Sibirien till England via Australien - På cykel!

Jag har den senaste tiden läst flera böcker om personer som gör extraordinära cykelturer och en av de bättre är Rob Lilwalls bok Cycling home from Siberia. Som kartan nedan visar är det ingen liten cykeltur han gör. Det som gör att den här boken höjer sig över mängden att den för det första är relativt välskriven och för det andra att den är personligt skriven. Något som man inte är bortskämd med när det gäller böcker skrivna av äventyrare, dessa kan ofta vara ganska torra och dåligt skrivna. Dessutom innehåller boken en mängd bilder och kartor vilket bidrar till att man som läsare känner att man är delaktig i Lilwalls äventyr.

Det finns dock ett stort problem med boken, nämligen alla de religiösa inslagen. Lilwall själv är religiös vilket självklart är helt ok men hans religiösa funderingar platsar inte i en bok av den här typen. För mig innebar dessa religiösa utläggningar bara att jag tappade den känsla av äventyr som byggts upp i boken. Men om man väljer att hoppa över de stycken som har religiös inriktning så är detta en mycket bra bok som jag rekommenderar.....

Rob Lilwalls cykeltur. Rödmarkerat är de sträckor han cyklade. Blått är båt och grönt är bil/buss.

Till världens ände med Robert Kaplan

Robert Kaplan är en mästare på att skapa reseskildringar med tyngd och hans bok "The Ends of the Earth - From Togo to Turkmenistan, from Iran to Cambodia, a Journey to the Frontiers of Anarchy" är inget undantag. Och att kalla det för en reseskildring är nog inte helt korrekt då den är så mycket mer än så. Visst är det i grund och botten en reseskildring på så sätt att han färdas och beskriver det han ser och upplever, men det är inte en lättsam skildring av vackra vyer och den lokala maten utan han placerar in det han ser i ett bredare geopolitiskt sammanhang. Det kan till exempel handla om hur korruptionen i Västafrika undergräver statens funktion eller hur gränsdragningarna i Centralasien inte tar hänsyn till lokalbefolkningens etnicitet. Och som boktiteln antyder så reser han till länder som har stora problem och som har potentialen att bli framtidens krutdurk. Boken är som sagt till största delen mycket seriös och kan nästan ses som en lärobok i geopolitik men det finns även en del mer lättsamma avsnitt, till exempel skriver han en del kul om dagens backpackers.

Detta är en mycket bra bok som varmt rekommenderas. Man får här en inblick i hur situationen är i några av världens mest oroliga och svårtillgängliga länder. Det är ingen munter läsning, och den är inte heller lättsmält, nej detta är nog en bok som inte sträckläses utan som man läser ett avsnitt i då och då...

Persisk litteratur efter den islamska revolutionen

Vid den islamska revolutionen 1979 störtades den iranska kungen Shah Mohammad Reza Pahlavi och Iran kom istället att styras av Ayatolla Ruhollah Khomeini. Iran som innan revolutionen hade varit en monarki på väg att moderniseras och som närmade sig väst alltmer blev nu en islamistisk republik där de religiösa ledarna hade den slutgiltiga makten och där folket tvingades att rätta sig efter de traditionella islamiska lagarna. Inställningen till väst och kapitalismen var mycket negativ. Revolutionen, inklusive dess inställning till väst, fick många sympatisörer även i andra länder så som till exempel Saudiarabien och Libanon.

