African Touch är grymma på möbler och prylar från Afrika

Om ni är på jakt efter inredningsprylar och möbler från Afrika så kan jag rekommendera African Touch. Det är en grym liten inredningsbutik som ligger på Södermalm i Stockholm och som verkligen har genuina afrikaprylar. Alltså inget skräp som är tillverkat i Kina utan det som säljs här är verkligen gjort i Afrika och dessutom ofta av små lokala tillverkare. Tusen gången roliga än att shoppa på IKEA! Så är du i Stockholm och gillar inredning, ta en tur till African Touch!..

http://www.africantouch.se/

Afrikas verkliga storlek

Kartor är verkligen förrädiska, de metoder som oftast används för att skapa kartor innebär att vi får en mycket skev verklighetsuppfattning. För hur många av oss skulle tro att vi utan problem kan få plats med såväl USA, Ryssland och Kina i Afrika och ändå ha gott om plats för ytterligare ett gäng småländer? Knappast någon skulle jag tro. Och detta i stort sett enbart beroende på att de kartor vi använder överdriver storleken ju längre norr och söder ut man kommer från ekvatorn. Detta får länder nära ekvatorn, dvs fattiga länder, att se små ut i förhållande till de länder som ligger längre norr och söder ut, dvs de rika. Givetvis påverkar detta vår självbild, det vill säga vi i tex Sverige blir överdrivet ego då vi tror att vårt land är större än det egentligen är och omvänt så får de som bor nära ekvatorn en minskad självkänsla.

Västerut i natten - en klassisk afrikaskildring

"Västerut i natten" är en bok av och om Beryl Markham. Markham var något som ovanligt som en kvinnlig pilot och äventyrare i 20- och 30-talets Afrika. Hon flög små plan kors och tvärs över kontinenten och fraktade allt från rika storviltsjägare från väst till sjuka som behövda komma till sjukhus. I den här boken berättar hon episoder från sitt liv, från uppväxten på en stor farm till dess att hon slutligen flyttar till England. Däremellan har hon ett minst sagt innehållsrikt och annorlunda liv, där mycket kretsar kring flygandet och livet bland infödingarna i Afrika. Många av episoderna är mycket dramatiska, som till exempel då hon nästan blir uppäten av ett lejon eller då hon tvingas landa mitt ute i vildmarken under svåra förhållanden.

Den här boken räknas som en av de klassiska afrikaskildringarna, och efter att ha läst den kan man bara hålla med. Den är mycket spännande och medryckande, och det är svårt att inte fascineras av Markhams liv. Boken innehåller också en hel del kritik mot den vite mannen (och kvinnans) sätt att behandla Afrika och dess befolkning. Det känns som att Markham låg före sin tid när det gäller detta. Och hon låg även före sin tid när det gäller att inse potentialen i flygindustrin.

Jag uppskattade stora delar av boken, det fanns dock ett parti i mitten som handlade om Markham och hennes relation till hästar. Förutom flygning arbetade hon även med att föda upp hästar. Det parti i boken som handlar om hästarna hade jag lite svårt att uppskatta, det blev helt enkelt lite för mycket om man inte har hästar som intresse. Men förutom detta är det en mycket bra bok! Och faktiskt en bok som till och med Ernest Hemingway rekommenderade, och då kan den ju inte vara dålig!.........

Stilla havet runt - bättre än jorden runt?

Att resa jorden runt gör ju var och varannan backpacker idag, men att resa Stilla havet runt är nog lite mer ovanligt. I alla fall hade jag inte hört talas om företeelsen förens jag började läsa Michael Palins bok "Full Circle". Det förvånar mig att inte fler kommit på idén att resa Stilla havet runt för efter att ha läst Palins bok så inser man att det ju är en mycket mer fascinerande resa att göra än att resa jorden runt. När man reser jorden runt så gör man vanligtvis det i ungefär samma klimatzon, typ i ett band som går strax norr om ekvatorn kanske med en avstickare antingen söderut till Australien eller norrut till Japan. Men reser du Stilla havet runt får du en mycket mer varierad resa då du passerar allt från stekheta Atacamaöknen i Chile till arktiska Alaska, dessutom gör du ju resan från kallt till varm två gånger, både på vägen ner och på vägen upp!


Och inte blir man mindre sugen på att göra denna resa efter att ha läst Palins bok. Hans reseskildring är som vanligt lysande. Jag tror att detta är den längsta och mest påkostade resa Palin och hans team gett sig ut på, de var borta i 244 dagar, visserligen med ett par avbrott men ändå. En lång och varierad resa är det. Boken rekommenderas!.......

Michael Palin på rundresa i Sahara

Michael Palin är en rutinerad reseskildrare och har genom åren rest kors och tvärs över jordklotet. Den här gången besöker han Sahara i boken som har just titeln "Sahara". Ursprungligen är Palins resor producerade av BBC som TV-program, men de finns nu även som böcker och talböcker. Man märker då och då att ursprunget är TV, till exempel då Palin ibland pratar om filmteamet, men det är aldrig störande. Och har man sett TV-serien så kan man mycket väl även läsa boken, för även om de handlar om samma resa så ger boken en ny dimension.

I boken reser Palin och hans team i en cirkel motsols genom Sahara med början och slut i Marocko. Och det är ingen dålig resa de gör, de passerar länder så som Mauretanien, Mali, Niger, Algeriet och Västsahara, för att nämna några. Även om det inte är en expedition så finns det en del äventyrliga inslag, till exempel rider de kamel genom öknen och åker tåg genom dödens triangel i Algeriet. Det som gör att Palins reseskildringar höjer sig över mängden är dels att de är extremt proffsigt producerade och dels att Palin skriver på ett mycket bra och medryckande sätt. Rekommenderas!........

