Hellenismens påverkan på Mellanöstern

Den hellenistiska perioden spände över en tidsperiod från Alexander den stores styre (336 – 323 f.v.t.) till Romarnas erövring av Egypten år 30 f.v.t. Under den här tiden var gränserna mellan de olika kungadömena relativt flytande vilket i kombination med att kungarna ofta var militärer gjorde att konflikter ofta uppstod kring makten över marken. Dessa konflikter påverkade givetvis befolkningen, ett exempel på detta är seleukiderrikets historia. Seleukidernas rike präglades av konflikter och inbördeskrig och riket föll sakta samman i sina beståndsdelar tills endast en liten del av Syrien återstod. (Freeman, 2005: 333-334)

Alexander den Store

Alexander den store grundade staden Alexandria, en stad som ett par årtionden senare kom att bli rikets huvudstad. Alexandria var en mycket påkostad stad som gick följde de hellenistiska traditionerna, det vill säga monumentala byggnader med avancerad arkitektur. Staden var både ett ekonomiskt och intellektuellt centrum. Dess bibliotek var enormt, och man hade som ambition att det där skulle finnas kopior på alla kända texter. Biblioteket har haft en stor betydelse för bevarandet av klassisk grekisk litteratur. (Freeman, 2005: 334-335)

Hellenismen var också perioden då uttrycket ”bröd och skådespel” etablerades. Imperiet var enormt och bestod av en mängd olika etniska grupper och ett sätt för de styrande att samla dessa grupper och få deras stöd var att erbjuda ”bröd och skådespel”. Detta kunde till exempel ske genom att hovet fungerade som mecenat och erbjöd konstnärer, poeter, läkare och andra anställning. Ett annat exempel var att anordna stora luxuösa fester, en av dessa fester skedde i Alexandria 275 f.v.t. för att hedra Dionysos och det förekom guld i överflöd och dessutom mängder av exotiska djur. Detta var alltså en form av propaganda i syfte att göra folket välvilligt inställt till den som styrde landet. (Freeman, 2005: 334)

Under den här perioden fick det grekiska språket en stor spridning, främst då bland de som styrde samhället samt bland de lärda. Språket spreds över Mellanöstern bland annat genom grekiska kolonisatörer, handlare, soldater och myndighetspersoner. Den hellenistiska kulturen var imperialistisk vilket innebar att folken skulle integreras full ut, och i detta sammanhang var givetvis ett enhetligt språk, det grekiska, mycket viktigt. Och inom imperiet fanns en mängd dialekter som man nu smälte samman till ett gemensamt grekiskt språk, kallat koine. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 16; Freeman, 2005: 342)

Under hellenistiska perioden växte det fram en liten men välbärgad överklass, ”new rich”, och denna överklass hade tid och ekonomiska resurser att ägna sig åt kultur. Ofta hade de konst i hemmen till exempel i form av mosaiker och silver- och bronsföremål. Denna överklass ansvarade också för gymnasiet. Gymnasiet var på den här tiden en kombination av träningsanläggning och skola, till exempel lärde man ut retorik och filosofi, och ofta fanns ett bibliotek. (Freeman, 2005: 343)

Familjelivet fick en större betydelse och kvinnorna ett ökat inflytande under den här perioden. Till exempel fick kvinnan i vissa fall rätt att skilja sig. Och kvinnor syntes också oftare i det offentliga livet. (Freeman, 2005: 343-344)

När det gäller konst så var skulpturen som uttrycksform mycket framstående. Ofta var skulpturerna gjorda i brons och stilen var ofta luxuöst ornamenterad. Inom arkitekturen så är detta tiden för de korintiska kolonnerna. Konsten får en inriktning där personen och individen står i fokus, man avbildade allt från vanliga personer i vardagssituationer till etablerade personer. (Freeman, 2005: 344-345)

Mycket inflytelserik litteratur skrev under den hellenistiska perioden. Man skrev komiska pjäser, där den mest kända pjäsförfattaren kanske är Menander. Poesin var också framstående under den här perioden, där kanske den främsta av dem alla var Callimachus. Poesin kretsade ofta kring vänskap och nostalgi. Tyvärr har den mesta av texterna från den här perioden försvunnit. (Freeman, 2005: 345-346)

Arkimedes

Vetenskap var mycket framstående inom många områden under den Hellenistiska perioden. Man stimulerade aktiv till forskning. Den vetenskapliga forskningen och matematiken hade sitt centrum i Alexandria, där verkade de tre mycket inflytelserika matematikerna Euklides, Arkimedes och Apollonios från Perga. Astronomi och medicin var två andra framstående områden. Dessutom genomförde man ett antal resor för utforska världen. Den teoretiska vetenskapen låg ofta långt före sin tid vilket innebar att det ibland dröjde innan man kunde verifiera teorierna med praktiska experiment. (Freeman, 2005: 347-350)

Inom filosofin grundades under den här perioden epikurismen och stoicismen av Epikuros respektive Zenon. Epikurismen grundade sig på att världen var uppbyggd av atomer och att dessa kontinuerligt arrangerades om. Man strävade också efter att minska lidandet och att uppnå en inre frid, man skulle försöka att fokusera på vardagens glädjeämnen. Vänskap och rationellt tänkande var två viktiga beståndsdelar i epikurismen. Stoicismen grundade sig däremot på att hela världen bestod av materia och att kunskap kunde fås genom observationer och förnuft. För stoikerna utgjorde världen en enhet som for fram genom tiden med syftet att utvecklas mot den ultimata godheten. Som människa var man en del av denna enhet och man hade ett personligt ansvar att bidra till att enheten (världen) utvecklades till det bättre. (Freeman, 2005: 350-352)

Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Freeman, Charles, ”The Hellenistic World”, Egypt, Greece and Rome. Civilizations of the Ancient Mediterranean. Oxford: Oxford University Press. 2004.