För att underlätta framtagandet av en bra design kan man använda sig av designriktlinjer. Dessa riktlinjer kan delas upp i designprinciper och designregler där designprinciperna är på en hög vägledande nivå medans designreglerna är på en lägre mer konkret nivå. Designprinciperna är anpassningsbara utifrån situationen medan designreglerna ska följas strikt.
Feedback, eller återkoppling, är något som vanligen brukar anses ingå i designriktlinjerna. Med feedback menas här att systemet meddelar användaren att någonting har utförts. Systemet kan meddela sig på en mängd olika sätt, till exempel genom visuella signaler, taktila signaler eller ljud. Feedbacken ska vara så pass tydlig att användaren förstår att denne nu kan gå vidare. Ett exempel på feedback är de klickljud som de flesta datormöss ger ifrån sig då man klickar på någon av knapparna. Det skulle givervis gå att tillverka möss med helt tysta knappar, till exempel någon form av touchknappar, men detta skulle troligtvis leda till att användarna ibland skulle bli osäkra på om de tryckt på knappen vilket skulle kunna resultera i onödiga dubbeltryckningar. Vanligen finns också en taktil feedback i mössen genom att när du klickar på en av knapparna så känner du också detta i fingret i form av att visst fysiskt motstånd. Visuell feedback på själva musen skulle dock inte vara så relevant då tanken är att musen skall kunna användas utan att användaren tittar på den. Däremot kan ett musklick generera visuell feedback utanför själva musen, till exempel i ett datorprogram. Det är ju vanligt att muspekaren ändrar form då vi trycker på någon av knapparna, till exempel från en öppen hand till en sluten hand då vi tar tag i ett dokument.
Det är viktigt att feedbacken är snabb. I exemplet med musen så vore det ju katastrof om klickljudet eller muspekarens ändrade form kom ett par sekunder efter att man tryckt på en musknapp. Sedan gäller det nog att inte alltid tro att ”more is more” när det gäller feedback. Ett exempel på detta är när tangentbord eller knappsatser piper varje gång man trycker på en tangent. I vissa situationer är ju detta givetvis bra men för det mesta uppfattar nog användarna detta som irriterande.
Visar inlägg med etikett Studier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Studier. Visa alla inlägg
fredag 25 januari 2013
onsdag 23 januari 2013
Interaktionsdesign - Uppgiftsanalys (task analysis)
Uppgiftsanalys används för att analysera vilka aktiviteter och kognitiva processer som krävs av användaren för att utföra en uppgift. I uppgiftsanalysen tittar man på sådant som vad användarna gör, vad som är deras mål samt vilken kunskap/information som de behöver för att kunna utföra uppgiften. Man kan genomföra en uppgiftsanalys på en mängd olika sätt, till exempel genom observation, dokumentationsstudier, intervjuer och labbstudier. När uppgiftsanalysen är genomförd har man en bra förståelse för hur det existerande systemet fungerar och hur det används av användarna, kunskap som är mycket bra att ha när man ska designa en ny version av systemet eller ett nytt liknande system. Resultatet från uppgiftsanalysen kan även användas till att exempelvis effektivisera arbetet i ett existerande system och som underlag för manualer och undervisningsmateriel.
Två centrala begrepp inom uppgiftsanalys är procedur och plan. En procedur är en uppsättning handlingar (aktiviteter) och objekt (konkreta eller abstrakta ting) som tillsammans tar användaren till målet. En plan är en beskrivning av hur man planerar att nå målet. För att ta fram planen krävs någon form av problemlösning och därför är framtagandet av planen till viss del en mental process.
En fördel med uppgiftsanalys är att den kan användas till att analysera även icke datorrelaterade aktiviteter, och du kan följaktligen även kombinera datorrelaterade och icke datorrelaterade aktiviteter. Om du vill analysera hur en användare tar en kopp kaffe i kaffeautomaten kan du starta din analys redan då personer tar en mugg från skåpet och avsluta analysen då kaffet är urdrucket och muggen är diskad. D.v.s. här är de datorrelaterade aktiviteterna (själva interaktionen med kaffeautomaten) endast en del av den analyserade uppgiften.
När man genomför en uppgiftsanalys kan man använda sig av någon av de etablerade tekniker som finns, till exempel hierarkisk uppgiftsanalys (HTA) och kognitiv uppgiftsanalys (CTA). Grovt kan man säga att HTA går ut på att bryta ner det övergripande målet i underuppgifter och sedan placera dessa i rätt inbördes ordning. Ofta visas resultatet av en hierarkisk uppgiftsanalys i form av ett träddiagram där en speciell notation används, se ett exempel på detta här: http://www.pling.org.uk/cs/doiimg/photocopierhta.png. En nackdel med denna teknik är att den snabbt blir ohanterlig om uppgiftens komplexitet ökar, tekniken är därför lämplig då man vill analysera enkla uppgifter. HTA tar inte heller hänsyn till de kognitiva och sociala delarna av uppgiften utan vill man få med dessa så får man istället använda sig av CTA. I CTA tar man med alltså med de kognitiva processerna, till exempel användning av minnet, som behövs för att utföra en uppgift. CTA är lämplig då man vill analysera komplexa uppgifter.
Två centrala begrepp inom uppgiftsanalys är procedur och plan. En procedur är en uppsättning handlingar (aktiviteter) och objekt (konkreta eller abstrakta ting) som tillsammans tar användaren till målet. En plan är en beskrivning av hur man planerar att nå målet. För att ta fram planen krävs någon form av problemlösning och därför är framtagandet av planen till viss del en mental process.
En fördel med uppgiftsanalys är att den kan användas till att analysera även icke datorrelaterade aktiviteter, och du kan följaktligen även kombinera datorrelaterade och icke datorrelaterade aktiviteter. Om du vill analysera hur en användare tar en kopp kaffe i kaffeautomaten kan du starta din analys redan då personer tar en mugg från skåpet och avsluta analysen då kaffet är urdrucket och muggen är diskad. D.v.s. här är de datorrelaterade aktiviteterna (själva interaktionen med kaffeautomaten) endast en del av den analyserade uppgiften.
När man genomför en uppgiftsanalys kan man använda sig av någon av de etablerade tekniker som finns, till exempel hierarkisk uppgiftsanalys (HTA) och kognitiv uppgiftsanalys (CTA). Grovt kan man säga att HTA går ut på att bryta ner det övergripande målet i underuppgifter och sedan placera dessa i rätt inbördes ordning. Ofta visas resultatet av en hierarkisk uppgiftsanalys i form av ett träddiagram där en speciell notation används, se ett exempel på detta här: http://www.pling.org.uk/cs/doiimg/photocopierhta.png. En nackdel med denna teknik är att den snabbt blir ohanterlig om uppgiftens komplexitet ökar, tekniken är därför lämplig då man vill analysera enkla uppgifter. HTA tar inte heller hänsyn till de kognitiva och sociala delarna av uppgiften utan vill man få med dessa så får man istället använda sig av CTA. I CTA tar man med alltså med de kognitiva processerna, till exempel användning av minnet, som behövs för att utföra en uppgift. CTA är lämplig då man vill analysera komplexa uppgifter.
måndag 21 januari 2013
Interaktionsdesign - Frivillig (voluntary) och ofrivillig (automatic) uppmärksamhet
Frivillig uppmärksamhet är när medvetet väljer vad man ska fokusera sin uppmärksamhet på. Du kan till exempel välja att fokusera din uppmärksamhet på att läsa en bok, detta är då frivillig uppmärksamhet, men om brandlarmet går igång när du sitter och läser så kommer din uppmärksamhet istället att automatiskt flyttas till detta, så kallad ofrivillig uppmärksamhet. Den ofrivilliga uppmärksamheten kan du inte styra utan den sker automatiskt. I det här fallet avviker brandlarmet så mycket från den omgivande miljön att du inte kan låta bli att flytta din uppmärksamhet till detta.
Detta är inte samma sak som kontrollerade respektive automatiska informationsprocesser. Dessa har istället att göra med hur pass väl inövat något är, det vill säga hur pass stor mental ansträngning och uppmärksamhet som krävs för att göra något. Första gången du sätter dig på en cykel krävs en hög uppmärksamhet och det är mentalt ansträngande men när du sedan lärt dig att hantera cykeln så sker mycket med automatik och cyklandet är inte längre lika mentalt krävande och kräver mindre av din uppmärksamhet. De oföränderliga delarna av cyklandet, till exempel trampandet på pedalerna, har nu automatiserats och sker omedvetet.
Detta är inte samma sak som kontrollerade respektive automatiska informationsprocesser. Dessa har istället att göra med hur pass väl inövat något är, det vill säga hur pass stor mental ansträngning och uppmärksamhet som krävs för att göra något. Första gången du sätter dig på en cykel krävs en hög uppmärksamhet och det är mentalt ansträngande men när du sedan lärt dig att hantera cykeln så sker mycket med automatik och cyklandet är inte längre lika mentalt krävande och kräver mindre av din uppmärksamhet. De oföränderliga delarna av cyklandet, till exempel trampandet på pedalerna, har nu automatiserats och sker omedvetet.
lördag 19 januari 2013
Interaktionsdesign - Mental modell (mental model)
När vi människor interagerar med omgivningen så är en kombination av ett stort antal kognitiva processer aktiverade så som till exempel tänkande, minne, skrivande och beslutsfattande. Detta är komplexa processer som ofta är sammanlänkade med varandra. Resultatet av dessa kognitiva processer blir att vi skapar oss en intern bild av hur systemet/gränssnittet fungerar, vi har skaffat oss en mental modell av vekligheten. Genom att försöka förstå hur de kognitiva processerna fungerar och hur dessa påverkar den mentala modellen så kan man skapa bättre användargränssnitt. Man kan lättare förutse hur användaren kommer att agera i en given situation och anpassa sin design utifrån detta.
Målet för en interaktionsdesigner är att skapa en konceptuell design som matchar användarnas mentala modell, det vill säga användargränssnittet ska vara utformat så att användarens kognitiva processer tillsammans kan skapa en inre representation av systemets funktionalitet som överensstämmer med verkligheten. Ett exempel på när den mentala modellen inte stämmer överens med verkligheten, och som tas upp i kurslitteraturen, är det faktum att vid övergångsställen med trafikljus så är det mycket vanligt att man trycker mer än en gång på knappen, detta i tron att trafikljuset då ska slå om till grönt fortare. Vi har ofta en inre bild som säger oss att ”more is more”, d.v.s. ju mer vi trycker eller vrider på något desto större effekt får det, och detta stämmer ju ibland, till exempel för volymrattar, men inte alltid. Med den kunskapen kan man ju fundera på om det skulle gå att utforma gränssnittet vid övergångsställena annorlunda? Kanske man skulle kunna ersätta knapparna med någon form vippströmbrytare eller vred som tydligt visade om man aktiverat funktionen eller inte? På så sätt skulle vi lättare kunna skapa oss en mental modell som bättre stämde överens med verkligheten. En vippströmbrytare är mer transparent än en knapp då den ger användaren en bättre återkoppling samt är mer intuitiv. Bättre återkoppling då man tydligt både ser och känner i vilket läge strömbrytaren står i och mer intuitiv då man automatiskt förstår att när vippströmbrytaren står i läge 1 så är den aktiverad, det är så att säga ingen idé att röra strömbrytaren igen. Transparens är alltså något man ska sträva efter när man designar gränssnitt.
Kan också tilläggas att vår mentala bild förändras allteftersom vi får mer kunskap. En erfaren användare av ett system har en annan mental bild än en nybörjare. För interaktionsdesignern är det därför en utmaning att skapa ett system som fungerar både för nybörjaren och för den erfarne användaren. Här måste interaktionsdesigner använda sin kunskap om de kognitiva processerna i arbetet med att skapa ett gränssnitt som gör det lätt för nybörjaren att skapa en mental modell samtidigt som det inte får hämma expertanvändaren i dess arbete. Här skulle man till exempel kunna tänka sig att man som användare kan välja olika versioner av gränssnittet beroende på kunskapsnivå. Detta är något man ofta använder sig av när det gäller fjärrkontroller. Där är det vanligt att man gömmer knapparna för de mer avancerade funktionerna under en lucka. På så sätt är det lättare för en ny användare att snabbt kunna skapa sig en mental bild av hur fjärrkontrollen fungerar samtidigt som det ger expertanvändaren möjligheten att nå de avancerade funktionerna.
Målet för en interaktionsdesigner är att skapa en konceptuell design som matchar användarnas mentala modell, det vill säga användargränssnittet ska vara utformat så att användarens kognitiva processer tillsammans kan skapa en inre representation av systemets funktionalitet som överensstämmer med verkligheten. Ett exempel på när den mentala modellen inte stämmer överens med verkligheten, och som tas upp i kurslitteraturen, är det faktum att vid övergångsställen med trafikljus så är det mycket vanligt att man trycker mer än en gång på knappen, detta i tron att trafikljuset då ska slå om till grönt fortare. Vi har ofta en inre bild som säger oss att ”more is more”, d.v.s. ju mer vi trycker eller vrider på något desto större effekt får det, och detta stämmer ju ibland, till exempel för volymrattar, men inte alltid. Med den kunskapen kan man ju fundera på om det skulle gå att utforma gränssnittet vid övergångsställena annorlunda? Kanske man skulle kunna ersätta knapparna med någon form vippströmbrytare eller vred som tydligt visade om man aktiverat funktionen eller inte? På så sätt skulle vi lättare kunna skapa oss en mental modell som bättre stämde överens med verkligheten. En vippströmbrytare är mer transparent än en knapp då den ger användaren en bättre återkoppling samt är mer intuitiv. Bättre återkoppling då man tydligt både ser och känner i vilket läge strömbrytaren står i och mer intuitiv då man automatiskt förstår att när vippströmbrytaren står i läge 1 så är den aktiverad, det är så att säga ingen idé att röra strömbrytaren igen. Transparens är alltså något man ska sträva efter när man designar gränssnitt.
Kan också tilläggas att vår mentala bild förändras allteftersom vi får mer kunskap. En erfaren användare av ett system har en annan mental bild än en nybörjare. För interaktionsdesignern är det därför en utmaning att skapa ett system som fungerar både för nybörjaren och för den erfarne användaren. Här måste interaktionsdesigner använda sin kunskap om de kognitiva processerna i arbetet med att skapa ett gränssnitt som gör det lätt för nybörjaren att skapa en mental modell samtidigt som det inte får hämma expertanvändaren i dess arbete. Här skulle man till exempel kunna tänka sig att man som användare kan välja olika versioner av gränssnittet beroende på kunskapsnivå. Detta är något man ofta använder sig av när det gäller fjärrkontroller. Där är det vanligt att man gömmer knapparna för de mer avancerade funktionerna under en lucka. På så sätt är det lättare för en ny användare att snabbt kunna skapa sig en mental bild av hur fjärrkontrollen fungerar samtidigt som det ger expertanvändaren möjligheten att nå de avancerade funktionerna.
torsdag 17 januari 2013
Interaktionsdesign - Användarmedverkan (user involvement)
Att involvera användarna vid utveckling av interaktiva system är av yttersta vikt då det är användarna som kommer att använda systemet och följaktligen också har synpunkter på hur systemet bör designas för att det ska bli så effektivt som möjligt. Det är svårt att fånga in kraven om man inte också har en diskussion med användarna samt sätter sig in i hur de planerar att använda systemet. Detta kan låta självklart, vilket det också är, men trots detta så det ofta som användarna inte är involverade i utvecklingsprojekt i tillräckligt stor utsträckning Istället är det alltför ofta tekniken som står i fokus och inte användaren. Att man inte involverar användarna mer brukar motiveras med att det kräver tid och pengar att organisera detta, men detta är ju ett mycket kortsiktigt sätt att tänka då man vet att det kostar betydligt mer att rätta till fel sent i utvecklingsprocessen eller efter leverans än tidigt i designprocessen.
I de allra flesta fall kan man inte involvera alla användare utan man måste göra någon form av urval. Det är viktigt att man gör rätt urval och inte missar någon viktigt användargrupp.
Man kan involvera användarna i olika stor utsträckning, från att låta användarna arbeta heltid och rent av bli en del av utvecklingsprojektet till att endast involvera dem genom frågeformulär, workshops och liknande. Något exakt svar på hur mycket användarna ska involveras finns inte utan detta får anpassas från fall till fall. Att processen är iterativ och ger användarna möjlighet att lämna feedback är dock en förutsättning. Ett första steg, efter att tagit fram användbarhetsmålen, kan vara att skapa en enkel prototyp i skissform som sedan presenteras för användarna. Man analyserar hur mottagandet blir och jämför dessa med sina användbarhetsmål, troligtvis uppfylls inte dessa utan man måste göra om designen. Denna nya design presenteras åter för användarna. Och på det sättet fortsätter processen till dess att man har en design som uppfyller de användbarhetsmål man har satt upp. Vartefter man bli allt mer säker på att man är inne på rätt spår kan man bygga alltmer avancerade och detaljerade prototyper (i slutet kanske det inte är relevant att kalla dem prototyper då de bygger på riktig kod). I början av denna process är det också bra om man tillåter en viss brainstorming och också tar fram flera olika alternativa förslag, detta gäller speciellt då man tar fram nya och innovativa system.