Land grab, råvaruexploatering och klimatflyktingar

I det här inlägget kommer jag att ta upp hur klimatförändringarna och det ökande behovet av råvaror och mat leder till konflikter och hur detta påverkar såväl den övergripande geopolitiken som den enskilda människan. Jag kommer att ta upp tre olika områden: råvaruexploatering, land grab och klimatflyktingar. Källförteckning finns sist i inlägget.

Råvaruexploatering

Att exploatering av råvaror i vissa fall leder till blodiga konflikter finns det många exempel på. I Angola pågår det konflikter kring brytningen diamanter, och i Angola kring utvinningen av koppar, kobolt och kassiterit, ett mineral som innehåller tenn. För att nämna några exempel. Den ideella organisationen Global Witness beskriver i rapporter från 2005 och 2006 problemen i Kongo, och det är en mycket deprimerande läsning. För Kongo är ett land som där människorna lever i stor fattigdom trots de enorma naturtillgångar som finns. Och det är också ett land som varit indraget i två krig på kort tid, det första och andra Kongokriget. Det andra Kongokriget som involverade åtta afrikanska nationer var det största kriget i modern tid i Afrika och även om kriget officiellt slutade 2003 så pågår oroligheterna fortfarande. Men om de båda krigen startade på grund av etniska konflikter så har det nu övergått till att bli en intern konflikt om naturresurser.

Och att landets naturresurser inte leder till välstånd bland befolkningen beror i huvudsak på korruption och illegal export. Gruvindustrin i landet är uppdelad i två sektorer, den formella och den informella. Den formella består av industriell gruvdrift som drivs av i huvudsak utländska företag och den informella som är helt oreglerad och där enskilda individer arbetar utan anställning i något företag.  Global Witness uppskattar att det 2005 fanns ca 150 000 gruvarbetare i den informella sektorn bara i området Katanga. Och det är alltså främst i den informella sektorn som korruption och illegal export sker, diagrammet nedan ger en uppfattning om hur pass utbredd denna korruption är.

Bild 1: Diagram som visar Kongos produktion av tennmalm. De grå prickarna motsvarar den faktiska produktionen och de svarta de officiella siffrorna. Som man kan se så utgör den illegala och korrumperade produktionen en överväldigande majoritet av den totala produktionen.

Och en effekt av att en så stor del av all produktion och export sker illegalt är att statens skatteintäkter minskar. Vi får alltså en mycket stor snedfördelning av välfärden, där en liten elit genom korruption skaffar sig enorma förmögenheter medan den stora massan arbetar för en mycket låg lön utan att få något tillbaka från samhället i form av sjukvård eller utbildning. Pengar som skulle lagts på samhällsfunktioner går i stället till elitens egen privata konsumtion. Ytterligare ett problem är att man exporterar den råa malmen, detta gäller både den informella och formella sektorn, istället för att förädla malmen inom landet. Man ”ger” alltså bort en stor del av vinsten till de utländska företagen. Och även Sverige importerar mineral från Kongo, år 2005 till ett värde av 239 000 dollar.

Och de statliga institutionerna är korrumperade på alla nivåer vilket innebär att upprätthållandet av lag och ordning är mycket eftersatt. För en korrumperad polis som ingriper mot olaglig gruvdrift blir ju också av med sin egen inkomstkälla. Det finns till och med exempel på att militären själva driver gruvor för att finansiera inköp av vapen och liknande, vinsterna registreras alltså inte i landets bokföring utan går direkt ner i militärernas fickor. Det finns också exempel på där folk tvångsförflyttas utan att få någon ersättning då nya gruvor ska anläggas. Gruvarbetarna är alltså mycket utsatta och har i de flesta fall inget alternativ än att fortsätta arbeta under slavlika förhållanden. Lönen är mycket låg, i Kongo var lönen ca 1-2 dollar år 2005, och arbetsförhållanden är ofta extremt farliga.  Barnarbete är vanligt, ibland ända ner till 8-års ålder.

Bild 2: Gruvarbetare i öppningen till ett gruvschakt. Arbetsförhållande är ofta mycket dåliga och dödfall är vanliga. De arbetar ofta utan utbildning eller skyddsutrustning och de är sällan försäkrade.

Situationen i Kongo är alltså mycket instabil. Kombinationen av en liten korrumperad elit som utnyttjar befolkningen i kombination med dåligt fungerande statliga institutioner och myndigheter gör att det finns grogrund för konflikter. Global Witness lägger fram en mängd förslag på vad den kongolesiska regeringen skulle kunna vidta för åtgärder för att förbättra situationen, det är åtgärder som till exempel går ut på att förhindra korruption inom statliga myndigheter eller förbättra kontrollen av varor som exporteras över gränsen. Alla dessa förslag är givetvis bra men efter att ha läst in mig på ämnet så känns det mycket naivt att tro att de kongolesiska ledarna ska ta till sig detta. Jag tror inte att problemet inom det kongolesiska ledarskapet är okunskap utan snarare en avsaknad av demokratiska traditioner. Som så många andra fattiga länder i Afrika har Kongo varit en koloni och genom detta har man varit berövad sitt eget självbestämmande under en lång tid. När sedan kolonialmakten, i Kongos fall Belgien, lämnade landet så gjorde man det ofta utan att förbereda landet för självstyre. I Kongos fall hade Belgarna behandlat ursprungsbefolkningen på ett rasistiskt sätt och utnyttjat befolkningen som arbetskraft, allt i syfte att maximera moderlandets välstånd. När Kongo lämnas åt sitt eget öde så var det som ett plundrat land, och ett land utan fungerande institutioner. I det maktvakuum som uppstår efter att en kolonialmakt lämnat landet uppstår lätt oroligheter. Landet har ingen egen demokratisk historia utan måste så att säga lära sig på nytt.

