Utvecklingsländernas urbana problem - Trafik och transporter

I tredje världen finns en mängd trafikrelaterade problem. Ett av problemen är att städerna ofta växer i städernas utkanter, och då oftast snabbt, spontant och utan någon planering. Detta leder till att infrastrukturen i dessa områden blir otillräcklig. De få vägar som finns är dåligt underhållna på grund av ekonomiska problem eller svagt styre. Och eftersom vägnätet är så pass underdimensionerat så blir det överbelastat vilket leder till enorma trafikstockningar, stadsmiljön blir kaotisk med en hög ljud- och stressnivå. Denna situation leder till att antalet dödsolyckor är högt, dessutom är det ett hinder för affärslivet vilket gör att städerna tappar i ekonomisk konkurrenskraft. För stadens invånare går mycket av tiden åt till transporter, tid som skulle kunna användas till annat, dessutom lägger de med låg inkomst upp till en femtedel av sin inkomst på transporter.

Att situationen är så pass dålig beror till stor del på att antalet bilar har ökat kraftigt i tredje världens städer, vissa städer ligger till och med i topp när det gäller ökning av antalet bilar. Detta i kombination med en svag ekonomi och ett svagt styre gör att situationen har blivit så pass dålig som den är.

Kollektivtrafiken är oftast underdimensionerad och där den finns är den ofta överfull, okomfortabel, opålitlig och långsam. Problemet med underdimensionerad kollektivtrafik kan till viss del förklaras med att tredje världens städer ofta gått mycket snabbt från den traditionella förindustriella promenadstaden till den bilberoende staden, och detta utan att hinna genomföra mellanstadiet transit/spårstaden. Det är i detta mellanstadium som järnvägar, spårvagnar och liknande byggs. Att införa spårbundna transporter i efterhand är problematiskt och det är inte heller säkert det är rätt väg att gå med tanke på städernas sociospatiala uppbyggnad. Kanske att bussar är ett bättre alternativ. När man planerar kollektivtrafiken måste man ta hänsyn till att en stor del av ekonomin är informell, de ekerlika högkapacitetskorridorer som vi ofta har i väst är antagligen inte lämpliga i tredje världens städer.

Trafikkaos i Indien.

Utvecklingsländernas urbana problem - Miljö och hälsa

Tredje världens miljöproblem finns på flera olika geografiska skalor. I hemmet har vi problemen med undermåligt vatten och avlopp vilket kan leda till sjukdomar. På många ställen används öppna eldplatser vilket kan ge kemiska föroreningar. Beroende på klimatet så kan en dåligt byggd bostad ge fysiska problem på grund av ett för kallt eller varmt inomhusklimat. I bostadens närområde finns det hälso- och miljöproblem i form av sopor, latrin, förorenat vatten och föroreningar från industrier. De fattigas bostäder är dessutom extra utsatta för naturkatastrofer så som översvämningar då de är dåligt konstruerade samt placerade utan att hänsyn tagits för denna typ av faror. Även arbetsplatsen finns många miljöfaror, t.ex.. trängsel, dålig ventilation och farliga maskiner. Och om vi går upp ytterligare ett steg i den geografiska skalan så finns på stadsnivån problem med vatten och avlopp, sophantering och sjukvård. Vi har även här givetvis luftföroreningar. Och slutligen på den globala nivån har vi användning av fossila bränslen, en minskad biologisk mångfald samt ett övernyttjande av jordens resurser.

Det kanske allvarligaste problemet är tillgången till rent vatten. 1994 så saknade 300 miljoner stadsbor rent vatten. Detta leder till spridning av sjukdomar, sjukdomar som kan leda till döden då många redan är svaga på grund av t.ex. undernäring samt dålig sjukvård. Det vatten som finns att tillgå är ofta alltför dyrt och/eller kräver en alltför stor arbetsinsats. Vid de få publika vattenkällor som finns är köerna ofta mycket långa vilket ytterligare minskar de fattigas möjligheter till att få tid till inkomstbringande arbete.

Även överbefolkning är ett stort problem, på vissa platser har varje person mindre än 1 kvadratmeter golvyta. Förutom att detta leder till stress så gör det även att smittsamma sjukdomar sprids lättare. Överbefolkningen är an stor anledning till att mässling är en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn i tredje världen.

Konceptet epidemiologisk transition är användbart för att förstå hur hälsan förändras då samhället utvecklas. I utvecklingsländer är dödsorsaken vanligen någon form av infektion, parasitsjukdom eller undernäring. Vartefter samhället utvecklas så minskar denna typ av sjukdomar och istället blir naturliga dödsorsaker och sjukdomar kopplade till livsstilen så som cancer och hjärtsjukdomar vanligare. Utifrån denna modell kan man alltså göra en koppling mellan landets utvecklingsskede och invånarnas sjukdomsbild. Många av utvecklingsländerna befinner sig nu i ett mellanstadium, det finns dock stora variationer. Ofta har stadsborna en sjukdomsbild som ligger närmare de rika ländernas än landsbygdsbefolkningen. Det är dock stora skillnader mellan olika grupper i städerna.

Det finns givetvis flera faktorer som påverkar hälsan, de viktigaste är:

• Intermediära faktorer, det vill säga kunskap och beteende hos individen, familjen och i communityn. Speciellt moderns kunskap är viktig då det oftast är hon som sköter om barnen och matlagningen. Landets ekonomi självklart viktig för att bra utbildning ska kunna ges och dessutom är det viktigt att samhället har en positiv inställning till kvinnlig utbildning.
• Underliggande faktorer så som den fysiska miljön, bostadens plats och utformning mm. Här är ju den socioekonomiska situationen viktig då det är den som i mångt och mycket avgör vilken typ av bostad man har råd med. Även Infrastruktur och service så som sjukvård är givetvis viktiga faktorer. Även sådant som ålder och kön påverkar.
• Strukturella faktorer i form av lagar och normer.

Hiv/AIDS har drabbat de fattiga länderna mycket hårt. Av de 30 miljoner som var smittade 1997 bodde mer än 90 % i tredje världen. I många afrikanska länder så är det ca 30 % att en ung person någon gång under livet kommer att smittas av HIV/AIDS. Andra vanliga sjukdomar är tuberkulos, malaria, denguefeber, tyfus och parasiter. Den svåra situationen de lever under gör att även psykologiska sjukdomar och stress är vanligt.

I många städer i tredje världen är undernäring ett stort problem och för att komma till rätta med detta finns ett antal åtgärder man kan genomföra:

• Öka tillgången och kvaliteten på mat. Speciella matpaket för undernärda barn, kollektivt ägda matkooperativ och liknande.
• Lagstiftning. Till exempel i syfte att höja matkvaliteten och/eller införa mammaledighet.
• Utbildning. Näringslära, hur man lagar mat och liknande.
• Amning. Uppmuntra detta då det ger barnet näring och skydd mot sjukdomar.
• Minska infektioner under graviditeten t.ex. genom bättre bostäder, sanitet och sjukvård.
• Erbjuda familjeplanering.
• Informella matproducenter. Uppmuntra lokala matproducenter, t.ex. gatuförsäljare. Detta leder till ett ökat utbud av mat i de fattiga områdena.
• Uppmuntra urbant jordbruk. Kan till exempel handla om att odla eller ha boskap på bakgården, i vissa fall kan man till och med odla på taken.

Alla dessa punkter låter bra, och i de flesta fall även självklara. Så det verkar som att det egentligen inte är kunskapen om hur problemet ska lösas som saknas utan snarare viljan från dem som sitter på de ekonomiska resurserna, det vill säga vi viljan och engagemanget hos oss som bor i de rika länderna. Vi i de rika länderna har utnyttjat de fattiga länderna under så pass lång tid att det nu är hög tid att vi ger tillbaka åtminstone lite av vad vi tagit. Visst gör FN och välgörenhetsorganisationer nytta men det känns som att det är på en alltför liten skala för att det verkligen ska leda till några större förändringar.

Urbant jordbruk i Taiwan.