Att involvera användarna i hela utvecklingsprocessen innebär dessutom att förväntningarna på den färdiga produkten hålls på rätt nivå. Användarna har ju varit delaktiga under hela processen och är således väl medvetna vad som kommer att levereras. Risken för att kunderna kommer att bli missnöjda minskar. Ett annat sätt att göra leveransen smidig är att utbilda användarna redan innan systemet levereras, till exempel på någon form av betaversion. Ytterligare en fördel med att involvera användarna under hela processen är att de blir mer delaktiga och därigenom blir mer positivt inställda till systemet, det är lättare att känna ett ägarskap till ett system man själv varit med och tagit fram.
Och användarna kan med fördel även involveras efter att systemet levererats. Att fånga in och analysera användarnas synpunkter ger värdefull input till framtida versioner av systemet.
Sedan är det ju så att det inte alltid går att tillgodose användarnas alla önskemål. Det kan finnas andra motstridiga krav, till exempel säkerhetskrav eller regelverk som måste följas och som inte är förenliga med önskemålen. Det finns ju också tekniska begränsningar för vad som är möjligt att utveckla.
Slutligen kan man ju fråga sig om användarna alltid vet vad de vill ha? Kanske krävs det kunskap om nya tekniska framsteg för att också se vilka nya möjligheter detta innebär, kunskap som endast ett få insatta har? Om man arbetar med att utveckla produkter som ligger i teknikens framkant är det nog därför inte fel att i prototyparbetet även testa helt nya och oprövade koncept, och detta även om dessa koncept inte har efterfrågats av användarna.
I de allra flesta fall kan man inte involvera alla användare utan man måste göra någon form av urval. Det är viktigt att man gör rätt urval och inte missar någon viktigt användargrupp.
Man kan involvera användarna i olika stor utsträckning, från att låta användarna arbeta heltid och rent av bli en del av utvecklingsprojektet till att endast involvera dem genom frågeformulär, workshops och liknande. Något exakt svar på hur mycket användarna ska involveras finns inte utan detta får anpassas från fall till fall. Att processen är iterativ och ger användarna möjlighet att lämna feedback är dock en förutsättning. Ett första steg, efter att tagit fram användbarhetsmålen, kan vara att skapa en enkel prototyp i skissform som sedan presenteras för användarna. Man analyserar hur mottagandet blir och jämför dessa med sina användbarhetsmål, troligtvis uppfylls inte dessa utan man måste göra om designen. Denna nya design presenteras åter för användarna. Och på det sättet fortsätter processen till dess att man har en design som uppfyller de användbarhetsmål man har satt upp. Vartefter man bli allt mer säker på att man är inne på rätt spår kan man bygga alltmer avancerade och detaljerade prototyper (i slutet kanske det inte är relevant att kalla dem prototyper då de bygger på riktig kod). I början av denna process är det också bra om man tillåter en viss brainstorming och också tar fram flera olika alternativa förslag, detta gäller speciellt då man tar fram nya och innovativa system.
Att involvera användarna i hela utvecklingsprocessen innebär dessutom att förväntningarna på den färdiga produkten hålls på rätt nivå. Användarna har ju varit delaktiga under hela processen och är således väl medvetna vad som kommer att levereras. Risken för att kunderna kommer att bli missnöjda minskar. Ett annat sätt att göra leveransen smidig är att utbilda användarna redan innan systemet levereras, till exempel på någon form av betaversion. Ytterligare en fördel med att involvera användarna under hela processen är att de blir mer delaktiga och därigenom blir mer positivt inställda till systemet, det är lättare att känna ett ägarskap till ett system man själv varit med och tagit fram.
Och användarna kan med fördel även involveras efter att systemet levererats. Att fånga in och analysera användarnas synpunkter ger värdefull input till framtida versioner av systemet.
Sedan är det ju så att det inte alltid går att tillgodose användarnas alla önskemål. Det kan finnas andra motstridiga krav, till exempel säkerhetskrav eller regelverk som måste följas och som inte är förenliga med önskemålen. Det finns ju också tekniska begränsningar för vad som är möjligt att utveckla.
Slutligen kan man ju fråga sig om användarna alltid vet vad de vill ha? Kanske krävs det kunskap om nya tekniska framsteg för att också se vilka nya möjligheter detta innebär, kunskap som endast ett få insatta har? Om man arbetar med att utveckla produkter som ligger i teknikens framkant är det nog därför inte fel att i prototyparbetet även testa helt nya och oprövade koncept, och detta även om dessa koncept inte har efterfrågats av användarna.
Interaktionsdesign - Lärbarhet (learnability)
Att förstå de tänkta användarna är A och O när man designar ett användargränssnitt och som en hjälp i denna process så har man delat upp användbarhetsmålen i ett antal områden. De olika områdena är effektivitet, säkerhet, ändamålsenlighet, förmågan att ge en positiv upplevelse, möjlighet att minnas samt det område som detta inlägg handlar om, nämligen lärbarhet. Det finns inte alltid skarpa gränser mellan dessa områden utan ofta flyter de i varandra, dessutom finns ofta ett beroende mellan dem, det vill säga förändrar man designen för att gynna ett område kan de få en negativ effekt inom ett annat område. Det är därför viktigt att se till helheten.
När det gäller lärbarhet så handlar detta om hur lätt det är att lära sig användargränssnittet. Ju snabbare användaren lär sig att använda produkten desto bättre. Användarna är dock i viss utsträckning beredda att lägga ner mer tid på att lära sig en komplex produkt (till exempel ett datorprogram) än en enkel vardagsprodukt (till exempel en DVD-spelare). När man designar en produkt är det viktigt att ta reda på hur mycket tid användarna är villiga att lägga ner på att lära sig produkten.
Det är inte svårt att hitta användargränssnitt som har en dålig lärbarhet och som därmed gör oss användare frustrerade eller till och med får oss att ge upp. Den programmerbara inspelningsfunktionen på de gamla VHS-apparaterna är ju ett klassiskt exempel. Ofta var det en stor mängd olika knapptryckningar som skulle utföras i en viss sekvens och manualen var oftast dåligt översatt och alltför teknisk. Dessutom hade alla tillverkare olika gränssnitt, det vill säga för varje ny VHS-apparat du använde dig fick du lära dig om på nytt. Den feedback du fick från systemet var minimal, ofta beroende på att displayen var alltför liten och otillräcklig. När något gick fel hade man oftast ingen aning om varför. Här skulle tillverkarna behövt titta lite närmare på de designprinciper som finns, till exempel de som handlar om feedback, begränsningar och konsekvens (consistency). Får man bra feedback så är det också lättare att lära sig vad man gör fel. Begränsningar kan införas så att endast vissa funktioner är tillgängliga i ett visst läge. Detta är något som till exempel Adobe använder sig av i vissa av deras program genom att ha en avancerad och en grundläggande menyuppsättning. Användaren väljer själv vilken av menyuppsättningarna hon eller han vill använda. På så sätt är produkten anpassar för både nybörjare och mer avancerade användare. Ett annat exempel där begränsningar används är i Apples produkter. En mobiltelefon med Apples operativsystem har mer begränsade inställningsmöjligheter än mobiltelefoner med operativsystemet Android. Detta är en av anledningarna till att Apples mobiltelefoner oftast har en lägre inlärningströskel. Att vara konsekvent är också viktig för lärbarheten, till exempel skulle det underlättat om tillverkarna av VHS-apparater införde en gemensam standard för hur inspelningsfunktionen skulle fungera på samma sätt som man kommit överens om en gemensam standard för hur symbolerna för play, stop och paus ser ut.
När det gäller lärbarhet så handlar detta om hur lätt det är att lära sig användargränssnittet. Ju snabbare användaren lär sig att använda produkten desto bättre. Användarna är dock i viss utsträckning beredda att lägga ner mer tid på att lära sig en komplex produkt (till exempel ett datorprogram) än en enkel vardagsprodukt (till exempel en DVD-spelare). När man designar en produkt är det viktigt att ta reda på hur mycket tid användarna är villiga att lägga ner på att lära sig produkten.
Det är inte svårt att hitta användargränssnitt som har en dålig lärbarhet och som därmed gör oss användare frustrerade eller till och med får oss att ge upp. Den programmerbara inspelningsfunktionen på de gamla VHS-apparaterna är ju ett klassiskt exempel. Ofta var det en stor mängd olika knapptryckningar som skulle utföras i en viss sekvens och manualen var oftast dåligt översatt och alltför teknisk. Dessutom hade alla tillverkare olika gränssnitt, det vill säga för varje ny VHS-apparat du använde dig fick du lära dig om på nytt. Den feedback du fick från systemet var minimal, ofta beroende på att displayen var alltför liten och otillräcklig. När något gick fel hade man oftast ingen aning om varför. Här skulle tillverkarna behövt titta lite närmare på de designprinciper som finns, till exempel de som handlar om feedback, begränsningar och konsekvens (consistency). Får man bra feedback så är det också lättare att lära sig vad man gör fel. Begränsningar kan införas så att endast vissa funktioner är tillgängliga i ett visst läge. Detta är något som till exempel Adobe använder sig av i vissa av deras program genom att ha en avancerad och en grundläggande menyuppsättning. Användaren väljer själv vilken av menyuppsättningarna hon eller han vill använda. På så sätt är produkten anpassar för både nybörjare och mer avancerade användare. Ett annat exempel där begränsningar används är i Apples produkter. En mobiltelefon med Apples operativsystem har mer begränsade inställningsmöjligheter än mobiltelefoner med operativsystemet Android. Detta är en av anledningarna till att Apples mobiltelefoner oftast har en lägre inlärningströskel. Att vara konsekvent är också viktig för lärbarheten, till exempel skulle det underlättat om tillverkarna av VHS-apparater införde en gemensam standard för hur inspelningsfunktionen skulle fungera på samma sätt som man kommit överens om en gemensam standard för hur symbolerna för play, stop och paus ser ut.
tisdag 8 januari 2013
Etiska aspekter på e-tjänster
Liksom alla andra tjänster så ska givetvis e-tjänster vara etiska. E-tjänster skiljer sig dock från andra tjänster på ett antal områden och detta gör också att de etiska frågeställningarna blir delvis annorlunda.
En fråga som diskuteras mycket är hur Internet påverkar den personliga integriteten. När vi använder oss av e-tjänster så innebär det ofta också att vi måste dela med oss av personlig information, information som sedan lätt kan lagras och eventuellt spridas vidare. Även innan det fanns e-tjänster så behövde man dela med sig av personlig information, till exempel när man köpte en bil eller bokade en restaurang, så problematiken har funnits tidigare. Problemet har dock blivit betydligt större i och med att informationen nu blivit elektronisk och att det därigenom blivit så mycket enklare att lagra och sprida informationen. Detta gör att man som användare har mindre kontroll över hur ens personuppgifter används. Dessutom är det mycket lättare att samköra digitala användardata än vad det är att samköra användardata i pappersform, det vill säga man kan nu på ett enklare sätt få en mer komplett bild om uppgiftslämnaren. Och man behöver inte arbeta på FRA eller liknande för att snabbt kunna få en ganska komplett bild om en person, nej det räcker med att göra en enkel sökning på t.ex. Google.
Så kanske att de fördelar som finns med e-tjänster med avseende på kostnad, platsoberoende, tidsoberoende och snabbhet kommer till priset av en delvis förlorad personlig integritet? Fast kan man sätta ett pris på personlig integritet? Och är det egentligen någon skada skedd om personliga uppgifter sprids elektroniskt? Svåra frågor som jag inte har något svar på.
Sedan är det ju så att lösningen på problemet knappast är anonymitet, för även de e-tjänster som tillåter anonyma användare kan råka ut för etiska problem. Ett klassiskt problem på detta är elektroniska forum. Det finns givetvis en fördel med att i ett forum kunna uttrycka sin åsikt anonymt, men samtidigt kan detta också leda till att personer kan skriva sådant som kan skada andra människor, och de kan göra detta utan att behöva ta ett personligt ansvar. Anonymitet gör det givetvis också lättare att vara olaglig, ett exempel på detta är ju piratkopieringssajter.
En annan viktig etisk fråga är denna om tillgänglighet och att alla ska ha samma möjligheter att kunna ta del av viktig information. Med viktig information menar jag information som vi människor behöver för att kunna leva som ansvarstagande medborgare, det kan till exempel gälla information och tjänster kring lagar, deklarationer, val och liknande. Men viktig information är också information kring sådant som vi alla har betalat för genom skatten, till exempel sjukvård, räddningstjänst och försvar. När man väljer att skapa elektroniska tjänster för denna typ av samhällsinformation så är det mycket viktigt att man ser till att den finns tillgänglig för alla. Detta kan till exempel innebära att man anpassar e-tjänsten för de med olika former av handikapp eller att man ser till att motsvarande information och service även finns tillgänglig i analog form. Om man inte ser till att denna typ av samhällsinformation och samhällstjänster är tillgänglig för alla så kan det i värsta fall innebära att vissa grupper hamnar utanför och att demokratin undermineras.
En fråga som diskuteras mycket är hur Internet påverkar den personliga integriteten. När vi använder oss av e-tjänster så innebär det ofta också att vi måste dela med oss av personlig information, information som sedan lätt kan lagras och eventuellt spridas vidare. Även innan det fanns e-tjänster så behövde man dela med sig av personlig information, till exempel när man köpte en bil eller bokade en restaurang, så problematiken har funnits tidigare. Problemet har dock blivit betydligt större i och med att informationen nu blivit elektronisk och att det därigenom blivit så mycket enklare att lagra och sprida informationen. Detta gör att man som användare har mindre kontroll över hur ens personuppgifter används. Dessutom är det mycket lättare att samköra digitala användardata än vad det är att samköra användardata i pappersform, det vill säga man kan nu på ett enklare sätt få en mer komplett bild om uppgiftslämnaren. Och man behöver inte arbeta på FRA eller liknande för att snabbt kunna få en ganska komplett bild om en person, nej det räcker med att göra en enkel sökning på t.ex. Google.
Så kanske att de fördelar som finns med e-tjänster med avseende på kostnad, platsoberoende, tidsoberoende och snabbhet kommer till priset av en delvis förlorad personlig integritet? Fast kan man sätta ett pris på personlig integritet? Och är det egentligen någon skada skedd om personliga uppgifter sprids elektroniskt? Svåra frågor som jag inte har något svar på.
Sedan är det ju så att lösningen på problemet knappast är anonymitet, för även de e-tjänster som tillåter anonyma användare kan råka ut för etiska problem. Ett klassiskt problem på detta är elektroniska forum. Det finns givetvis en fördel med att i ett forum kunna uttrycka sin åsikt anonymt, men samtidigt kan detta också leda till att personer kan skriva sådant som kan skada andra människor, och de kan göra detta utan att behöva ta ett personligt ansvar. Anonymitet gör det givetvis också lättare att vara olaglig, ett exempel på detta är ju piratkopieringssajter.
En annan viktig etisk fråga är denna om tillgänglighet och att alla ska ha samma möjligheter att kunna ta del av viktig information. Med viktig information menar jag information som vi människor behöver för att kunna leva som ansvarstagande medborgare, det kan till exempel gälla information och tjänster kring lagar, deklarationer, val och liknande. Men viktig information är också information kring sådant som vi alla har betalat för genom skatten, till exempel sjukvård, räddningstjänst och försvar. När man väljer att skapa elektroniska tjänster för denna typ av samhällsinformation så är det mycket viktigt att man ser till att den finns tillgänglig för alla. Detta kan till exempel innebära att man anpassar e-tjänsten för de med olika former av handikapp eller att man ser till att motsvarande information och service även finns tillgänglig i analog form. Om man inte ser till att denna typ av samhällsinformation och samhällstjänster är tillgänglig för alla så kan det i värsta fall innebära att vissa grupper hamnar utanför och att demokratin undermineras.
måndag 7 januari 2013
Vetenskapliga aspekter på e-tjänster
Det är viktigt att ha klart för sig att även om vetenskapen genomförs enligt strikt vetenskapliga metoder så påverkas den i hög grad av sin samtid. Och omvänt så påverkas samtiden i hög grad av vetenskapen, det finns alltså en stark koppling mellan den kultur och det samhälle vi lever i och de vetenskapliga framstegen. Detta gäller givetvis även för vetenskaplig forskning och kring e-tjänster.
