Judendomens spridning och dess demografiska utmaningar

År 2010 uppskattade man att det fanns knappt 13.5 miljoner judar i världen. Av dessa bodde ca 5.7 miljoner i Israel, resterande var spridda (diaspora) över i stort sett hela världen om än i mycket olika omfattning. Den absolut största andelen diaspora judar bor i USA, nästan 5.3 miljoner. Det bor alltså nästan lika många judar i USA som i Israel. Efter USA följer Frankrike, Kanada, Storbritannien och Ryssland som alla har en judisk befolkning på mellan 500 000 och 200 000 vardera. Vi har alltså ett stort hopp mellan USA på andra plats och Frankrike på tredje. I Sverige bor det ca 15000 judar. Intressant att notera är att det i Asien, Israel undantaget, knappast bor några judar, endast dryga 19 000 av en total befolkning på ca 4 miljarder. Även Afrika har en mycket liten judisk befolkning, endast dryga 70 000. (DellaPergola, 2010: 6, 61-62)

Antalet judar har endast ökat från ca 11 miljoner 1945 till 13.5 miljoner 2010, en ökningstakt som är betydligt lägre än den för hela världens befolkning. Andelen judar av världens befolkning har alltså sjunkit kraftigt sedan 1945. Än mer dramatiska blir siffrorna om tittar på perioden från 1970 fram till sekelskiftet 2000, under den perioden var tillväxten i stort sett obefintlig. Trenden är dock olika för Israel och diasporan, i Israel har antalet judar stadigt ökat medan den i diasporan minskat. Detta skulle kunna tolkas som att många judar i diasporan flyttar till Israel, men antalet som flyttar till Israel är förhållandevis litet. 2009 flyttande endast drygt 14 500 judar till Israel från diasporan och detta motsvarar bara en liten del av den minskning som finns i diasporan. När man läser den här typen av statistik måste man dock vara uppmärksam på hur man definierar tillhörighet, i det här fallet vem som räknas som jude. I det här fallet använder man (d.v.s. DellaPergola) en relativt snäv definition och tar bara med kärnan (core). (DellaPergola, 2010: 4-5, 23)

Judendomen brottas idag med en mängd olika problem. En grundläggande förändring som skett under senaste två seklen är att enigheten försvunnit, man har fortfarande kvar traditionerna men den judiska enigheten har urholkats. Judendomen kan idag uttryckas på en mängd olika sätt att det är svårt att avgöra vad som är den äkta judendomen, om det nu finns någon sådan. Att enigheten minskat beror dels på de allmänna förändringarna i världen de senaste seklen men dels också på den speciella historia som drabbat det judiska folket, till exempel fördrivningen från deras hemländer, ovanan vid det öppna samhället i samband med att ghettomurarna revs och nazismens judeförföljelse. Även upprättandet av staten Israel, som ju i grunden uppfattas som något positivt av judarna, innebär stora förändringar. All denna yttre påverkan på judarnas liv har gjort att den judiska identiteten har blivit svår att upprätthålla, något som visar sig idag genom att enigheten bland judarna har minskat. De är idag en mindre homogen grupp än tidigare. (de Lange, 1986: 173-176)

Man har inom den judiska gemenskapen diskuterat hur man ska assimilera sig och i vilken grad den ska ske. Här finns de som anser att man ska motarbeta assimileringen och istället återgå till gamla traditioner likväl som de som anser att man ska anpassa sig fullt ut till den nya tiden och det samhälle man lever i. Det finns även sekulariserade judar, det vill säga som har lagt ifrån sig den religiösa delen av judendomen. Mellan dem och traditionalisterna pågår det en livlig debatt. Givetvis finns det hela skalan av åsikter där emellan. Än har man inte lyckats enas om en gemensam hållning i assimileringsfrågan. (de Lange, 1986: 178-181)

Den kanske viktigaste frågeställningen är huruvida man ska hålla fast vid den traditionella definitionen på vem som är en jude. Enligt den traditionella definitionen är att man föds till jude, det vill säga man måste ha en judisk mor. Men i dagens moderna blandade samhälle och med judarna spridning kommer en sådan snäv definition leda till problem. Med den definitionen är till exempel barn som har en judisk far men en icke-judisk mor inte judar, och detta även om familjen lever enligt judiska traditioner. Det uppstår även problem med de som är födda av en judisk mor men som avsagt sig sin judiska tro, enligt den ursprungliga definitionen är man nämligen jude för resten av livet. Det ska också tilläggas att man även kan konvertera till judendom. (de Lange, 1986: 183-184)

Att antalet judar i diasporan minskar beror förutom på den tidigare nämnda ökningen av blandäktenskap även på en åldrande befolkning samt låga födelsetal. I Tyskland födde judiska kvinnor år 2009 183 barn samtidigt som det samma år dog 1 187 judar. I Israel däremot föds det betydligt fler barn än vad som dör. I Tyskland var medianåldern bland judarna hela 54.3 år 2009 medan den i Israel var 30.8 år 2008. Vi har alltså helt olika befolkningspyramider i diasporan jämfört med Israel. (DellaPergola, 2010: 24-27, 30)

Hur man ska lösa dessa demografiska problem i diasporan är mycket svårt att svara på. Kanske att den bästa lösningen är att omdefiniera vem som är jude och inte koppla det så hårt till moderns blodsband. Att göra judendomen lite mer inkluderande skulle antagligen göra den mer accepterad i västvärlden, där de flesta diaspora judar befinner sig. Med dagens snäva definition riskerar judendomen att uppfattas som fundamentalistisk och världsfrånvänd av många utanför Israel. Och att göra den mer inkluderande tror inte jag automatiskt behöver betyda att de judiska traditionerna blir urvattnade, jag är övertygad om att en person kan finna mening i traditionen oavsett om han eller hon är född av en judisk mor eller inte.

Källor:
de Lange, Nicholas, Judendomen. Sverige: Norstedts. 1986.

DellaPergola, Sergio. World Jewish Population, 2010. Utgåva 2010 nr 2. Berman Institute – North American Jewish Data Bank University of Connecticut. Elektronisk via Berman Jewish Policy Archive. http://jewishdatabank.org/Reports/World_Jewish_Population_2010.pdf, 2011-11-01.