Efter revolutionen blev situationen för Iranska författare mycket svår. Hård censur infördes och de som motsatte sig regimen öppet förföljdes. Många av de författare som innan revolutionen hade publicerat böcker som inte stod i linje med den nya regimens åsikter blev nu tvungna att fly landet. Även litteraturundervisningen påverkades genom att skolböckerna skrevs om och vinklades så att de lyfte fram den persiska litteraturen. I skolan blev arabiska andra språk istället för som tidigare engelska, något som ytterligare försvårade kontakten med väst. Åren direkt efter revolutionen var universiteten till och med stängda. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 517-519)

Innan revolutionen distribuerades ett stort antal iranska tidskrifter utanför landets gränser, denna distribution upphörde i och med revolutionen. Landet blev alltmer isolerat från omvärlden, och omvärlden hade allt svårare att ta del av iranska texter. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 517-519)

Regimens kamp mot islamkritiska författare sträckte sig även utanför landets gränser. Det mest kända fallet är den fatwa, som innehåll en dödsdom, som riktades mot den brittisk-indiske författaren Salman Rushdie. Det var hans bok Satansverserna som var upphovet till denna fatwa.

Salman Rushdie

Det finns de som anser att revolutionen 1979 har gynnat den islamiska litteraturen i och med att denna nu kom att stå i fokus. Den islamska litteraturen fick en ökad betydelse i och med att den användes av regimen för att stärka nationalismen. (Allen, 2000: 49-50)

Under de senaste 10-15 åren har dock klimatet för författare i Iran blivit betydligt bättre. 1997 valdes den reformvänlige Muhammad Khatami till president och kulturlivet blev friare och öppnare. Kontakten med väst blev bättre, om än inte smärtfri. Utländska böcker var officiellt inte tillåtna men var ändå vitt spridda på svarta marknaden. Även de kvinnliga författarna har fått det betydligt bättre och alltfler kvinnor har nu möjlighet att skaffa sig en utbildning. 2003 fick den iranska författaren Shirin Ebadi nobelpriset i litteratur! (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 523-526)

Jafar Panahi

Men att Iran de senaste 10-15 åren blivit öppnare betyder inte att det är ett land med åsiktsfrihet, än i dag fängslas kulturutövare på grund av att de varit regimkritiska. Den iranska författaren Nasrin Sotoudeh dömdes till exempel helt nyligen till ett flerårigt fängelsestraff för att, enligt domstolen, ha skrivit regimkritisk propaganda. Ett annat aktuellt exempel är regissören Jafar Panahi, även han har fått ett flerårigt fängelsestraff på liknande grunder och efter sitt frisläppande får han vare sig resa utomlands eller ge intervjuer. (Mahloujian, 2011: DN Elektronisk)



Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Mahloujian, Aza. Författare i fångenskap. Deras dröm räddar också oss. Dagens Nyheters nätutgåva. Publicerad elektroniskt 2011-11-08. http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/forfattare-i-fangenskap-deras-drom-raddar-ocksa-oss.

Allen, Roger. An Introduction to Arabic Litterature. Cambridge, UK: Cambridge University Press. 2000.

Kurdisk litteratur och livet i exil

Innan man diskuterar kurdisk litteratur är det viktigt att vara medveten om att det inte är helt lätt att definiera vad som menas med kurdisk litteratur. Detta på grund av den geopolitiska situation som kurderna befinner sig. Kurderna som folkgrupp finns utspridda över flera stater, i huvudsak i Iran, Irak, Syrien och Turkiet, men kurdiska minoriteter finns också i andra länder. Kurderna har alltså inte ett eget land. Att kurderna som folkslag är utspridda över ett flertal stater och sålunda står under inflytande av olika kulturer gör att deras egen kultur blir fragmentiserad. Fragmentiseringar ökar ytterligare av det faktum att det finns problem att sprida den kurdiska litteraturen inom den kurdiska gemenskapen i och med att de är separerade av statsgränser. (Ahmadzadeh, 2003: 128-129, 132)

Karta över Kurdistan

De länder där kurderna är utspridda har dessutom allt som oftast en negativ inställning till kurderna som folkgrupp. Kurderna är oftast förtryckta och de har ingen möjlighet att uttrycka sig fritt. Deras språk, kurdiska, har aldrig fått samma officiella status som till exempel turkiska eller arabiska. Faktum är att det i många av länderna varit förbjudet att använda det kurdiska språket i officiella sammanhang. Och eftersom språket är en mycket viktig faktor när det gäller att stärka en folkgrupps sammanhållning så är detta mycket negativt för kurderna. En del kurdiska författare har valt, eller snarare tvingats, att skriva på något annat språk än kurdiska, ett exempel på detta är Yasar Kemal. (Ahmadzadeh, 2003: 129-130, 136)

