Egocentrerad cykeltur

I boken Moods of Future Joys får vi följa med Alastair Humphreys på en episk cykeltur som sträcker sig över fem kontinenter och 46 000 miles. Äventyret tog honom fyra år och den resulterade bland annat i två böcker varav det är den första delen jag läst, den som handlar om hans resa från England till Sydafrika.

Om det är en reseskildring man är ute efter så lär man bli besviken för detta är snarast en resa i författarens inre. Mycket av boken handlar om hans vånda inför de strapatser som ligger framför honom, och om han istället ska flyga hem igen. Det är alltså en bok om motivation och vad som driver någon att ge sig ut på ett sådant här extremt äventyr. Och det skulle ju kunna vara intressant men tyvärr så blir det tjatigt och dessutom lite väl egocentrerat. Boken är säkert kul att läsa för författarens släkt och vänner men knappast för så många andra.

Personligen hade jag hoppats på mer utav en reseskildring, vilket detta alltså inte är. Det är faktiskt slående hur lite författaren verkar bry sig om den miljö han cyklar genom. De fyra åren på cykeln verkar mest ha handlat om att cykla så långt som  möjligt på dagarna för att sedan lägga sig i tältet och sova. Trist cykeltur enligt mig. Och trist att läsa om........

Kurdisk litteratur och livet i exil

Innan man diskuterar kurdisk litteratur är det viktigt att vara medveten om att det inte är helt lätt att definiera vad som menas med kurdisk litteratur. Detta på grund av den geopolitiska situation som kurderna befinner sig. Kurderna som folkgrupp finns utspridda över flera stater, i huvudsak i Iran, Irak, Syrien och Turkiet, men kurdiska minoriteter finns också i andra länder. Kurderna har alltså inte ett eget land. Att kurderna som folkslag är utspridda över ett flertal stater och sålunda står under inflytande av olika kulturer gör att deras egen kultur blir fragmentiserad. Fragmentiseringar ökar ytterligare av det faktum att det finns problem att sprida den kurdiska litteraturen inom den kurdiska gemenskapen i och med att de är separerade av statsgränser. (Ahmadzadeh, 2003: 128-129, 132)

Karta över Kurdistan

De länder där kurderna är utspridda har dessutom allt som oftast en negativ inställning till kurderna som folkgrupp. Kurderna är oftast förtryckta och de har ingen möjlighet att uttrycka sig fritt. Deras språk, kurdiska, har aldrig fått samma officiella status som till exempel turkiska eller arabiska. Faktum är att det i många av länderna varit förbjudet att använda det kurdiska språket i officiella sammanhang. Och eftersom språket är en mycket viktig faktor när det gäller att stärka en folkgrupps sammanhållning så är detta mycket negativt för kurderna. En del kurdiska författare har valt, eller snarare tvingats, att skriva på något annat språk än kurdiska, ett exempel på detta är Yasar Kemal. (Ahmadzadeh, 2003: 129-130, 136)

Något som skiljer den kurdiska litteraturen från majoriteten av övrig litteratur i Mellanöstern är bristen på inflytande från väst. På grund av att kurderna har varit förtryckta och isolerade har de sällan haft möjlighet att komma i kontakt med västerländsk litteratur eller utbilda sig i väst. Och den västerländsk litteratur de har haft kontakt med har oftast varit översatt till något av Mellanösterns språk. Det är först på senare tid som kurderna i någon större utsträckning har haft kontakt med väst. (Ahmadzadeh, 2003: 133)

Kurderna har också haft en mycket hård konkurrens från den arabiska, persiska och turkiska litteraturen. Dessa har varit mycket framstående och har kunnat växa fram på ett friare sätt än den kurdiska. (Ahmadzadeh, 2003: 140)

Det är först under de senaste årtiondena som den kurdiska litteraturen har kunnat växa fram på ett mer fritt sätt. Journalistiken har varit ett sätt för kurderna att uttrycka sig. De nya kommunikationsmedlen och tryckpressar har underlättat för kurderna att sprida sina texter samt ta del av andras. (Ahmadzadeh, 2003: 144ff)

Det ska också tilläggas att de kurder som lever i diaspora i stor utsträckning har bidragit till att hålla den kurdiska litteraturen vid liv. De som har flyttat till andra och friare länder har ofta känt en skyldighet och vilja att berätta om kurdernas situation. Sverige är ett land dit många kurder flyttat/flytt och här finner vi också en mycket hög kulturell aktivitet bland dessa. (Ahmadzadeh, 2003: 161ff)

Källa
Ahmadzadeh, Hashem, “The rise of the Kurdish Novel”, Nation and Novel. A Study of Persian and Kurdish Narrative Discourse. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. 2003.