När den nya digitala tekniken och internet blev allmänt tillgänglig så påverkade detta i stor utsträckning vårt samhälle och vår kultur. Vi kommunicerar med varandra på ett annat sätt än tidigare. Vi har nu en nästan oändlig mängd sökbar information tillgänglig när vi vill och var vi vill. Vi kan jämföra priser på varor och tjänster på ett mycket enkelt sätt och sedan välja bästa pris oavsett var i världen säljaren befinner sig. Detta är bara några exempel på hur ny teknologi påverkat vårt beteende och vår kultur. Och detta innebär i sin tur att även den vetenskapliga forskningen förändras då den givetvis är starkt kopplad till vår kultur. Det är ju inte svårt att tänka sig att forskningen kring sociala medier och e-tjänster har ökat markant de senaste årtiondena, och gissningsvis har detta skett på bekostnad av annan forskning. På så sätt har det vetenskapliga fokuset förändrats.
Man kan också anta att det vetenskapliga arbetet förändrats genom att forskarna själva utnyttjar e-tjänster. Även den här kursen är ju ett exempel på detta då de artiklar vi läser hämtas från e-tjänster för vetenskapliga artiklar och rapporter, och dessa artiklar har producerats av forskare från vitt skilda platser på jorden. Och dessa artiklar kan vi nu alltså få fram på ett par minuter. Innan internets tid skulle ett sådant arbete varit extremt tidsödande och kanske till och med krävt fysiska besök på de lokala forskningsbiblioteken, och antagligen hade man också missat relevant information på grund av bristande sökmöjligheter. Så framväxten av e-tjänster för akademiker och forskare tror jag har ökat både hastigheten och kvaliteten på forskningen. Här finns alltså en direkt koppling mellan framväxten av e-tjänster och vetenskapen.
När den nya digitala tekniken och internet blev allmänt tillgänglig så påverkade detta i stor utsträckning vårt samhälle och vår kultur. Vi kommunicerar med varandra på ett annat sätt än tidigare. Vi har nu en nästan oändlig mängd sökbar information tillgänglig när vi vill och var vi vill. Vi kan jämföra priser på varor och tjänster på ett mycket enkelt sätt och sedan välja bästa pris oavsett var i världen säljaren befinner sig. Detta är bara några exempel på hur ny teknologi påverkat vårt beteende och vår kultur. Och detta innebär i sin tur att även den vetenskapliga forskningen förändras då den givetvis är starkt kopplad till vår kultur. Det är ju inte svårt att tänka sig att forskningen kring sociala medier och e-tjänster har ökat markant de senaste årtiondena, och gissningsvis har detta skett på bekostnad av annan forskning. På så sätt har det vetenskapliga fokuset förändrats.
Man kan också anta att det vetenskapliga arbetet förändrats genom att forskarna själva utnyttjar e-tjänster. Även den här kursen är ju ett exempel på detta då de artiklar vi läser hämtas från e-tjänster för vetenskapliga artiklar och rapporter, och dessa artiklar har producerats av forskare från vitt skilda platser på jorden. Och dessa artiklar kan vi nu alltså få fram på ett par minuter. Innan internets tid skulle ett sådant arbete varit extremt tidsödande och kanske till och med krävt fysiska besök på de lokala forskningsbiblioteken, och antagligen hade man också missat relevant information på grund av bristande sökmöjligheter. Så framväxten av e-tjänster för akademiker och forskare tror jag har ökat både hastigheten och kvaliteten på forskningen. Här finns alltså en direkt koppling mellan framväxten av e-tjänster och vetenskapen.
söndag 6 januari 2013
Tänkbar utvecklingsprocess för e-tjänsten Voddler
1. Affärsplan
Det första steget måste rimligen vara att ta reda på om marknaden efterfrågar en VOD-tjänst (Video On Demand), och om man kommer fram till att så är fallet får man genom till exempel intervjuer/enkäter ta reda på lite mer i detalj vilka behov som kunderna har och vad de är beredda att betala för att få dessa tillfredsställda. Man måste givetvis också analysera eventuella konkurrenter för att se vad dessa levererar och till vilket pris. Det gäller ju att skapa en tjänst som tar kunder från konkurrenterna och/eller attraherar kunder som tidigare inte använt sig av VOD-tjänster. I fallet med VOD-tjänster är detta nog inte helt lätt på grund av konkurrensen från piratkopieringen. Men det är alltså här man måste börja, med en realistisk och genomtänkt affärsplan. Innan man spikar affärsplanen måste man också se till att den är tekniskt genomförbar, det vill säga att de funktioner man planerar att erbjuda kunderna verkligen går att utveckla rent tekniskt.
En tjänst liknande Voddler är beroende av en mängd andra företag och detta är givetvis något som man måste ta med i beräkningen redan från början. För en VOD-tjänst är det ju till exempel helt avgörande att ha ett gott samarbete med film- och tv-bolag, men även andra samarbeten kan vara aktuella, till exempel med företag som tillhandahållet elektroniska betalningar. Man kan även tänka sig att det finns en koppling mellan kundens konto på VOD-tjänsten och sociala nätverk så som till exempel Facebook. Alla dessa avtal och samarbeten bör finnas på plats så tidigt så möjligt, helst innan man spikar affärsplanen. En affärsplan för en VOD-tjänst är knappast värd mycket innan man har avtal klara med film- och tv-bolag.
2. Prototyparbete och referensgrupp
Innan jag började med själva den tekniska implementationen skulle jag arbeta mycket med prototyper, det vill säga skapa en enkel version av sajten utan bakomliggande logik. Denna skulle jag sedan bolla dels internt på företaget och dels med en referensgrupp. Referensgruppen skulle i det här fallet bestå av personer utan koppling till företaget och av skilda åldrar, kön och datorvana. Genom att arbeta med prototyper går det snabbt att göra förändringar utifrån de synpunkter man fått och sedan göra ny tester med referensgruppen. På detta sätt undviken man dyrbara justeringar efter lanseringen och man kan dessutom vara ganska säker på att tjänsten kommer att motas positivt av kunderna. Resultatet av denna fas blir en beskrivning av hur användargränssnittet ska se ut samt vad som ska hända då användaren interagerar med de olika funktionerna. Här är det viktigt att även ta med sådant som inloggningsförfarande, betalningsrutiner samt eventuellt olika plattformar. Just detta med möjligheten till olika tekniska plattformar (dator, mobil, surfplatta etc.) är ju en av fördelarna med e-tjänster, men det gäller att fokusera på de plattformarna som verkligen efterfrågas. I prototyparbetet, som ju är relativt billigt, är det alltså lämpligt att ta fram prototyper för en mängd olika plattformar.
3. Teknisk implementation
3a. Teknisk specifikation och fastställande av IT-arkitektur
Här skapar man först en teknisk specifikation av e-tjänsten utifrån den beskrivning som skapades i föregående fas, det vill säga här beskrivs i detalj all logik som finns bakom användargränssnittet. För att kunna göra detta måste även IT-arkitekturen fastslås. IT-arkitekturen ska innehålla sådant som val av programmeringsspråk, databas och servermiljö samt hur dessa ska kommunicera med varandra. Dokumentationen från denna fas ska vara så pass bra att teknikerna och utvecklarna sedan exakt vet vad som ska göras.
3b. Uppsättande av teknisk miljö
Utifrån de specifikationer som togs fram i föregående fas så sätts den tekniska miljön upp. I den tekniska miljön ingår till exempel servrar, nätverk och utvecklingsmiljö för utvecklarna. En VOD-tjänst är antagligen mycket krävande när det gäller server- och nätverksmiljön då video tar mycket lagrings- och bandbreddsutrymme.
3c. Utveckling av mjukvara
När den tekniska miljön finns på plats så kan man börja utveckla själva mjukvaran enligt den specifikation som togs fram tidigare. Här ingår till exempel programmering av webbsidor, programmering av bakomliggande komponenter, anrop till databaser men även framtagandet av grafik för layouten.
3d. Tester
Att testa igenom hela tjänsten innan lansering är givetvis mycket viktigt. Det är många olika typer av tester som måste göras, till exempel kontrollera att rätt användarinput ger rätt output samt att svarstiderna är acceptabla även vid hög belastning. Det är även lämpligt att låta referensgruppen testa den färdiga tjänsten, det kan ju hända att de har några ytterligare synpunkter som eventuellt kan hinnas få med till lanseringen.
3e. Rättning av eventuella fel
Om det visar sig i testerna att det finns fel i tjänsten eller att referensgruppen kommit med några allvarliga invändningar så måste dessa rättas. Efter rättningarna görs nya tester. Sedan itererar man på detta sätt tills tjänsten fungerar som det är tänkt.
4. Lansering
4a. Teknisk lansering
Här öppnas tjänsten upp för kunderna. En bra idé är att öppna upp tjänsten stegvis, det vill säga låta ett antal pilotkunder använda tjänsten först för att på så sätt upptäcka eventuella fel man missad i testfasen
.
4b. Marknadsmässig lansering
De potentiella kunderna måste ju få reda på att tjänsten existerar, d.v.s. någon form av marknadsföring behövs. Marknadsföringen kan givetvis påbörjas innan tjänsten lanseras.
5. Uppföljning
Uppföljningen bör ske på flera olika plan. Dels bör man följa upp det tekniska utvecklingsarbetet och lära av sina misstag så att eventuella nästkommande versioner av tjänsten blir billigare och går fortare att ta fram. Dels bör man ta reda på hur kunderna upplever tjänsten, något som till exempel kan göras genom intervjuer och enkäter. Man bör också kolla upp vad som eventuellt skrivs om tjänsten på forum och andra sociala media. Det är också lämpligt att ha någon form av analysverktyg som analyserar hur kunderna använder tjänster. Självklart måste man också följa upp det ekonomiska, det vill säga intäkter och utgifter.
6. Förbättring av tjänsten
Lanserar man en e-tjänst riktad mot den privata marknaden får man nog räkna med att kunderna är lättrörliga och väljer den tjänst som för tillfället är bäst, att skapa ett konto på konkurrentens VOD-tjänst tar inte mer än någon minut. Och eftersom e-tjänsterna lever i en snabbt föränderlig teknisk miljö så gäller det att hela tiden följa med i utvecklingen och vara redo att snabbt göra förändringar. Det kan till exempel handla om att snabbt byta streamingteknik eller att lansera tjänsten på någon ny plattform. Exakt vad som behöver förändras ges av resultatet från föregående fas (uppföljningsfasen).
När man har beslutat vad som ska förändras så går man tillbaka till fas 2 eller 3 och gör om hela utvecklingskedjan. Beroende på hur omfattande förändringarna är kan man hoppa över vissa faser. Är det bara mycket små förändringar kanske man inte behöver kalla in en referensgrupp (fas 2) eller genomföra någon marknadsföring (fas 4b). Likaså kanske inte små förändringar innebär förändringar i arkitekturen (fas 3b) eller hårdvaran (fas 3a).
Kundtjänst/support
Att en seriös VOD-tjänst behöver en supportfunktion är självklart. Jag har dock inte nämnt något om support tidigare på grund av att jag inte ser uppsättandet av en sådan som en distinkt fas utan mer något som dels sker löpande under utvecklingsarbetet och dels ingår som en del i många av de andra faserna. När man designar tjänsten ska man givetvis ta hänsyn till supportfunktionen, till exempel genom att skapa backofficesystem där supporten kan följa kundernas betalningar och annat som kan vara av intresse.
Det första steget måste rimligen vara att ta reda på om marknaden efterfrågar en VOD-tjänst (Video On Demand), och om man kommer fram till att så är fallet får man genom till exempel intervjuer/enkäter ta reda på lite mer i detalj vilka behov som kunderna har och vad de är beredda att betala för att få dessa tillfredsställda. Man måste givetvis också analysera eventuella konkurrenter för att se vad dessa levererar och till vilket pris. Det gäller ju att skapa en tjänst som tar kunder från konkurrenterna och/eller attraherar kunder som tidigare inte använt sig av VOD-tjänster. I fallet med VOD-tjänster är detta nog inte helt lätt på grund av konkurrensen från piratkopieringen. Men det är alltså här man måste börja, med en realistisk och genomtänkt affärsplan. Innan man spikar affärsplanen måste man också se till att den är tekniskt genomförbar, det vill säga att de funktioner man planerar att erbjuda kunderna verkligen går att utveckla rent tekniskt.
En tjänst liknande Voddler är beroende av en mängd andra företag och detta är givetvis något som man måste ta med i beräkningen redan från början. För en VOD-tjänst är det ju till exempel helt avgörande att ha ett gott samarbete med film- och tv-bolag, men även andra samarbeten kan vara aktuella, till exempel med företag som tillhandahållet elektroniska betalningar. Man kan även tänka sig att det finns en koppling mellan kundens konto på VOD-tjänsten och sociala nätverk så som till exempel Facebook. Alla dessa avtal och samarbeten bör finnas på plats så tidigt så möjligt, helst innan man spikar affärsplanen. En affärsplan för en VOD-tjänst är knappast värd mycket innan man har avtal klara med film- och tv-bolag.
2. Prototyparbete och referensgrupp
Innan jag började med själva den tekniska implementationen skulle jag arbeta mycket med prototyper, det vill säga skapa en enkel version av sajten utan bakomliggande logik. Denna skulle jag sedan bolla dels internt på företaget och dels med en referensgrupp. Referensgruppen skulle i det här fallet bestå av personer utan koppling till företaget och av skilda åldrar, kön och datorvana. Genom att arbeta med prototyper går det snabbt att göra förändringar utifrån de synpunkter man fått och sedan göra ny tester med referensgruppen. På detta sätt undviken man dyrbara justeringar efter lanseringen och man kan dessutom vara ganska säker på att tjänsten kommer att motas positivt av kunderna. Resultatet av denna fas blir en beskrivning av hur användargränssnittet ska se ut samt vad som ska hända då användaren interagerar med de olika funktionerna. Här är det viktigt att även ta med sådant som inloggningsförfarande, betalningsrutiner samt eventuellt olika plattformar. Just detta med möjligheten till olika tekniska plattformar (dator, mobil, surfplatta etc.) är ju en av fördelarna med e-tjänster, men det gäller att fokusera på de plattformarna som verkligen efterfrågas. I prototyparbetet, som ju är relativt billigt, är det alltså lämpligt att ta fram prototyper för en mängd olika plattformar.
3. Teknisk implementation
3a. Teknisk specifikation och fastställande av IT-arkitektur
Här skapar man först en teknisk specifikation av e-tjänsten utifrån den beskrivning som skapades i föregående fas, det vill säga här beskrivs i detalj all logik som finns bakom användargränssnittet. För att kunna göra detta måste även IT-arkitekturen fastslås. IT-arkitekturen ska innehålla sådant som val av programmeringsspråk, databas och servermiljö samt hur dessa ska kommunicera med varandra. Dokumentationen från denna fas ska vara så pass bra att teknikerna och utvecklarna sedan exakt vet vad som ska göras.
3b. Uppsättande av teknisk miljö
Utifrån de specifikationer som togs fram i föregående fas så sätts den tekniska miljön upp. I den tekniska miljön ingår till exempel servrar, nätverk och utvecklingsmiljö för utvecklarna. En VOD-tjänst är antagligen mycket krävande när det gäller server- och nätverksmiljön då video tar mycket lagrings- och bandbreddsutrymme.
3c. Utveckling av mjukvara
När den tekniska miljön finns på plats så kan man börja utveckla själva mjukvaran enligt den specifikation som togs fram tidigare. Här ingår till exempel programmering av webbsidor, programmering av bakomliggande komponenter, anrop till databaser men även framtagandet av grafik för layouten.
3d. Tester
Att testa igenom hela tjänsten innan lansering är givetvis mycket viktigt. Det är många olika typer av tester som måste göras, till exempel kontrollera att rätt användarinput ger rätt output samt att svarstiderna är acceptabla även vid hög belastning. Det är även lämpligt att låta referensgruppen testa den färdiga tjänsten, det kan ju hända att de har några ytterligare synpunkter som eventuellt kan hinnas få med till lanseringen.
3e. Rättning av eventuella fel
Om det visar sig i testerna att det finns fel i tjänsten eller att referensgruppen kommit med några allvarliga invändningar så måste dessa rättas. Efter rättningarna görs nya tester. Sedan itererar man på detta sätt tills tjänsten fungerar som det är tänkt.
4. Lansering
4a. Teknisk lansering
Här öppnas tjänsten upp för kunderna. En bra idé är att öppna upp tjänsten stegvis, det vill säga låta ett antal pilotkunder använda tjänsten först för att på så sätt upptäcka eventuella fel man missad i testfasen
.
4b. Marknadsmässig lansering
De potentiella kunderna måste ju få reda på att tjänsten existerar, d.v.s. någon form av marknadsföring behövs. Marknadsföringen kan givetvis påbörjas innan tjänsten lanseras.