Något som skiljer den kurdiska litteraturen från majoriteten av övrig litteratur i Mellanöstern är bristen på inflytande från väst. På grund av att kurderna har varit förtryckta och isolerade har de sällan haft möjlighet att komma i kontakt med västerländsk litteratur eller utbilda sig i väst. Och den västerländsk litteratur de har haft kontakt med har oftast varit översatt till något av Mellanösterns språk. Det är först på senare tid som kurderna i någon större utsträckning har haft kontakt med väst. (Ahmadzadeh, 2003: 133)

Kurderna har också haft en mycket hård konkurrens från den arabiska, persiska och turkiska litteraturen. Dessa har varit mycket framstående och har kunnat växa fram på ett friare sätt än den kurdiska. (Ahmadzadeh, 2003: 140)

Det är först under de senaste årtiondena som den kurdiska litteraturen har kunnat växa fram på ett mer fritt sätt. Journalistiken har varit ett sätt för kurderna att uttrycka sig. De nya kommunikationsmedlen och tryckpressar har underlättat för kurderna att sprida sina texter samt ta del av andras. (Ahmadzadeh, 2003: 144ff)

Det ska också tilläggas att de kurder som lever i diaspora i stor utsträckning har bidragit till att hålla den kurdiska litteraturen vid liv. De som har flyttat till andra och friare länder har ofta känt en skyldighet och vilja att berätta om kurdernas situation. Sverige är ett land dit många kurder flyttat/flytt och här finner vi också en mycket hög kulturell aktivitet bland dessa. (Ahmadzadeh, 2003: 161ff)

Källa
Ahmadzadeh, Hashem, “The rise of the Kurdish Novel”, Nation and Novel. A Study of Persian and Kurdish Narrative Discourse. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. 2003.

Den islamiska revolutionen i Iran 1979 och dess konsekvenser

Den islamistiska revolutionen i Iran 1979 innebar att shah Mohammad Reza Pahlavi störtades och istället tog Ayatollah Ruhollah Khomeini makten. I och med detta gick Iran från att ha varit en sekulär monarki till att bli en islamistisk republik. (Ochsenwald, 2011: 516)

Det var flera olika faktorer som samverkade till revolutionen, en av dessa var shahens oförmåga att anpassa och förnya det politiska systemet. Landet hade en stark ekonomisk utveckling, mycket tack vare kraftigt ökade världsmarknadspriser på olja, men shahens oförmåga att politiskt hantera detta ledde till stora problem. Inkomsterna fördelades mycket ojämnt där vissa premierades, till exempel ledare inom staten, militären, och persisktalande stadsbor medan andra knappt alls fick ta del av den ekonomiska tillväxten, till exempel bönder, etniska minoriteter och arbetslösa. De traditionella jordbruken och basarerna fick stå tillbaka till förmån för stora industrier och utländska företag. Trots landets inkomster lyckades man inte förse invånarna med den mest basala infrastrukturen så som fungerande avloppsystem. Många protesterade mot de styrandes oförmåga att hantera och fördela landets tillgångar. (Ochsenwald, 2011: 515)