Och som om inte detta vore nog så påpekar Renner att många länder i Afrika påverkades negativt av kalla krigets upplösning på slutet av 80-talet. USA och Sovjetunionen hade allierade länder i Afrika som de stödde men när kalla kriget tog slut upphörde det stödet och även här uppstod ett maktvakuum som gav plats för kriminalitet.

Renner tar upp ytterligare ett antal faktorer som gör att vissa länder trots rika naturtillgångar är mycket fattiga. En orsak är att dessa länder ofta är alltför beroende av en eller ett par inkomstkällor och att man fokuserar all sin energi på dessa. Andra sektorer så som till exempel matproduktion, utbildning och sjukvård blir nedprioriterade. En annan orsak är att produktionen av råvaran inte är anpassad efter landets behov och förutsättningar. Gruvindustrin till exempel är kapitalintensiv, genererar relativt få jobb och beroende av högteknologi vilket knappast är något som passar ett utvecklingsland.

FN finns i Kongo med en fredsbevarande styrka på ca 20 000 personer, däribland ett antal svenskar. Och jag tror att Kongo behöver hjälp utifrån och att FN förhoppningsvis kan göra en bra insats. FN behöver städa upp efter Belgien och se till att landet kommer på rätt köl. FN måste givetvis skydda befolkningen från våldshandlingar men kanske ännu viktigare är att hjälpa landet införa de institutioner som behövs för att en demokrati ska fungera. Detta är också något som framkommer i FN:s mandat, man ska skydda civilbefolkningen men också hjälpa landet att införa ett fungerande rättsväsende.

Landgrab

Landgrab kallar man det när någon, till exempel en inhemsk eller utländsk myndighet eller ett transnationellt företag, köper eller leasar ett stort landområde. När man pratar om landgrab idag syftar man oftast på de stora landförvärv som görs av ett land i ett annat land för att säkra matproduktionen. Begreppet har blivit än mer aktuellt de senaste åren på grund av stigande matpriser i kombination med en finanskris. Detta har lett till att länder som är beroende av matimport har sett sina kostnader öka dramatiskt. Grain Briefing tar upp gulfstaterna som ett exempel på detta, dessa ökenländer har dåliga förutsättningar för inhemsk matproduktion och är alltså tvingande att importera mat. Nu i och med ökade matpriser och finanskrisen har de sett till att säkra mattillgången genom att förvärva stora landområden i andra länder, främst i Pakistan och Sudan. Och gulfstaterna sitter i en bra förhandlingsposition då de ju kan erbjuda olja i utbyte.

Kina befinner sig en lite annan situation, till skillnad från gulfstaterna finns här bra grundförutsättningar för matproduktion. Det är dock så att landets enorma befolkning tillsammans med dålig tillgång på vatten och en allt mer minskande andel jordbruksmark gör att man för att säkra den långsiktiga mattillgången nu känner sig tvingad att skaffa sig landområden i andra länder. Och Kina har stora ekonomiska resurser att göra detta. Kina har genomfört stora landgrab på till exempel Filipinerna och i Laos.

Som exemplen med Gulfstaterna och Kina visat så är det oftast ekonomiskt starka länder som är köpare och fattiga länder som är säljare. Som man kan se på bild 3 och 4 nedan så är det ofta så att de länder som själva är i stort behov av mat är de som säljer eller leasar ut land. Man kan fråga sig hur etiskt det är att som rikt land skaffa sig jordbruksmark i ett land där den inhemska befolkningen lider av hungersnöd. I rapporten från Grain Briefing kan man läsa om den svält som nu råder i Sudan och där FN genom sitt World Food Programme försöker hjälpa till. Men samtidigt som denna svältkatastrof och hjälpinsats pågår så köps jordbruksland i Sudan upp av utländska stater och företag. Jordbruksland som så desperat behövs av lokalbefolkningen används nu för att förse andra rikare länder med mat. Och de fattiga länderna har inte så mycket att sätta emot, de är i desperat behov av utländska investeringar för att lösa akuta problem. Men på lång sikt kan detta vara förrådande då förutsättningarna för att landet ska bli självförsörjande när det gäller mat minskar. Och man ska inte heller förledas att tro att det finns moraliska eller etiska inslag bara för att det är ett annat land som är köparen, för i slutändan är det oftast ett företag som blir ägare till marken. Så även om det utlovas utvecklingsprogram och liknande så ska man inte tro att det är något annat än kapitalistiska principer som gäller, eller som man uttrycker det i Grain Briefing:  “ It should be abundantly clear, however, that behind the rhetoric of win–win deals the real aim of these contracts is not agricultural development, much less rural development, but simply agribusiness development.”
 

Bild 3: Karta som visar vilka länder som köper och säljer land i förhållande till var det råder hungersnöd. Här kan man tydligt se att det oftast är länder med hungersnöd som säljer till länder utan hungersnöd.

Det största problemet är enligt Grain Briefing att jordbruken i dessa uppköpta områden omvandlas från små och lokala till stora och industriella. Den typen av industriellt jordbruk passar inte för utvecklingsländerna och de inhemska bönderna. Många bönder kommer att bli utan både mark och jobb.

Och den som tror att svenska företag inte är inblandade i landgrabbing tror fel. Det svenska företaget Black Earth Farming har tagit kontrollen över 331 000 hektar jordbruksmark Ryssland. Och ytterligare ett annat svenskt företag är på väg att köpa 128 000 hektar där.

