Det brittiska imperiets sista utposter

I Simon Winchesters bok "Outposts: Journeys to the Surviving Relics of the British Empire" får vi följa med
på en resa till det brittiska imperiets sista utposter, det vill säga de rester av det brittiska imperiet som fortfarande finns kvar. För det brittiska imperiet är faktiskt inte helt utraderat även om det som återstår bara är en skugga av vad det en gång varit.

I boken får vi följa med till platser så som Diego Garcia, Tristan, Gibraltar, Ascension Island, St. Helena, Hong Kong, Bermuda, Brittiska Västindien, Falklandsöarna, och Pitcairn Island. Bokens titel är alltså mycket passande då i stort sett alla dessa platser är avlägsna utposter, ofta mycket små och med en liten naturlig befolkning. Ska sägas att sedan boken skrevs så har ju Hong Kong överlåtits till Kina.

Boken är en reseskildring samtidigt som den också ger en historisk bakgrund till de olika platserna. Och då platserna ofta är avlägsna och svåra att ta sig till så blir många av resorna som små underhållande äventyr. Platserna avskildhet gör också att det liv som levs där ofta är annorlunda vilket gör det intressant att läsa om. Allt som allt är detta en mycket bra bok som är både underhållande och intressant! .......

St. Helenas "huvudstad" Jamestown.

Sibirien till England via Australien - På cykel!

Jag har den senaste tiden läst flera böcker om personer som gör extraordinära cykelturer och en av de bättre är Rob Lilwalls bok Cycling home from Siberia. Som kartan nedan visar är det ingen liten cykeltur han gör. Det som gör att den här boken höjer sig över mängden att den för det första är relativt välskriven och för det andra att den är personligt skriven. Något som man inte är bortskämd med när det gäller böcker skrivna av äventyrare, dessa kan ofta vara ganska torra och dåligt skrivna. Dessutom innehåller boken en mängd bilder och kartor vilket bidrar till att man som läsare känner att man är delaktig i Lilwalls äventyr.

Det finns dock ett stort problem med boken, nämligen alla de religiösa inslagen. Lilwall själv är religiös vilket självklart är helt ok men hans religiösa funderingar platsar inte i en bok av den här typen. För mig innebar dessa religiösa utläggningar bara att jag tappade den känsla av äventyr som byggts upp i boken. Men om man väljer att hoppa över de stycken som har religiös inriktning så är detta en mycket bra bok som jag rekommenderar.....

Rob Lilwalls cykeltur. Rödmarkerat är de sträckor han cyklade. Blått är båt och grönt är bil/buss.

Med höghastighetståg genom Europa

Tom Chesshyres bok "Tales from the Fast Trains - Around Europe at 186mph" är en riktigt inspirerande bok om hur pass smidigt det numera är att resa med tåg i Europa.Vi får här följa honom på ett antal weekendresor till Europeiska städer där en central del är just att det ska gå att ta tåget dit, i det här fallet med London som utgångspunkt. Resorna spänner från korta hopp över, eller snarare under, Engelska kanalen till längre resor till södra Frankrike och norra Spanien. Och nog blir man lite mer sugen på att ta tåget efter att ha läst den här boken, även om resan tar lite längre tid så slipper man all flygplatstransfer, bagageväntan och säkerhetskontroller. Dessutom blir ju själva resan betydligt behagligare och mer rofylld med tåg, något som Chesshyre bok också visar.

Dock är nog den här boken inte helt relevant för oss som bor i Stockholm, här är jag snabbtågsavgångarna till Europeiska städer obefintliga. Möjligen kan man ta sig till mellersta Tyskland från Stockholm, om man bara har en weekend på sid det vill säga. Men det är ju inte fy skam det heller.

Chesshyre beskriver inte bara själva tågresorna utan han skildrar även städerna han reser till. Det är överlag en bra bok som rekommenderas till alla som gillar reseskildringar eller som är nyfikna på hur det är att resa med tåg i Europa. Möjligen att boken är lite ytlig, boken innehåller över 10 resor så det blir inte så många sidor per resmål. Hade nog varit bättre att ta med något färre resor och istället beskriva dem lite mer utförligt...

