner år gamla, alltså ungefär då Homo habilis uppstod. De finns dock dem som anser att vi började använda verktyg redan för 4 miljoner år sedan. De första verktygen används för att krossa ben och på så sätt komma åt benmärgen. Verktygen såg relativt oförändrade ut fram till för ungefär 1.65 miljoner år sedan, det vill säga vid tiden för Homo ergasters uppkomst. Ergaster utvecklade lite mer sofistikerade verktyg i form av till exempel handyxor. Dessa verktyg kan i vissa fall också ha fungerat som statussymboler. Och man använde sig av samma metoder för att utveckla verktyg ända fram till för ca 100 000 år sedan.

Figur 5. 1.7 miljoner år gamla stenverktyg funna i Etiopien.

Homo ergaster var relativt lika oss, de hade liksom oss korta armar och var relativt smala. Dessutom var de antagligen de första av våra förfäder som hade hårlösa kroppar och som fick förmågan att svettas, något som ger en fördel i varma klimat. Förmågan att svettas ledde också till att vi flämtade mindre, vilket i sin tur underlättade evolutionen av mer utvecklat tal. Ergaster hade liksom oss ett smalt bäcken vilket i kombination med ett större huvud (p.g.a.. en större hjärna) ledde till att barnen föddes tidigare och krävde en längre tid av omhändertagande efter födseln. Så är det fortfarande, apornas ungar klarar sig fortare på egen hand än våra barn. Ergaster var antagligen den första tidiga människan som utvandrade från Afrika, man har funnit 1.75 miljoner år gamla ben i Georgien som tyder på detta.

Fossil av Homo erectus har man funnit över stora delar av Asien och man vet att arten levde kvar där till för ungefär 100 000 år sedan. Man tror att dessa vad de första som skapade sjöfarkoster och att de jagade mammutar och vildhäst. Kanske att det också var Erectus som tämjde elden och byggde de första enkla boplatserna. Som vi kan se så bröt sig en gren av från Homo erectus och bildade Homo antecessor för ungefär en miljon år sedan. Från dessa utvecklades sedan Homo heidelbergensis, som i sin tur för ungefär 200 - 250 000 år sedan förgrenade sig i Homo sapiens (oss!) och Homo neanderthalensis (Neandertalarmänniskan).

De första mänskliga spår man funnit i Europa är 780 000 år gamla fossil från Spanien och 700 000 år gamla stenverktyg från England. Dessa spår kommer antingen från Homo antecessor eller Homo heidelbergensis. Neandertalarna fanns över hela Europa mellan för ungefär 200 000 år sedan till för 28 000 år sedan. Neandertalarna var mycket lika oss och hade utvecklat en enkel kultur där man till exempel begravde de döda och skapade konst. Man hade avancerade jaktmetoder och kanske att man också hade utvecklat ett enkelt språk. Forskarna är oense om vi levt och skaffat barn tillsammans med neandertalarna eller inte, man är också oense om exakt vad som gjorde att neandertalarna dog ut. Perioden innan deras utdöende var kall med bland annat en istid så kanske att detta var orsaken till deras utdöende. En annan anledning kan vara att Människan hade uppnått en större hjärnkapacitet och på så sätt konkurrerade ut Neandertalarna, framförallt är det förmågan till fantasi och att kunna planera för framtiden som är avgörande. De svåra förutsättningar som fanns i Afrika (där Hailbelgensis och Sapiens har sitt ursprung) med extrem torka kan ha lett till att endast de mest uppfinningsrika överlevde. Man vet att vid den här tiden skedde en extrem reducering av populationen i Afrika och vid en sådan extrem reducering ökas också den absoluta fitnessen. I det här fallet var en viktig fitness-faktor alltså förmågan att kunna planera, till exempel förmågan att kunna lagra vatten för framtida bruk. När vi sedan spred oss till Europa för ca 35-40 000 år sedan så var det denna förmåga till fantasi och planering som gjorde att vi och inte neandertalarna överlevde. Detta är dock som sagt en av många teorier.

Figur 6. Karta som visar den moderna människans migration ut ur Afrika. Färgerna anger år i tusental. Observera att detta gäller den senaste vågen av migration, det har funnits migration från Afrika längre tillbaka i historien av våra äldre släktingar.


Att fullt ut redogöra för människans utveckling på ett par sidor låter sig knappast göras så jag har därför tvingats att utelämna en hel del. Målsättningen har varit att få med de viktigaste stegen i människans utveckling från de första däggdjuren fram till den moderna människan.