Landgrab används inte bara för att säkra tillgången på mat, det finns även andra anledningar. En av dessa är för produktion av biobränslen. Behovet av biobränslen har ökat på grund av att konsumenter och stater efterfrågar mer miljövänliga bränslen samt att oljepriset har ökat. Detta behov har lett till än mer landgrab samt att stora ytor som annars skulle kunna användas för matproduktion nu används för att producera biobränsle.

Man kan fråga sig hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut, och hur landgrab kommer att påverka utvecklingsländernas möjligheter att utvecklas. Det är ju inte svårt att se att det finns en grogrund för konflikter här, ungefär på samma sätt som under kolonialtiden. Här sker dock ”kolonialiseringen” lite långsammare och lite mer förtäckt, det är inte en arme som med dunder och brak invaderar. Men om trenden fortsätter så kommer ju alltmer mark i utvecklingsländerna att ägas av utländskt kapital vilket innebär ett allt mindre spelrum för lokalbefolkningen. Lokalbefolkningen, och de styrande, kommer att sitta fast i en beroendeställning till de markägande företagen, det är ju dessa som kan erbjuda arbetstillfällen och som genererar leasingintäkter. Om landet vill bryta sig loss från detta beroende så tror jag risken är stor att det kan uppstå konflikter.

Bild 4: Karta som visar var Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Indien, Kina, Sydkorea och Japan har köpt mark.  Som en jämförelse kan nämnas att Gotland har en yta på ca 320 000 ha. (Klicka för större karta.)

Klimatflyktingar

Klimatflyktingar kallas de människor som tvingas att flytta på grund av de långsiktiga klimatförändringarna. De handlar inte bara om stigande vattennivåer i havet utan även om torka, ökenspridning och förändringar i säsongsberoende fenomen så som monsunen. Exakt hur många klimatflyktingar det finns idag är svårt att uppskatta, men en vanlig siffra som framförs är att det fanns ca 25 miljoner på mitten av 1990-talet och att det år 2050 kommer att finnas 150-200 miljoner. Det framförs dock en hel del kritik på mot dessa siffror på grund av svårigheten att särskilja dem som flytt på grund av klimatförändringar gentemot de som flytt av andra anledningar.

Bild 5: Karta som visar var naturkatastrofer kommer att uppstå eller förvärras av den globala uppvärmningen. De olika färgerna visar typ av naturkatastrof. (Klicka för större karta.)
 

Ett exempel som brukar tas upp är fallet med det lilla polynesiska öriket Tuvalu. Landet som har en högsta punkt som bara är ett par meter kan bli det första landet som helt måste överges på grund av klimatförändringarna. Man uppskattar att en höjning av havsytans nivå med 20-40 cm skulle göra öarna obeboeliga, något man tror kommer att inträffa om ungefär 50- 100 år. Och Tuvalu är inte ensam om att riskeras att helt utplånas utan samma hot vilar över många önationer, till exempel har Kiribati redan blivit av med ett par mindre öar. Och det ironiska, eller kanske snarare sorgliga, är att invånarna i dessa önationer ofta lever i harmoni med naturen och alltså inte själva bidrar till växthuseffekten mer än mycket marginellt.

Bild 6: Tuvalu håller idag på att försvinna helt på grund av den stigande vattennivån. Bilden visar tidvattenvågor som sveper in över land.

På Tuvalu bor bara ca 12 000 människor så att det skulle uppstå en stor konflikt kring dessa människors öde tror jag inte. När det gäller så pass få personer och på så lång sikt som 50-100 år så tror jag att det går att hitta fredliga lösningar. Det har så vitt jag förstått det redan förekommit samtal mellan Tuvalu och Nya Zeeland och Australien om möjligheten för invånarna att flytta dit. Och Maldiverna, som också ligger i riskzonen, har planer på att köpa mark av ett annat land och flytta hela landet dit.

Desto mer akut är läget i Bangladesh, där tvingades ca 500 000 personer fly 2005 när ön de bodde på helt försvann i samband med en översvämning. De flesta av dessa klimatflyktingar bosatte sig i Dhakas slum, de flydde alltså internt inom landet. Bangladesh är ett land som är mycket utsatt för klimatförändringar på grund av att stora delar av befolkningen bor i de låglänta och översvämningsdrabbade områdena. De finns de som tror att i stort sett hela landets befolkning måste flytta på grund av klimatförändringarna de närmsta hundra åren. Bangladesh är ett land som idag har en befolkning på ca 150 miljoner människor så detta kommer i så fall att leda till mycket stora flyktingströmmar till de närliggande länderna.

Tuvalu och Bangladesh är bara två exempel på länder som är hårt utsatta på grund av klimatförändringarna, det finns många fler. Och det är inte svårt att se att det ökande antalet klimatflyktingar i förlängningen kan leda till konflikter då dessa tvingas att hitta en annan plats att bosätta sig på. Kampen om marken fortsätter, bara det att idag finns det ytterligare en faktor att ta hänsyn till, nämligen klimatförändringarna.

Text- och bildkällor

Avsnittet om råvaruexploatering:

Renner, M. 2002. The Anatomy of Resource Wars. Worldwatch Paper 162. State of the world Library

Under-Mining piece - The Explosive Trade in Casserierite in Eastern DRC. 2005. Rapport från Global Witness.

Digging in Corruption. Fraud, abuse and exploitation in Katanga's copper and cobalt mines. 2006. Rapport från Global Witness.

MONUSCO. United Nations Organization Stabilization Mission in the Democratic Republic of the Congo. Tillgänglig elektroniskt på http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/monusco/. Läst den 6 oktober 2011.

Wikipedia. Democratic Republic of the Congo.   http://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Republic_of_the_Congo. Läst den 6 oktober 2011.

Bild 1 och 2: Digging in Corruption. Fraud, abuse and exploitation in Katanga's copper and cobalt mines. 2006. Rapport från Global Witness.