5. Uppföljning
Uppföljningen bör ske på flera olika plan. Dels bör man följa upp det tekniska utvecklingsarbetet och lära av sina misstag så att eventuella nästkommande versioner av tjänsten blir billigare och går fortare att ta fram. Dels bör man ta reda på hur kunderna upplever tjänsten, något som till exempel kan göras genom intervjuer och enkäter. Man bör också kolla upp vad som eventuellt skrivs om tjänsten på forum och andra sociala media. Det är också lämpligt att ha någon form av analysverktyg som analyserar hur kunderna använder tjänster. Självklart måste man också följa upp det ekonomiska, det vill säga intäkter och utgifter.
6. Förbättring av tjänsten
Lanserar man en e-tjänst riktad mot den privata marknaden får man nog räkna med att kunderna är lättrörliga och väljer den tjänst som för tillfället är bäst, att skapa ett konto på konkurrentens VOD-tjänst tar inte mer än någon minut. Och eftersom e-tjänsterna lever i en snabbt föränderlig teknisk miljö så gäller det att hela tiden följa med i utvecklingen och vara redo att snabbt göra förändringar. Det kan till exempel handla om att snabbt byta streamingteknik eller att lansera tjänsten på någon ny plattform. Exakt vad som behöver förändras ges av resultatet från föregående fas (uppföljningsfasen).
När man har beslutat vad som ska förändras så går man tillbaka till fas 2 eller 3 och gör om hela utvecklingskedjan. Beroende på hur omfattande förändringarna är kan man hoppa över vissa faser. Är det bara mycket små förändringar kanske man inte behöver kalla in en referensgrupp (fas 2) eller genomföra någon marknadsföring (fas 4b). Likaså kanske inte små förändringar innebär förändringar i arkitekturen (fas 3b) eller hårdvaran (fas 3a).
Kundtjänst/support
Att en seriös VOD-tjänst behöver en supportfunktion är självklart. Jag har dock inte nämnt något om support tidigare på grund av att jag inte ser uppsättandet av en sådan som en distinkt fas utan mer något som dels sker löpande under utvecklingsarbetet och dels ingår som en del i många av de andra faserna. När man designar tjänsten ska man givetvis ta hänsyn till supportfunktionen, till exempel genom att skapa backofficesystem där supporten kan följa kundernas betalningar och annat som kan vara av intresse.
lördag 5 januari 2013
Vilken kategori av e-tjänst är Voddler?
Av de sju mer eller mindre vedertagna e-tjänstetyperna så anser jag att Voddler är av typen ”Tjänst till kund/allmänhet”. De tre statiska informationsbaserade typerna faller bort då Voddler levererar mer än bara information och då tjänsten är dynamisk. Man skulle i och för sig kunna argumentera för att video, som ju är det Voddler levererar, endast är information men då Voddler har paketerat detta i en mer komplex miljö med inloggning, betalningsrutiner, olika abonnemangsformer, skapande av spellistor och diskussionsforum m.m. så anser jag att det är en tjänst. Att Voddler är dynamisk, och inte statisk, är lätt att se om man loggar in på tjänsten. Gör man detta ser man att informationen anpassas till dig som kund, till exempel visas dina spellistor, dina personliga meddelanden och din personliga hyrhistorik. Informationen uppdateras alltså dynamiskt beroende på hur du som kund interagerar med tjänsten.
Att avgöra huruvida tjänsten bygger på envägs- eller tvåvägsinteraktion tycker jag inte är helt enkelt. Det beror ju lite på hur man definierar tvåvägsinteraktion, i mitt exempel, Voddler, så är det ju något som reagerar på min interaktion vilket skulle kunna tolkas som tvåvägsinteraktion. I Voddlers fall är det programkod som svarar enligt ett förutbestämt mönster på mitt interagerande, till exempel aktiverar play-knappen då jag fyllt i betalningsinformationen på rätt sätt. Jag ser dock inte detta som tvåvägsinteraktion utan endast som dynamiskt innehåll. Enligt mig måste tvåvägsinteraktion betyda dubbelriktad kommunikation mellan två eller flera personer, till exempel ansökan om studiemedel där en handläggare personligen granskar ansökan och sedan skickar ett svar. Om man skulle accepterar att tvåvägsinteraktion inte måste ha levande människor i båda ändar så är det ju ingen skillnad mellan tjänster som har tvåvägsinteraktion och de som är dynamiska. Voddler är enligt mig alltså en dynamisk tjänst med envägsinteraktion.
(Det hela kompliceras dock av att Voddler även har sociala funktioner i form av till exempel forum och möjligheten att skicka meddelanden. Detta skulle man kunna kategorisera som tvåvägsinteraktion, men i kategoriseringen av tjänsten har jag dock valt att bortse från detta då det ligger utanför tjänstens huvudsyfte och dessutom endast utgör en mycket liten del av denna.)
Tjänsten riktar sig till privatpersoner, och alltså inte till företag eller offentlig sektor.
Att avgöra huruvida tjänsten bygger på envägs- eller tvåvägsinteraktion tycker jag inte är helt enkelt. Det beror ju lite på hur man definierar tvåvägsinteraktion, i mitt exempel, Voddler, så är det ju något som reagerar på min interaktion vilket skulle kunna tolkas som tvåvägsinteraktion. I Voddlers fall är det programkod som svarar enligt ett förutbestämt mönster på mitt interagerande, till exempel aktiverar play-knappen då jag fyllt i betalningsinformationen på rätt sätt. Jag ser dock inte detta som tvåvägsinteraktion utan endast som dynamiskt innehåll. Enligt mig måste tvåvägsinteraktion betyda dubbelriktad kommunikation mellan två eller flera personer, till exempel ansökan om studiemedel där en handläggare personligen granskar ansökan och sedan skickar ett svar. Om man skulle accepterar att tvåvägsinteraktion inte måste ha levande människor i båda ändar så är det ju ingen skillnad mellan tjänster som har tvåvägsinteraktion och de som är dynamiska. Voddler är enligt mig alltså en dynamisk tjänst med envägsinteraktion.
(Det hela kompliceras dock av att Voddler även har sociala funktioner i form av till exempel forum och möjligheten att skicka meddelanden. Detta skulle man kunna kategorisera som tvåvägsinteraktion, men i kategoriseringen av tjänsten har jag dock valt att bortse från detta då det ligger utanför tjänstens huvudsyfte och dessutom endast utgör en mycket liten del av denna.)
Tjänsten riktar sig till privatpersoner, och alltså inte till företag eller offentlig sektor.
fredag 4 januari 2013
Varför är Voddler en intressant e-tjänst att studera?
Voddler (http://www.voddler.com) innehåller många delfunktioner som enligt mig är karaktäristiska för just e-tjänster. Tjänsten levererar digitalt det som tidigare endast fanns i fysisk form, i det här fallet film och tv-serier. Det finns alltså inget fysiskt lager med varor utan objektet kopieras i samband med transaktionen, det vill säga när kunden hyr filmen så skapas endast en digital kopia. Hur många exemplar som kan hyras ut begränsas inte av fysiska faktorer så som till exempel lagerstorlek, tillverkningskapacitet och råvarutillgång utan regleras istället genom juridiska avtal. (Finns i och för sig vissa fysiska begränsningar även för en e-tjänst som Voddler, till exempel serverkapacitet och liknande.)
Tjänsten innehåller också funktioner för inloggning och onlinebetalning vilket också är typiskt för e-tjänster. Dessutom finns sociala nätverksfunktioner där du kan betygsätta och diskutera filmer samt dela med dig av den informationen på andra sociala sajter så som Facebook. Du kan även logga in med ditt Facebookkonto. På så sätt försöker Voddler skapa mervärde för kunderna samt att knyta kunderna närmare sig. Nätverksfunktionerna är också intressanta då de spänner över flera olika företag och därigenom mer eller mindre synligt länkar samman olika samarbetspartners.
Tjänsten finns också tillgänglig på flera olika plattformar, via datorn och mobiltelefonen. Som kund kan man alltså nå tjänsten i stort sett från vilken plats som helst, till skillnad från tidigare då man var bunden till vissa fysiska butiker eller biografer. En e-tjänst som Voddler ändrar i och med detta hur och när kunderna konsumerar varan/tjänsten, något som givetvis är intressant att analysera.
Man kan möjligen anse att Voddler inte är en e-tjänst utan en uppsättning av flera e-tjänster, här finns ju förutom möjligheten att titta på film även sådant som diskussionsforum och möjligheten att skapa spellistor. Men frågan är om man ska se detta som separata e-tjänster eller endast som deltjänster/funktioner? Jag anser att Voddler är en e-tjänst som innehåller ett antal delfunktioner. De olika delfunktionerna är så pass integrerade i varandra att man som kund uppfattar dem som en helhet.
Tjänsten är också intressant ur ett moraliskt och juridiskt perspektiv i och med den debatt som förs kring rättigheter och lagar på nätet. Här har vi en tjänst som på laglig väg försöker konkurrera med Piratebay och liknande. Varför har Voddler och dess konkurrenter än så länge inte blivit mer framgångsrika? Vad krävs av en e-tjänst för video on demand för att den ska kunna konkurrera med piratkopieringen? Eller är det kanske så att det all information ska vara fri att kopiera och att tjänster som Voddler tvingas ändra sin affärsmodell?
Ovanstående aspekter gör att jag anser att Voddler är en lämplig e-tjänst att studera.
Tjänsten innehåller också funktioner för inloggning och onlinebetalning vilket också är typiskt för e-tjänster. Dessutom finns sociala nätverksfunktioner där du kan betygsätta och diskutera filmer samt dela med dig av den informationen på andra sociala sajter så som Facebook. Du kan även logga in med ditt Facebookkonto. På så sätt försöker Voddler skapa mervärde för kunderna samt att knyta kunderna närmare sig. Nätverksfunktionerna är också intressanta då de spänner över flera olika företag och därigenom mer eller mindre synligt länkar samman olika samarbetspartners.
Tjänsten finns också tillgänglig på flera olika plattformar, via datorn och mobiltelefonen. Som kund kan man alltså nå tjänsten i stort sett från vilken plats som helst, till skillnad från tidigare då man var bunden till vissa fysiska butiker eller biografer. En e-tjänst som Voddler ändrar i och med detta hur och när kunderna konsumerar varan/tjänsten, något som givetvis är intressant att analysera.
Man kan möjligen anse att Voddler inte är en e-tjänst utan en uppsättning av flera e-tjänster, här finns ju förutom möjligheten att titta på film även sådant som diskussionsforum och möjligheten att skapa spellistor. Men frågan är om man ska se detta som separata e-tjänster eller endast som deltjänster/funktioner? Jag anser att Voddler är en e-tjänst som innehåller ett antal delfunktioner. De olika delfunktionerna är så pass integrerade i varandra att man som kund uppfattar dem som en helhet.
Tjänsten är också intressant ur ett moraliskt och juridiskt perspektiv i och med den debatt som förs kring rättigheter och lagar på nätet. Här har vi en tjänst som på laglig väg försöker konkurrera med Piratebay och liknande. Varför har Voddler och dess konkurrenter än så länge inte blivit mer framgångsrika? Vad krävs av en e-tjänst för video on demand för att den ska kunna konkurrera med piratkopieringen? Eller är det kanske så att det all information ska vara fri att kopiera och att tjänster som Voddler tvingas ändra sin affärsmodell?
Ovanstående aspekter gör att jag anser att Voddler är en lämplig e-tjänst att studera.
onsdag 28 november 2012
Cognitive processes: attention, perception, memory, thinking, language & emotions
Here are my thoughts regarding the cognitive processes involved during the conversation and also some thoughts concerning how we can create a more human like robot.
Attention
What is it that affects my attention? If I find my friend unstimulating my thoughts sometimes start to wander and I lose attention. And perhaps we meet at a public place with a lot of background noise and people passing by. I try to filter out the disruptive environment, but it is exhausting and I easily lose focus. Perhaps I can improve my attention if I come well rested to the meeting with my friend? Perhaps I can temporarily increase my concentration by drinking a cup coffee?
Does a robot need to have different degrees of attention? Probably not if we assume that there will be computers with almost unlimited resources (CPU, memory etc) in the future. However, if a resource, such as processing power is limited, then perhaps the system should include some sort of control mechanism, which ensures that the resources focus on the part of the system which, in this particular moment is most critical. And maybe a robot may need to be designed so that it has the ability to filter information in cases where the information flow becomes unmanageable.
Perception
What do I see? Perhaps my senses are distorted and my internal view of the world will be less objective if I talk to someone I love or hate. And is the sky behind my friend really blue, or do I interpret it as blue because the brain is programmed that the default colour of the sky is blue? And if my friend also perceives the sky as blue does that means we perceive the sky in the same way or that we have different internal interpretations of the meaning of blue?
Can we build a robot that is able to see colours? How can the robot know that an object exposed to different types of light (or total darkness) have the same colour? It is probably a challenge to build a robot that understand colours, smells, tastes, but I think It is an even greater challenge to build a robot that are able to communicate the information in a human way. To build a robot that can describe with words how food tastes or flowers smell is not easy.
Memory
There are different types of memory functions, procedural (for example, manages the ability to sit on a Chair) and declarative (for example, manages the ability to remember places). And there are three different phases, encoding, storage and retrieval. If you want to create a human-like robot it probably makes sense to take advantage of the knowledge of how the human memory works. And storage technology probably needs to take a real step forward if we are going to fit the memory inside a human sized robot.
In our scenario where I talk to my friend, which part of our conversation will I remember and for how long? My own experience is that I more easily can recall memories from conversations that are emotionally engaging.
Thinking
I look at the thinking as the body's processor and switch, its here that our senses are converted to thoughts, and its here our will are converted into action in the form of movements. All impressions from the conversation are processed here and will result in emotions and actions (such as speech). Cerebellum is the part of the brain responsible for learning and coordinate movements (including eye movements). Basal ganglia are responsible for movement sequences that have become habits. Over time, repeated movements sequences result in changes in the procedural memory, and we can from that memory automatically (without to be aware of it) recall the movement sequence again.
Ethics and morality is interesting, can a robot be ethical and moral? If we program the robot to act according to the Swedish law does that mean that the robot always will behave ethically and morally correct?
And I don’t think today's processor technology is good enough, I think we must find a completely new technology. Perhaps quantum mechanics where we can have more states than only 1 and 0, can be the solution?
Language
Are we adjusting our language depending on who we are talking to and in what context? And if so how are we going to create a robot that adapt the speech or writing depending on context? In a conversation regarding the universe, how should the robot understand that it must express it self different depending on whether it’s talking to an astronomy professor or a child? To get a robot to understand written text is one thing, but how can a robot be programmed to be able to understand speech? When we talk, we use different accents depending on what we mean, we use irony, sometimes we read between the lines and we interpret facial expressions and gestures.
We will probably have more benefit of the conversation if we both have roughly the same reference framework, that is to say that we understand each other without the need to explain everything in detail.
Some believe that the brain has a built-in feature, called the language acquisition device, and that all people have this from birth and which manages the basic linguistic and grammatical understanding. If this function exists I think there will be plenty to learn from it and maybe we can use that knowledge to build better talking robots.
EmotionsScientists believe that emotion is governed by a number of interconnected brain organs called the limbic system. If I'm nervous to meet my friend perhaps my pulse will rise and I begin to sweat. This is achieved by the autonomic nervous system. Hypothalamus then connects the limbic system and the autonomic nervous system.
How do our emotions affect the five factors above? If the conversation is emotional does our attention increase? I think so. Do strong feelings affect our ability to memorise? I think so. Maybe emotions are connected to creativity and that some of our actions need that creativity. Maybe we need emotions and creativity in combination with logic to evolve as human beings?.....
Attention
What is it that affects my attention? If I find my friend unstimulating my thoughts sometimes start to wander and I lose attention. And perhaps we meet at a public place with a lot of background noise and people passing by. I try to filter out the disruptive environment, but it is exhausting and I easily lose focus. Perhaps I can improve my attention if I come well rested to the meeting with my friend? Perhaps I can temporarily increase my concentration by drinking a cup coffee?
Does a robot need to have different degrees of attention? Probably not if we assume that there will be computers with almost unlimited resources (CPU, memory etc) in the future. However, if a resource, such as processing power is limited, then perhaps the system should include some sort of control mechanism, which ensures that the resources focus on the part of the system which, in this particular moment is most critical. And maybe a robot may need to be designed so that it has the ability to filter information in cases where the information flow becomes unmanageable.
Perception
What do I see? Perhaps my senses are distorted and my internal view of the world will be less objective if I talk to someone I love or hate. And is the sky behind my friend really blue, or do I interpret it as blue because the brain is programmed that the default colour of the sky is blue? And if my friend also perceives the sky as blue does that means we perceive the sky in the same way or that we have different internal interpretations of the meaning of blue?
Can we build a robot that is able to see colours? How can the robot know that an object exposed to different types of light (or total darkness) have the same colour? It is probably a challenge to build a robot that understand colours, smells, tastes, but I think It is an even greater challenge to build a robot that are able to communicate the information in a human way. To build a robot that can describe with words how food tastes or flowers smell is not easy.
