Med Ra över atlanten

Tor Heyerdahls klassiska skildring av hans arbete med att bygga papyrusbåtarna Ra och Ra II och sedan segla dessa över Atlanten är väl värd att läsa trots att den har några år på nacken. Syftet med att resa med dessa båtar över Atlanten var att praktiskt visa att det hade varit möjligt för antikens egyptier att resa till Amerika. Det finns enligt Heyerdahl många indikationer som tydder på att så hade varit fallet.

Men även om detta är intressant så är det inte i första hand denna vetenskapliga aspekt som gör boken läsvärd utan bokens kvalitet är som äventyrsroman och reseskildring. Vi får i boken följa Heyerdahls resor kors och tvärs över jordklotet för att finna bevis för att dessa papyrusbåtar verkligen använts på detta sätt följt av hans mödor för att hitta lämpligt papyrus och kunniga båtbyggare. Själva båten byggs sedan relativt snabbt och resan över Atlanten kan börja, en resa som är full av äventyr och intriger. Ett riktigt äventyr!

I slutet tappar dock boken fart i och med att den handlar om Heyerdalhls andra resa, den som skedde med Ra II. Denna resa var viktig genom att den slutförde det vetenskapliga experimentet men som vanlig läsare tillför denna del mycket lite då den i princip är en upprepning av den första resan...

Ra

Egocentrerad cykeltur

I boken Moods of Future Joys får vi följa med Alastair Humphreys på en episk cykeltur som sträcker sig över fem kontinenter och 46 000 miles. Äventyret tog honom fyra år och den resulterade bland annat i två böcker varav det är den första delen jag läst, den som handlar om hans resa från England till Sydafrika.

Om det är en reseskildring man är ute efter så lär man bli besviken för detta är snarast en resa i författarens inre. Mycket av boken handlar om hans vånda inför de strapatser som ligger framför honom, och om han istället ska flyga hem igen. Det är alltså en bok om motivation och vad som driver någon att ge sig ut på ett sådant här extremt äventyr. Och det skulle ju kunna vara intressant men tyvärr så blir det tjatigt och dessutom lite väl egocentrerat. Boken är säkert kul att läsa för författarens släkt och vänner men knappast för så många andra.

Personligen hade jag hoppats på mer utav en reseskildring, vilket detta alltså inte är. Det är faktiskt slående hur lite författaren verkar bry sig om den miljö han cyklar genom. De fyra åren på cykeln verkar mest ha handlat om att cykla så långt som  möjligt på dagarna för att sedan lägga sig i tältet och sova. Trist cykeltur enligt mig. Och trist att läsa om........

Utvandringens tid av Tayeb Salih

Författaren

Utvandringens tid (på engelska: Season of Migration to the North) är skriven av den sudanesiska författaren Tayeb Salih (1929-2009) och anses av många vara en av 1900-talets mest betydelsefulla arabiska noveller. Tayeb spenderade stora delar av sitt liv utomlands, bland annat jobbade han på informationsdepartementet i Qatar och för UNESCO i Paris. Han skrev ett flertal böcker och berättelser där nog A Handful of Dates och The Wedding of Zein får anses som de mest kända näst efter Utvandringens tid. (http://www.guardian.co.uk/books/2009/feb/20/obituary-tayeb-salih)

Handling
Utvandringens tid kretsar kring den mystiske mannen Mustafa Sa’id, en man som liksom dess skapare var född i Sudan men sedan utvandrade till England för studier. Vi får lära känna Mustafa Sa’id genom bokens berättare, en man som vi aldrig får veta namnet på. Men berättaren bär många likheter med Mustafa Sa’id, till exempel har de båda studerat på universitet i England. Boken börjar med att berättaren återvänder till sin hemby vid Nilens strand och där finner att byn fått en ny invånare i form av denne mystiske Mustafa Sa’id. Berättaren blir alltmer intresserad av denne man och beslutar sig för att ta reda på vem han egentligen är. Mustafa Sa’id anförtror sig åt berättaren och går med på att berätta om sitt liv, och det är på så vis vi får reda på vem Mustafa Sa’id egentligen är. Boken innehåller dock inte en fullständig redogörelse för Mustafa Sa’ids liv utan vi får endast reda på vissa fragmentariska bitar berättade som relativt fristående episoder.