Avsnittet om landgrab:
Grain Briefing. The 2008 land grab for food and financial security. 2008.

Bild 3: http://crossedcrocodiles.wordpress.com/tag/landgrabs/.

Bild 4: http://image.guardian.co.uk/sys-files/Guardian/documents/2008/11/21/LANDGRAB.pdf?intcmp=239

Avsnittet om klimatflyktingar
ClimateChangeCorp. Climate change refugees seek a new international deal. http://www.climatechangecorp.com/content.asp?ContentID=5871. Läst den 7 oktober 2011.

Wikipedia. Environmental migrant. http://en.wikipedia.org/wiki/Environmental_migrant. Läst den 7 oktober 2011.

United Nations Environment Programme. Vanishing islands. http://www.unep.org/ourplanet/imgversn/103/06_van.htm. Läst den 7 oktober 2011.

Bild 5: http://en.wikipedia.org/wiki/Environmental_migrant.

Bild 6: http://iconicimages.blogspot.com/2008_01_01_archive.html.......

Nationer och nationalism – Fallet Rwanda

En introduktion till begreppen nation och nationalism
Att reda ut exakt vad som menas med en nation eller nationalism är inte helt lätt. Flint och Taylor redovisar i sin bok "Political Geography: World-economy, Nation-state and Locality" ett antal olika angreppssätt, indelade i två huvudgrupper, de primordiala och de moderna. Det primordiala angreppssättet kopplar ihop nationen med platsen där man föds, en person föds alltså in i en nation. Ett annat primordialt sätt att se de på hade Dante för enligt honom är nationen kopplad till språket. Detta med nationstillhörighet enligt det primordiala synsättet är alltså något naturligt. De moderna synsätten menar istället att nationen och nationalismen är konstruerade begrepp som använts i syfte att koppla samman politiken med kulturen. När nationalismen växte fram på 1700-talet, man brukar ange franska revolutionen som startpunkten, var synen den att varje nation har rätt till en egen stat, och detta synsätt har en stark position även idag. Flint och Taylor anser att man bör utgå från det moderna synsättet när man diskuterar nationen och nationalismen.

Det är lätt att tro att stat och nation är samma sak, men så är inte fallet. En nation är en folkgrupp med en gemensam historia, men en stat kan innehålla flera nationer. Om man drar detta resonemang till sin spets så finns det i stort sett inga nationalstater eftersom det ju alltid finns åtminstone några personer i en sådan nationalstat som har en annan bakgrund. I Flint och Taylor kan man läsa att enligt detta strikta synsätt så är det antagligen bara Island som kan räknas som en nationalstat. Men normalt använder man en mindre strikt definition, Flint och Taylor delar in staterna i ett antal olika kategorier beroende på hur stor andel av befolkningen den största etniska gruppen utgör. Gränsdragningen mellan de som är nationalstater och de som inte är det drar de vis 60 %. Med den gränsdragningen så ser man tydligt att staterna i Afrika är betydligt mer splittrade än de i Europa.

Den nationella identiteten är enligt Storeys bok "Territory: The claiming of space" en politiserad variant av den etniska identiteten. Och den nationella identiteten har en starkare koppling till ett fysiskt territorium än den etniska identiteten. Men exakt när etnisk identitet går över i nationell identitet är omöjligt att säga.

De styrande har många olika metoder att ta till för att försöka skapa en nationalistisk samhörighet, till exempel införandet av ett officiellt statsspråk, en statsreligion eller gemensamma högtidsdagar. Och ett klassiskt exempel på en sådan högtidsdag är ju firandet av nationaldagen, en nationaldag som i många fall har en mycket liten betydelse i nationens historia. Att skapa myter, till exempel kring nationaldagen, är ett vanligt tillvägagångssätt då man vill skapa en nationalistisk känsla. Genom att skapa dessa historiska myter skapar man en känsla av kontinuitet. Men som Storey skriver så får man inte endast se nationalism som ett politiskt verktyg utan också som en möjlighet för individerna att skapa en identitet och en tillhörighet.

Att begreppen nation och nationalism har haft en mycket stor betydelse det senaste århundradet inser man när man tänker på att Förenta Nationerna heter just detta. Logiskt sett borde det heta Förenta Staterna då sammanslutningen består av stater, inte nationer. Även begreppet internationella relationer speglar den tyngd nationen som fenomen fått, för det kanske hade varit mer korrekt att kalla det för mellanstatliga relationer.

Det finns enligt Flint och Taylor tecken som tyder på att begreppet nationalism håller på att förändras. I och med globaliseringen och de nya kommunikationsmöjligheter detta medför så undermineras den nationella identiteten. Vi skapar nu nya gemenskaper över statsgränserna, och vi reser dessutom utomlands oftare än för låt säga 50 år sedan. De beskriver det så här: ”The complex global-local relations that are a feature of globalization have undermined the grand narrative of nationalism and facilitated more complex multiple identities.” Men de anser trots detta att nationalstaten ändå kommer att finnas kvar ett bra tag till eftersom begreppet är så väl förankrat i det politiska systemet.

Flint och Taylor har en sammanfattning av begreppet nationalstat som kan fungera som en bra avslutning på denna genomgång av begreppen nation och nationalism, och den lyder som följer: ”In summary, nation-states define the space-time dimensions of the imagined communities that we all belong to. Herein lies the power of the nation-state, the pivot around which the politics of the moderns world-system is constructed.”