En annan orsak till revolutionen var shahens förtryck av oliktänkande. Nya politiska strömningar blev nedtryckta av landets säkerhetspolis. Det fanns dock en grupp som shahen inte lyckades tysta och det var de shiitiska ledarna (ulama), dessa blev tvärtom stärkta i sin övertygelse att shahen ledde landet in i moraliskt fördärv. De menade att shahen hade lett landet in på en sekulär och västorienterad väg och att detta skulle förstöra landets själ. Och de hade rätt så till vida att shahen hade närmat sig väst, till exempel hade man nära kontakter med USA och det delar av det iranska folket hade anammat många västliga vanor när det gällde alkohol, sex, kläder och musik. Detta var enligt de muslimska ledarna varken förenligt med den muslimska läran eller med deras syn på hur Iran skulle styras. De ulama ansåg att en revolution var nödvändig. Även nationalisterna och affärsmännen ogillade shahens sätt att styra landet. Det kan tilläggas att shahen vid tiden för revolutionen var svårt sjuk vilket bidrog till att han inte längre var en lika stark ledare. (Ochsenwald, 2011: 515-516)

Demonstration i Teheran 1979

Revolutionen tog fart i början av 1978 i samband med en demonstration. Demonstrationen var en protest mot en Khomeini-kritisk artikel som publicerats av en regeringsvänlig tidning publicerat. Ayatollah Khomeini var en shiitisk ledare som redan långt tidigare protesterat mot shahen, han var bland annat en av motståndare till reformpaketet 1961, den så kallade ”vita revolutionen”. Det var ett reformpaket som bland annat innehåll landreformer som missgynnade storägarna, större möjligheter för kvinnor och icke-muslimer att ta platser i parlamentet samt privatisering av statliga bolag. Khomeini var redan då en stor motståndare till shahen och hans politik och i och med detta också en förebild för shiiterna. När så denna Khomeini-kritiska artikel kom 1978 så var det droppen som fick bägaren att rinna över för de shiiter i Egypten som inte gillade shahen och hans sekulära och västinspirerade politik. Vid denna demonstration dödades minst 70 personer av säkerhetspolisen. Detta ledde ett par veckor senare till än större protestdemonstrationer och ytterligare döda, och sedan eskalerade situationen ytterligare till enorma demonstrationer med miljontals personer. Demonstranterna, som från en början var mest teologistudenter och liknande, kom nu att även innefatta bland annat ulama, liberala, vänsteranhängare, fackföreningsanhängare, kvinnor, oljearbetare. 100-tals blev skjutna. Shahen lyckades inte få situationen under kontroll och i ett sista desperat försök att behålla Irans monarki så flydde han landet. Hans mål med detta var att det skulle tillsättas en ny shah som kunde få kontrollen över landet. Efter en kort kamp i Iran mellan rojalisterna och de revolutionära så tog Khomeini makten, rojalisterna hade förlorat. (Ochsenwald, 2011: 508, 516)

Ayatollah Ruhollah Khomeini

Khomeini strävade efter att skapa en islamistisk stat och han inrättade en ny konstitution som fastställde att landet skulle styras av ulama. Man upprättade visserligen ett parlament men de religiösa ledarna var alltid det högst beslutande organet. De religiösa ledarna skulle se till att alla beslut som fattades gjordes i enlighet med Islam. Samhället förändrades mycket snabbt. Man tillät tortyr och införde censur och många minoritetsgrupper blev förföljda. Universitet stängdes. Hizbollah, med direkta kopplingar till de styrande, terroriserade den politiska oppositionen. Den nya regimen med Khomeini i spetsen tog tillbaka många av de reformer som shahen hade genomfört. Till exempel förstatligade man bolag, återvände till en mer konservativ familjelagstiftning och man förespråkade att män och kvinnor skulle hållas åtskilda utanför hemmet. Man skrev om skolböcker så att de lärde ut islamistiska värderingar och man införde arabiska som andra språk istället för engelska. Det kulturella klimatet blev hårdare och många artister och författare flydde landet. (Ochsenwald, 2011: 516-519)

Kriget mellan Iran och Irak 1980-1988 kom att kraftigt påverka landets utveckling och göra att Khomeini fick svårare att uppnå sina mål. En kombination av internationellt stöd för Irak och en allt svårare militär situation för Iran gjorde att Iran förlorade kriget. 300 000 iranier hade dött och ekonomin var extremt ansträngd. Förlusten ledde till en stor besvikelse bland många iranier. Och för Khomeini var det givetvis ett misslyckande, hans strävan efter att sprida hans shiitiska styrelsesätt till andra delar av arabvärlden hade misslyckats. (Ochsenwald, 2011: 520)