Memory
There are different types of memory functions, procedural (for example, manages the ability to sit on a Chair) and declarative (for example, manages the ability to remember places). And there are three different phases, encoding, storage and retrieval. If you want to create a human-like robot it probably makes sense to take advantage of the knowledge of how the human memory works. And storage technology probably needs to take a real step forward if we are going to fit the memory inside a human sized robot.
In our scenario where I talk to my friend, which part of our conversation will I remember and for how long? My own experience is that I more easily can recall memories from conversations that are emotionally engaging.
Thinking
Ethics and morality is interesting, can a robot be ethical and moral? If we program the robot to act according to the Swedish law does that mean that the robot always will behave ethically and morally correct?
And I don’t think today's processor technology is good enough, I think we must find a completely new technology. Perhaps quantum mechanics where we can have more states than only 1 and 0, can be the solution?
Language
Are we adjusting our language depending on who we are talking to and in what context? And if so how are we going to create a robot that adapt the speech or writing depending on context? In a conversation regarding the universe, how should the robot understand that it must express it self different depending on whether it’s talking to an astronomy professor or a child? To get a robot to understand written text is one thing, but how can a robot be programmed to be able to understand speech? When we talk, we use different accents depending on what we mean, we use irony, sometimes we read between the lines and we interpret facial expressions and gestures.
We will probably have more benefit of the conversation if we both have roughly the same reference framework, that is to say that we understand each other without the need to explain everything in detail.
Some believe that the brain has a built-in feature, called the language acquisition device, and that all people have this from birth and which manages the basic linguistic and grammatical understanding. If this function exists I think there will be plenty to learn from it and maybe we can use that knowledge to build better talking robots.
EmotionsScientists believe that emotion is governed by a number of interconnected brain organs called the limbic system. If I'm nervous to meet my friend perhaps my pulse will rise and I begin to sweat. This is achieved by the autonomic nervous system. Hypothalamus then connects the limbic system and the autonomic nervous system.
How do our emotions affect the five factors above? If the conversation is emotional does our attention increase? I think so. Do strong feelings affect our ability to memorise? I think so. Maybe emotions are connected to creativity and that some of our actions need that creativity. Maybe we need emotions and creativity in combination with logic to evolve as human beings?.....
söndag 14 oktober 2012
Projektledning – Agila metoder
Inledning
I det här inlägget kommer jag att redogöra för vad agil projektledning och systemutveckling är samt hur denna skiljer sig från traditionella metoder. För att belysa skillnaderna har jag valt ut fem olika begrepp/områden som jag kommer att studera mer i detalj, och dessa är: projekttriangeln, projektledarrollen, projektgruppen, mötesrutiner och dokumentation. Avslutningsvis reflekterar jag över den agila metodens för- och nackdelar.Den agila modellen
Den agila projektmodellen har sitt ursprung ur det missnöje som i slutet av 1900-talet fanns i IT-branschen mot de då existerande modellerna, man ansåg att dessa var alltför stela och byråkratiska. För mycket tid lades på dokumentation och för lite på att utveckla de IT-system som skulle levereras. Nya mer flexibla projektmodeller växte fram och i början av 2001 samlades företrädare för dessa för att skapa gemensamma riktlinjer för hur denna typ av projekt kunde drivas. Man skrev ner dessa riktlinjer i det som kallas för det ”Det Agila Manifestet”, http://agilemanifesto.org/iso/sv/. I detta manifest skriver man bland annat följande:
Individer och interaktioner framför processer och verktyg
Fungerande programvara framför omfattande dokumentation
Kundsamarbete framför kontraktsförhandling
Anpassning till förändring framför att följa en plan
Det vill säga, medan det finns värde i punkterna till höger,
värdesätter vi punkterna till vänster mer.
Man förtydligar sedan detta i 12 stycken principer, dessa finns att läsa på http://agilemanifesto.org/iso/sv/principles.html. Två av dessa principer lyder: ”Vår högsta prioritet är att tillfredsställa kunden genom tidig och kontinuerlig leverans av värdefull programvara” samt ”Leverera fungerande programvara ofta, med ett par veckors till ett par månaders mellanrum, ju oftare desto bättre.” Och detta är ett av den agila projektmetodens särdrag, man har många små leveranser istället för en eller ett fåtal större, som ju är det normala i traditionella projektmetoder. En av de största fördelarna med detta är att man lättare kan anpassa sig till de förändringskrav som ofta uppstår under projekt. I och med att beställaren får många små delleveranser så kan man snabbt upptäcka saker som behöver förändras och på ett smidigt sätt planera in detta i kommande delleveranser. Faktum är att de agila principerna till och med välkomnar förändringar under projektets gång detta då beställaren får ett bättre och mer konkurrenskraftigt system. (Gustavsson, 2007, sid 20 – 24 samt http://agilemanifesto.org/iso/sv/)
Andra särdrag hos den agila metoden är att projektledaren fungerar mer som en stödjande lagkapten än som en styrande chef samt att man inte gärna förändrar projektgruppen under projektets gång. Mer om detta och andra karaktäristika för den agila metoden beskriver jag nedan.
Projekttriangeln – tid, kostnad och resultat
Projekttriangel är ett sätt beskriva de tre parametrar som ett projekt styrs av. Tid, kostnad och resultat kan sägas vara projektets begränsningsparametrar då det är tillgången på dessa tre resurser som sätter projektets ramar. Detta gäller för såväl traditionella projekt som för agila. Skillnaden är dock att man i traditionella projekt kan förändra alla dessa tre parametrar under projektets gång medan man enligt den agila metoden endast kan förändra leveransparametern. Det vill säga om man i ett agilt projekt inser att man inte kommer kunna hinna leverera planerat resultat i tid så senarelägger man inte leveransen eller tillför mer personalresurser utan man skär istället ner på vad som ska levereras.Logiken bakom detta är att det i praktiken oftast är mycket svårt att tillföra personalresurser i ett projekt med kort varsel. Om man skulle få tillgång till fler personer i projektet så skulle detta i många fall innebära att det uppstod personalbrist på andra platser i verksamheten. Dessutom är det svårt att snabbt få in nya medlemmar i projektgruppen. Att öka projektgruppens storlek blir ineffektivt. Två av grundprinciperna inom den agila metoden är ju just att behålla projektgruppen liten och intakt samt att ha kort tid mellan olika delleveranser, skulle man då skjuta upp leveransdatum eller utöka projektgruppens storlek så faller mycket av konceptet. (Gustavsson, 2007, sid 28 - 32)
Detta innebär också att man i agila projekt använder sig av time-boxing, det vill säga man jobbar med en fast deadline och utför så mycket av aktiviteterna som är möjligt med de resurser man har. Det man inte hinner med tar man med i kommande leveranser. (Gustavsson, 2007, sid 40 - 41)
Projektledarrollen
Den största skillnaden för en projektledare i ett agilt projekt är att denne fungerar som lagkapten och inte som chef. Projektledarens främsta uppgift är alltså inte att styra gruppen utan att stötta och hjälpa gruppen och röja undan eventuella hinder så att denna ska kunna utföra sina uppgifter. Besluten fattas inte av projektledaren över projektmedlemmarnas huvuden utan det är projektgruppen tillsammans med projektledaren som fattar besluten. Jämfört med den traditionella projektorganisationen är den agila alltså mindre hierarkisk.Men det finns givetvis situationen där projektledaren även i agila projekt måste fatta beslut, främst då projektgruppen trots medlingsförsök från projektledarens sida inte lyckas enas kring ett beslut. I dessa fall ligger avgörandet hos projektledaren. Man bör dock sträva efter att minimera antalet sådana tillfällen.
Det är projektledarens ansvar att projektet leds enligt den agila metoden, dvs. han måste vara väl förtrogen med konceptet samt ha förmågan att lära upp de projektmedlemmar som inte är insatt i metoden. Det är viktigt att projektledaren förklarar sin egen roll för projektmedlemmarna och övriga intressenter. (Gustavsson, 2007, sid 67 - 70)
Gustavsson tar bland annat upp följande punkter som exempel på konkreta aktiviteter som ligger inom den agila projektledarens ansvarsområde:
- Se till att eventuellt oklara krav förtydligas.
- Säkra projektets bemanning så att denna har rätt kompetens samt inte förändras under projektets gång.
- Gå på möten samt ansvara för tillhörande praktikaliteter.
- Kommunicera utanför projektgruppen.
- Arrangera kick-off och avslutningsmöte.
- Hantera kunder och projektbeställare.
(Gustavsson, 2007, sid 71)
Projektgruppen
En stor skillnad mellan det agila arbetssättet och det mer traditionella är att man ger varje enskild projektmedlem ett större ansvar och befogenheter. Projektledaren skall mer ses som en lagkapten än som en chef. Dessutom finns ett kollektivt ansvar inom gruppen på ett helt annat sätt än i traditionella metoder, det vill säga man går in och hjälper varandra oavsett om arbetsuppgiften egentligen ligger utanför personens ursprungliga ansvarsområde. Detta innebär i sin tur att man premierar tvärkompetens, det vill säga man försöker undvika att det finns vissa uppgifter som endast kan lösas av en speciell projektmedlem. Man undviker också att ta in externa experter. Arbetar man strikt agilt så finns det inga specifika roller utan hela projektgruppen arbetar tillsammans för att uppnå projektmålen och varje enskild projektmedlem anpassar sina arbetsuppgifter till vad som för stunden efterfrågas i projektet. Projektgruppen skall vara liten, optimalt är en storlek på fen till nio personer, och gruppens sammansättning skall inte förändras under projektets gång. I mer traditionella projektmetoder så är rollerna mer fasta och man är mer öppen att ta in externa experter samt förändra projektgruppens sammansättning under projektets gång. (Gustavsson, 2007, sid 75 - 77)Det finns dock en roll som avviker lite från ovanstående beskrivning och de är testrollen. Den rollen ska även i den agila metoden vara klart utpekad, detta då är viktigt att inte programmerarna testar och granskar sin egen kod. Testaren ska dock tillskillnad från traditionella projektmetoder finnas med under hela projektet, detta då i den agila metoden ju finns många delleveranser som ska testas. (Gustavsson, 2007, sid 81 - 82)
I och med den agila metoden så förändras alltså arbetssättet. ”Systemutvecklaren har blivit social” lyder rubriken på Guzmáns artikel om den agila projektmetoden. Och även om rubriken är något tillspetsad, det fanns ju givetvis sociala systemutvecklare även innan den agila metoden föddes, så ligger det något i detta då systemutvecklaren med det agila arbetssättet har kontakt med personer inom fler kompetensområden. I de mer traditionella vattenfallsmetoderna så var det relativt vattentäta skott mellan de olika kompetenserna, dvs. affärsutvecklarna gjorde först en affärsmässig bedömning, därefter tog IT-arkitekter och systemerare vid, dessa lämnade i sin tur vidare till programmeraren och slutligen testade testaren systemet. Det agila arbetssättet bygger ju på att man kommunicerar över kompetensgränserna, programmerare och systemerare kan till exempel ha direktkontakt med beställare och användare vilket snabbar upp processen samt ger dem en större förståelse för vad det är projektet ska leverera. Som projektmedlem är det också stimulerande att bredda sitt kontaktnät. (Guzmán, 2012)
Mötesrutiner
Det som är karaktäristiskt för den agila metoden är de dagliga avstämningsmötena. Enligt Gustavsson bör dessa vara mycket korta, ca 15 minuter, och genomföras stående. Stående därför att de inte ska bli långdragna diskussioner. På dessa korta dagliga möten ska alla projektdeltagare närvara och man ska gå igenom vad man har gjort sedan föregående möte, vad man kommer att göra fram till nästa möte samt vilka eventuella problem som finns för att man ska kunna leverera detta. Om det finns tid kan man även diskutera om det finns nya aktiviteter som bör planeras in samt om det finns något nytt beslut som gruppen har intresse av att veta. Var och en av projektdeltagarna ska alltså svara på dessa frågor, på så sätt får man en detaljerad bild av vad varje person gör på daglig basis. Detta leder till att tempot hålls uppe samt att eventuella problem upptäcks snabbt. Ovanstående kan jämföras med mer traditionella projektmetoder där längre möten hålls med längre tidsintervall, kanske varje eller varannan vecka, något som ökar risken för att eventuella problem inte upptäcks i tid samt kan leda till att tempot minskar. (Gustavsson, 2007, sid 155 - 157)De möten som hålls är i första hand inte till för att projektledaren ska kontrollera och styra utan för att projektmedlemmarna ska få reda på vad de andra arbetar med och om det finns några problem. I de agila projekten har ju projektgruppen ett kollektivt ansvar där det ingår att hjälpa de medlemmar som har problem. (Gustavsson, 2007, sid 151)
En annan typ av möte är det som hålls i samband med varje etappleverans. Här ska leveransen presenteras för projektets intressenter. Och i sann agil anda ska mötet hållas kort, runt en timme, och förberedelserna bör inte ta mer än två timmar. Det är viktigt att man här presenterar det faktiska resultatet och inte en förskönad presentation. Intressenterna ska på mötet få se exakt så som systemet ser ut, i annat fall riskerar de att bli besvikna när de ser den färdiga produkten. Denna presentation är även viktig för projektmedlemmarna då den innebär en form av avslut och något jobba för. Mötet skall inte gå över till att bli ett planeringsmöte för nästa etapp utan de eventuella synpunkter som uppstår under presentationen ska memoreras och sedan diskuteras på ett kommande planeringsmöte. (Gustavsson, 2007, sid 173 - 175)
I samband med varje etappslut så hålls i agila projekt också ett erfarenhetsmöte, detta till skillnad från traditionella projekt där denna typ av möten oftast hålls i samband med projektavslutet. Fördelen med att hålla denna typ av möte efter varje etapp är att man i kommande etapper i det pågående projektet kan dra nytta av detta. Möten bör vara korta, max en timme, och utgå från de två frågeställningarna vad som gick bra och vad som kan förbättras. Varje projektmedlem tänker igenom dessa frågeställningar och sedan diskuterar man alla synpunkter gemensamt. De förbättringsförslag som kommit fram tar man sedan med sig till nästa etapps uppstartsmöte. (Gustavsson, 2007, sid 177 - 179)
Dokumentation
Här skiljer sig den agila metoden avsevärt från de traditionella metoderna genom att man försöker att minimera dokumentationen så långt det är möjligt. En av punkterna i det agila manifestet handlar om just detta, där står det att man ska sträva efter enkelhet och ”maximera mängden arbete som inte görs”. (http://agilemanifesto.org) Faktum är att den agila metoden uppstod till stor del som en reaktion på att den mängd tid och energi som gick åt till dokumentation i de traditionella metoderna. Dokumentationen blev också ofta snabbt inaktuell då kraven vanligtvis förändrades under projektets gång, mycket tid spenderades alltså att uppdatera gammal dokumentation. De fanns dem som tyckte att en allt för liten del i utvecklingsprojekten gick åt till själva utvecklandet, något man ville förändra i och med den agila metoden. (Gustavsson, 2007, sid 20)Det är dock givetvis inte så att agila projekt genomförs helt utan dokumentation, en viss dokumentation behövs men det man vill undvika är att dokumentera bara för dokumenterandets skull. Dokumentationen ska vara efterfrågad. Och den dokumentation man ska fokusera på är den som är av nytta utanför projektet, till exempel förvaltningsdokumentation. Man ska minimera projektintern dokumentation och inom projektet istället använda sig av muntlig kommunikation. (Gustavsson, 2007, sid 43 - 47)
Reflektioner
Jag själv arbetat ett antal år i projekt som drivits med den traditionella vattenfallsmodellen och då tyckt att denna ibland varit alltför stel och omständlig så jag kan se tjusningen med den agila modellen. Här har vi en modell som fokuserar på att få saker och ting gjorda istället för att lägga tid på sådant som långa möten och tidskrävande dokumentationskrav. Dessutom fokuserar den agila modellen på korta projekt med snabba leveranser, något som jag som arbetat i den snabbt föränderliga webbranschen kan se nyttan med. I en föränderlig miljö är den agila metoden bättre då den inte utgår från en detaljerad kravspecifikation och därför lättare kan anpassa sig till ändrade krav som uppstår under projektets gång, något som är mycket vanligt när det gäller till exempel webbprojekt.Även Gustavsson tar upp ovanstående fördelar med den agila metoden men nämner också att metoden är bra då projekten är så pass komplexa att det är svårt att i förväg föreställa sig hur slutresultatet kommer att bli samt vid vidareutveckling i förvaltningsorganisationen. (Gustavsson, 2007, sid 16) Kan bara instämma i detta. Vid riktigt komplexa projekt kan det antagligen vara en fördel att bryta ner det till flera mindre delleveranser enligt den agila metoden. Efter varje delleverans så är det nog lättare att få en klarare bild av hur slutresultatet kommer bli och man kan då också lättare planera för nästa delleverans. Dessutom tror jag att det är psykologiskt riktigt att dela upp ett långt och komplext projekt i flera väl avgränsade delleveranser, på så sätt får man något mer greppbart att fokusera på.