Källor

Björklund, Mats. Evolutionsbiologi. 2005. Studentlitteratur.

Illustrerad vetenskap, nr 7/2012.

http://open.jorum.ac.uk/xmlui/bitstream/handle/123456789/918/Items/S182_10_section1.html

http://www.newscientist.com/article/dn9990-introduction-human-evolution.html?full=true

http://www.newscientist.com/article/dn8752-did-early-humans-socialise-to-avoid-getting-eaten.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Multiregional_origin_of_modern_humans

http://en.wikipedia.org/wiki/Recent_African_origin_of_modern_humans

http://en.wikipedia.org/wiki/Homo_floresiensis

http://en.wikipedia.org/wiki/Homo_ergaster

http://sv.wikipedia.org/wiki/Homo_habilis

http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6gre_d%C3%A4ggdjur

http://en.wikipedia.org/wiki/Bipedalism#Humans

http://en.wikipedia.org/wiki/Human_evolution

fredag 15 juni 2012

Förändringar i den romerska armén under senrepubliken

Fram till senrepubliken var roms armé en medborgararmé men under senrepubliken gick man över till en mer professionell och institutionaliserad armé där soldattjänsten blev ett yrke. En professionell armé behövdes då riket växte och striderna kom att föras längre bort, vilket följaktligen också innebar att man låg ute i fält under en längre tid, och för detta krävdes professionella soldater. Man gjorde även taktiska förändringar och ersatte manipeln med kohorten. En legion bestod av 10 kohorter och varje kohort bestod vanligen av 480 man. En kohort var i sin tur indelad i 6 centurion med vanligtvis 80 man i varje. Armén växte också i storlek under senrepubliken och man hade nu minst 14 legioner i fält.

En typisk romersk legion med dess tio kohorter.

Den skillnad i beväpning som tidigare fanns mellan de olika linjerna försvann under senrepubliken, det vill säga alla soldater inklusive triariis kom att utrustas med kastspjut. Velites som tidigare agerat som skirmisher blev nu en integrerad del av kohorten och även dessa hade samma vapen som de övriga soldaterna.

Det blev nu också möjligt för dem utan egen egendom att göra vapentjänst, soldatens utrustning bekostades av staten. Detta var en av anledningarna till att alla soldater utrustades likadant, det fanns ju nu ingen anledning att ha soldater med olika grad av exklusivitet när det gällde utrustning då staten betalade.

Under senrepubliken kunde soldater som gjort bra ifrån sig få belöningar i form av mark och pengar.

En anledning till att ovan nämnda förändringar genomfördes kan vara att de krig som nu utkämpades var annorlunda än under de tidigare romerska republikerna. Tidigare, till exempel vid Karthago, mötte man ofta en fiende med stora arméer men under senrepubliken förändrades detta och man kom istället ofta att möta mindre arméer, till exempel den germanska. När man mötte en fiende med mindre arméer blev det också allt viktigare att kunna dela upp legionen i ett par mindre underavdelningar, och för detta fungerade kohorten bättre än manipeln.

Troligtvis infördes dessa militära förändringar successivt under en lång tid.

Under senrepubliken försvann även den uppdelning av romerska soldater och allierade soldater som fanns tidigare. De allierade soldaterna vill kriga på samma villkor som de romerska soldaterna och att bördorna skulle delas mer jämlikt. Detta innebar att den romerska armén inte kunde hämta soldater från de allierade på samma sätt som tidigare, något som ledde till att man istället blev hänvisad till att anlita legoknektar.

torsdag 14 juni 2012

Romersk krigföring under den tidiga republiken

Triarii.
Den romerska armén var uppdelad i legionen, och en legion bestod av ungefär 4200 man. Legionerna bestod av fyra olika typer av soldater placerade i fyra linjer med i tur och ordning: 1200 velites, 1200 hastati, 1200 principes och 600 triarii. De yngsta soldaterna stod längst fram. I början fanns det fyra legioner men detta ökades med tiden på grund av alla de krig man utkämpade. Liksom i Grekland fanns även i romarriket en stark koppling mellan medborgerliga rättigheter och tjänstgöringen som soldat. Och liksom tidigare betalade soldaten sin egen utrustning, något som krävde en god inkomst. Dock kunde även de med lägre inkomst tjänstgöra som velites då dessa var lätt utrustade med svärd, kastspjut och en liten sköld. Hastatis och principes bar den ovala skölden, ett kort svärd samt två stycken kastspjut, ett tungt och ett lätt. Kastspjutet var ett offensivt vapen och kunde användas på ett längre avstånd. Efter att spjutet kastats så övergick man till att använda svärdet. Romarna använde alltså svärdet betydligt mer än vad man gjort under Alexander den Stores tid då man i större utsträckning istället förlitat sig på stötspjutet. De romerska triarii hade dock fortfarande kvar stötspjutet. Hastatis, principes och triariis hade en bröstplåt av brons, hjälm, benskydd samt ibland även brynja.