Khomeini ansåg att både USA och Sovjetunionen var satanistiska vilket givetvis ställde till problem med de internationella relationerna. Landet blev alltmer diplomatiskt isolerat. Situationen förbättrades dock efter Khomeini död 1989, landet öppnade upp sig något och blev alltmer pragmatiskt. Kvinnorna blev bättre behandlade och censuren minskade. Ekonomin som var kraftigt försvagad av kriget började efter tag att återhämta sig. Medellivslängden ökade från ca 60 år 1980 till ca 70 år 2000! (Ochsenwald, 2011: 520-525)


Källa:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Första världskrigets påverkan på Mellanöstern och Nordafrika

Länderna och befolkningen i MENA-regionen (MENA = Mellanöstern och Nordafrika) var direkt inblandade i kriget på ett flertal olika sätt. Många av länderna i MENA-regionen bidrog med soldater, dessa soldater slogs ofta i deras kolonisatörers armé. Ett exempel på detta är att fler än 400 000 muslimer från de av Frankrike styrda länderna Marocko, Tunisien och Algeriet deltog i kriget. Dessutom utspelade sig flera av slagen i länderna i MENA-regionen, till exempel förekom krigshandlingar i Iraq och kring Suezkanalen. Befolkningen i regionen blev med andra ord direkt berörda av kriget, dels genom att många av dem blev soldater och dels genom att många av krigshandlingarna utspelades på deras territorium. Många civila dog. Svält och sjukdomar var utbredda problem. Detta satte givetvis spår hos befolkningen som levde kvar även efter att kriget var slut. (The new Cambridge History of Islam, Vol 5, 2010: 417; Ochsenwald, 2011: 369, 374)

Suezkanalen som den ser ut idag

Kriget innebar också att nationalismen växte i många av länderna i regionen. Två exempel är Egypten och Turkiet. Egypten hade under kriget fungerat som en militär bas för ententens trupper, i huvudsak brittiska. Dessa trupper behandlade egyptierna på ett okänsligt sätt och beslagtog dessutom kameler och andra förnödenheter från det egyptiska folket. Egyptiska soldater slogs dessutom jämsides med ententens soldater. Detta tillsammans med de ekonomiska problem som uppstod under kriget, till exempel i form av hög inflation, gjorde att man såg alltmer negativt på britterna och de övriga i ententen. Och utifrån detta växte istället en nationalism fram. För Turkiet var bakgrunden till den ökande nationalismen den att ententen 1918 gick in och ockuperade Istanbul. Detta väckte till en början inga starka reaktioner, utan dessa kom när man gick vidare och ockuperade allt större områden av Anatolien. Den utlösande faktorn var när grekerna ockuperade en del av västra Anatolien, de muslimska turkarna kunde aldrig acceptera att ockuperas av kristna greker. Den turkiska nationalismen tog fart, vilket sedan ledde det turk-grekiska kriget, ett krig som turkarna under ledning av Mustafa Kemal Atatürk vann. Turkiet blev sedan självständigt 1923. (Ochsenwald, 2011: 371, 383-386)

