Vi befinner oss i en tid då det sker stora förändringar på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna måste i allt större utsträckning anpassa sig till de nya förutsättningar som gäller då den ”nya ekonomin” och marknadens globalisering förändrat spelreglerna. Och den förändrade arenan för företagen påverkar arbetstagarnas situation vilket i sin tur kan innebära problem med nuvarande välfärdssystem.
Esping-Andersen, Castells, Magnusson och Reich beskriver alla en utveckling som går mot en ökad polarisering av arbetsmarknaden med å ena sidan de som sitter på ett stort kunskapskapital och å andra sidan de som utför själva produktionen. (1) Nu när vi går in i den ”tredje industriella revolutionen” så ställs de högre krav på den kompetens som arbetstagarna måste ha för att klara av de nya, och ofta högteknologiska, jobben. De enklare jobben, de med en låg kunskapsintensitet, flyttas alltmer utomlands där kostnaden i form av löner, lokaler m.m. ofta är en bråkdel av de i västvärlden. Detta skapar en obalans på arbetsmarknaden i västvärlden då de som förlorat jobben i tillverkningsindustrin sällan har de kvalifikationer som gör de attraktiva på arbetsmarknaden för de nya och mer kunskapsintensiva arbetena.
Detta har lett fram till en arbetslöshet som man på olika sätt försökt råda bot på. De talas ofta om två olika grundläggande modeller, den Amerikanska och den Europeiska modellen. Den Amerikanska modellen utgår från den syn som finns på den offentliga sektorn, eller brist på denna. Inställningen är att man föredrar att ha en ”workfare”-modell istället för en ”wellfare”-modell vilket har skapat en sektor med lågavlönade tjänstejobb, som en växande underklass tvingas att ta för att klara sitt uppehälle. Lönen kan ibland vara så låg att det krävs mer än ett heltidsjobb. I den Europeiska modellen utgår man från bilden av en ”wellfare”-modell istället för den ovannämnda ”workfare”-modellen. Denna har som huvudprincip att det ska finnas en försäkring mot inkomstbortfall, tex genom arbetslöshetsunderstöd under tiden som individen letar efter ett nytt jobb. (2)
Castells och Reich anser båda att samhället är uppdelat i två klasser, kärnarbetskraften och den umbärliga arbetskraften. Reich går utförligt in på det här två olika klasserna inom arbetsmarknaden. Speciellt nämner han de så kallade ”symbolanalytikerna”, vilka är de som arbetar inom kunskapsintensiva områden med att tolka information och sedan rekommendera inriktning och strategi. Den umbärliga arbetskraften är den som är låg utbildad och snabbt kan bytas ut mot annan lågutbildad arbetskraft eller mot en automatiserad process. Det är denna typ av jobb som oftast flyttas till låglöneländer.
Reich målar upp en svartvit bild klara vinnare och förlorare. Framtidens vinnare på arbetsmarknaden finns enligt honom i gruppen av ”symbolanalytiker” (3) , då de är de som har de verktyg som behövs för att klara sig på den nya informationsspäckade arbetsmarknaden. Förutom aktuell och omfattande kunskap är flexibilitet ett honnörsord, och då flexibilitet inte bara när det gäller arbetsuppgifter utan även när det gäller arbetstider och arbetskollegor. De stora förlorarna är de som inte innehar dessa kunskaper och som heller inte har möjlighet att skaffa sig denna kunskap. Med stor sannolikhet är man då dömd till att ta låglönejobb i tjänste eller varuproducerande sektorn och möjligheterna att påverka sin arbetssituation är ofta starkt begränsad. Det är en mörk bild som målas upp där man mer eller mindre är dömd till en plats i en av de olika grupperna enbart på grund utav sin uppväx och bakgrund, och där möjligheten att ta steget upp från låglönejobb till de kunskapskrävande höglönejobben är liten.