Jenny Diski - suverän reseskildrare och ältande filosof

Kom mig äntligen för att läsa en bok av Jenny Diski, känns som att jag var den sista människan på jorden att göra det. Valde att läsa Den motvilliga resenären, en bok som kan sägas vara som ett Kinderägg, det vill säga tre saker i en. Det är dels en reseskildring, dels självbiografiska episoder från författarens liv och dels filosofiska funderingar. Och även om delarna delvis är sammanflätade så skiljer de sig ganska mycket åt i karaktären, de filosofiska delarna är till exempel mycket introverta, dystra och ältande medan skildringen av de resor hon gör är konkret beskrivande och dråpligt humoristiska. De självbiografiska delarna känns lite malplacerade och känns lite som utfyllnadsmaterial, inte så att de delarna är dåliga men det är svårt att på ett par sidor här och där engagera sig i författarens ganska trassliga barndom.

Faktum är att Diski är som bäst när hon beskriver de människor och den miljö hon möter på sina resor, det vill säga hon är som bäst som reseskildrare och inte som smått psykedelisk filosof. Gissningsvis skulle hon hellre vilja att det var tvärtom, men sorry Diski satsa på reseberättandet istället för allt ältande om ensamheten och tomheten. Den reseskildring från hennes besök hos en svensk samefamilj är lysande och även avsnittet från Nya Zeeland är riktigt bra, men de övriga mer filosofiska delarna flyter snabbt ut i ett deprimerat ältande som inte gör någon vare sig gladare eller klokare. Visst har hon en del intressanta tankar om livet, ensamheten och tomheten men det är alltför omständligt och repetitivt skrivet.

Så mitt tips till alla läsare är att hoppa över den del som handlar om hennes resa till Somerset för den kan knappast intressera någon annan än Diski själv och istället fokusera på avsnitten om Nya Zeeland och Lappland. Avsnitten om Nya Zeeland och Lappland är som sagt riktigt riktigt bra!........

En samisk lavvu. Diski har en humoristisk redogörelse för en övernattning i en sådan.

Karta över Nya Zeeland. Diski besökte såväl nordön som sydön.

Jämförelse mellan det engelska och det svenska enclosure-systemet

Jag ser att det finns många likheter mellan Sverige och England. Båda länderna behövde effektivisera sitt jordbruk och båda införde därför lagar som syftade till att slå samman mindre markstycken till större. De skillnader jag kan se utifrån kurslitteraturen är att man i England vid sidan av open-field systemet även använde sig av det så kallade infield-outfiled systemet. I infield-outfield systemet hade samhällena en gemensam åker och denna åker fick all tillgänglig gödsel. Den omkringliggande skogen eldade man i ett visst mönster, ofta i en 7-års cykel, och askan som blev strödde man på den gemensamma åkern. På så sätt kunde den gemensamma åkern ge skörd varje år.

Jag tolkar också litteraturen som att vi i Sverige till större del än i England genomförde skiftena genom lagstiftning. I England verkar det ha varit vanligare att beslut om skifte skedde spontant ute i byarna.

Jag skulle även tro att England har legat lite före oss när det gäller landskapets förändring, detta då ju industrialiseringen startade i England och sedan så småningom spreds till Sverige. Och industrialiseringen har varit en mycket stor faktor när det gäller hur vårt landskap förändrats.

En annan skillnad var också att man i England ofta planterade häckar runt sin mark, något som fortfarande präglar det engelska landskapet. I Sverige använde man sig istället av stenmurar.

Typiskt Engelskt landskap med häckar.

Källor:
Sveriges Nationalatlas 1994. Kulturlandskapet och bebyggelsen.

J. Chapman. Field System and Enclosures, The International Encyclopedia of Human Geography: Historical Geography.

Rural P. J. Duffy. Historical Geographies, The International Encyclopedia of Human Geography: Historical Geography.

Första världskrigets påverkan på Mellanöstern och Nordafrika

Länderna och befolkningen i MENA-regionen (MENA = Mellanöstern och Nordafrika) var direkt inblandade i kriget på ett flertal olika sätt. Många av länderna i MENA-regionen bidrog med soldater, dessa soldater slogs ofta i deras kolonisatörers armé. Ett exempel på detta är att fler än 400 000 muslimer från de av Frankrike styrda länderna Marocko, Tunisien och Algeriet deltog i kriget. Dessutom utspelade sig flera av slagen i länderna i MENA-regionen, till exempel förekom krigshandlingar i Iraq och kring Suezkanalen. Befolkningen i regionen blev med andra ord direkt berörda av kriget, dels genom att många av dem blev soldater och dels genom att många av krigshandlingarna utspelades på deras territorium. Många civila dog. Svält och sjukdomar var utbredda problem. Detta satte givetvis spår hos befolkningen som levde kvar även efter att kriget var slut. (The new Cambridge History of Islam, Vol 5, 2010: 417; Ochsenwald, 2011: 369, 374)