Fallet Rwanda

Rwanda är ett fattigt och tättbefolkat land i mellersta Afrika som haft ett våldsamt förflutet. Som så många andra länder i Afrika präglas landets historia av kolonialtiden, i Rwandas fall var det först en koloni till Tyskland och sedan till Belgien. Rwanda och dess granne Burundi var mellan åren 1922-1962 ett enda land med namnet Ruanda-Urundi. I Rwanda bor i huvudsak tre folkgrupper: hutu, tutsi och twa-folket. Twa-folket är Rwandas ursprungsbefolkning medan hutuerna och tutsierna flyttade dit för mellan 600 och 1000 år sedan. Hutuerna är den folkrikaste gruppen följt av tutsier och twa-folket. Så på vår ”spelplan” har vi alltså i grova drag tre folkgrupper samt två kolonialmakter. Till detta kan vi lägga till en viss inblandning av FN och Frankrike.

Innan Belgien tog över styret av Ruanda-Urundi så var de tutiserna som styrde men där även hutuerna hade framträdande positioner. Hutuerna förlorade dock all sin makt då Belgien tog över styret, detta på grund av att Belgien ansåg att tutsierna var den överlägsna rasen. Man separerade raserna och införde pass där etniciteten stod. Givetvis ledde detta till spänningar mellan hutuerna och tutsierna. Rent maktmässigt var detta ett ”smart” drag av Belgien då befolkningens ilska kom att riktas mellan de olika folkgrupperna och inte mot kolonialmakten. Det ska dock sägas att konflikten mellan hutuerna och tutsierna har sitt ursprung längre tillbaka i tiden än så, redan på 1800-talet så instiftade en av kungarna rasistiska lagar gentemot hutuerna vilket gjorde att dessa blev slavar under tutsierna.

I en övergångsperiod innan landet blev självständigt låg det under FN:s kontroll. Belgien fick kritik för att de lämnade landet i dåligt skick och FN fick en svår uppgift att förbereda landet för självständighet. Man hade givetvis som ett av målen att minska spänningen mellan de olika folkgrupperna. Det gick dock inte lång tid innan landet stod inför en revolution, redan samma år som landet blev självständigt så gör hutuerna uppror och många tutsier tvingas fly. Oroligheterna fortsätter under många år och ett stort antal tutsier mördas. På 70-talet ökar förtrycket av tutsierna, man inför till exempel regler som säger att endast 9 % av statliga tjänster får innehas av tutsier.

Ett inbördeskrig bröt ut 1990 på grund av en maktkamp mellan den sittande presidenten och Rwandas Patriotiska Front (tutsier). Även här fanns klara rasistiska inslag, och då inte bara från tutsiernas sida utan även från hutuerna. Till exempel skapades ”Hutuernas tio budord” som var en slags propaganda mot tutsierna. Där kan man bland annat läsa: ”All strategic positions, political, administrative, economic, military and security should be entrusted only to Hutu.”, alla budorden finns att läsa på: http://en.wikipedia.org/wiki/Hutu_Ten_Commandments.

Det var denna historia av oroligheter, förtryck och rasism som låg bakom det folkmord som skedde i Rwanda 1994 då någonstans mellan 500 000 och 1 000 000 människor mördades. I huvudsak var det hutuerna som attackerade tutsierna, men även många av twa-folket mördades. Den tändande gnistan var när den rwandiska presidentens plan sköts ner. Presidenten, Juvenal Habyarimana, var hutu vilket genast ledde till misstankar om att det var tutsier som hade skjutit ner planet. Oroligheterna började omedelbart och hutuerna hämnades på tutsierna genom att mörda dem urskillningslöst. Både inbördeskriget och folkmordet ledde till att 100 000-tals flydde till angränsande länder. Enorma flyktingläger sattes upp, se bild ovan. Oroligheterna mellan hutuerna och tutsierna har fortsatt även efter folkmordet 1994 och även spridit sig till andra länder. Och även om folkmordet skedde 1994 så pågår efterspelet fortfarande, i september 2011 kunde man till exempel läsa om en rwandier som stod åtalad för folkmord. (http://www.dn.se/nyheter/varlden/folkmordsfall-upp-i-dansk-hovratt)

Ovanstående beskrivning av bakgrunden till folkmordet är långt ifrån komplett men den visar ändå hur pass stor betydelse etnicitet kan ha. Konflikten mellan hutu och tutsi har hela tiden haft sin grund i etniska orsaker, den ena gruppen har ansett sig överlägsen den andra. Tutsierna har ansett sig överlägsna hutuerna, och kolonialmakterna har ansett sig överlägsna båda dessa. Dock ska man nog se kolonialmakternas inblandning ur ett lite annat perspektiv, även om kolonialmakten uppförde sig rasistiskt mot landets invånare så var det huvudsakliga syftet ekonomisk vinning. Belgarna hade inte ambitionen att Rwanda skulle bli en integrerad del av Belgien med samma rättigheter och skyldigheter, utan syftet var att låta invånarna i Rwanda arbeta och generera välstånd åt moderlandet.

Men är då kampen mellan hutu och tutsi också nationalistisk? Som vi sett tidigare så är det enligt Storey svårt att dra en exakt gräns när det etniska går över i något nationalistiskt, men det nationalistiska har en starkare koppling till politiken och ett territorium. Att konflikten har etniska orsaker råder det inget tvivel om, mycket handlar om historiskt arv och den enes överlägsna attityd gentemot den andra. Men jag tror att nationalism och strävan efter politisk makt är en minst lika stor orsak till konflikten, om inte större. Ledarna för landet har under en lång tid använt de etniska motsättningarna som verktyg för att skaffa sig en bra maktposition, vare sig de var kungar på 1800-talet, kolonisatörer på 1900-talet eller nutida presidenter.