Magnusson ser också dessa problem men på ett mer nyanserat sätt, han utgår i sin analys från en arbetsmarknad som kommer att vara uppdelad i fyra olika grupper. (4) Med en högutbildad elit i toppen som har ett högt marknads värde på den globala arbetsmarknaden. Därefter kommer den grupp som producerar varor och tjänster. Sedan följer en tredje grupp som består av tjänster och servicejobb inom den offentliga sektorn och slutligen den fjärde gruppen som kommer att bestå av enklare jobb inom tjänstesektor, jobb som kräver låg utbildning och kompetens. Han tar även upp en femte grupp som innehåller de som arbetar svart eller grått, dvs de som kommer att befinna sig i utkanten av samhället och som ofta kommer att ha en minimal chans att komma in på den etablerade arbetsmarkanden.
Det råder en slående likhet mellan Castells och Reich vad det gäller synen på den nya arbetsmarknaden, det som skiljer dem åt är mera hur drastiskt de tror att den nya uppdelningen kommer att drabba arbetstagarna.
Esping-Andersen är relativt radikal i sina åsikter. Han skriver att ”the most fundamental conclusion that emerges is that it is necessary to reconcider the concept of social rights”. (5) Med det menar han att vi måste acceptera större skillnader i vår välfärd och vår levnadsstandard, viktigt att påpeka är att han inte menar större skillnader mellan individer utan mellan perioder i livet. Vi måste acceptera att ta låglönejobb, men för att vi ska göra detta och för att detta inte ska skapa större klasskillnader anser han att det krävs ”life-chance guarantees”. (6) Detta skulle innebära att arbetstagaren vet om att jobbet är tidsbegränsat och att han därför inte skulle fastna i en låglönefälla. Även Magnusson tar upp detta som en viktig punkt, han skriver ”Det viktigaste är dock att på olika sätt slå broar mellan individ och arbetsmarknad och inte tillåta att det uppstår ett skikt av människor som är långsiktigt bidragsberoende”. (7) Jag tycker Esping-Anderson har ett bra koncept här men att han inte går in mer i detalj på hur denna ”life-chance guarantee” skulle kunna utformas är synd. Han nämner bara att denna garanti skulle kunna innehålla möjligheter till utbildning och en garanti att inte hamna i fattigdom. Låter bra men jag har svårt att se hur detta skulle realiseras. Och till viss del har vi ju detta redan idag i Sverige genom olika ams-utbildningar och socialbidrag. Men trots detta har vi en stor grupp människor som fastnat i låglöneyrken eller som är långtidsarbetslösa.
Något som diskuteras mycket är synen på arbetslösheten. Man ställer sig frågan om, och i så fall hur, den nya ekonomin och den tredje industriella revolutionen påverkar arbetslösheten samt vår inställning till denna. En del anser att införandet av den nya tekniken medför ökad arbetslöshet. Detta kan tillbakavisas med statistik som visar att införande av teknik i tidigare skeden av utvecklingen inte ökade arbetslösheten. Att den tredje industriella revolutionen skulle utgöra ett undantag från den tidigare utvecklingen kan vara svår att motivera. Magnusson anser inte att den höga arbetslösheten är en nödvändig följd av den tekniska utvecklingen utan han anser istället att dagens höga arbetslöshet är strukturell och att det krävs institutionella reformer för att få ner den på en lägre nivå. (8) Han föreslår tex att antalet låglönejobb bör öka. Detta skulle enligt honom kunna ske genom att kollektivavtalen avskaffas och vi på så sätt får större lönespridning alternativt att vi inför det vi i Sverige kallar för ”pigavdrag”. (9)
Esping-Andersen anser att vi bör fokusera på barnen. Barnens välfärd ska ha högsta prioritet. Han kopplar sedan ihop detta med kvinnors möjligheter till förvärvsarbete. Den viktigaste faktorn för ett barns välfärd är föräldrarnas inkomster och eftersom många kvinnor idag inte arbetar så ställer detta till problem. (10) För att ge barnen en ekonomiskt trygg uppväxt bör vi därför prioritera bra service till hushållen så att mammorna kan ge sig ut i arbetslivet anser Esping-Andersen. Att mammor ger sig ut i arbetslivet gör inte bara deras barn tryggare utan bidrar också till att bygga upp landets välfärd. Detta är självklart något jag håller med om, dvs att kvinnor/mammor ska ha möjlighet att jobba. I Sverige är det ju numera naturligt att mammor jobbar men i andra länder, tex södra Europa, är inställningen en helt annan. Andelen av den totala befolkningen som jobbar är i tex Italien (ca 50%) mycket lägre än i Sverige (ca 70%). (11) Men att få fler kvinnor att jobba är något som troligtvis kommer att ta tid då det är djupt rotat i många länders kultur att det är mannen som ska försörja kvinnan. Nästa steg är att ge kvinnorna möjligheten att få en högre utbildning så att de kan ta jobb inom de högavlönade sektorerna, sektorer som ofta är mansdominerade.
