The next Intel inside

”The next Intel inside” syftar på det data som finns i våra datorer, och då i synnerhet de som är uppkopplade mot Internet. ”Intel inside” är en välkänd slogan som används av processortillverkaren Intel, en slogan som nu i modifierad form används för att peka på att fokus har flyttats från processorer och hårdvara till data. Vi kan idag till ett överkomligt pris köpa datorer vars hårdvara är tillräckligt kraftfull för de allra flesta tillämpningar, det vill säga hårdvaran sätter sällan begränsningar. Och vår internetuppkoppling är numer oftast tillräckligt snabb för allt det vi vill använda Internet till. Detta gör att fokus nu skiftat mot funktionalitet och innehåll (data), och då i synnerhet funktionalitet och innehåll på Internet.  Data är ”The next Intel inside”!

Jag kommer här att först beskriva med hjälp av exempel hur vi nyttjar data idag inom det som kallas Webb 2.0, sedan reflektera lite kring nyttjande av data i förhållande till skapande av densamma och slutligen tar jag upp problematiken kring vem som egentligen äger datat.

Att nyttja data i Webb 2.0

Data är en av de absolut viktigaste byggstenarna i det som kallas för Webb 2.0. Givetvis har data i olika former används sedan Internets barndom men det är först nu som tekniken och infrastrukturen gjort det möjligt att skapa webbapplikationer som kan hantera dessa data. Dessa webbapplikationer kan användas varhelst det finns tillgång till Internet och är inte beroende av att datat finns på samma dator. Dessa nya webbapplikationer kan ha mycket avancerade funktioner, ja man pratar om att deras funktionalitet är lik eller snarlik den som finns i traditionella program. Man talar om något som heter ”Rich Internet Applications”, förkortat RIA. Det finns inte någon strikt definition på vad en RIA är men Vossen och Hagemann skriver att en RIA ”behaves and feels more like a classic desktop applikation than a classig Web page”. (2) En RIA kan skapas med hjälp av en mängd olika tekniker, den som det kanske skrivits mest om på sistone är AJAX. AJAX är en förkortning av ”asynchronous JavaScript and XML”. Något som är kännetecknande för AJAX, och liknande tekniker, är att de är asynkrona, det vill säga de kan hantera data i bakgrunden utan att användaren märker det. Detta gör att man nu kan bygga webbsidor som fylls på med information dynamiskt och vartefter datat laddas, något som leder till en bättre upplevelse för användaren. Och något som starkt bidragit till det framväxt av alltmer kraftfulla och dataintensiva webbtjänster vi sett i och med Webb 2.0.

Ett annat koncept som bidragit till Webb 2.0 är öppna API:er. Ett API är ett programmeringsgränssnitt, det vill säga en uppsättning instruktioner som en programmerare kan använda sig av för att nå vissa funktioner. Och i det här fallet är det alltså öppna API:er som går att nå av andra över Internet. Det företag eller den person som utvecklat en webbtjänst kan alltså genom att göra sina API:er öppna tillåta andra programmerare att utnyttja funktionaliteten. Ett exempel är Google som har ett öppet API till deras karttjänster, är du utvecklare kan du genom att lära dig hur dessa API:er fungerar skapa dina egna anpassade karttjänster. Och detta är något som båda parter tjänar på, du får tillgång till Googles kraftfulla karttjänster och Google sprider sina kartor och sitt namn och tar allt större marknadsandelar. Och det är här viktigt att förstå att i och med att Google öppnar upp sitt API så öppnar de även upp sina enorma databaser med geografiska data. Helt plötsligt har du som privatperson tillgång till enorma mängder geografiska data utan någon kostnad. Givetvis är det Google som äger datat och som bestämmer hur API:et ska se ut, det vill säga vilka funktioner och vilket data som ska göras tillgängligt. Motprestationen du som användare av API:t gör är att du marknadsför Google (genom logotyper och liknande) samt att du får ett beroende till Google vilket bidrar till att Googles ställning stärks. De öppna API:erna har starkt bidragit till att betydelsen av data har ökat på Internet.

Ett annat viktigt begrepp när det gäller vikten av data i Webb 2.0 är Mash-ups. Mash-ups är en webbtjänster som kombinerar olika datakällor, Vince Casarez beskriver det så här i boken ”Reshaping Your Business with Web 2.0”: ”The resulting mashed-up page does not change the original components; it simply blends together each of the unique data elements to provide a tailored ’composite application’, sometimes referred to as a situational application, since it was created for the user’s specific situation ” (1) Genom att skapa en mash-up kan du skapa en skräddarsydd webbsida som innehåller exakt den information just du behöver. Låt oss säga att du har behov av att följa utvecklingen i Irak, då kan du skapa en mash-up där du inkluderar nyhetsartiklar som innehåller sökordet ”Irak”, en karta över Irak, aktiekurserna för de största företagen i Irak och pressmeddelanden från svenska och amerikanska myndigheter som rör Irak. All denna information sammanför du på en webbsida, en så kallad mash-up, och du får på det sättet en snabb överblick över vad som händer i Irak. Du kan givetvis även inkludera information från sociala media i din mash-up, så som till exempel foto-strömmar från Flickr som har tema Irak och Facebook-grupper som handlar om Irak. En mash-up kan vara mycket kraftfull då värdet för användaren ofta kan vara större än summan av de enskilda datakällorna.