Mustafa Kemal Atatürk

För länderna i MENA-regionen innebar dock slutet på kriget inte att problemen upphörde. Vid krigets slut började vinnarna, d.v.s. länderna i ententen, att göra anspråk på områden i regionen. Många av de segrande länderna hade redan innan kriget stora intressen i området och man ville försäkra sig om ett fortsatt, eller ökat, inflytande även efter kriget. Ett antal olika konferenser hölls och avtal skrevs. Vid konferensen i San Remo 1920 kom man överens om att Frankrike skulle få mandat över Syrien och Libanon och Storbritannien över Irak och Palestina. För Storbritanniens innebar det att man nu nästan hade kontroll över hela den korridor som löpte från Medelhavet till Indien. Indien var ju en mycket viktig koloni för Storbritannien och att skaffa sig tillgång till Indien landvägen var mycket viktigt. Med undantag för Iran hade man nu lyckats med detta. Iran lyckades man dock aldrig ta kontrollen över, även om det brittiska inflytande i Iran var påtagligt efter kriget. Till exempel kontrollerade Storbritannien stora delar av Irans olja. Iran var vid krigets slut i mycket dåligt skickligt och präglat av en svag ekonomi, sjukdomar och korruption. (Ochsenwald, 2011: 381-382, 386-387)

För det ottomanska imperiet blev första världskriget även dess undergång. Wilson, som var USA:s president vid den här tidpunkten framförde genom de så kallade fjorton punkterna sin syn på hur världsfreden skulle kunna uppnås. En av dessa punkter fastslog att Turkiet skulle bli självständigt från det ottomanska riket. Ett par år senare slöts ett avtal i Lausanne som innebar det ottomanska imperiets fullständiga upplösning. (Ochsenwald, 2011: 375, 385)

När det gällde länderna i Nordafrika så kom dessa efter kriget att till stor del kontrolleras av segermakterna. Storbritannien kom att kontrollera Sudan helt och Egypten till stora delar, Italien kontrollerade Libyen och Frankrike Tunisien, Marocko och Algeriet. (Ochsenwald, 2011: 428)

Första världskriget innebar för många av de som levde där en först kontakt med människor från väst och deras sätt att leva. Kriget hade under fyra år visat upp västlig teknologi och västliga värderingar, något som fick en stor genomslagskraft. Väst förde också med sig ett nytt sätt att styra länder på, territorialstaten. Detta nya sätt att styra på ersatte det äldre dynastiska styrelsesättet. (Ochsenwald, 2011: 380)

Detta var ett par exempel på vilka konsekvenser som drabbade MENA-regionen på grund av första världskriget, det finns givetvis många fler, till exempel britternas hantering av Palestina eller konsekvenserna för arabiska halvön.


Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Robinson, Frances, (ed). ”The new Cambridge History of Islam”, Vol 5. Cambridge: Cambridge University Press. 2010.

Faktaspäckat om Mellanösterns historia

Boken "The Middle East: A History" av William Ochsenwald och Sydney Nettleton Fisher är en minst sagt faktaspäckad redogörelse för hela Mellanösterns historia från 500-talet fram till början på 2000-talet.Boken är mycket heltäckande både geografiskt och innehållsmässigt. Området som behandlas sträcker sig från Marocko i väst till stan-länderna i öst och från Turkiet i norr till Sudan i söder, dock behandlas de mest perifera områdena endast sporadiskt. Fokus ligger på Mellanösterns kärnländer.

Och boken behandlar i princip alla delar av samhället. Religion, politik, ekonomi, diplomati, naturtillgångar, krigshandlingar, kvinnors roll m.m. Boken saknar bilder men det finns ett antal kartor som visar hur gränserna utvecklats genom åren. Det som jag ser som bokens största styrkor är dels att den är heltäckande vilket gör att den på så sätt fungerar som referensverk och dels att den beskriver samma händelser från flera olika perspektiv, till exempel behandlas krigen mellan Egypten och Israel på 1900-talet både i avsnittet om Egypten och i avsnittet om Israel. Detta gör att man får olika vinklingar på samma händelser vilket är mycket lärorikt.

Ska man vara kritisk till något är det att den ibland kan vara lite torr och mastig. I alla fall om man läser den från pärm till pärm. Även om boken är på nästan 800 sidor så är området och tidsperioden så omfattande att det måste bli mycket komprimerat och faktaspäckat, men detta gör som sagt att den är väl mastig att läsa som en "vanlig" bok. Men som uppslagsbok fungerar den utmärkt!....