Förutom att större andel av kvinnorna bör jobba så anser Esping-Andersen att vi även bör se till att det finns incitament för äldre att skjuta upp pensionsåldern. (12) Vi blir allt äldre och kan idag räkna med en längre sjukdomsfri tid efter pensionen än tidigare. Detta kostar självklart pengar och för att bekosta detta bör vi jobba längre, i alla fall fram till 65 och i framtiden kanske så länge som till 75. Idag är det ofta så att det inte lönar sig att jobba efter pensionsåldern och detta bör ändras enligt Esping-Andersen. Det är självklart, anser jag, att man måste se över pensionsåldern så att den andel av livet man arbetar justeras vart efter medellivslängden förändras. Om en ökad pensionsålder kan ge staten bättre möjligheter att ge välfärd och utbildning åt barn och ungdomar så ser vi detta som positivt och vi tror att de flesta kan ställa upp på detta. Dock måste man väga detta mot att ett alltför tungt och långt arbetsliv av de flesta nog uppfattas som ett hot mot välfärden. Vår fritid är viktig för att vi ska må bra och orka arbeta. Och något vi tycker är lite oklart är hur arbetslösheten kommer att påverkas av en höjd pensionsålder och fler kvinnor som arbetar. Fler personer på arbetsmarknaden borde väl kunna leda till en högre arbetslöshet?
Esping-Anderson har ett annorlunda tänk när det gäller hur vi disponerar vår tid, istället för att titta på antalet arbetstimmar per vecka eller per månad så bör vi enligt honom se fördelningen över hela livet. (13) Han menar att vi har en alltför stelbent synt på hur ledigheten ska fördelas, för vad är det som säger att det optimala för alla människor är att fritiden är distribuerad över veckoslut, semestrar och efter pensionering? Då arbetsmarknaden blir mer dynamisk bör vi kanske även möjliggöra ett mer flexibelt uttag av ledighet. På samma sätt bör även tiden för studier kunna fördelas mer flexibelt över livet. Ja, hela den mix av studier, arbete, ledighet och familjeliv som livet består av bör vara mer dynamisk och personlig enligt Esping-Anderson. Jag håller med här och ser framförallt stora fördelar med att vidareutbilda sig genom hela livet. Kännetecknade för den värld vi lever är snabbhet och förändring vilket gör att kunskap blir gammal fort. Den grundläggande utbildningen är viktig att man får som ung men vidareutbildning och fördjupning kan med fördel spridas ut över livet. Och utbildningen måste vara kvalitativ och ha en verklig nytta för individen. Utbildningen bör förläggas på universitet och högskola istället för hos AMS och liknande. Koncept i stil med kompetensförsäkringar är en väg att gå anser jag. Eller så kanske man kan införa en obligatorisk ”utbildningskatt” som företagen betalar in i förhållande till antalet anställda.
Redan idag kan vi se att människor lever ett mer dynamiskt liv än tidigare. Fler personer jobbar deltid, är projektanställda eller egna företagare och många byter mellan olika anställningsformer och utbildningar ofta. Detta gör enligt Magnusson att de välfärdssystem vi har idag, som ofta är av generell karaktär, inte ger dessa personer en tillräcklig trygghet. (14) Mer individanpassade välfärdssystem behövs och man måste ge individen mer ansvar och en reell möjlighet att påverka innehållet.