Genom dessa tillbakablickande episoder får vi bland annat reda på att Mustafa Sa’id under sin tid i England hade stor aptit på kvinnor. Kvinnorna uppfattade honom som den mystiske och exotiska mannen från Orienten, och han spädde på den bilden med påhittade historier. Det var knappast okomplicerade förhållanden vilket avspeglas i att två av kvinnorna begick självmord och en blev mördad av Mustafa Sa’id. Det framgår relativt klart att Mustafa Sa’id var den utlösande faktorn för de två självmorden. När det gäller kvinnan han mördade, Jean Morris, så var hon otrogen och dessutom ofta föraktfull mot Mustafa Sa’id, men man får ändå uppfattningen att hon innerst inne älskade Mustafa Sa’id. Och man får också intrycket av att hon var den enda av kvinnorna som Mustafa Sa’id hade riktiga känslor för.

Mustafa Sa’id blev dömd för mordet på Jean Morris och tvingades sitta fängslad ganska många år i England. Efter sin frigivning genomförde han ett antal resor men kom sedan för att bosätta sig vid den lilla byn vid Nilens strand, den by som är berättarens hemby och det är alltså här berättaren och Mustafa Sa’id träffas.

Vart eftersom läsaren lär känna Mustafa Sa’id och berättaren bättre så inser denne också att de är en och samma person, om än i olika skepnad och med olika inställningar till livet. Mustafa Sa’id är den känslokalla, beräknande och ibland grymme medan berättaren är den romantiska och inställsamma.

Boken avslutas med att Mustafa Sa’id simmar ut i Nilen och tar sitt eget liv, berättaren blir då förälskad i Mustafa Sa’id änka men kan inte be om hennes hand då en äldre man i byn redan gjort anspråk att få bli hennes man. Förhållandet mellan denna man och Mustafa Sa’id änka slutar dock i en blodig tragedi. För berättaren, som successivt genom berättelsen utstått svåra psykiska påfrestningar och fått sin världsbild ifrågasatt, blir denna händelse droppen som får bägaren att rinna över och han kastar sig i Nilen för att liksom Mustafa Sa’id ta sitt liv. Han tar dock inte sitt liv utan beslutar sig för att leva. Berättaren har när boken är slut alltså gjort sig av med sin känslokalla skuggbild Mustafa Sa’id och istället beslutat att själv fortsätta att leva. Berättaren, och författaren, har gjort sitt val.

Analys

Trots att Utvandringens tid endast omfattar dryga 170 sidor så har Tayeb Salih här lyckats få med många av de frågeställningar och utmaningar som de före detta kolonierna i Nordafrika ställs inför. Boken innehåller många av de begreppspar som är klassiska inom 1800- och 1900-talets arabiska litteratur så som till exempel det moderna kontra det traditionella, det västliga/norra kontra det östliga/södra, det importerade kontra det inhemska och det muslimska kontra det icke-muslimska. (Allen, 2000: 46ff)

Det moderna kontra det traditionella speglas i boken till exempel genom an dialog som kretsar kring huruvida invånarna i byn verkligen behöver utbildning eller inte. Någon frågar sig vad man ska med utbildning till när man är jordbrukare i en liten by. Och någon förfasar sig över att landet kommer att fyllas med välutbildade personer som sitter i luftkonditionerade rum långt från verklighetens folk. Det är till och med så att berättaren, som själv jobbar centralt med utbildningsfrågor, erkänner att han mest går på konferenser och inte bidrar till landets utveckling. Utbildningen har en central roll i boken, och hur den sköts får hård kritik, man kan anta att detta kommer sig av att Tayeb Salih själv jobbat inom utbildningsväsendet och därför är väl insatt. Det moderna kontra det traditionella tas också upp i form av förekomsten av sådant som bilar, vattenpumpar och radioapparater. Byborna verkar dock tycka att dessa nymodigheter inte påverkar deras liv, deras slutsats är att allt ändå är som det var innan.

Frågeställningen kring religionen och islam kontra icke-islam och andra religioner tas upp på ett flertal ställen. Boken framför till exempel en hel del kritik mot islams sätt att behandla kvinnan, i boken blir Mustafa Sa’id änka bortgift mot sin vilja vilket sedan leder till ett blodbad. Det framgår klart och tydligt att de män som bor i byn anser att kvinnorna ska underordna sig männen, en åsikt som berättaren (och jag antar även författaren) inte stödjer. I boken framförs det också åsikter som handlar om att ingen religion är för mer än någon annan, något som kan tolkas som kritik mot islams sätt att se sig som den enda rätta religionen.