Men jag ser också att det finns tillfällen då den agila metoden inte är lämplig, exempelvis då man i ett projekt är beroende av fysiska ting som är svåra att förändra. Inom IT-branschen kan detta till exempel röra sig som hårdvara. Att förändra hårdvaran i efterhand kan bli mycket dyrbart och det är därför oklokt att inte ha en mycket detaljerad kravspecifikation redan från början. Samma sak gäller givetvis även utanför IT-branschen, inom byggbranschen kan man knappast starta projekt utan att från början ha en detaljerad kravspecifikation. Dels för att kunna göra hållfastighetsberäkningar och liknande men även för att det är alltför kostsamt att införa förändringar i efterhand. Här kan man alltså inte planera en delleverans i taget utan måste planera alla leverans i detalj redan från början.
Gustavsson tar även upp detta med fasta kontrakt, fasta deadlines med spikade leveranser och offentliga upphandlingar och påpekar att vid dessa tillfällen är den agila metoden inte lika effektiv. Vid alla dessa tillfällen saknas förutsättningar för den flexibilitet och rörlighet som den agila metoden bygger på. Den agila metoden bygger ju på att man sätter upp ett datum för leverans och visar det sig att man inte kan hålla detta så är det innehållet i leveransen man förändrar och inte deadlinen eller resursutnyttjandet. Har man en fast deadline och spikat leveransinnehåll så är det enda man kan förändra resursutnyttjandet, något som inte är förenligt med den agila metoden. Vid offentliga upphandlingar är situationen liknande eftersom den färdiga lösningen då alltid är detaljerat beskriven redan från början. (Gustavsson, 2007, sid 16-17)
Referenser
Gustavsson, Tomas. 2007. Agile – konsten att slutföra projekt. Karlstad: TUK Förlag AB.Guzmán, Rebecka. 2012. Systemutvecklaren har blivit social. IDG. Elektronisk. http://www.idg.se/2.1085/1.469067. Läst 2012-10-08.
Schwaber, Ken & Sutherland, Jeff mfl. 2001. Manifest för Agil systemutveckling. Elektronisk. http://agilemanifesto.org/iso/sv/. Läst 2012-10-09.
Tonnquist, Bo. 2007. Projektledning. Stockholm: Bonnier Utbildning.
onsdag 10 oktober 2012
Projektledning - analys av magisteruppsatsen ”Att skapa en uthållig projektverksamhet - en studie ur ett HRM-perspektiv om stresshantering i projektintensiva organisationer”
Inledning
I den här rapporten kommer jag att analysera Helen Bäckströms och Lisa Janssons magisteruppsats ”Att skapa en uthållig projektverksamhet - en studie ur ett HRM-perspektiv om stresshantering i projektintensiva organisationer”. Uppsatsen är skriven vid Linköpings Universitet och finns att hämta elektroniskt på http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:21593. Att jag valt att analysera just denna uppsats beror på att den belyser ett mycket aktuellt ämne, nämligen stress och stressrelaterade besvär och sjukdomar. Och då ett projekt definitionsmässigt är begränsat i tiden, det vill säga det finns alltid en tid att hålla, så kan man anta att detta kan leda till stress, något som man som projektledare givetvis måste ha kunskap kring.Jag börjar med att sammanfatta uppsatsens resultat och titta på hur resultatet kan användas rent praktiskt i projektarbetet. Jag går sedan över till att peka på uppsatsens styrkor och svagheter samt hur dess resultat förhåller sig till kurslitteraturen. Rapporten avslutas med mina egna reflektioner samt en referenslista.
Sammanfattning av uppsatsens slutsatser
Uppsatsens syfta är alltså att ”ur ett HRM-perspektiv, och med fokus på stress, analysera vilka faktorer som är viktiga för att skapa en uthållig projektverksamhet i projektintensiva organisationer”. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 107) Man har valt en kvalitativ ansats, det vill säga man går på djupet snarare än på bredden, och man gör detta genom dels litteraturstudier och dels genom att intervjua ett tiotal personer från två projektorienterade företag. Då man har ett ledningsperspektiv på stresshanteringen så intervjuar man personer i ledande befattningar samt personer från företagshälsovården.Författarna huvudslutsats summerar de som ”… att det inte bara förefaller vara viktigt vad som görs när det gäller att skapa uthållighet, utan även att något görs.” Med detta menar de att det självklart är viktigt vilka åtgärden man väljer att göra men att bara detta att man gör något över huvudtaget ger en positiv effekt. Att ledningens värderingar är den rätta och att de lyssnar på de anställda är enligt författarna avgörande för en uthållig projektorganisation. De anställda måste känna att de har ledningen stöd. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 107)
Men givetvis är det också viktigt vad man gör, och författarna har genom sin analys kommit fram till ett antal olika faktorer som påverkar projektorganisationens uthållighet. De har grupperat faktorerna i de två grupperna projektverksamhetens organisering samt stresshanteringsåtgärder, se bild 1 nedan. Här ingår faktorerna god planering, situationsanpassat ledarskap, snabb feedback, tydliga prioriteringar, kontinuerlig & lättillgänglig information, effektiv kommunikation, stöttande ledning och markerande av gränser respektive beakta återhämtning, håll jämn & hög arbetsbelastning, identifiera & uppmärksamma individuella behov, sätt mål och bestäm önskvärt resultat, tillämpa förebyggande aktiviteter, uppmärksamma stressproblemet, skapa helhetssyn och struktur, ge erkänsla och uppskattning samt inse att alla har ett ansvar.
Bild 1. De faktorer som enligt författarna är viktiga för att skapa en uthållig projekt-verksamhet. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 108)
Författarna motiverar i sin analys sedan kortfattat valet av påverkande faktorer och åtgärder, jag tar upp endast ett urval av faktorer här. God planering minskar enligt författarna projektdeltagarnas osäkerhet och bidrar till insyn och kontroll, något som leder till trygghet och därmed mindre stress. Att situationsanpassat ledarskap kan leda till en uthålligare projektorganisation motiveras med att den ledarstilen innebär att projektplanen kan förändras om förutsättningarna förändras. Snabb feedback från ledningen är viktigt då detta leder till ett ökat engagemang och en ökad glädje. Med tydliga prioriteringar avser här författarna den prioritering av resurser som ibland måste göras mellan linjen och projektet eller mellan olika projekt, om ledningen gör dessa prioriteringar på ett tydligt sätt minskar projektarbetarnas osäkerhet. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 107-108)
När de gäller de stresshanteringsåtgärderna så anser författarna till exempel att det är viktigt att ledningen beaktar återhämtningen, något som kan ske till exempel genom tydligt inplanerade perioder. Detta är viktigt även om projektarbetarna utsätts för positiv stress, för positiv stress kan övergå till negativ stress om den pågår under alltför lång tid. Jämn och hög arbetsbelastning är viktigt då det ger projektarbetaren bättre kontroll och en upplevd positiv stress, vilket i sin tur leder till bättre effektivitet. De anser också att förebyggande stresshanteringsaktiviteter är viktigt då detta kan fånga upp dem som är i riskzonen på ett tidigt stadium. Den punkt som de utvecklar mest i sin slutsats är den som går ut på att alla har ett ansvar. Individen har ett ansvar för sin livssituation och för att ta till sig de stresshanteringsåtgärder som företaget erbjuder, projektgruppen har ett ansvar att identifiera problemen och sedan försöka åtgärda dessa och ledningen har ett ansvar för att företaget har rätt värderingar och kan erbjuda rätt stresshanterande åtgärder. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 108-110)
Slutsatsernas praktiska användningsområden
Tyvärr är jag ganska skeptisk till att uppsatsen och dess slutsatser kommer att få någon praktisk betydelse. De slutsatser man drog är enligt mig redan något som får anses som etablerad kunskap. Jag har själv arbetat i projekt på två olika företag och alla de faktorer som de nämner i sin slutsats var sådant som man var väl medveten om. Problemet är enligt mig inte att man saknar kunskap om hur man bör driva projekt uthålligt utan hur man ska implementera den kunskapen i projekt-organisationen. Ett exempel på detta är det klassiska problemet med dålig informationshantering i projekt, något som tre av författarnas faktorer handlar om. Här hade jag gärna sett att de istället för att endast identifierat problemet även föreslagit konkreta på hur ledningen skulle kunnat agera för att förbättra. Ska ledningen satsa på utbildning? Är det kanske någon form av IT-stöd som behövs? Hur mycket tid bör en projektledare avsätta för informationshantering? Är det bästa kanske att i alla projekt ha en speciell person som endast ansvarar för informationshanteringen? Vilka av dessa, eller andra, åtgärder är mest effektiva ur stresstålighetssynpunkt? Hade uppsatsen haft det fokuset hade den praktiska nyttan varit oändligt mycket större.Jag kan dock se en viss nytta med uppsatsen ur ett läroperspektiv. Den är välskriven och pedagogisk och kan nog fungera mycket bra som litteratur på universitet eller för dem som ska arbeta i en projektorganisation för första gången.
Styrkor och svagheter
Jag anser att uppsatsens två stora svagheter är brist på generaliserbarhet och djup. Brist på generaliserbarhet därför att uppsatsen baseras på enligt mig alltför få studieobjekt, endast totalt tio intervjupersoner fördelat på två olika företag. Detta är visserligen en kvalitativ studie, till skillnad mot en kvantitativ, men jag tycker att även kvalitativ studie bör baseras på mer data. Författarna för själva ett resonemang kring detta och kommer fram till den något luddiga slutsatsen att ”…det är möjligt att våra resultat även skulle kunna vara tillämpbara i organisationer där de rådande förhållandena är liknande dem som studiesubjekten verkar i.” (Bäckström & Jansson, 2006, sid 9) Detta går ju inte att tolka på annat sätt än att de även själva är ganska tveksamma till att deras slutsatser går att använda ens på liknande företag, för att då inte tala om företag som verkar i andra branscher och/eller är av en annan storlek.Det kanske kan verka motsägelsefullt att jag anser att uppsatsen brister i både generaliserbarhet och djup, man kan tycka att om den inte är generaliserbar så borde den ju i så fall vara djup. Men tyvärr anser jag inte att den varken är det ena eller det andra, det vill säga den är varken kvantitativ eller kvalitativ. Jag tycker den brister i djup då intervjuerna känns mycket ytliga, och detta trots att intervjuobjekten är få. De skriver själva att den tid de fick med varje person var en eller maximalt två timmar, och detta inkluderar då även presentation av sig själva och uppsatsens syfte. Själva intervjun var alltså i vissa fall under en timme vilket jag anser är alldeles för kort för att man ska få en verkligt djup förståelse. Antalet intervjufrågor var också på tok för många, uppemot 30 stycken, för den begränsade intervjutiden. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 117-124) Jag tror uppsatsen hade blivit bättre om de hade avgränsat ämnet mer. Kanske att de kunde fokuserat endast på en liten del av projektverksamheten, till exempel tid och resursplanering eller ledningens värderingar, och gått djupare in på hur just den delen påverkar projektuthålligheten.
Sedan kan jag tycka att det var lite synd att man endast intervjuade personer i ledande befattningar samt inom företagshälsovården, det vill säga inte någon som arbetat i ett projekt under projektledaren. Detta klargörs ju i och för sig redan i och med uppsatsens titel men jag kan ändå tycka att utelämnandet av projektmedarbetarna gör att uppsatsen inte känns komplett. Kanske utelämnandet av dessa ger en missvisande och eventuellt förskönad bild av verkligheten? (Bäckström & Jansson, 2006, sid 16-17)
Slutligen hade jag gärna sett att de på något sätt verifierat de slutsatser de kom fram till. Som uppsatsen är nu beskriver de hur de två företagen arbetar med stressrelaterade frågor men man får egentligen ingen uppfattning om vilka reella effekter arbetet fått. Effekterna beskrivs endast av intervjuobjekten, som ju är mycket partiska. Jag inser att de vore ett mycket stort och tidsödande arbete att verifiera uppsatsens slutsatser men jag tycker ändå att man borde försökt, i alla fall för någon del av de delslutsatser man kom fram till. Hade man inte möjlighet att själv göra det experimentellt så kanske man kunde gjort det genom att studera befintlig statistik och liknande.
Men för att säga något positivt så gillar jag uppsatsens upplägg rent pedagogiskt. Författarna beskriver mycket bra hur de gått till väga och man får också en bra genomgång av vad projekt och stress är. Uppsatsen fungerar alltså mycket bra för den som vill förstå vad stress och projekt är för något samt hur dessa förhåller sig till varandra. Jag uppfattar författarna som kunniga inom dessa två områden.
Uppsatsens slutsatser i förhållande till litteraturen
Varken Bo Tonnquists eller Tomas Gustavssons har fokus på stressrelaterade frågor. Ingen av böckerna har ett avsnitt eller kapitel som handlar om stress, stress finns inte heller med i böckernas innehållsförteckningar eller ordlistor. Faktum är att jag inte har sett ordet stress nämnas en enda gång i de delar av böckerna som jag läst. Med tanke på hur uppmärksammat stress och utbrändhet har blivit på sistone så tycker jag att det är konstigt att de Tonnquist och Gustavsson inte lägger större vikt vid detta. Läser man Bäckström och Janssons uppsatts så inser man ju att stresshantering är av avsevärd vikt för att projekt ska kunna drivas på ett bra sätt, något givetvis även Tonnquist och Gustavsson måste vara medvetna om.Men även om de inte specifikt tar upp stress och stresshantering så finns många av uppsatsens slutsatser med i deras böcker, dock inte ur ett stresshanteringsperspektiv utan mer ur perspektivet effektiv projektledning. Om man jämför de faktorer för projektetverksamhetens organisering som uppsatsförfattarna nämner i sin slutsats, se bild 1, med Tonnquists och Gustavssons böcker så finns det stora likheter. Till exempel tillägnar de varsitt helt kapitel åt det som uppsatsförfattarna kallar för ”god planering”. (Gustavsson, 2007, sid 103 – 138 & Tonnquist, 2007, sid 115 - 148) Och när det gäller vikten av situationsanpassat ledarskap så skriver Gustavsson en hel del om detta och även den Agila metod som Tonnquis skriver om bygger på anpassningsbarhet. (Gustavsson, 2007, sid 222 - 224 & Tonnquist, 2007, sid 22) På samma sätt kan man se att även de andra faktorerna under det som uppsatsförfattarna kallar för projektverksamhetens organisering finns med i böckerna. Men, och det är ett stort men, i böckerna finns inte alls kopplingen till stress och stresshantering.
Och går man över till det som uppsatsförfattarna kallar för stresshanteringsåtgärder, se bild 1, så finns dessa knappt alls med i böckerna. Jag har inte hittat något i böckerna om till exempel förebyggande åtgärder, uppmärksammande av stressproblematiken eller beaktande av återhämtning. Så min slutsats blir att Gustavssons och Tonnquists i sina böcker inte alls tar upp den frågeställning som behandlas av Bäckström och Jansson. Gustavsson och Tonnquist berör visserligen en del av de faktorer som nämns i uppsatsens slutsats men de gör det inte ur ett stresshanteringsperspektiv. Det vill säga, om du är ny inom området projektledning och läser Gustavssons och Tonnquists böcker så kommer du att lära dig hur man driver projekt på ett bra sätt men du kommer inte att ha någon förståelse för vilka faktorer som påverkar förekomsten av negativ stress samt hur du kan hantera detta.
Reflektioner
Jag har ju varit rätt så kritisk mot uppsatsen och dess slutsatser men samtidigt så inser jag att det inte är ett helt lätt ämne att studera. För att komma fram till några konkreta och bevisade slutsatser så krävs det antagligen ett enormt arbete då jag antar att man måste studera en stor mängd projekt och projektarbetare under en lång tid. Det räcker då inte med endast en eller två korta intervjuer utan det krävs nog att man följer dessa personer under lång tid, kanske många år, för att se hur deras stressnivå förändras i förhållande till deras arbetsbörda i projekten. Dessutom bör man nog ha en kontrollgrupp bestående av personer som inte arbetar i projekt. Ska man sedan jämföra effekten av många olika stresshanterande åtgärder så blir ju omfattningen enorm. Jag har full förståelse för att Bäckström och Jansson inte hade möjligheten att göra ett så pass omfattande arbete.Kan personligen reflektera över att författarna, och deras intervjuobjekt, inte går in på detta med att alla personer inte är skapta för att arbeta 40 timmar i veckan i projekt. För mig är det självklart att eftersom vi alla är unika så har vi också olika arbetskapacitet, jag hade därför gärna sett att de tagit upp detta med hur man skapar en projektorganisation som är anpassad även för dem som arbetar deltid. För om man håller benhårt på att alla ska arbeta lika många timmar per vecka så kommer man enligt mig aldrig att få en arbetsplats som är befriad från negativ stress. Vissa vill och kan arbeta i projekt 40 timmar medan det finns dem som är anpassade för att arbeta fler eller färre timmar. Detta kanske inte är en frågeställning som är specifik för just projekt som arbetsform men jag tror den är än mer aktuell för projekt då man här har större tidspress och en mer varierad arbetsbelastning än i linjen.