Velites.
Hastatis, principes och triariis var grupperade i så kallade maniplar, 10 stycken maniplar per soldattyp. Varje manipel hade två centurion där den äldre av dem förde befälet. Även ett 300 man starkt kavalleri utrustade med långa spjut ingick i legionen. Legionen bestod av fyra led med velites längst fram och sedan i tur och ordning hastatis, principes och triariis. Varje led, förutom det främsta med velites, bestod alltså av 10 maniplar och dessa var placerade med ett visst avstånd mellan varandra. De luckor som bildades täcktes av maniplarna i bakomvarande led. Vid strid är det dock troligt att luckorna täpptes till för att inte ge fienden möjlighet att bryta igenom. Leden attackerade i följd, det vill säga först gick velites till anfall. Om dessa inte kunde stå emot föll de tillbaka genom leden och släppte fram nästa led, hastati. Om hastati inte kunde stå emot så föll de tillbaka och släppte fram principes, osv. De soldater som föll tillbaka omgrupperade bakom triariis för att hjälpa till i ett senare skede av striden. Uppdelningen i maniplar gjorde den romerska legionen betydligt mer rörlig och flexibel än den kompakta grekiska falangen, något som var en fördel. Andra fördelar med romarnas formation var att de kunde slåss åt alla håll, den grekiska falangen var ju mycket sårbar från flankerna och bakifrån, samt att de hade lättare att strida på ojämna underlag. Romarna kunde även ställa upp och göra sig redo för strid snabbare än grekerna. När det gällde kavalleriet så var dock det alexandrinska systemet bättre än det romerska, romarna lyckades aldrig riktigt integrera kavalleriet i legionen på ett bra sätt.

En romersk manipel.

Det fanns även en hel del likheter mellan den grekiska och romerska krigföringen, till exempel användandet av lösenord, religiösa ritualer, trumpetsignaler samt en väl utvecklad belägringskonst.

onsdag 13 juni 2012

Grekisk krigföring under antiken

Grekisk landskrigföring var fokuserat kring det tunga infanteriet, hopliterna, och mötet mellan dessa i strid. Ungefär 700-650 f.Kr. utvecklade grekerna hopliterna och den speciella formation som kallas för hoplitfalang. En falang var uppbyggd av en kolonn med flera led av hoplitsoldater och syftet var chock, det vill säga de saknad vapen för strid på stora eller medelstora avstånd utan de stötte mot fienden med vapen och sköldar i närkamp. Syftet med att ha fler led var att hålla fronten intakt genom att om någon i frontledet föll bort kunde denna snabbt ersättas av soldaten från ledet bakom. Målet var att lyckas bryta genom fiendens led och få fienden att fly. Man använde sig av inte flankangrepp utan man attackerade front mot front. Detta sätt att kriga med närstrid front mot front krävde stort mod och det var vanligt att det uppstod panik. Hopliterna i dessa falanger var utrustade med de karaktäristiska stora runda sköldarna (hoplon), långt spjut som primärvapen och ett kort svärd att använda som reservvapen. Skölden var gjord av trä och hade en bepansring som med tiden utvecklades från att endast täcka kanterna till att bli heltäckande. De bar fullt kroppspansar inklusive en hjälm av brons. De opererade på egen hand utan stöd från till exempel kavalleri eller lätt infanteri. Hoplitfalangen behöll sin plats som det främsta tunga infanteriet fram till romerska legionen, och den främsta hoplitfalangen av de alla får nog den spartanska anses vara. De spartanska soldaterna levde ett extremt liv där deras soldatträning började redan vid 7 år ålder och de förbjöds att ägna sig åt affärer och jordbruk så att de skulle kunna lägga all sin tid på träning. De var även hårt styrda när det gällde bostad och familjebildning. Till skillnad från soldater från andra områden fick dock soldaterna från Sparta betalt.

Hoplit
En hoplit från ca 400 år f.Kr.