Både Magnusson och Esping-Anderson fokuserar på Europa, dvs många av de tankar och förslag kring framtidens välfärd som de presenterar är främst gångbara för nationer som redan har en grundläggande välfärd och ett ”västerländskt” tankesätt. För många länder är fortfarande de grundläggande mänskliga behoven så som mat och bostad åt alla inte lösta. Och i vissa kulturer krävs det nog stora och långsiktiga insatser för att ändra synen på kvinnor och förvärvsarbete. Dock kan man tänka sig att vissa av de nationer som har en någorlunda ordnad ekonomi men som saknar ett utbrett välfärdssystem idag snabbare skulle kunna ta till sig författarnas förslag än länder som tex Sverige.
I och med att världen krymper och det blir lättare att flytta så kan man kanske se ett scenario där nationerna går mot mer likartade välfärdssystem. För med för stora differenser i välfärdssystemen kan man tänka sig att människor väljer att flytta från länder med låg välfärd till länder med hög välfärd. Detta gör att man i framtiden kanske måste ta större hänsyn till andra nationers välfärdssystem samt kanske även införa striktare regler för hur invandrare ska kunna ta del av detta. Detsamma gäller regler, lagar och avtal för arbetsmarknaden. En negativ sida av detta kan bli att nationen uppfattas som mer invandrarfientlig.
Framtidens arbetsmarknad och dess påverkningar på välfärdssystemet är ett ämne i dessa dagar. Under den senaste tiden har det förts en debatt mellan LO och Moderaterna rörande hur man bäst ska lösa arbetslösheten. Moderaternas hållning lutar åt ”workfare”-konceptet medans LO mer lutar åt ”wellfare”-konceptet. Vi har också läst i medierna hur Tyskland har börjat införa en speciell kategori låglönejobb. Mot en mycket låg ersättning får arbetslösa gå in och ta jobb inom den sociala sektorn. Och även den oerhörda katastrof som skedde i Asien i slutet av 2004 kommer kanske att påverka hur vi jobbar och hur vår välfärd kommer att formas i framtiden. Ska vårt välfärdssystem gälla även då vi är utanför Sveriges gränser? Har staten samma skyldigheter gentemot Svenskar utomlands? Är det rätt att alla medborgare, även de som inte reser, ska bekosta samhällsservice utanför Sverige? Kommer globaliseringen att innebära att fler inom den offentliga sektorn kommer att ha arbetsplatser i andra länder?
Vi kommer antagligen tvingas att revidera vår syn på vad välfärd är. Vi måste förbereda oss på att pensionera oss senare och att ibland tvingas ta lågavlönade jobb. Morgondagens politiker får ett tufft arbete att genomföra de nödvändiga reformerna, reformer som av många antagligen kommer anses som en försämring av livskvalitén.
(Detta är skrivet år 2005.)
Källhänvisningar:
1. Esping-Andersen, ”A Welfare State for the 21st Century”, s19.
Castells, “Nätverkssamhällets framväxt”, s256.
Magnusson, “Den tredje industriella revolutionen”, s83.
Reich, “Arbete – folkets välstånd”, s180.
2. Magnusson, ”Den tredje industriella revolutionen”, s93.
3. Reich, ”Arbete – folkets välstånd”, s157.
4. Magnusson, “Den tredje industriella revolutionen”, s83.
5. Esping-Andersen, ”A Welfare State for the 21st Century”, s3.
6. Esping-Andersen, ”A Welfare State for the 21st Century”, s26.
7. Magnusson, “Den tredje industriella revolutionen”, s117.
8. Magnusson, “Den tredje industriella revolutionen”, s95.
9. Magnusson, “Den tredje industriella revolutionen”, s111.
10. Esping-Andersen, ”A Welfare State for the 21st Century”, s15.
11. Magnusson, “Den tredje industriella revolutionen”, s61.
12. Esping-Andersen, ”A Welfare State for the 21st Century”, s13.
13. Esping-Andersen, ”A Welfare State for the 21st Century”, s27.
14. Magnusson, “Den tredje industriella revolutionen”, s101.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar