Korstågens påverkan på Mellanöstern

Jag har valt att skriva om korstågen och hur dessa påverkade Mellanöstern. Korstågen genomfördes mellan 1097 e.v.t. och andra halvan av 1200-talet. Exakt hur många korståg som genomfördes beror lite på hur man definierar ett korståg, men det vanliga är att man anser att det genomförts 8 eller 9 kristna korståg. De kristna som ville besöka det heliga landet och Jerusalem kunde göra detta utan svårighet under den första tiden av muslimskt styre i Mellanöstern. Men i och med Seldjukernas härjningar i området blev situationen för de kristna vallfärdarna mer problematisk. Påven Urban II fick meddelanden om att kristna hade attackerats av Seldjukerna i Syrien, och detta gjorde att han 1095 e.v.t. utlyste ett heligt krig. Man använde Konstantinopel som utgångs punkt och sände därifrån 1097 e.v.t. iväg ett antal korsriddare mot Jerusalem, detta var alltså det första korståget. Två år senare, år 1099 e.v.t., så erövrade man Jerusalem och körde ut muslimerna och judarna. Man skapade fyra furstendömen under det första korståget, förutom Jerusalem även Edessa, Antioch och Tripoli. Korsriddarna kom dock aldrig att kontrollera mer än en relativt smal kustremsa, med undantag för vid Edessa. Aleppo och Damaskus lyckades man inte erövra. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 128-129; Hillenbrand, 1999: 20)

Karta över korstågen. (Klicka för större version.)

Att det första korståget var så framgångsrikt berodde till stor del på att det abbasidiska imperiet var fragmentiserat och upptaget med interna konflikter. Det förekom till och med att muslimer allierade sig med korsriddarna. Korsriddarna mötte till en början ett svagt och oorganiserat motstånd. Europa hade vid den här tidpunkten dessutom utvecklats så pass mycket att de nu hade möjlighet att genomföra den här typen av militära fälttåg. Men muslimerna samlade sig ganska snabbt och redan 1144 e.v.t. återerövrade Zengi och hans soldater Edessa. Zengis son, Nur al-Din kom sedan att fortsätta kampen mot korsriddarna. Hans taktik var att ena Egypten och Syrien och på sätt omringa korsriddarnas furstendömen. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 128-130; Hillenbrand, 1999: 20-22)

Förlorandet av Edessa samt Antiochs utsatta läge gjorde att man behövde skicka förstärkning, denna förstärkning utgjordes av det andra korståget under ledning av Frankrikes kung Ludvig och Tyskland kung Konrad III. Det andra korståget sändes iväg 1147 e.v.t. men kom att bli ett misslyckande. Man hade för avsikt att inta Damaskus, som var i allians med korsfararna i Jerusalem, men man insåg snabbt att man inte hade möjlighet att göra detta. Ett par år senare intog Nur al-Din staden. (Hillenbrand, 1999: 20-22)

Saladin

Av de muslimska ledare som kämpade mot korsfararna så kom Salah al-Din (Saladin), som var släkt med Nur al-Din, att bli den mesta kända. Han fortsatte arbetet med att ena Egypten och Syrien för att på så sätt få en enad front mot korsriddarna. Vid slaget vid Hattin 1187 e.v.t. lyckades han besegra korsriddarna och kort därefter återerövrade han Acre och Jerusalem. Korsriddarna hade nu endast kontrollen över ett mycket litet område i Mellanöstern. (Hillenbrand, 1999: 23-24)

Dessa nederlag gjorde att man åter kände sig tvingad att skicka iväg korsriddare, detta gjordes i form av två vågor, det tredje korståget skickades iväg 1189 e.v.t. och det fjärde 1202 e.v.t. Det tredje korståget började bra och man intog Acre men sedan misslyckades man med att inta Jerusalem. Vapenstillestånd uppstod där man bland annat kom överens om att Jerusalem skulle fortsätta att vara under muslimsk kontroll. Det fjärde korståget hade Egypten som mål, man trodde att ett erövrande av Egypten senare skulle leda till ett återtagande av Jerusalem. Utgången för det fjärde korståget blev dock ett helt annat, man erövrade istället Konstantinopel och upprättade där det Latinska riket. Även ett femte korståg skickades ut i syfte att erövra Egypten, och återigen misslyckades man. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 131; Hillenbrand, 1999: 24)

Under det sjätte korståget lyckades den tyska kejsaren Fredrik II att på ett fredligt sätt tillförskansa sig Jerusalem samt ett par intilliggande områden. Den muslimska ledaren fick mycket intern kritik för att han gett bort dessa områden. Under det sjunde korståget stötte korsfararna på två nya problem, dels pesten och dels mamlukerna. Mamlukerna erövrade Palestina, Antioch och lite senare Acre. I och med mamlukernas erövrande av Acre 1291 e.v.t. så var korsriddarnas tid som maktfaktor i Mellanöstern slut. De kvarvarande korsriddarstäderna kapitulerade. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 131; Hillenbrand, 1999: 25-26)

Korstågen och korsfararnas betydelse för Västeuropa var inte överdrivet stor. Handelns mellan de båda områdena ökade, socker var till exempel en eftertraktad importvara i Västeuropa. Många av de hemvändande korsfararna hade lagt sig till med orientaliska vanor, som de sedan tog med sig hem. Detta innebar en ökad efterfrågan i Västeuropa för till exempel orientalisk mat, textilier och läderprodukter. Korstågens betydelse för Mellanöstern var än mindre. Korsfararna ansågs vara ociviliserade och skoningslösa men var ofta för få till antalet för att ha ett militärt inflytande i Mellanöstern. Korstågen förvärrade dock det ekonomiska läget i Mellanöstern. Dessutom bidrog de till att de kristnas status i området blev lägre. Det största bidraget som korsriddarna bidrog till var en ökad osämja mellan muslimerna i Mellanöstern och Västeuropa. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 131-132)

Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Hillenbrand, Carole. ”Prologue”, The Crusades: Islamic Perspectives. Edinburgh: Edinburgh University Press. 1999.