Det stora övergripande temat i boken får nog anses vara spänningen mellan nord och syd, i bokens fall konkretiserat med England kontra Sudan. Boken publicerades 1966, det vill säga 10 år efter att Storbritannien lämnat ifrån sig makten och landet blivit självständigt. Boken publicerades alltså nära inpå landets självständighet, något som mycket tydligt avspeglas i boken. Kolonialism är ett återkommande tema där de i England anser att Sudaneserna är ociviliserade och otämjbara vildar och Sudaneserna anser sig ha blivit våldförda på av Engelsmännen. Boken beskriver denna konflikt mellan civilisationerna och kulturerna ur ett flertal olika vinklar. I och med landets nyvunna självständighet så ställs också större krav på landets ledning, från att ha varit marionetter under britterna måste de nu ta eget ansvar och leda landet på rätt väg. Frågeställningen i boken är huruvida man ska ta efter väst eller om man ska gå sin egen väg. Jag tolkar handlingen i boken, med till exempel Mustafa Sa’id självmord och berättarens återfunna handlingskraft, som att Tayeb Salih anser att man inte blint ska följa väst utan att man ska gå sin egen väg. Men han pekar också på att det finns interna problem så som till exempel korruption som man måste ta tag i.

Ovan nämnda frågeställningar är alltså klassiska inslag i arabisk litteratur från den här tiden. Det finns även en mängd andra inslag som är typiska för arabisk litteratur, till exempel vattnet/öknen, palmen och stammen/byn. (Allen, 2000: 8ff)

Vattnet symboliserar livet och öknen döden, något som inte är så svårt att förstå med tanke på klimatet och naturen i Mellanöstern och Nordafrika. Här syns tydligt hur viktigt vattnet är för att liv ska kunna uppstå och fortgå. I Utvandringens tid nämns vatten i en eller annan form mycket ofta, det kan röra sig om allt från regn till vattenpumpar. Och givetvis har Nilen en central roll, det är ju till exempel här som Mustafa Sa’id tar sitt liv.

Palmen symboliserar det trygga i arabisk litteratur, och så även i den här boken. I början av boken får till exempel palmen symbolisera berättarens trygga barndom.

Bygemenskapen och stamtillhörigheten är något annat som ofta tas upp i boken. Och slutligen så har även religionen en stor plats i boken, betydligt större än vad som nog är vanligt i västerländsk litteratur. I vissa fall diskuteras religionen uttryckligen i boken men oftast är det mer som en naturlig del av berättelsen. Det kan till exempel röra sig om att en person ber eller att de relaterar något i förhållande till moskén. Jag tog faktiskt och räknade hur många gånger religion i någon form nämns i boken och det visade sig att det förekommer på ca en tredjedel av sidorna. Detta är något som man direkt lägger märke till om man som jag aldrig tidigare endast läst litteratur från Nordafrika. Man inser snabbt att religionen i den här delen av världen är en betydligt mer integrerad del i samhället än vad den är uppe hos oss i norra Europa.

Källor
Salih, Tayeb. Utvandringens tid. Stockholm: Leopard förlag. 2008.

Allen, Roger. An Introduction to Arabic Litterature. Cambridge, UK: Cambridge University Press. 2000.

Mahjoub, Jamal. Tayeb Salih: Acclaimed author of Season of Migration to the North. The Guardian. Publicerad 2009-02-20. http://www.guardian.co.uk/books/2009/feb/20/obituary-tayeb-salih. Läst 2011-12-03. Elektronisk..........

Första världskrigets påverkan på Mellanöstern och Nordafrika

Länderna och befolkningen i MENA-regionen (MENA = Mellanöstern och Nordafrika) var direkt inblandade i kriget på ett flertal olika sätt. Många av länderna i MENA-regionen bidrog med soldater, dessa soldater slogs ofta i deras kolonisatörers armé. Ett exempel på detta är att fler än 400 000 muslimer från de av Frankrike styrda länderna Marocko, Tunisien och Algeriet deltog i kriget. Dessutom utspelade sig flera av slagen i länderna i MENA-regionen, till exempel förekom krigshandlingar i Iraq och kring Suezkanalen. Befolkningen i regionen blev med andra ord direkt berörda av kriget, dels genom att många av dem blev soldater och dels genom att många av krigshandlingarna utspelades på deras territorium. Många civila dog. Svält och sjukdomar var utbredda problem. Detta satte givetvis spår hos befolkningen som levde kvar även efter att kriget var slut. (The new Cambridge History of Islam, Vol 5, 2010: 417; Ochsenwald, 2011: 369, 374)