Och som Storey skriver handlar nationalism om trygghet och att skaffa sig en identitet, något som jag också tror är en viktig faktor i konflikten i Rwanda. Folken har gång på gång sett sitt lands gränser ritas om och gång på gång har de olika folkslagen tvingats fly till angränsade länder. Detta leder självklart till en rotlöshet och en tappad identitet, vilket i sin tur leder till en strävan efter att återupprätta en gemenskap. Problemet är att de etniska motsättningarna i Rwanda är så djupt rotade och han en så lång historia att de olika folkslagen har svårt att leva tillsammans i en mångkulturell gemenskap.

Avslutande reflektioner
Något som jag uppfattar som ett problem är att de som styr ofta beskriver landet på ett sätt som inte motsvarar befolkningens uppfattning, eller för den delen verkligheten. Politikerna talar ofta om landet som en nation med ett folk, vilket ju sällan eller aldrig (?) är fallet. På så sätt uppstår en skillnad i verklighetsuppfattning mellan de styrande och övriga befolkningen, något som jag i förlängningen tror kan leda till konflikter och politikerförakt. För om de som styr inte tar hänsyn till alla befolkningsgrupper riskerar några att känna sig förtryckta och negligerade. Jag tror därför att det är viktigt för landets stabilitet och långsiktiga välmående att politikerna ser till de olika gruppernas särintressen och traditioner.

Det talas ofta om att i och med globaliseringen så ”krymper” världen men i fallet med Rwanda så inser man att världen nog inte har krympt lika mycket. Eller kanske snarare det är så att världen har krympt men att vi ofta tenderar till att filtrera bort de negativa bitarna till förmån för de positiva. Vi köper gärna varor från USA via Internet eller åker till Thailand på semester, men vi blundar när människor långt bort lider. För hur ska man annars förklara att världssamfundet inte förhindrade att hundratusentals människor mördades i Rwanda? Jag är övertygad om att världens ledare visste att något hemskt var i görningen men att de drogs sig för att ingripa då det handlade om ett fattigt land långt bort som inte hade några viktiga naturresurser. I efter hand kan man läsa att världens ledare ansåg situationen i Rwanda alltför farlig för att man skulle ingripa, och FN skyller på att de inte hade mandat att gå in och lägga sig i ett lands interna angelägenheter utan att de måste ”vänta” till dess att etnisk rensning kan bevisas. Men personligen ser jag detta som bortförklaringar för skulle det handla om ett västerländskt land eller ett land med strategiska naturresurser så är jag övertygad om att man inte skulle tillåta att det gick lika långt som det gjorde i Rwanda.

Man kan tycka att vi på 1900-talet med den kunskap vi hade kring nationalism och den inneboende kraft som denna har borde blivit bättre i vårt nationsbyggande. Men med facit i hand så är det lätt att inse att så inte var fallet, för det är knappast någon som kan påstå att de gränsdragningar och nationsbyggen som skedde efter andra världskriget blev lyckade. Det är ju bara att se på östblockets splittring eller kriget i det forna Jugoslavien. Och även Rwanda är ett exempel på detta, en före detta koloni som mer eller mindre övergavs åt sitt öde av kolonialmakten och där gränsdragningar och statsbildningar tog liten hänsyn till etnicitet och stamtillhörighet.

Avslutningsvis är det viktigt att inse att nationalism kan vara både en positiv och negativ kraft. Positiv genom att den kan frigöra folk från ett förtryckande styre, t.ex. före detta kolonier som blir självständiga. Negativt genom att den folkgrupp som styr staten kan förtrycka andra folkgrupper, ett tydligt exempel på detta är nazismen.


Text- och bildkällor
Storey D. Territory: The claiming of space. (2001) England: Person Education Limited.

Flint C. och Taylor P. Political Geography: World-economy, Nation-state and Locality. (2007) England: Person Education Limited......... 

http://news.bbc.co.uk/2/hi/1288230.stm
http://edition.cnn.com/EVENTS/1996/year.in.review/topten/hutu/hutu.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Rwandan_Civil_War
http://en.wikipedia.org/wiki/Rwandan_Genocide
http://en.wikipedia.org/wiki/Hutu_Ten_Commandments
http://en.wikipedia.org/wiki/Ruanda-Urundi
http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/rwanda/etc/cron.html
Karta: http://edition.cnn.com/EVENTS/1996/year.in.review/topten/hutu/history.html
Bild: http://www.afrol.com/News2003/tan002_rwa_repatriation.htm

Möjligheter i utvecklingsländernas urbana miljöer

Här har jag utgått från filmen ”Welcome to Lagos” (http://www.youtube.com/watch?v=sHKLIpz9F5c samt efterföljande delar). I den här filmen får vi följa en man som lever i ett getto på en soptipp i Nigerias största stad Lagos. Vi får följa hans liv som till största delen tillbringas på soptippen, det är här han bor och arbetar. Lagos är en av världens största städer med en befolkning på drygt 10 000 000, och det är också en av världens snabbast växande stad. Och det är nästan svårt att ta förstå hur pass snabbt dessa stora städer i utvecklingsländerna växer, enligt Robert Potters bok "Geographies of Development" så kommer antalet invånare som lever i utvecklingsländernas städer att ha ökat 14 ggr mellan 1950 och 2025. Från 300 miljoner till 4 miljarder! Detta är enorma siffror givetvis kommer att påverka livet i dessa städer och som kommer att sätta en stor press på politiker och stadsplanerare. Om man sätter detta i kontrast till att trenden i många av de utvecklade ländernas storstäder pekar mot en stagnation eller till och med befolkningsminskning så förstår man att den globala fördelningen av storstäder kommer att förändras kraftigt. Detta är också något som Potter pekar på då han bland annat redogör för statistik som visar att alltfler av världens största städer växer fram i utvecklingsländerna och att tyngdpunkten när det gäller dessa storstäder förskjuts alltmer söderut.

