Den svenska stadens historia och framtid

Om man börjar historien vid det gamla bondesamhället så kretsade livet där kring gården och naturen. Det var mer eller mindre självhushåll, man odlade, hade boskap och skaffade timmer i skogen. Några storstäder i dagens bemärkelse fanns inte i Sverige, Stockholm hade till exempel endast ca 35 000 invånare 1650 (enligt Wikipedia). I och med industrialismen drogs folket till städerna eller de andra platser där industrierna behövde arbetskraft. Befolkningskoncentrationen blev högre runt industrierna då varje familj inte behövde ha stora arealer jordbruksmark och då det var en fördel att bo nära sin arbetsplats. Men denna nya typ av industristäder blev ofta också trånga, smutsiga och allmänt eländiga att leva i. Befolkningens behov av pengar och mat uppfylldes kanske, men inte alltid behovet av vila och en meningsfull fritid. Industristaden var kanske inte heller den bästa platsen för barn att växa upp på. När situationen blev alltmer ohållbar bildades det motreaktioner, till exempel visionen om en trädgårdsstad, en stad där människan skulle vara i fokus och inte industrin. I England byggde man efter andra världskriget så kallade ”New Towns” i ett försök att styra de inflyttande arbetarna till en bättre och mer väladministrerad boendemiljö. Dessa ”New Towns” var inspirerade av tanken kring trädgårdsstaden och man försökte skapa en grönare miljö. Tanken var också att dessa nya städer skulle vara självförsörjande. Man satte också ett tak på för hur stora städerna fick bli, detta då man ansåg att det fanns en koppling mellan social misär och stadens storlek. Man lyckades dock inte med detta, städerna växte sig alltför stora och man lät industrin ta överhanden. Tanken om trädgårdsstaden blev alltmer avlägsen. I Sverige har vi haft liknande storslagna stadsbyggningsprojekt. Vi har bygget av folkhemmets städer där husen byggdes smala och placerade i naturen. Men vi har även byggandet av ABC-städer så som Vällingby och Farsta. ABC står här för Arbete, Bostad och Centrum. Dessa byggdes därför att man tyckte att den centrala storstaden var omoderna, ofunktionella och trånga. ABC-städerna placerades en bit utanför storstaden, det är därför de ibland kallas för satellitstäder, och var mycket väl planerade utifrån en viss given befolkningsmängd. Miljonprogrammet, som kan sägas vara en typ av ABC-städer, slutligen genomfördes mellan 1965 och 1975 för att lösa den tidens akuta bostadsbrist. Man byggde drygt 1 000 000 bostäder. Man misslyckades dock med att göra bostadsområdena attraktiva. Kanske på grund av den alltför standardiserade och opersonliga boendemiljön?

Något man slås av är att utvecklingen av vårt samhälle och vår boendemiljö är så starkt kopplat till vårt arbete. Det är kanske i och för sig inte är så konstigt då arbete, oavsett om det är i fabriken eller på åkrarna, ger oss mat på bordet. Och utan mat är det ju svårt att leva. Men ändå, jag tycker det är ett intressant faktum att möjligheten till arbete styr så pass mycket av vår boendemiljö. Och kanske att man kan tänka sig att boendet i framtiden blir mindre kopplat till arbetsplatsen? I alla fall på ett fysiskt och geografiskt plan. Det är ju redan i dag mycket vanligt med arbeten där det ges möjlighet till arbete hemifrån en viss del av arbetstiden. Inte alla arbeten kan skötas på distans förstås, men ganska många och kanske att det blir allt fler i högt utvecklade länder? Och den här distanskursen, som detta inlägg är skrivet för, är också ett exempel på det alltmer geografiskt flexibla samhälle vi lever i. Kanske att även de klassiska studentstäderna håller på att försvinna och ersättas av ett mer flexibelt lärande där man läser hela eller delar av sin utbildning på distans, och kanske endast besöker en fysisk högskola eller universitet några veckor per termin? Det ska bli intressant att se om den fortsatta utveckling gör att vi får en större valmöjlighet att välja vad vi ska bo, att vi inte måste välja att bosätta oss nära någon arbetsplats. Arbetsplatsen har vi ju hemma! Eller så kan vi stå ut med ett längre pendlingsavstånd då vi endast besöker vår fysiska arbetsplats en eller ett par gånger per vecka. Så kanske att en av de stora utmaningarna i framtiden blir att anpassa våra städer till den här nya mer flexibla arbetsmiljön? Hur skapar man städer som passar både för de som har traditionella 9-5 jobb på en fast arbetsplats och för de som har sin arbetsplats i hemmet och som kanske själv väljer sina arbetstider?

Sundsvall år 1890

Och när det gäller visionsdokumenten om Lund och Sundsvall, som jag specialstuderat och som finns på deras hemsidor, så ser man många likheter, de har båda med punkter som rör till exempel hållbar utveckling, kulturarvet (till exempel stenstaden i Sundsvalls fall), parker och grönområden och kommunikationer. Det handlar i båda dokumenten mycket om att dela in staden, utifrån framtida tänkt användande, i olika områden, zoner och stråk. Vet inte exakt vilka som är de tänkta målgrupperna för dokumenten men de har mycket olika framtoning, Lunds dokument är ju avsevärt mycket mer byråkratiskt och ”torrt” än Sundsvalls mer ”färgglada” och lättsamma. Antar att Lunds dokument riktar sig mer till dem som bor i Lund medan Sundsvalls dokument mer är för internt bruk inom kommunförvaltningen. Något som slog mig var också att dokumentet, trots att de ska vara någon form av visions- och framtidsdokument, är förvånansvärt jordnära. Det finns vad jag kan se inga revolutionerande och mer vågade planer för framtiden. Och det är kanske på både gott och ont. Det är ju bra att kommunpolitikerna står med båda fötterna på jorden men samtidigt är det lite trist att se att de inte riktigt verkar ha förmågan att tänka utanför boxen. Vore kul att se lite mer fantasi och nyskapande i deras framtidsvisioner!......