Jag har ju tidigare kritiserat uppsatsen för att jag inte tycker att den tillför någon nytt utan att den mest bekräftar vad som enligt mig är gammal kunskap. Men detta betyder inte att jag inte lärt mig något då jag läst uppsatsen. Till exempel poängterade författarna vikten av att man inom projektgruppen identifierade stressrelaterade problem och sedan tillsammans försökte åtgärda dessa. Detta visste jag väl i och för sig sedan tidigare men så här i efterhand kan jag se att de projekt jag arbetat i inte haft tillräckligt fokus på detta. När projekten väl rullar så ägnade jag i ärlighetens namn inte mycket tanke åt att se hur de andra projektmedlemmarna hanterade eventuell stress, och stress kom sällan eller aldrig upp som en punkt på projektmöten eller liknande. Detta är nog något jag kommer att tänka mer på nästa gång jag arbetar i projekt.
Författarna poängterar också gång på gång detta med vikten av positiv stress och att denna leder till ett effektivt arbete och gladare projektarbetare. Även här är det så att jag känt till att positiv stress är något bra, det hörs ju om inte annat på namnet, men jag har inte riktigt förstått hur pass viktigt detta är och att det är något som projektledare verkligen ska sträva efter att uppnå i sina projekt. I alla fall enligt uppsatsförfattarna. De nämner också vikten av att man även vid positiv stress får viloperioder, annars kan stressen övergå till att bli negativ. Kan inte undgå att tycka att detta fokus på positiv stress är lite som att leka med elden, detta då jag personligen tror att positiv stress är inkörsporten till negativ stress. Och jag tror också att det är mycket svårt för både en själv och för någon annan att avgöra när den positiva stressen håller på att övergå i negativ stress, det vill säga jag tror det är mycket lätt hänt att man inte inser att man är utsatt för negativ stress förens det är för sent. Och om jag förstått det hela rätt kan det vara mycket mödosamt och tidskrävande att komma tillbaka från utbrändhet. Så därför tycker jag denna positiva inställning till positiv stress är lite farlig, kanske hade det varit bättre och fokusera på att skapa en projektorganisation helt utan vare sig positiv eller negativ stress?
Referenser
Bäckström, Helene & Jansson, Lisa. 2006. Att skapa en uthållig projektverksamhet - en studie ur ett HRM-perspektiv om stresshantering i projektintensiva organisationer. Linköpings Universitet. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:21593.Gustavsson, Tomas. 2007. Agile – konsten att slutföra projekt. Karlstad: TUK Förlag AB.
Tonnquist, Bo. 2007. Projektledning. Stockholm: Bonnier Utbildning.
måndag 24 september 2012
Sveriges utrikespolitik under det andra världskriget
Här måste man ju börja med att ta upp den svenska neutralitetspolitiken då denna i stor utsträckning kom att prägla Sveriges utrikespolitik under andra världskriget. Den neutralitetsförklaring som Sverige gav 1939 innebar att man inte valde sida i kriget, istället valde man sig att ställa sig utanför. Även de andra nordiska länderna förklarade sig neutrala vid krigets början men det var endast Sverige som lyckades ha denna hållning genom hela kriget, Finland kom ju att invaderas av Sovjetunionen och Danmark och Norge av Tyskland. Redan i det finska vinterkriget kom dock Sverige att göra avsteg från sin neutralitetspolitik då man valde att stödja finnarna med materiel och frivilliga soldater, man gick dock inte in som krigförande land. Just detta att vi under kriget gjorde avsteg från de krav som ställs på en neutral stat är kanske en av de punkter som gett upphov till störst diskussion. Ska tilläggas här att man ibland höll strikt på sin neutralitet, till exempel tillät man inte de allierade att i början av kriget sända trupper över svenskt territorium, detta då man befarade att en del av dessa trupper skulle användas för att inta svenska malmfyndigheter. Hade detta skett hade det med stor sannolikhet inneburit ett motanfall av Tyskland då de hade ett stort behov av dessa råvaror.
När det gäller Tysklands anfall mot Danmark och Norge behöll vi vår neutralitet, vi gav inget stöd till något utav de krigförande länderna. Faktiskt var det så att vi här inte tillät Tyskland att transportera trupper till Narvik, den svenska regeringen stod alltså än så länge emot dessa krav. Att vi inte gav samma stöd till Danmark och Norge som till Finland kan förklaras med att situationen nu uppfattades som betydligt mer hotfull. Kriget hade utvecklats och Tyskland ansågs som ett större hot mot Sverige än vad Sovjetunionen gjorde.
När det sedan gäller Sveriges fortsatta förhållande till Nazityskland så finns det ett par punkter som brukar tas upp som extra viktiga: Transiteringstrafiken, styrning av media och opinion, handeln samt flyktingpolitiken. Transiteringstrafiken innebar att vi tillät Tyskland att transportera trupper och gods på svenskt territorium, både till lands, till sjös och i luften. Här ingick bland annat permitenttrafiken, det vill säga transport av soldater som hade permission. Dessa var alltså inte stridsförande vilket gör att den typ av transporter med lite god vilja kunde ses som förenligt med den svenska neutraliteten, även om denna hållning är tveksam. Däremot måste transporten av den fullt stridsutrustade tyska divisionen Engelbrekt ses som ett brott mot neutraliteten. Man måste dock här betänka att Sverige nu hade det segerrika Nazityskland på sin västra och södra sida och Sovjetunionen på den östra. Läget var alltså mycket utsatt och de styrande måste fatta svåra beslut, beslut som skulle kunna leda till att Sverige drogs in i kriget. Dessutom var det så att denna transiteringstrafik inte hade någon större påverkan på krigets utgång.
Regeringen styrde också till viss del vilken information om Nazitysklands grymheter som spreds till den svenska befolkningen, man ville i och med detta förhindra oroligheter och protestaktioner som kunde leda till att relationen till Tyskland försämrades. Det förekom inte någon regelrätt förhandscensur men regeringen utarbetade riktlinjer för hur media skulle hantera Tyskland. Och media, som vid den här tiden hade nära kopplingar till regeringen, följde i stor utsträckning dessa riktlinjer. De tidningar som inte följde dessa riktlinjer och som var för tysklandskritiska kunde bestraffas på olika sätt, till exempel genom att upplagan beslagtogs. Tryckfriheten begränsades alltså till viss del. Regeringen höll också inne med tysklandskritisk information, det vill säga man offentliggjorde inte allt det man visste och man tog följaktligen inte heller officiellt avstånd från de tyska grymheterna, i alla fall inte till en början. Det kan tilläggas att det även fanns dem bland de styrande som stod för en direkt tyskvänlig linje. Man införde även en omfattande övervakning av dem man ansåg kunde utgöra ett hot mot landets stabilitet. Detta tillsammans med begränsningarna i tryckfriheten innebar att man blev ett mindre demokratiskt land, detta är ett dilemma då man införde dessa åtgärder just för att försvara den svenska demokratin mot den tyska diktaturen. Samma problematik kan vi se även idag, till exempel den ökade övervakningen och kontrollen efter elfte september attacken i New York. Det moraliska dilemmat ligger i om, och i så fall i vilken utsträckning, en demokratisk stat får tumma på demokratin för att försvara sig mot icke-demokratiska motståndare.
Sverige handlade med Tyskland under hela kriget, något som enligt folkrätten dock inte strider mot neutralitetsprincipen. Rent juridiskt gjorde Sverige alltså inte fel. Dessutom var handeln godkänd av Storbritannien. Men rent moraliskt kan man tycka att vi ändå borde avstått från handeln, det känns ju inte rätt att vi har inkomster från länder som styrs av en naziregim. Återigen måste man här betänka Sveriges situation, att istället importera varor från de allierade var mycket svår då Tyskland ockuperat Norge och Danmark och på så sätt utgjorde en barriär. Man hade också första världskriget i minnet då Sverige råkade riktigt illa ut på grund av brist på viktiga varor, något man inte ville upprepa nu. Men om detta kan anges som försvar för den svenska handeln så kan man vara desto mer kritisk till hur länge den fortgick. Handeln fortsatte i hög volym även då Tyskland inte längre var ett hot, detta måste ses som girigt och knappast moraliskt försvarbart.
Som ett neutralt och icke-krigförande land var Sverige ett attraktivt land för den våg av flyktingar som uppstod i och med kriget, i första hand tänker man här på de judar som flydde från tyskkontrollerade områden. Sverige hade dock inledningsvis en flyktingpolitik som inte accepterade rasförföljelse som giltigt skäl för uppehållstillstånd, något som givetvis slog hårt med de judiska flyktingarna. Denna hårda linje infördes redan 1937 och från 1938 krävde man att judar skulle ha ett ”J” stämplat i passet. Samma år beslöt man också om att alla judar skulle direktavvisas. Man behöll denna hårda och rasistiska linje fram till 1941. Dock var det så att ungefär samtidigt ändrade Tyskland sin policy när det gällde judarnas rörelsefrihet, från att ha tillåtit dem att lämna landet till att nu förbjuda detta. I praktiken gjorde alltså lättnaderna i flyktingpolitiken inte någon skillnad för judarna. Med facit i hand är det lätt att se vilket enormt humanitärt misstag Sverige gjorde då de inte tillät judarna att komma till Sverige åren innan kriget. Här hade vi kunnat rädda många liv! Men det är lätt att vara efterklok, de som styrde landet då kunde troligtvis inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att Förintelsen skulle ske endast några år senare. Vi får komma ihåg att detta med att en stat med berått mod försöker utplåna en hel folkgrupp var något okänt på den tiden. Begrepp som folkmord och etnisk rensning förekom inte på samma sätt i folks medvetande som idag. Men trots detta tycker jag nog att man skulle haft en mer generös inställning mot judarna i slutet av 30-talet, det var ju trots allt så att man hade en hel del information om de trakasserier som tyskarna utsatte judarna för. Sverige gjorde dock en del positiva humanitära insatser under kriget, till exempel tog vi emot ett stort antal norska och danska judar. Den kanske mest kända insatsen är då Folke Bernadotte förde koncentrationslägerfångar till Sverige i vita bussar. En annan uppmärksammad insats gjordes av Raul Wallenberg då han försåg judar med svenska pass. Även ett stort antal finnar och balter flydde till Sverige. Så visst gjorde Sverige stora humanitära insatser, men vi skulle kunna gjort mer, framförallt åren innan kriget.
Det skedde en markant förändring i Sveriges förhållande till Tyskland från 1943, något som kan förklaras med att Tyskland nu gått från en segerrik nation och ett stort hot mot Sverige till att nu vara hårt pressat av de allierade. Sverige vågade nu vara hårdare i sin attityd gentemot Tyskland vilket också syns i utrikespolitiken. Till exempel sades transiteringsavtalet upp 1943. Även mer och mer tyskkritisk information spreds till den svenska allmänheten. Sverige stödde nu de allierade allt mer till exempel genom att man utbildade danska och norska reservpolisbataljoner, tillät de allierade att sätta upp en flygledarstation i Malmö samt genom att inte förbjuda överflygningar över svenskt territorium.
Det är lätt att vara kritiskt till Sveriges agerande nu i efterhand men det finns ett par saker att betänka. För det första var tidens anda en annan än i dag, antisemitism och rasbiologiskt tänkande var mer utbrett och mer accepterat än i dagens samhälle. Att det var på det sättet tror jag till största delen kan förklaras med bristande kunskap. Genetiken och evolutionsbiologin var inte lika etablerade vetenskaper som de är idag och jag skulle tro att kunskapen inom dessa områden hos gemene man var mycket låg. Man kan också notera att vid den här tiden var det fortfarande relativt vanligt att Europeiska länder hade kolonier något som nog kan ha bidragit till uppfattningen av att det fanns skillnader i olika ”rasers” status. Detta gör inte att Sveriges handlande under andra världskriget blir bättre men jag tycker att man ska ta detta i beaktande när man betygsätter dåtidens människors moral. För mig finns det en klar koppling mellan kunskap och moral, utan full kunskap är det svårt att fatta helt rätt beslut.
Kanske att de styrandes största moraliska skuld ligger i att de inte förde vidare eller tillät media att sprida all den kunskap de hade rörande Nazitysklands grymheter, detta ledde till att den svenska allmänheten inte hade all tillgänglig kunskap och alltså inte heller hade förutsättningen att göra rätt moraliska ställningstaganden. Jag har förståelse för att de styrande under krig måste ha en viss kontroll över vilken information som sprids till allmänheten men jag tycker nog att man höll på det man visste alltför länge. Hade man lite tidigare vågat släppa den information man hade om de tyska övergreppen mot judarna så tror jag att opinionen hade blivit mindre antisemitisk och mer flyktingvänlig och kanske att Sverige då välkomnat fler flyktingar och att fler liv därigenom hade kunnat räddas.
Jag tror också att man som nutida betraktare av historien alltför ofta analyserar enskilda händelser utan att se till helheten. Att bryta ut och analysera enskilda delar av den svenska utrikespolitiken under andra världskriget, till exempel transiteringen, för att sedan komma fram till huruvida denna var moralisk eller inte tror jag är att göra det alltför för lätt för sig. För mig är händelserna som kugghjul i ett maskineri där alla hänger ihop och har ett beroende till varandra och där det är slutprodukten som är det som ska betygsättas. Ett typexempel på hur fel det kan bli är då man analyserar Sveriges handel med Tyskland och kommer fram till att denna är högst omoralisk. Att genomföra handel med en naziregim kan ju inte vara moraliskt riktig! Men om man begränsar sin analys till just denna händelse så missar man helheten, det vill säga att om Sverige beslutat sig för att stoppa handeln så skulle med största säkerhet Tyskland invaderat Sverige vilket i sin tur skulle lett till fler dödade och ett än mer geografiskt spritt krig. Jag tror att varken Sverige eller de allierade hade tjänat på detta. Och för Tyskland var ett alltså ett neutralt Sverige bättre än ett ockuperat Sverige. Man får inte heller glömma bort Sveriges geopolitiskt utsatta läge under krigets början med Sovjetunionen i öster och Nazityskland i söder och väster, vi hade knappast kunnat räkna med någon större hjälp från de allierade, i alla fall inte till en början.
Slutligen så kan man knappast att undgå att diskutera detta med att Sverige under kriget ”vände kappan efter vinden”, det vill säga vår utrikespolitiska hållning följde tydligt de svängningar som skedde i kriget. En del vill nog påstå att detta var ett ryggradslöst agerande och att det rätta hade varit att från början ta ställning mot Tyskland och kanske till och med mer aktivt stött våra nordiska grannländer. Andra hävdar att detta är det enda sättet för en liten stat som Sverige att hantera ett krig mellan stormakter, enligt denna småstatsrealism kan ett litet land inte påverka ett stormaktskrigs utgång. Hade Sverige trotsat Tyskland i krigets början hade vi som tidigare nämnts troligtvis blivit ockuperade och därigenom hade vår möjlighet att understödja våra nordiska grannar blivit än mindre och dessutom skulle vi blivit ytterligare ett land för de allierade stormakterna att frita. Så även om hjärtat säger att vi skulle ställt upp mer aktivt på de allierades sida i krigets början så kanske det trots allt var bra att hjärnan fick styra i det här fallet. Eller som Zetterberg skriver: ”Det var ingen heroisk politik, men det var i Sveriges extremt dåliga läge en kallblodig och klok politik”.
Källa
Lars M Andersson & Mattias Tydén, Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt, (2007).
När det gäller Tysklands anfall mot Danmark och Norge behöll vi vår neutralitet, vi gav inget stöd till något utav de krigförande länderna. Faktiskt var det så att vi här inte tillät Tyskland att transportera trupper till Narvik, den svenska regeringen stod alltså än så länge emot dessa krav. Att vi inte gav samma stöd till Danmark och Norge som till Finland kan förklaras med att situationen nu uppfattades som betydligt mer hotfull. Kriget hade utvecklats och Tyskland ansågs som ett större hot mot Sverige än vad Sovjetunionen gjorde.