Suezkanalen som den ser ut idag

Kriget innebar också att nationalismen växte i många av länderna i regionen. Två exempel är Egypten och Turkiet. Egypten hade under kriget fungerat som en militär bas för ententens trupper, i huvudsak brittiska. Dessa trupper behandlade egyptierna på ett okänsligt sätt och beslagtog dessutom kameler och andra förnödenheter från det egyptiska folket. Egyptiska soldater slogs dessutom jämsides med ententens soldater. Detta tillsammans med de ekonomiska problem som uppstod under kriget, till exempel i form av hög inflation, gjorde att man såg alltmer negativt på britterna och de övriga i ententen. Och utifrån detta växte istället en nationalism fram. För Turkiet var bakgrunden till den ökande nationalismen den att ententen 1918 gick in och ockuperade Istanbul. Detta väckte till en början inga starka reaktioner, utan dessa kom när man gick vidare och ockuperade allt större områden av Anatolien. Den utlösande faktorn var när grekerna ockuperade en del av västra Anatolien, de muslimska turkarna kunde aldrig acceptera att ockuperas av kristna greker. Den turkiska nationalismen tog fart, vilket sedan ledde det turk-grekiska kriget, ett krig som turkarna under ledning av Mustafa Kemal Atatürk vann. Turkiet blev sedan självständigt 1923. (Ochsenwald, 2011: 371, 383-386)

Mustafa Kemal Atatürk

För länderna i MENA-regionen innebar dock slutet på kriget inte att problemen upphörde. Vid krigets slut började vinnarna, d.v.s. länderna i ententen, att göra anspråk på områden i regionen. Många av de segrande länderna hade redan innan kriget stora intressen i området och man ville försäkra sig om ett fortsatt, eller ökat, inflytande även efter kriget. Ett antal olika konferenser hölls och avtal skrevs. Vid konferensen i San Remo 1920 kom man överens om att Frankrike skulle få mandat över Syrien och Libanon och Storbritannien över Irak och Palestina. För Storbritanniens innebar det att man nu nästan hade kontroll över hela den korridor som löpte från Medelhavet till Indien. Indien var ju en mycket viktig koloni för Storbritannien och att skaffa sig tillgång till Indien landvägen var mycket viktigt. Med undantag för Iran hade man nu lyckats med detta. Iran lyckades man dock aldrig ta kontrollen över, även om det brittiska inflytande i Iran var påtagligt efter kriget. Till exempel kontrollerade Storbritannien stora delar av Irans olja. Iran var vid krigets slut i mycket dåligt skickligt och präglat av en svag ekonomi, sjukdomar och korruption. (Ochsenwald, 2011: 381-382, 386-387)

För det ottomanska imperiet blev första världskriget även dess undergång. Wilson, som var USA:s president vid den här tidpunkten framförde genom de så kallade fjorton punkterna sin syn på hur världsfreden skulle kunna uppnås. En av dessa punkter fastslog att Turkiet skulle bli självständigt från det ottomanska riket. Ett par år senare slöts ett avtal i Lausanne som innebar det ottomanska imperiets fullständiga upplösning. (Ochsenwald, 2011: 375, 385)

När det gällde länderna i Nordafrika så kom dessa efter kriget att till stor del kontrolleras av segermakterna. Storbritannien kom att kontrollera Sudan helt och Egypten till stora delar, Italien kontrollerade Libyen och Frankrike Tunisien, Marocko och Algeriet. (Ochsenwald, 2011: 428)

Första världskriget innebar för många av de som levde där en först kontakt med människor från väst och deras sätt att leva. Kriget hade under fyra år visat upp västlig teknologi och västliga värderingar, något som fick en stor genomslagskraft. Väst förde också med sig ett nytt sätt att styra länder på, territorialstaten. Detta nya sätt att styra på ersatte det äldre dynastiska styrelsesättet. (Ochsenwald, 2011: 380)

Detta var ett par exempel på vilka konsekvenser som drabbade MENA-regionen på grund av första världskriget, det finns givetvis många fler, till exempel britternas hantering av Palestina eller konsekvenserna för arabiska halvön.


Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Robinson, Frances, (ed). ”The new Cambridge History of Islam”, Vol 5. Cambridge: Cambridge University Press. 2010.