Det arabisk-israeliska kriget 1967 - även kallat Sexdagarskriget

Sexdagarskriget utspelade sig i juni 1967 mellan Israel å ena sidan och en koalition av arabiska stater under ledning av Egypten. Förutom Egypten bestod den arabiska koalitionen av bland annat Syrien, Jordanien och Irak. Det hade under en lång tid varit spänt mellan Israel och Egypten med två krig redan utkämpade sedan andra världskriget, det första arabisk-israeliska kriget 1948 och det andra arabisk-israeliska kriget 1956 (Suezkrisen). Egyptens ledare Nasser kände pressen från de andra arabiska ledarna att göra något åt Israel, man uppfattade Israel som en icke-arabisk stat som gjorde anspråk på arabisk mark och som dessutom var allierad med imperialistiska makter från väst. Spänningen mellan de två länderna ökade än mer när Egypten införde en blockad mot hamnstaden Eilat, efter att först ha krävt att FN-observatörerna skulle lämna området. Israel kände sig i och med detta mycket hotade och man ansåg att Egypten snart skulle attackera landet, man valde därför att i förebyggande syfte attackera Egypten i juni. (Ochsenwald, 2011: 596)

Kriget var kort men intensivt. På den arabiska sidan var det Egypten som stod för den största insatsen. Det israeliska flyget och pansaret var dock överlägset och fick snabbt herraväldet över såväl luften som marken. Man avancerade på flera håll och erövrade relativt stora landområden och på bara sex dagar hade Israel besegrat Egypten och dess allierade. Vid krigsslutet hade Israel ockuperat Sinaihalvön från Egypten, Gazaremsan, Golanhöjderna från Syrien samt Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien. Även om vapenstillestånd inträffade efter bara sex dagar så skulle det dröja länge innan något fredsavtal skrevs. (Ochsenwald, 2011: 594, 596)

Syrianska familjer evakueras från Golanhöjderna

Egyptens ledare Nasser lyckades hålla sig kvar vid makten trots förlusten tack vare folkets stöd. Man la skulden på militären och ett stort antal militära ledare blev avskedade, dessutom försvann vicepresidenten från scenen, troligtvis avrättad. Egypten, med Nasser som frontfigur, hade länge arbetat för panarabism, det vill säga att ena alla de arabiska länderna, men i och med förlusten i sexdagarskriget så avstannade detta arbete.(Ochsenwald, 2011: 596)

Det diplomatiska efterspelet var omfattande. Egypten bröt sina diplomatiska förbindelser med USA då man trodde att landet hjälpt Israelerna under kriget. Nasser gick dock med på att upphöra med sitt stöd till araberna i det yemenitiska inbördeskriget. Och arabländerna bestämde sig för att fortsättningsvis agera under enad front i israelfrågan, på så sätt fick man större kraft bakom sina ståndpunkter. Egypten vägrade att förhandla om freden så länge som Israel höll kvar de områden man ockuperat under kriget och Israel vägrade lämnade tillbaka några landområden innan ett fredsavtal var påskrivet, ett moment 22. Det skulle krävas ytterligare ett krig 1973, det fjärde arabisk-israeliska kriget även kallad Oktoberkriget, innan Egypten och Israel kunde enas om ett fredsavtal 1979. Fredsavtalet innebar att Israel återbördade Sinaihalvön till Egypten. (Ochsenwald, 2011: 597, 605)

Kriget innebar också stora ekonomiska påfrestningar. Förutom de direkta kostnaderna för själva kriget uppstod även följdproblem. För Egypten var dock situationen värst, man tappade till exempel stora intäkter från oljeproduktionen på Sinaihalvön. Dessutom minskade turismen och bomullsproduktionen fick stora problem. Israel klarade sig bättre bland annat på grund av stöd från EEG och man lyckades snabbt få igång landets produktionsapparat. (Ochsenwald, 2011: 554, 597)