Det råder delade meningar om huruvida man ske se den grekiska krigskonsten vid den här tiden som nyskapande och revolutionerande eller som efterbliven. De som menar att den är nyskapande hänvisar till det tunga infanteriet och på det fokus som låg på träning, mod och intensitet. Grekerna gick gärna i närkamp och uppvisade där stor skicklighet, till skillnad från den äldre och mer primitiva krigskonsten som var försiktig och föredrog strid på avstånd med till exempel bågar och slungor. Sammantaget anser en del att detta tyder på att den grekiska krigskonsten var nyskapande/revolutionerande. De som är mer kritiska anser att grekerna låg efter i utvecklingen på flera områden, deras fortifikationer och belägringskonst var till exempel primitiv. Hopliten var inte lämpad för stormning. Även logistiken var undermålig och oorganiserad. Inom belägringskonsten och logistiken låg grekerna en bra bit efter till exempel perserna. Grekernas fokus på tungt infanteri, man saknade till exempel lätt infanteri och kavalleri, anser en del forskare vara mycket dumt då det ligger en fara i att förlita sig på strid man mot man. Vid strid man mot man krävs ett mycket stort mod och risken för panik är stor, och panik vill man givetvis undvika. Dessutom kräver denna typ av tungt infanteri en extremt hård träning.

Att grekerna hoplitbaserad stridsteknik bestod under åren 700 – 500 f.Kr. är kanske inte så konstigt då de endast stred inbördes. Men att de stod fast vid denna teknik även senare då de mött, och även besegrats, av styrkor som använt sig av lätt infanteri och skirmisher är mer förvånande. En av anledningarna kan vara politisk, det fanns en stark koppling mellan medborgarskapet och att vara hoplit. En annan anledning kan vara den tradition bland de grekiska jordbrukarna att försvara sin mark, och detta gjordes bäst genom närstrid. Ytterligare en anledning kan kopplas till den del av den grekiska kulturen som anser att strid man mot man är det mest hedervärda sättet att slåss på, hopliten blev alltså en symbol för den grekiska synen på moral och heder. Man ansåg att fiendens taktik med bågskyttar och liknande var mycket omoralisk.

Mellan det peloponnesiska kriget och Alexander den Stores trontillträde skedde det stora framsteg inom den grekiska krigföringen. Man lärde sig och insåg nyttan av att integrera flera olika vapenslag i sin armé så som tungt och lätt infanteri och tungt och lätt kavalleri. Man blev dessutom mer professionell och hade fler legosoldater. Proviantförsörjningen blev bättre och marscherna bättre säkrade. Professionaliseringen ledde också till specialisering. Man utvidgade antalet taktiska manövrar i sin repertoar, till exempel höger flankmanöver. Och slutligen hade krigföringen blivit mer akademisk med alltfler skrifter i ämnet. Krigföringen gick under den här tiden från att vara traditionell till att bli alltmer innovativ. Att denna utveckling skedde berodde på flera faktorer, bland annat på de lärdomar man drog från de förlorade slagen samt från den kunskap som grekiska legosoldater i persisk tjänst hade skaffat sig. De som var snabbast med att ta till sig det nya var Filip II:s Makedonien, detta då Makedonien inte varit påverkat av de tidigare grekiska traditionerna.

Alexander den Store
Under Alexander den Store var kavalleriet, som var utrustat med långa spjut och långa svärd, de förnämsta trupperna och bestod ofta av adelsmän. Man var uppdelad på skvadroner och använde sig vanligen av kilformationen. Som tungt infanteri använde han sig av en falang som var 16 man djup och 16 man vid. Soldaterna i falangen stod lite längre ifrån varandra än vad man gjort tidigare på grund av att piken tog utrymme, detta medförde i sin tur att sköldarna inte längre täckte lika bra. Den makedonska falangen var mer trögrörlig än den grekiska. Det taktiska syftet var inte heller detsamma, den grekiska falangen skulle vinna slaget medan den makedoniska falangen skulle uppehålla fienden så att andra vapenslag kunde vinna slaget. Man hade även tillgång till mer lättrörligt infanteri samt skirmisher. Skirmisherna kunde attackera från långt håll och på så sätt demoralisera fienden. Man förbättrade även belägringskonsten, bland annat genom att utveckla allt bättre katapulter. Logistiken förbättrades också avsevärt och under Filips II:s tid så upprättade man Greklands första underrättelsetjänst. Den makedonska armén rörde sig också mycket snabbare än den grekiska. Armén var under den här tiden mycket vältränad och disciplinerad.