Orsaker till det ottomanska imperiets nedgång och fall

Att exakt ange när imperiet började sin nedgång är inte lätt men vanligtvis anser man att dess guldålder var den tid då Suleiman I (1520-1566) och Selim II (1566-1574) styrde. Under denna tid skedde stora militära framgångar och kulturen blomstrade. Efter detta mattades expansionstakten av och nedgången började sedan om än i långsam takt fram till freden vid Karlowitz 1699 då takten accelererades. Imperiet upphörde helt att existera i och med att Lausannefördraget ratificerades 1923. Men som sagt, anledningen till rikets nedgång och fall började flera sekel före dess upplösning, så det är dessa händelser jag kommer att koncentrera mig på. (Berndl & Hattstein & Knebel & Udelhoven, 2005: 309; Ochsenwald, 2011: 386)

Orsakerna till imperiets nedgång och sedan dess slutliga fall beror givetvis på en mängd olika faktorer, och dessa faktorer har olika stor relevans beroende på vilken tid under den relativt långa tidsperiod som imperiet befann sig i nedförsbacke som man avser. Avsaknaden av kompetenta sultaner var en kraftigt bidragande orsak, speciellt under 1600- och 1700-talet. Under den perioden var till exempel fyra av sultanerna under 16 år och många var dåligt förberedda och tränade för livet som ledare. Mycket tid upptogs av intrigerande, lyxliv och haremet. En annan anledning till sultanernas bristande förmåga att leda imperiet berodde på de ändringar i successionsordningen som gjordes i början av 1600-talet. Tidigare hade prinsarna tävlat om vem som skulle ta över imperiet och förlorarna avrättades men nu placerades i stället alla prinsar i husarrest i palatset. Detta gjorde att även om den tidigare successionsordningen var brutal så gav den ändå sultaner som hade visat sig starka och som hade levt ett liv utanför palatsets väggar, den nya mer humana ordningen gav dock sultaner som inte hade någon erfarenhet av livet utanför palatset. Flera av sultanerna var dessutom psykiskt instabila. Under den här perioden blev istället storvesirernas makt allt större. (Berndl & Hattstein & Knebel & Udelhoven, 2005: 320; Ochsenwald, 2011: 231-233)

Ottomanska imperiets utbredning. Klicka för större version.

Imperiet råkade ut för ekonomiska problem. Tidigare hade man till stor del kunnat förlita sig på att de militära erövringarna skulle betala sig genom de byten man tog, men i och med imperiets expansions blev också avstånden längre vilket i sin tur gjorde de militära utgifterna större. Trots de minskade intäkterna från erövringarna så fortsatte hovet att leva i lyx. Även intäkterna från handeln minskade då det skedde en förändring av världens handelsvägar, handeln kring Medelhavet minskade medan den vid Atlanten ökade. För att kompensera för de minskade intäkterna började sultanen kräva mutor av de personer som skulle tillsättas på officiella poster. Korruptionen var satt i system och omsättningen på vissa poster var ibland stor då varje avsättning ju ledde till ny tillsättning vilket i sin tur gav nya intäkter i form av mutor. (Ochsenwald, 2011: 233-234)

Något som också slog hårt mot ekonomin var det stora inflödet av guld och silver från Amerika vilket ledde till en hög inflation. Under 1500-talet ökade vetepriset nästan med 20 ggr. Folket tappade förtroende för den ottomanska valutan. Till skillnad från stora delar av omvärlden så anpassade man sig inte till merkantilismen utan höll fast vid de gamla ekonomiska traditionerna. Man uppmuntrade till import men var mycket kritiskt inställd till export. Allt detta slog hårt mot ekonomin och man tappade ekonomiskt sätt jämfört med till exempel Västeuropa. (Ochsenwald, 2011: 238)

Man fick också militära problem under den här perioden. I Europa blev militären alltmer avancerad och man kände sig tvingad att utöka sin militära styrka, problemet var dock att den dåliga ekonomin bidrog till att soldaternas betalningar ibland uteblev. De nya soldaterna gjorde då uppror vilket tvingade sultanen att skicka ut sina egna elittrupper för att lugna ner situationen. Sultanen lät sedan dessa trupper stanna kvar ute i imperiets olika delar. Dessa elitsoldaters lojalitet gick i och med detta mer och mer över från sultanen till de lokala ledarna, detta innebar att sultanens makt över militären minskade och i och med detta försvagades också hans totala makt. Man utkämpade många krig mot andra makter men under slutet av 1600-talet vände stridslyckan. Mycket på grund av motståndarnas överlägsna militära utrustning men också på grund av att man sällan brydde sig om kompetens när man utnämnde officerare. Krigen blev också en ekonomisk belastning. (Ochsenwald, 2011: 235-236, 240-243)

Under den här perioden ökade också befolkningen mycket snabbt vilket ledde till en ökad efterfrågan på land. Det blev fler som skulle slåss om resurserna. (Ochsenwald, 2011: 237)

Från att ha haft en blomstrande kultur gick man under den här perioden över i kulturell stagnation. Även den intellektuella miljön försämrades, man blev mer konservativ och motarbetade innovationer. Ett exempel på detta är att man rev ett relativt nybyggt astronomiskt observatorium. (Ochsenwald, 2011: 237)

Styret av imperiet blev under den här perioden alltmer decentraliserat. Ett par av anledningarna till detta var dels imperiets enorma geografiska utbredning, dels den svåra ofta bergiga terrängen, dels det långsamma transportmedlen och dels de utspridda bosättningarna. Att styra ett sådant rike från en central plats visade sig vara mycket svår. Alltmer makt gick de lokala ledarna ute i provinserna, något som underminerade sultanens egen makt samtidigt som provinserna kände en mindre samhörighet med centralmakten. Imperiet blev allt svårare att styra. (Ochsenwald, 2011: 240)

Vid freden vid Karlowitz 1699 blev det uppenbart att relationerna mellan Europa och det Ottomanska riket hade förändrats. Man blev tvungen att avsäga sig stora landområden. Och under delar av 1700-talet låg man i krig med Österrike och Ryssland. Under 1700-talet växte sig eliten ute i provinserna allt starkare, i vissa fall skaffade de sig till och med en egen armé. Man försökte på 1800-talet genom olika reformer, den så kallade tanzimat, att förbättra situationen för imperiet. Reformpaket innehöll förbättringar inom till exempel utbildningsväsendet och den ekonomiska utvecklingen. Detta reformpaket kom dock för sent och kunde inte rädda imperiet från dess undergång efter första världskriget. (Ochsenwald, 2011: 244-253: 294-299)

Fredsförhandlingarna vid Karlowitz

Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Berndl K. & Hattstein M. & Knebel A. & Udelhoven H-J., "Illustrerad Världshistoria". Storbritannien: Parragon Books Ltd. 2005.