Slaget om Västeuropa av Michael Tamelander - intressant men något torr

Boken "Slaget om Västeuropa : Flygkrig, strategi och politik sommaren 1940" av Michael Tamelander är en intressant om än något torr bok om en spännande och avgörande del av andra världskriget. Fokus ligger, som titeln antyder, på kriget i luften och vi får följa händelseutvecklingen sett ur både ett tyskt och ett brittiskt perspektiv, även om det tyska perspektivet inte är lika detaljerat beskrivet som det brittiska.

Bokens styrka är att Tamelander blandar beskrivningar av såväl det politiska händelseförloppet på allra högsta nivå så väl som enskilda piloters öden. Hårda fakta om styrkesammansättningar blandas med ögonvittnesskildringar. Dessutom finns det en hel del kartor och bilder, vilket är ovanligt i en pocketbok..... 

Ska man kritisera något så är det att boken ibland känns ganska torr, det är lite väl mycket staplande av fakta ibland. Kanske att dessa fakta behövs för att det ska bli en komplett beskrivning av händelseförloppet men det gör att boken ibland tappar flyt och att man frestas att hoppa fram några sidor. Den som inte har flyg och/eller andra världskriget som specialintresse kan nog uppfatta boken som något för lång, många av slagen som beskrivs är ju relativt likadana vilket gör att det ibland kan kännas som upprepningar.

På det hela stora en mycket bra bok som blandar torra fakta med spännande episoder på ett förträffligt sätt!

Notes from a Small Island - Inte en av Bill Brysons bästa

I boken "Notes from a Small Island" ger sig Bill Bryson ut på en resa i sitt eget hemland England. Eller rättarse sagt, hans hemland på den tiden för han har flyttat mellan USA och England ett antal gånger under sitt liv.

Han börjar sin resa i södra England för att sedan sakta ta sig upp genom landet. Och som vanligt är det en humoristisk skildring av landskapet och dess människor han gör, men bakom humorn finns ofta intressanta fakta eller samhällskritik. Så även om det på ytan kan tyckas vara en ytlig bok så finns det allvar under ytan. Bryson är till exempel mycket insatt i stadsplanering och förfasas, ofta med rätta, över hur dagens städer inte tar tillvara det gamla. Och just detta med städernas utformning är ett återkommande tema i den här boken. Givetvis får man även träffa en del av invånarna också, både udda och mindre udda.

För oss som bor utanför England och som kanske bara besökt landet ett par gånger så blir boken ibland lite svår att uppskatta. När man för femtioelfte gången fått en liten Engelsk by beskriven för sig så är det ibland problematiskt att hålla engagemanget uppe eftersom man som utlänning har svårt att ta till sig de små skillnader som finns. Men mycket som Bryson skriver om är givetvis sådant som även kan uppskattas av oss utlänningar så på det stora hela är det trots allt en mycket bra och underhållande bok, dock inte en av hans bästa. Men om jag vore engelsman skulle jag antagligen vara av en annan uppfattning och anse att boken var fullkomligt lysande!........

Tristan Jones - vilken äventyrare!

Tristans Jones är en legend inom seglings- och äventyrskretsar. Han anses vara den person som seglat längst sträcka under sitt liv, hela dryga 450 000 sjömil! Och det är inga söndagsseglingar han hann med under sitt liv, att sakta segla runt mellan hamnarna i Västindien var inte riktigt hans grej, nej här talar vi om ensamseglingar i arktiska vatten och liknande. Och det är just om en sådan seglats som hans bok "Is i sikte!", "Ice!" på engelska, handlar om.

Vi får här följa Tristan Jones och hans hund på en segling som går från Storbritannien via Island och Grönland för att avslutas långt upp i den arktiska oceanen. Han är borta i flera år och övervintrar två gånger under extrema förhållanden med bara en hund som sällskap. Under de år han är borta träffar han människor bara ett fåtal gånger och han är nära att duka under ett flertal gånger. När man läser hans reseskildringar så kan man inte undgå att fråga sig vad det är som driver honom till att göra dessa resor, för att leva flera år ensam i en liten båt utan kontakt med andra människor i ett arktiskt klimat där det sällan går att få plusgrader ens inne i båten är knappast något för vem som helst. Så man kan inte annat än att imponeras av Tristan Jones, men samtidigt undrar går det inte att komma ifrån att man ibland undrar om han inte är lite galen.

Förutom att ha varit en extrem äventyrare och seglare så var han också en prisbelönt författare, så hans reseskildringar håller hög klass. Rekommenderas starkt!... 

Karta över den resa Tristan Jones beskriver i boken "Is i sikte!". Klicka för en större version.