När det sedan gäller Sveriges fortsatta förhållande till Nazityskland så finns det ett par punkter som brukar tas upp som extra viktiga: Transiteringstrafiken, styrning av media och opinion, handeln samt flyktingpolitiken. Transiteringstrafiken innebar att vi tillät Tyskland att transportera trupper och gods på svenskt territorium, både till lands, till sjös och i luften. Här ingick bland annat permitenttrafiken, det vill säga transport av soldater som hade permission. Dessa var alltså inte stridsförande vilket gör att den typ av transporter med lite god vilja kunde ses som förenligt med den svenska neutraliteten, även om denna hållning är tveksam. Däremot måste transporten av den fullt stridsutrustade tyska divisionen Engelbrekt ses som ett brott mot neutraliteten. Man måste dock här betänka att Sverige nu hade det segerrika Nazityskland på sin västra och södra sida och Sovjetunionen på den östra. Läget var alltså mycket utsatt och de styrande måste fatta svåra beslut, beslut som skulle kunna leda till att Sverige drogs in i kriget. Dessutom var det så att denna transiteringstrafik inte hade någon större påverkan på krigets utgång.
 |
| Hemvändande tyskar någonstans i Sverige. De bevakas av svenska soldater. |
Regeringen styrde också till viss del vilken information om Nazitysklands grymheter som spreds till den svenska befolkningen, man ville i och med detta förhindra oroligheter och protestaktioner som kunde leda till att relationen till Tyskland försämrades. Det förekom inte någon regelrätt förhandscensur men regeringen utarbetade riktlinjer för hur media skulle hantera Tyskland. Och media, som vid den här tiden hade nära kopplingar till regeringen, följde i stor utsträckning dessa riktlinjer. De tidningar som inte följde dessa riktlinjer och som var för tysklandskritiska kunde bestraffas på olika sätt, till exempel genom att upplagan beslagtogs. Tryckfriheten begränsades alltså till viss del. Regeringen höll också inne med tysklandskritisk information, det vill säga man offentliggjorde inte allt det man visste och man tog följaktligen inte heller officiellt avstånd från de tyska grymheterna, i alla fall inte till en början. Det kan tilläggas att det även fanns dem bland de styrande som stod för en direkt tyskvänlig linje. Man införde även en omfattande övervakning av dem man ansåg kunde utgöra ett hot mot landets stabilitet. Detta tillsammans med begränsningarna i tryckfriheten innebar att man blev ett mindre demokratiskt land, detta är ett dilemma då man införde dessa åtgärder just för att försvara den svenska demokratin mot den tyska diktaturen. Samma problematik kan vi se även idag, till exempel den ökade övervakningen och kontrollen efter elfte september attacken i New York. Det moraliska dilemmat ligger i om, och i så fall i vilken utsträckning, en demokratisk stat får tumma på demokratin för att försvara sig mot icke-demokratiska motståndare.
Sverige handlade med Tyskland under hela kriget, något som enligt folkrätten dock inte strider mot neutralitetsprincipen. Rent juridiskt gjorde Sverige alltså inte fel. Dessutom var handeln godkänd av Storbritannien. Men rent moraliskt kan man tycka att vi ändå borde avstått från handeln, det känns ju inte rätt att vi har inkomster från länder som styrs av en naziregim. Återigen måste man här betänka Sveriges situation, att istället importera varor från de allierade var mycket svår då Tyskland ockuperat Norge och Danmark och på så sätt utgjorde en barriär. Man hade också första världskriget i minnet då Sverige råkade riktigt illa ut på grund av brist på viktiga varor, något man inte ville upprepa nu. Men om detta kan anges som försvar för den svenska handeln så kan man vara desto mer kritisk till hur länge den fortgick. Handeln fortsatte i hög volym även då Tyskland inte längre var ett hot, detta måste ses som girigt och knappast moraliskt försvarbart.
 |
| Judiskt pass från 1938 |
Det skedde en markant förändring i Sveriges förhållande till Tyskland från 1943, något som kan förklaras med att Tyskland nu gått från en segerrik nation och ett stort hot mot Sverige till att nu vara hårt pressat av de allierade. Sverige vågade nu vara hårdare i sin attityd gentemot Tyskland vilket också syns i utrikespolitiken. Till exempel sades transiteringsavtalet upp 1943. Även mer och mer tyskkritisk information spreds till den svenska allmänheten. Sverige stödde nu de allierade allt mer till exempel genom att man utbildade danska och norska reservpolisbataljoner, tillät de allierade att sätta upp en flygledarstation i Malmö samt genom att inte förbjuda överflygningar över svenskt territorium.
Det är lätt att vara kritiskt till Sveriges agerande nu i efterhand men det finns ett par saker att betänka. För det första var tidens anda en annan än i dag, antisemitism och rasbiologiskt tänkande var mer utbrett och mer accepterat än i dagens samhälle. Att det var på det sättet tror jag till största delen kan förklaras med bristande kunskap. Genetiken och evolutionsbiologin var inte lika etablerade vetenskaper som de är idag och jag skulle tro att kunskapen inom dessa områden hos gemene man var mycket låg. Man kan också notera att vid den här tiden var det fortfarande relativt vanligt att Europeiska länder hade kolonier något som nog kan ha bidragit till uppfattningen av att det fanns skillnader i olika ”rasers” status. Detta gör inte att Sveriges handlande under andra världskriget blir bättre men jag tycker att man ska ta detta i beaktande när man betygsätter dåtidens människors moral. För mig finns det en klar koppling mellan kunskap och moral, utan full kunskap är det svårt att fatta helt rätt beslut.
Kanske att de styrandes största moraliska skuld ligger i att de inte förde vidare eller tillät media att sprida all den kunskap de hade rörande Nazitysklands grymheter, detta ledde till att den svenska allmänheten inte hade all tillgänglig kunskap och alltså inte heller hade förutsättningen att göra rätt moraliska ställningstaganden. Jag har förståelse för att de styrande under krig måste ha en viss kontroll över vilken information som sprids till allmänheten men jag tycker nog att man höll på det man visste alltför länge. Hade man lite tidigare vågat släppa den information man hade om de tyska övergreppen mot judarna så tror jag att opinionen hade blivit mindre antisemitisk och mer flyktingvänlig och kanske att Sverige då välkomnat fler flyktingar och att fler liv därigenom hade kunnat räddas.
Jag tror också att man som nutida betraktare av historien alltför ofta analyserar enskilda händelser utan att se till helheten. Att bryta ut och analysera enskilda delar av den svenska utrikespolitiken under andra världskriget, till exempel transiteringen, för att sedan komma fram till huruvida denna var moralisk eller inte tror jag är att göra det alltför för lätt för sig. För mig är händelserna som kugghjul i ett maskineri där alla hänger ihop och har ett beroende till varandra och där det är slutprodukten som är det som ska betygsättas. Ett typexempel på hur fel det kan bli är då man analyserar Sveriges handel med Tyskland och kommer fram till att denna är högst omoralisk. Att genomföra handel med en naziregim kan ju inte vara moraliskt riktig! Men om man begränsar sin analys till just denna händelse så missar man helheten, det vill säga att om Sverige beslutat sig för att stoppa handeln så skulle med största säkerhet Tyskland invaderat Sverige vilket i sin tur skulle lett till fler dödade och ett än mer geografiskt spritt krig. Jag tror att varken Sverige eller de allierade hade tjänat på detta. Och för Tyskland var ett alltså ett neutralt Sverige bättre än ett ockuperat Sverige. Man får inte heller glömma bort Sveriges geopolitiskt utsatta läge under krigets början med Sovjetunionen i öster och Nazityskland i söder och väster, vi hade knappast kunnat räkna med någon större hjälp från de allierade, i alla fall inte till en början.
Slutligen så kan man knappast att undgå att diskutera detta med att Sverige under kriget ”vände kappan efter vinden”, det vill säga vår utrikespolitiska hållning följde tydligt de svängningar som skedde i kriget. En del vill nog påstå att detta var ett ryggradslöst agerande och att det rätta hade varit att från början ta ställning mot Tyskland och kanske till och med mer aktivt stött våra nordiska grannländer. Andra hävdar att detta är det enda sättet för en liten stat som Sverige att hantera ett krig mellan stormakter, enligt denna småstatsrealism kan ett litet land inte påverka ett stormaktskrigs utgång. Hade Sverige trotsat Tyskland i krigets början hade vi som tidigare nämnts troligtvis blivit ockuperade och därigenom hade vår möjlighet att understödja våra nordiska grannar blivit än mindre och dessutom skulle vi blivit ytterligare ett land för de allierade stormakterna att frita. Så även om hjärtat säger att vi skulle ställt upp mer aktivt på de allierades sida i krigets början så kanske det trots allt var bra att hjärnan fick styra i det här fallet. Eller som Zetterberg skriver: ”Det var ingen heroisk politik, men det var i Sveriges extremt dåliga läge en kallblodig och klok politik”.
Källa
Lars M Andersson & Mattias Tydén, Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt, (2007).
lördag 22 september 2012
Sverige och Förintelsen - Hur kom det sig att den information om Förintelsen som nådde Sverige under krigsåren hade så svårt att få genomslag?
Som frågan antyder så var det alltså inte så att det var först i och med krigsslutet som vi i Sverige fick information om Förintelsen. Redan på 30-talet rapporterade utländska tidningar om den förföljelse som de tyska judarna utsattes för. Under själva kriget minskade dock rapporteringen då det blev svårare att avgöra vad som var fakta och vad som var propaganda. Regeringarna hade en hårdare kontroll av informationsflödet, så även i Sverige. Från tysk sida försökte man så långt det var möjligt att mörka Förintelsen, till exempel genom att använda kodord och att bygga lägren så att insynen och flyktmöjligheterna var minimala. Men även med dessa åtgärder gick det inte att hålla judeutrotningen hemlig under kriget, det fanns till exempel ögonvittnen vars skildringar spreds utanför Tyskland och dödspatrullernas härjningar var omöjliga att dölja. I juli 1942 höll den brittiske informationsministern en presskonferens där han berättade det man visste om tyskarnas övergrepp. De som ännu inte förstått vad som pågick fick nu reda på detta. I svenska tidningar publicerades nyheter om det judiska ödet relativt tidigt och de svenska skribenterna hade ofta en bra förståelse för händelserna och tidningarna upplät stort utrymme åt frågan. Vi var i Sverige alltså relativt tidigt välinformerade om vilka övergrepp judarna var utsatta för.
Så hur kom det sig då att denna information hade svårt att få genomslag? En anledning, och som redan nämnts ovan, var den svenska regeringens försök att kontrollera vilken information som nådde befolkningen. Genom att beslagta tryckta texter, förhindra transporter av tidningar och införa riktlinjer för vad tidningarna fick skriva om så förhindrade man att information spreds till den stora massan. Det vill säga informationen nådde Sverige och svenska journalister men dessa kunde sedan inte sprida denna vidare. I många fall var det spridning av Tysklandskritisk information som man förbjöd då regeringen inte ville reta upp Tyskland. Den svenska regeringen gjorde heller inte några offentliga fördömanden av Tysklands judeförföljelse så som de allierade gjort 1942. Man undvek också konsekvent att från officiellt håll tala om judar utan använde sig av begrepp som flyktingar och liknande. När det gäller information specifikt om Förintelsen så var det dock mycket få texter som förbjöds utan den mesta av informationen som nådde Sverige spreds också vidare till allmänheten. Man kan ju anta att detta förvirrade allmänheten, i tidningarna kunde de läsa om hemska övergrepp mot judar medan de från officiellt håll fick mer tyskvänliga uttalanden.
Till en början var det dock svårt att urskilja Förintelsen från krigets alla övriga fasor. Sverige överöstes med information om brutaliteter och att ur detta då dra slutsatsen att en systematisk utrotning av judar, det som vi nu kallar Förintelsen, pågick var inte helt enkelt. Många journalister filtrerade bort denna information till förmån för annan, inte för att de inte ansåg att Förintelsen var värd att skriva om utan därför att de ännu inte dragit slutsatsen att Förintelsen pågick. De ansåg helt enkelt inte att rapporterna om terrorn mot judarna var värre än de andra krigsförbrytelser som skedde samtidigt.
Det förekom också en hel del motstridiga och felaktiga uppgifter vilket gjorde det svårt att få en bra helhetsbild av vad som hände med judarna, dessutom gjorde detta att man blev mer skeptisk till det som stod i tidningarna. Till exempel fanns det journalister som ända fram till 1943 trodde att majoriteten av de judar som dött hade gjort det av köld och svält. Generellt sett var dock de svenska journalisterna väl underrättade jämfört med journalister från andra länder, detta då Sveriges neutralitet bidrog till att de hade lättare att placera sig närmare krigets centrum.
Inte heller 1945 då kriget var slut insåg omvärlden exakt hur pass omfattande och hemsk judeutrotningen varit, detta på grund av att de bilder och den information som först spreds kom från förintelselägren i väst. Dessa läger var givetvis hemska men det var först flera år senare när information om lägren i öst, till exempel Auschwitz, spreds som allmänheten fick information om Förintelses enorma omfattning och grymhet.
En annan anledning till att förståelsen för vad som egentligen hänt under långt tid var så låg ligger mer på det psykologiska planet. Att ha kunskap om något betyder inte med automatik att man också har förståelse. Man får betänka att innan Förintelsen så var folkmord ett okänt begrepp och för de flesta var tanken på att en stat skulle utrota ett helt folk otänkbart. Så även om man via media fick information om tyskarnas utrotningskampanj mot judarna så fanns det psykologiska spärrar som gjorde att man hade svårt att ta till sig detta. Innan man fått otvetydiga bevis för att judeutrotningen verkligen skett så ville man heller inte acceptera detta. De bilder från lägren som efter kriget så småningom började nå omvärlden bidrog till viss del till att öka förståelsen, det är svårare att blunda för bilder än för texter.
Källa
Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (red), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 (1997).
 |
| Om judeförföljelserna i Dagens Nyheter den 11 november 1938 |
Så hur kom det sig då att denna information hade svårt att få genomslag? En anledning, och som redan nämnts ovan, var den svenska regeringens försök att kontrollera vilken information som nådde befolkningen. Genom att beslagta tryckta texter, förhindra transporter av tidningar och införa riktlinjer för vad tidningarna fick skriva om så förhindrade man att information spreds till den stora massan. Det vill säga informationen nådde Sverige och svenska journalister men dessa kunde sedan inte sprida denna vidare. I många fall var det spridning av Tysklandskritisk information som man förbjöd då regeringen inte ville reta upp Tyskland. Den svenska regeringen gjorde heller inte några offentliga fördömanden av Tysklands judeförföljelse så som de allierade gjort 1942. Man undvek också konsekvent att från officiellt håll tala om judar utan använde sig av begrepp som flyktingar och liknande. När det gäller information specifikt om Förintelsen så var det dock mycket få texter som förbjöds utan den mesta av informationen som nådde Sverige spreds också vidare till allmänheten. Man kan ju anta att detta förvirrade allmänheten, i tidningarna kunde de läsa om hemska övergrepp mot judar medan de från officiellt håll fick mer tyskvänliga uttalanden.
Till en början var det dock svårt att urskilja Förintelsen från krigets alla övriga fasor. Sverige överöstes med information om brutaliteter och att ur detta då dra slutsatsen att en systematisk utrotning av judar, det som vi nu kallar Förintelsen, pågick var inte helt enkelt. Många journalister filtrerade bort denna information till förmån för annan, inte för att de inte ansåg att Förintelsen var värd att skriva om utan därför att de ännu inte dragit slutsatsen att Förintelsen pågick. De ansåg helt enkelt inte att rapporterna om terrorn mot judarna var värre än de andra krigsförbrytelser som skedde samtidigt.
Det förekom också en hel del motstridiga och felaktiga uppgifter vilket gjorde det svårt att få en bra helhetsbild av vad som hände med judarna, dessutom gjorde detta att man blev mer skeptisk till det som stod i tidningarna. Till exempel fanns det journalister som ända fram till 1943 trodde att majoriteten av de judar som dött hade gjort det av köld och svält. Generellt sett var dock de svenska journalisterna väl underrättade jämfört med journalister från andra länder, detta då Sveriges neutralitet bidrog till att de hade lättare att placera sig närmare krigets centrum.
 |
| Om judeförföljelserna i Göteborgsposten den 11 november 1938 |
Inte heller 1945 då kriget var slut insåg omvärlden exakt hur pass omfattande och hemsk judeutrotningen varit, detta på grund av att de bilder och den information som först spreds kom från förintelselägren i väst. Dessa läger var givetvis hemska men det var först flera år senare när information om lägren i öst, till exempel Auschwitz, spreds som allmänheten fick information om Förintelses enorma omfattning och grymhet.
En annan anledning till att förståelsen för vad som egentligen hänt under långt tid var så låg ligger mer på det psykologiska planet. Att ha kunskap om något betyder inte med automatik att man också har förståelse. Man får betänka att innan Förintelsen så var folkmord ett okänt begrepp och för de flesta var tanken på att en stat skulle utrota ett helt folk otänkbart. Så även om man via media fick information om tyskarnas utrotningskampanj mot judarna så fanns det psykologiska spärrar som gjorde att man hade svårt att ta till sig detta. Innan man fått otvetydiga bevis för att judeutrotningen verkligen skett så ville man heller inte acceptera detta. De bilder från lägren som efter kriget så småningom började nå omvärlden bidrog till viss del till att öka förståelsen, det är svårare att blunda för bilder än för texter.
Källa
Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (red), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 (1997).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)