Koyaanisqatsi - analys av en experimentell film

Oj, Koyaanisqatsi är verkligen en häftig film! Det är som att titta på någon form av rörligt konstverk. Regissören Godfrey Reggio har lyckats skapa en film som trots att den saknar handling, dialog eller huvudpersoner suger fast åskådaren. Bildvalet i kombination med den lite lätt psykedeliska musiken gör att man nästan hamnar i någon form av meditativt tillstånd, och i alla fall jag hade svårt att slita mig från filmen.

Koyaanisqatsi är en experimentell film med associativ form. Experimentell därför att den som det står i Film Art ”challange orthodox notions of what a movie can show and how it can show it”. Och det tycker jag stämmer väl in på den här filmen, den följer inte de gängse normerna för hur en film ska se ut. Och enligt Film Art så skapas experimentell film oftast av fristående filmskapare och filmstudios vilket i alla fall till viss del verkar stämma i det här fallet. Den hade till exempel en mycket liten budget och studion är inte någon av de största. Men studion, American Zoetrope, är ju knappast liten (vilket i och för sig kanske inte är ett krav för en experimentell film?) då den är startad av personer som Coppola och Lucas och då den har skapat filmer som Lost in Translation. Det verkar dock som att inte alla är överens om att den är experimentell för läser man på tex svenska wikipedia så står det där att det är en dokumentär. Men även om det finns dokumentära inslag så anser jag att filmen har en tydligt tyngd mot det experimentella.

Och att filmen är associativ tycker jag framgår klart. Filmen är uppbyggd av videosekvenser som var för sig saknar betydelse för oss men när de sätts ihop till en helhet så börjar vi associera. I Koyaanisqatsi förekommer tydliga associationer/kopplingar. Det finns till exempel en scen där vi ser människor åka uppför en rulltrappa som följs av en scen av ett löpande band på en fabrik. Här är det ju inte svårt att associera vårt dagliga stressiga liv till ett maskinellt löpande band. Och i en annan sekvens så finns en tydlig liknelse mellan datorspel och en bil som far fram i hög hastighet. Andra liknelser är flygbilder över en stad som liknas vid elektroniken på ett kretskort eller bilar som liknas vid tanks. Filmen är fylld av sådana associationer. Så någon mise-en-scen i traditionell bemärkelse finns väl inte i den här filmen? Regissören har så vitt jag förstått det inte själv byggt upp scenerna utan de är inköpta videosnuttar skapade av andra. Och de individuella sekvenserna är så vitt jag förstått det i någon form dokumentära, det vill säga de är inte arrangerade. Däremot är det självklart att det är ett extremt medvetet val vilka videosekvenser som ska användas. Och i vilken ordning de ska visas.

Det finns som sagt ingen dialog eller berättarröst som talar om hur vi ska tolka bilderna utan det är våra associationer som så att säga ger filmen en mening. Och det är svårt att missa vad Reggio vill säga med filmen. Vi måste lära oss att leva i harmoni med naturen. Och att vi måste bryta oss loss från det ”myrsamhälle” som maskinerna skapar och se oss mer som enskilda individer. Jag är dock osäker på om den här typen av filmer verkligen är effektiva när det gäller att nå ut med ett budskap. Om man vill värna om naturen så tror jag att mer traditionella naturdokumentärer är att föredra. Även om Koyaanisqatsi är läckert att se på så ger den mig lite dåliga vibbar. När jag ser filmen så får jag en känsla av att titta på något som är producerat av någon frikyrka eller newage-rörelse. Så kanske att målgruppen för den här filmen är de som normalt inte tittar på mer konventionella dokumentärer?

Och en annan viktig sak i filmen är kombinationen av slow motion och uppspeedade sekvenser. Detta gör att avsaknaden av harmoni mellan människa och natur blir ännu tydligare. Och musiken har absolut en viktig roll att spela trots att den är relativt enformig och minimalistisk. Dess variation i snabbhet bidrar till att förstärka effekten av det visuella. Musiken har också en effekt som nästan kan verka hypnotisk, man liksom sugs fast vid filmen. Och något annat jag reflekterade över var att det var en mycket liten del av filmen som ägnades åt att visa hur vacker naturen var, dem absolut största delen ägnades åt att visa stressade storstadsbor. Kanske skulle budskapet ha gått fram ännu bättre om mer tid ägnats åt att faktiskt visa hur vacker naturen kan vara? Sedan försökte jag tyda och se om filmen ger oss hopp eller inte. Kommer människan att ta sitt förnuft till att fånga och leva mer i hamoni? Men jag tyckte nog att filmen var ganska dyster. Till exempel så föreställer en av de sista scenerna en exploderande rymdraket (den raket som skickades upp i början av filmen). Och detta kan man ju knappast tolka som något annat än något dystert och misslyckat…eller?..