En del israeler ansåg också att Israel åren efter kriget alltmer gick ifrån de gamla idealen för att istället anamma materialismen. Det klassiska israeliska sättet att leva som bland annat innebar jordbruk i form av kibbutzer försvann allt mer. Åren efter kriget innebar dock ett uppsving för landets kultur och vetenskap. (Ochsenwald, 2011: 555)

Israel fick i och med ockupationen av de nya landområdena ytterligare en stor mängd arabiska invånare. En del av dessa sympatiserade med PLO (Palestinian Liberation Organization), en organisation som bildades ett par år innan sexdagarskriget och som har målet att återerövra Israel åt palestinierna. Denna organisation kom att få ett ökat inflytande i och med arabländernas förlust i sexdagarskriget på grund av att många araber då tappade förtroendet för de andra arabiska ledarna, istället valde man att stötta PLO. Nu fanns alltså ett stort antal av dess anhängare innanför landets gränser, något som givetvis kom att göra den interna situationen i landet än mer komplicerad. PLO kom vid ett flertal tillfällen att attackera Israel, ofta genom att använda dess grannländer som bas. (Ochsenwald, 2011: 555-556)

För Jordanien innebar kriget att man förlorade några av landets mest produktiva delar. De militära kostnaderna var också mycket stora, bland annat förlorade man i princip hela sitt flygvapen. Man fick också ta emot ett stort antal palestinska flyktingar från i första hand Västbanken. (Ochsenwald, 2011: 556)

För judarna innebar kriget att de nu kunde nå östra Jerusalem, men kriget innebar också att judar utanför Israel kom att trakasseras i allt högre utsträckning.

Källa:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Första världskrigets påverkan på Mellanöstern och Nordafrika

Länderna och befolkningen i MENA-regionen (MENA = Mellanöstern och Nordafrika) var direkt inblandade i kriget på ett flertal olika sätt. Många av länderna i MENA-regionen bidrog med soldater, dessa soldater slogs ofta i deras kolonisatörers armé. Ett exempel på detta är att fler än 400 000 muslimer från de av Frankrike styrda länderna Marocko, Tunisien och Algeriet deltog i kriget. Dessutom utspelade sig flera av slagen i länderna i MENA-regionen, till exempel förekom krigshandlingar i Iraq och kring Suezkanalen. Befolkningen i regionen blev med andra ord direkt berörda av kriget, dels genom att många av dem blev soldater och dels genom att många av krigshandlingarna utspelades på deras territorium. Många civila dog. Svält och sjukdomar var utbredda problem. Detta satte givetvis spår hos befolkningen som levde kvar även efter att kriget var slut. (The new Cambridge History of Islam, Vol 5, 2010: 417; Ochsenwald, 2011: 369, 374)

Suezkanalen som den ser ut idag

Kriget innebar också att nationalismen växte i många av länderna i regionen. Två exempel är Egypten och Turkiet. Egypten hade under kriget fungerat som en militär bas för ententens trupper, i huvudsak brittiska. Dessa trupper behandlade egyptierna på ett okänsligt sätt och beslagtog dessutom kameler och andra förnödenheter från det egyptiska folket. Egyptiska soldater slogs dessutom jämsides med ententens soldater. Detta tillsammans med de ekonomiska problem som uppstod under kriget, till exempel i form av hög inflation, gjorde att man såg alltmer negativt på britterna och de övriga i ententen. Och utifrån detta växte istället en nationalism fram. För Turkiet var bakgrunden till den ökande nationalismen den att ententen 1918 gick in och ockuperade Istanbul. Detta väckte till en början inga starka reaktioner, utan dessa kom när man gick vidare och ockuperade allt större områden av Anatolien. Den utlösande faktorn var när grekerna ockuperade en del av västra Anatolien, de muslimska turkarna kunde aldrig acceptera att ockuperas av kristna greker. Den turkiska nationalismen tog fart, vilket sedan ledde det turk-grekiska kriget, ett krig som turkarna under ledning av Mustafa Kemal Atatürk vann. Turkiet blev sedan självständigt 1923. (Ochsenwald, 2011: 371, 383-386)