Och det sista exemplet på hur central data är för utvecklingen av Webb 2.0 som jag tänker ta upp är syndikering. I det här fallet är det information som syndikeras, och med syndikering menas att informationen sammanställs, ofta i sammanfattat form, och görs tillgänglig. Den syndikerade informationen kan användas av tredjepartsapplikationer och tjänster. Den som tillhandahåller den syndikerade informationen har möjlighet att påverka vilken information som sprids men inte hur den sedan används. Man använder vanligtvis någon form av standard för syndikering, till exempel RSS. Dessa RSS-flöden kan sedan läsas med en RSS-läsare, ett exempel på sådan är Google Reader. I din RSS-läsare kan du lägga upp prenumerationer på RSS-flöden och du får du automatiskt uppdateringar när ny information finns tillgänglig. RSS-flöden gör det lättare för användaren att ha koll på när tidningar, bloggar och liknande sajter publicerar nytt material. Du kan även skapa RSS-flöden för vissa av dig valda sökord. Informationen i ett RSS-flöde kan se olika ut, utgivaren kan till exempel välja om bilder ska finnas med eller om hela eller endast delar av informationen ska finnas med. Det är ganska vanligt att endast de första raderna finns med i RSS-flöde och att läsaren sen får klicka sig vidare till informationens källa för att läsa resten. RSS-flöden är en mycket vanlig datakälla i mash-ups.

Något som är gemensamt för många av de nya teknikerna är att data nu nås ”not through consumer effort, but through provider provision” (2)

Nyttjande i relation till skapande

Ovan har jag beskrivit olika sätt att nyttja den information som finns på Internet, men hur är det med skapandet? Hur står skapandet i relation till nyttjandet? Om man tar exemplen från ovan; öppna API:er, mash-ups och RSS-flöden så är skaparen av informationen i de allra flesta fallen någon annan än nyttjaren. Det finns dock andra tekniker inom Webb 2.0 där det inte är lika lätta att göra gränsdragning mellan skapande och nyttjande. En hörnsten inom Webb 2.0 är ju samarbete (collaboration) och att gemensamt skapa information, Wikipedia är ett exempel på detta. I dessa fall är ofta skaparen och nyttjaren samma person. När vi taggar en bild på Flickr så gör vi det för vår egen skull, som en form av minnesanteckning eller kategorisering, men vi gör det också så att andra ska kunna hitta vår bild. De taggar som vi skapar till vår bild sammanförs med de andra användarnas taggar, taggar som sedan kan användas för att till exempel söka efter bilder, skapa så kallade taggmoln eller för att ta fram olika typer av statistik. Vi alltså både skapar och nyttjar taggarna. När det är användarna själva som skapar taggarna/kategorierna så kallar man det för en folksonomi, till skillnad från en taxonomi som skapas av experter.

Data – att äga eller inte äga

Det är mycket liten del av all den information vi tar del av på Internet som ägs av oss själva. Även sådan information som vi tror oss äga äger vi sällan. För hur är det med bilderna vi lägger upp på Facebook och Flickr, vem äger dessa? Att för en lekman försöka lista ut detta genom att läsa de avtalstexter som finns är inte helt lätt. Som jag tolkat det så kan Facebook och Flickr använda dina bilder relativt fritt utan ditt godkännande. Eller jo, du har ju godkänt det en gång för länge sedan när du registrerade dig på sajten. Och förutom själva bilden så finns det ju en mängd information kring bilden som finns lagrat i deras databaser, till exempel data om var och när bilden är tagen, vilka taggar som är kopplade till den, vilka personer som kommenterat bilden och hur många som tittat på bilden. Information som sajterna äger och som de kan använda sig av i till exempel marknadsföringssyfte och liknande. Data om användarna/kunderna är hårdvaluta för sajterna. Så en sajt som utger sig för att vara gratis är sällan det utan tar betalt i form av information om dig som användare.

Ett annat problem när du själv inte äger informationen är att du ofta har svårt att föra över information mellan sajter. Det finns sällan möjlighet att föra över bilder från en bildsajt till en annan eller information från ett socialt nätverk till ett annat. Ofta har du investerat mycket tid på denna typ av sajter och att bygga upp allt från början på en annan sajt är något som tar emot. Givetvis är detta något dessa sajter är mycket väl medvetna om.

Använder du dig av öppna API:er och liknande så kan det uppstå problem om API:erna förändras. Det är ägaren av API:t som bestämmer vilka förändringar som ska göras och när de ska ske, du som användare tvingas finna dig i detta. Det är upp till dig att se till att din webbtjänst uppdateras enligt det nya API:t. Ett annat problem med att förlita sig på andras datakällor är att det oftast är mycket svårt att vara källkritisk. Du har tillgång till datat genom ett API men du har sällan tillgång till sådant som information om hur data fångats eller hur stor del av datat som gjorts tillgängligt eller om datat manipulerats på något sätt.

Ytterligare ett problem är att det ofta är få stora aktörer som sitter på datat. Ett tydligt exempel på detta är geografiska data. Det finns ytterst få aktörer på Internet som levererar geografiska data. Hur många kan nämna någon annan än Google? Det är sällan bra när så få företag delar på så stor makt.

Referenser
1. Casarez, Vince & Cripe, Billy & Sini, Jean & Weckerle, Phillipp. (2009). Reshaping Your Business with Web 2.0: Using the New Collaborative Technologies to Lead Business Transformation. USA: McGraw-Hill.

2. Vossen, Gottfried & Hagemann, Stephan. (2007). Unleashing Web 2.0: From Concepts to Creativity. USA: Morgan Kaufmann Publisher.