Första världskrigets påverkan på Mellanöstern och Nordafrika

Länderna och befolkningen i MENA-regionen (MENA = Mellanöstern och Nordafrika) var direkt inblandade i kriget på ett flertal olika sätt. Många av länderna i MENA-regionen bidrog med soldater, dessa soldater slogs ofta i deras kolonisatörers armé. Ett exempel på detta är att fler än 400 000 muslimer från de av Frankrike styrda länderna Marocko, Tunisien och Algeriet deltog i kriget. Dessutom utspelade sig flera av slagen i länderna i MENA-regionen, till exempel förekom krigshandlingar i Iraq och kring Suezkanalen. Befolkningen i regionen blev med andra ord direkt berörda av kriget, dels genom att många av dem blev soldater och dels genom att många av krigshandlingarna utspelades på deras territorium. Många civila dog. Svält och sjukdomar var utbredda problem. Detta satte givetvis spår hos befolkningen som levde kvar även efter att kriget var slut. (The new Cambridge History of Islam, Vol 5, 2010: 417; Ochsenwald, 2011: 369, 374)

Suezkanalen som den ser ut idag

Kriget innebar också att nationalismen växte i många av länderna i regionen. Två exempel är Egypten och Turkiet. Egypten hade under kriget fungerat som en militär bas för ententens trupper, i huvudsak brittiska. Dessa trupper behandlade egyptierna på ett okänsligt sätt och beslagtog dessutom kameler och andra förnödenheter från det egyptiska folket. Egyptiska soldater slogs dessutom jämsides med ententens soldater. Detta tillsammans med de ekonomiska problem som uppstod under kriget, till exempel i form av hög inflation, gjorde att man såg alltmer negativt på britterna och de övriga i ententen. Och utifrån detta växte istället en nationalism fram. För Turkiet var bakgrunden till den ökande nationalismen den att ententen 1918 gick in och ockuperade Istanbul. Detta väckte till en början inga starka reaktioner, utan dessa kom när man gick vidare och ockuperade allt större områden av Anatolien. Den utlösande faktorn var när grekerna ockuperade en del av västra Anatolien, de muslimska turkarna kunde aldrig acceptera att ockuperas av kristna greker. Den turkiska nationalismen tog fart, vilket sedan ledde det turk-grekiska kriget, ett krig som turkarna under ledning av Mustafa Kemal Atatürk vann. Turkiet blev sedan självständigt 1923. (Ochsenwald, 2011: 371, 383-386)

Mustafa Kemal Atatürk

För länderna i MENA-regionen innebar dock slutet på kriget inte att problemen upphörde. Vid krigets slut började vinnarna, d.v.s. länderna i ententen, att göra anspråk på områden i regionen. Många av de segrande länderna hade redan innan kriget stora intressen i området och man ville försäkra sig om ett fortsatt, eller ökat, inflytande även efter kriget. Ett antal olika konferenser hölls och avtal skrevs. Vid konferensen i San Remo 1920 kom man överens om att Frankrike skulle få mandat över Syrien och Libanon och Storbritannien över Irak och Palestina. För Storbritanniens innebar det att man nu nästan hade kontroll över hela den korridor som löpte från Medelhavet till Indien. Indien var ju en mycket viktig koloni för Storbritannien och att skaffa sig tillgång till Indien landvägen var mycket viktigt. Med undantag för Iran hade man nu lyckats med detta. Iran lyckades man dock aldrig ta kontrollen över, även om det brittiska inflytande i Iran var påtagligt efter kriget. Till exempel kontrollerade Storbritannien stora delar av Irans olja. Iran var vid krigets slut i mycket dåligt skickligt och präglat av en svag ekonomi, sjukdomar och korruption. (Ochsenwald, 2011: 381-382, 386-387)

För det ottomanska imperiet blev första världskriget även dess undergång. Wilson, som var USA:s president vid den här tidpunkten framförde genom de så kallade fjorton punkterna sin syn på hur världsfreden skulle kunna uppnås. En av dessa punkter fastslog att Turkiet skulle bli självständigt från det ottomanska riket. Ett par år senare slöts ett avtal i Lausanne som innebar det ottomanska imperiets fullständiga upplösning. (Ochsenwald, 2011: 375, 385)

När det gällde länderna i Nordafrika så kom dessa efter kriget att till stor del kontrolleras av segermakterna. Storbritannien kom att kontrollera Sudan helt och Egypten till stora delar, Italien kontrollerade Libyen och Frankrike Tunisien, Marocko och Algeriet. (Ochsenwald, 2011: 428)

Första världskriget innebar för många av de som levde där en först kontakt med människor från väst och deras sätt att leva. Kriget hade under fyra år visat upp västlig teknologi och västliga värderingar, något som fick en stor genomslagskraft. Väst förde också med sig ett nytt sätt att styra länder på, territorialstaten. Detta nya sätt att styra på ersatte det äldre dynastiska styrelsesättet. (Ochsenwald, 2011: 380)

Detta var ett par exempel på vilka konsekvenser som drabbade MENA-regionen på grund av första världskriget, det finns givetvis många fler, till exempel britternas hantering av Palestina eller konsekvenserna för arabiska halvön.


Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Robinson, Frances, (ed). ”The new Cambridge History of Islam”, Vol 5. Cambridge: Cambridge University Press. 2010.