Mustafa Kemal Atatürk

För länderna i MENA-regionen innebar dock slutet på kriget inte att problemen upphörde. Vid krigets slut började vinnarna, d.v.s. länderna i ententen, att göra anspråk på områden i regionen. Många av de segrande länderna hade redan innan kriget stora intressen i området och man ville försäkra sig om ett fortsatt, eller ökat, inflytande även efter kriget. Ett antal olika konferenser hölls och avtal skrevs. Vid konferensen i San Remo 1920 kom man överens om att Frankrike skulle få mandat över Syrien och Libanon och Storbritannien över Irak och Palestina. För Storbritanniens innebar det att man nu nästan hade kontroll över hela den korridor som löpte från Medelhavet till Indien. Indien var ju en mycket viktig koloni för Storbritannien och att skaffa sig tillgång till Indien landvägen var mycket viktigt. Med undantag för Iran hade man nu lyckats med detta. Iran lyckades man dock aldrig ta kontrollen över, även om det brittiska inflytande i Iran var påtagligt efter kriget. Till exempel kontrollerade Storbritannien stora delar av Irans olja. Iran var vid krigets slut i mycket dåligt skickligt och präglat av en svag ekonomi, sjukdomar och korruption. (Ochsenwald, 2011: 381-382, 386-387)

För det ottomanska imperiet blev första världskriget även dess undergång. Wilson, som var USA:s president vid den här tidpunkten framförde genom de så kallade fjorton punkterna sin syn på hur världsfreden skulle kunna uppnås. En av dessa punkter fastslog att Turkiet skulle bli självständigt från det ottomanska riket. Ett par år senare slöts ett avtal i Lausanne som innebar det ottomanska imperiets fullständiga upplösning. (Ochsenwald, 2011: 375, 385)

När det gällde länderna i Nordafrika så kom dessa efter kriget att till stor del kontrolleras av segermakterna. Storbritannien kom att kontrollera Sudan helt och Egypten till stora delar, Italien kontrollerade Libyen och Frankrike Tunisien, Marocko och Algeriet. (Ochsenwald, 2011: 428)

Första världskriget innebar för många av de som levde där en först kontakt med människor från väst och deras sätt att leva. Kriget hade under fyra år visat upp västlig teknologi och västliga värderingar, något som fick en stor genomslagskraft. Väst förde också med sig ett nytt sätt att styra länder på, territorialstaten. Detta nya sätt att styra på ersatte det äldre dynastiska styrelsesättet. (Ochsenwald, 2011: 380)

Detta var ett par exempel på vilka konsekvenser som drabbade MENA-regionen på grund av första världskriget, det finns givetvis många fler, till exempel britternas hantering av Palestina eller konsekvenserna för arabiska halvön.


Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Robinson, Frances, (ed). ”The new Cambridge History of Islam”, Vol 5. Cambridge: Cambridge University Press. 2010.

Faktaspäckat om Mellanösterns historia

Boken "The Middle East: A History" av William Ochsenwald och Sydney Nettleton Fisher är en minst sagt faktaspäckad redogörelse för hela Mellanösterns historia från 500-talet fram till början på 2000-talet.Boken är mycket heltäckande både geografiskt och innehållsmässigt. Området som behandlas sträcker sig från Marocko i väst till stan-länderna i öst och från Turkiet i norr till Sudan i söder, dock behandlas de mest perifera områdena endast sporadiskt. Fokus ligger på Mellanösterns kärnländer.

Och boken behandlar i princip alla delar av samhället. Religion, politik, ekonomi, diplomati, naturtillgångar, krigshandlingar, kvinnors roll m.m. Boken saknar bilder men det finns ett antal kartor som visar hur gränserna utvecklats genom åren. Det som jag ser som bokens största styrkor är dels att den är heltäckande vilket gör att den på så sätt fungerar som referensverk och dels att den beskriver samma händelser från flera olika perspektiv, till exempel behandlas krigen mellan Egypten och Israel på 1900-talet både i avsnittet om Egypten och i avsnittet om Israel. Detta gör att man får olika vinklingar på samma händelser vilket är mycket lärorikt.

Ska man vara kritisk till något är det att den ibland kan vara lite torr och mastig. I alla fall om man läser den från pärm till pärm. Även om boken är på nästan 800 sidor så är området och tidsperioden så omfattande att det måste bli mycket komprimerat och faktaspäckat, men detta gör som sagt att den är väl mastig att läsa som en "vanlig" bok. Men som uppslagsbok fungerar den utmärkt!....