Personerna i filmen lyckas genom att hitta sin nisch överleva på det som soptippen och det samhälle som växer upp kring denna har att ge. Vi har i filmen till exempel en person som tar hand om de slaktade djurens blod och sedan skapar en form av chips som han sedan säljer och en annan person som har skapat en restaurang för att förse sopletarna med mat. Det finns en stor uppfinningsrikedom och styrka bland de här människorna. Än mer imponerande blir det när man inser att många av de som bor i dessa getton lever helt annorlunda än deras förfäder, de flesta som flyttar in från staden har ju tidigare varit bönder på landsbygden. Så förutom att de måste hitta nya sätt att känna pengar måste de även hitta en ny social tillvaro och skapa nya gemenskaper.

De bristfälliga tillgången på bra bostäder och rent vatten är två andra saker som Potter tar upp och som verkligen denna film exemplifierar. Med tanke på att detta är städer i fattiga länder och att inflyttningstakten är extrem så är det dock ingen lätt sak för de styrande att ordna detta. När det gäller bostadsfrågan så skriver Potter så här: “It is generally believed that at least 20 per cent, and perhaps even as high as 50 per cent, of the world’s population lack descent housing.”

Potter pekar också på den informella arbetsmarknaden som växer fram i utvecklingsländernas storstäder. Informella arbeten är alltså sådana som inte äger rum på ”riktiga” företag och som följer de officiella lagarna och reglerna. Detta är givetvis svarta jobb. I filmen är i princip alla jobb informella, de som jobbar på soptipparna är sina egna och betalat inte skatt eller liknande. Givetvis innebär detta också att de inte heller får ta del av de skyddsnät i form av pension och liknande som de med ”vanliga” arbeten har. I den utsträckning sådana skyddsnät nu finns i dessa fattiga länder. Enligt Potter så kan den framväxande informella arbetsmarknaden ha att göra med övergången till marknadsekonomin, han skriver så här: “Many would claim that overall the shift to the market economy has simply resulted in the transfer of responsibilities from the state to the poor, largely by removing the constraints on letting them help them self.” Detta tycker jag är något som är genomgående när man laser litteraturen, att marknadsekonomin och de stora transnationella företagen bidrar till att urholka statens makt. Potter gör också en jämförelse mellan städerna i väst och utvecklingsländernas städer när det gäller de informella jobben och urbaniseringen. Han är ganska negativ i sin jämförelse och skriver bland annat så här: ”…for many poor nations, urbanisation currently has little to do with industrialisation, but rather is linked with the creation of jobs in the service sector” och så här “…it is much more a survival mechanism than an engine of growth.” Och detta är något som jag tycker framgår I filmen, att även om de som arbetar på soptippen är uppfinningsrika och hårt arbetande så leder detta ändå inte till att stärka deras framtida position. Inte heller leder denna typ av arbeten till att utveckla landets ekonomi eller kunskapsmassa.

Det jag dock först slås av när jag ser filmen är hur pass positiva människorna är. Trots att deras livssituation är extremt svår så ser man inte några som klagar, tvärtom skrattar de och de ser ut att ha en bra sammanhållning. Jag tror inte man skulle se lika många leenden om man filmade välavlönade kontorsarbetare. Och den framåtanda och uppfinningsrikedom som sopletarna uppvisar är fantastisk! Filmens berättarröst beskriver detta på ett bra sätt: “But against all the odds, they have turned Lagos into a city of opportunity, full of entrepreneurs. Resourceful, energetic and extremely optimistic.” Så filmen ger alltså en positiv bild av livet I gettot, men man får inte glömma bort att det finns mörka baksidor så som att de inte har samma möjligheter till sjukvård och utbildning. Och filmen visar också att det finns en längtan efter att komma bort från gettot, att skaffa ett bättre liv. Detta är filmens huvudperson ett exempel på, han arbetar extra hårt för att kunna ta sig in till den rika sidan av staden för att där spela in en skiva.

Så även om filmen på ytan ger en positiv bild av livet i gettot så måste vi arbeta för att situationen ska bli bättre. Det är ju till exempel inte acceptabelt att så många lever utan sjukvård, utbildning och rent vatten. Potters poäng här är att vi måste gå ifrån de stora allomfattande räddningsprogrammen, som ofta är västorienterade, till att mer se till de lokala behoven. Han skriver att ”the rural development initiatives need to be tailored to the specific local context and circumstance.”.....

Och hur blir det med Afrika? Är vi inte lite väl självupptagna?

Under det senaste året har man kunna läsa spaltmeter efter spaltmeter om oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Och visst är det en hemsk katastrof som har påverkat naturen på ett mycket negativt sätt. Men medan vi matats med information om denna katastrof så har det varit i stort sett tyst om de andra oljekatastroferna som pågår runt om i världen. För hur många har egentligen koll på att lika mycket olja, eller kanske till och med mer, har runnit ut i Nigerdeltat? Visserligen har detta skett utspritt över en längre period än katastrofen i Mexikanska golfen, men det är trots detta enorma mängder olja som varje år förorenar Nigerdeltat. Och det är väl inte så svårt att lista ut varför vi inte hör talas lika mycket om katastrofen i Nigerdeltat som om katastrofen i Mexikanska golfen. Länderna kring Nigedeltat är alla fattiga länder långt bort från västvärlden, dessutom är det västvärlden som behöver oljan som produceras. Skulle samma mängd olja läcka ut längs med Mississippifloden så skulle nog problemet fixas illa kvickt! Men i Nigerdeltat fortsätter oljan att rinna ut i naturen år efter år...........

Det finns även andra oljespill i världen som vi sällan hör talas om, till exempel omfattande sådana i Sibirien. Man önskar ibland att nyhetsrapporteringen var mindre inskränkt till väst och hade ett mer globalt perspektiv.