Suezkanalen som den ser ut idag

Kriget innebar också att nationalismen växte i många av länderna i regionen. Två exempel är Egypten och Turkiet. Egypten hade under kriget fungerat som en militär bas för ententens trupper, i huvudsak brittiska. Dessa trupper behandlade egyptierna på ett okänsligt sätt och beslagtog dessutom kameler och andra förnödenheter från det egyptiska folket. Egyptiska soldater slogs dessutom jämsides med ententens soldater. Detta tillsammans med de ekonomiska problem som uppstod under kriget, till exempel i form av hög inflation, gjorde att man såg alltmer negativt på britterna och de övriga i ententen. Och utifrån detta växte istället en nationalism fram. För Turkiet var bakgrunden till den ökande nationalismen den att ententen 1918 gick in och ockuperade Istanbul. Detta väckte till en början inga starka reaktioner, utan dessa kom när man gick vidare och ockuperade allt större områden av Anatolien. Den utlösande faktorn var när grekerna ockuperade en del av västra Anatolien, de muslimska turkarna kunde aldrig acceptera att ockuperas av kristna greker. Den turkiska nationalismen tog fart, vilket sedan ledde det turk-grekiska kriget, ett krig som turkarna under ledning av Mustafa Kemal Atatürk vann. Turkiet blev sedan självständigt 1923. (Ochsenwald, 2011: 371, 383-386)

Mustafa Kemal Atatürk

För länderna i MENA-regionen innebar dock slutet på kriget inte att problemen upphörde. Vid krigets slut började vinnarna, d.v.s. länderna i ententen, att göra anspråk på områden i regionen. Många av de segrande länderna hade redan innan kriget stora intressen i området och man ville försäkra sig om ett fortsatt, eller ökat, inflytande även efter kriget. Ett antal olika konferenser hölls och avtal skrevs. Vid konferensen i San Remo 1920 kom man överens om att Frankrike skulle få mandat över Syrien och Libanon och Storbritannien över Irak och Palestina. För Storbritanniens innebar det att man nu nästan hade kontroll över hela den korridor som löpte från Medelhavet till Indien. Indien var ju en mycket viktig koloni för Storbritannien och att skaffa sig tillgång till Indien landvägen var mycket viktigt. Med undantag för Iran hade man nu lyckats med detta. Iran lyckades man dock aldrig ta kontrollen över, även om det brittiska inflytande i Iran var påtagligt efter kriget. Till exempel kontrollerade Storbritannien stora delar av Irans olja. Iran var vid krigets slut i mycket dåligt skickligt och präglat av en svag ekonomi, sjukdomar och korruption. (Ochsenwald, 2011: 381-382, 386-387)

För det ottomanska imperiet blev första världskriget även dess undergång. Wilson, som var USA:s president vid den här tidpunkten framförde genom de så kallade fjorton punkterna sin syn på hur världsfreden skulle kunna uppnås. En av dessa punkter fastslog att Turkiet skulle bli självständigt från det ottomanska riket. Ett par år senare slöts ett avtal i Lausanne som innebar det ottomanska imperiets fullständiga upplösning. (Ochsenwald, 2011: 375, 385)

När det gällde länderna i Nordafrika så kom dessa efter kriget att till stor del kontrolleras av segermakterna. Storbritannien kom att kontrollera Sudan helt och Egypten till stora delar, Italien kontrollerade Libyen och Frankrike Tunisien, Marocko och Algeriet. (Ochsenwald, 2011: 428)

Första världskriget innebar för många av de som levde där en först kontakt med människor från väst och deras sätt att leva. Kriget hade under fyra år visat upp västlig teknologi och västliga värderingar, något som fick en stor genomslagskraft. Väst förde också med sig ett nytt sätt att styra länder på, territorialstaten. Detta nya sätt att styra på ersatte det äldre dynastiska styrelsesättet. (Ochsenwald, 2011: 380)

Detta var ett par exempel på vilka konsekvenser som drabbade MENA-regionen på grund av första världskriget, det finns givetvis många fler, till exempel britternas hantering av Palestina eller konsekvenserna för arabiska halvön.


Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Robinson, Frances, (ed). ”The new Cambridge History of Islam”, Vol 5. Cambridge: Cambridge University Press. 2010.