Utvecklingsländernas urbana problem - Bostäder

Tillgång till adekvat och ekonomiskt rimligt prissatt bostad är en nödvändighet för mänskligt välbefinnande. För att känna en trygghet måste man även bostadsinnehavaren ha någon form av bindande kontakt. På många platser i tredje världen bor dock stora delar av städernas befolkning trångt och i temporära bostäder med låg standard. Problemet accentueras av en mycket hög befolkningstillväxt, på 80-talet ökade antalet familjer niofaldigt jämfört med antalet nybyggda bostäder i de fattiga länderna. Den ekonomiska situationen tillsammans med ett ofta svagt politiskt system gör att andelen som tvingas bo i illegala bostäder, så kallade kåkstäder (squatter settlements), är mycket högt. I många utvecklingsländer bor majoriteten i kåkstäder och i vissa städer är upp till 95 % av all nybyggnation illegal. Dessa bostäder byggs okonventionellt, det vill säga utanför de gängse lagarna och byggfirmorna. Ofta byggs de av dem som själva ska bo där och ofta med mycket låg standard. Att bostaden är olaglig leder även till en ökad osäker och stress då framtiden är mycket osäker. Kan också vara värt att nämna att skillnaden mellan kåkstäder och slum är den att kåkstäder är illegala medan slummen är legal.

Kåkstad i Filippinerna.

Myndigheterna agerar olika från stad till stad när det gäller bostadsproblematiken. Man kan dela in deras agerande enligt följande:

• Likgiltighet. För det mesta beroende på ineffektiva myndigheter och att man ofta inte vet vem som äger marken. Stadsplaneringen är ofta omvänd, man planerar efter man byggt.
• Reaktionärt. Myndigheterna motverkar byggandet av informella bostäder genom att kontrollera/begränsa inflyttningen. I vissa fall kan folk som redan bosatt sig i staden tvångsförflyttas. Man motiverar dessa förflyttningar ofta med att man vill göra staden attraktivare, minska brottsligheten eller för att använda marken till något mer lönsamt.
• Västinfluerat. Fram till 80-talet så formades de flesta byggprojekt utifrån västliga standarder och normer vilket ledde till höga hyror. Dessa bostäder gynnade snarare medelklassen än de fattiga. Husen var ofta placerade långt från de fattigas arbetsplatser. En del projekt var också mer politiska än sociala, regeringen ville framstå som framåt när det gäller att förbättra bostadssituationen för fattiga.
• Innovativt. Här samarbetar myndigheterna med den enskilda individen och förbättrar sådant som service och gatunät. Förbättringar kan också ske genom att individen blir tilldelad en plats av myndigheterna, och Ibland även delar av huset, resten färdigställs sedan av individen själv. 

Myndigheternas inställning till informella bostäder varierar från stad till stad och över tiden. På senare tid har man dock börjat se mer positivt på dessa områden då man insett att de bidragit med bland annat arbetskraft till staden. Dock finns problematiken kvar med stigmatisering av områden samt svårigheten för invånarna att flytta till bättre områden.

Nyliberalismen och staden

Nyliberalism är en politisk inriktning vars målsättning är att skapa ett liberalt ekonomiskt klimat, i detta ingår sådant som fri handel, privatisering och att begränsa myndigheternas inflytande. De nyliberala anser att detta är rätt väg att gå för ett land om man vill nå ekonomisk framgång och utveckling. När det gäller välfärdssamhället så vill man att skola, vård, omsorg och liknande ska privatiseras då man anser att offentlig verksamhet är ineffektiv. De som inte har råd att betala för detta hänvisas till släkt och vänner samt frivilligorganisationer. Nyliberalismen var stark i Sverige på 80- och 90-talet och kan ses som en form av motreaktion till de mer socialistiska strömningar som fanns årtiondena innan. Kanske att vi nu håller på att se ett minskat nyliberalt inflytande i Sverige? Tycker mig se alltfler negativa reaktioner på de privatiseringar som genomförts av t.ex. äldrevård, järnvägar och apotek.

I den urbana miljön finns det en debatt om huruvida kollektivtrafiken ska vara subventionerad eller inte, där de nyliberala anser att den blir billigast och effektivast om den drivs helt i privat regi medan motståndarna till detta anser att kollektivtrafiken bör subventioneras för att på så sätt underlätta för de ekonomiskt utsatta. Det är ju ofta de ekonomiskt svaga som är mest beroende av en fungerande och billig kollektivtrafik då de inte har samma möjlighet att äga en bil. På samma sätt finns det en konflikt kring om bostaden ska ses som en marknadsvara eller som något som är en medborgerlig rättighet, denna debatt har vi ju sett exempel på i Sverige där en del med nyliberal inriktning arbetat för att bostadsbyggandet och hyrorna helt ska styras av marknadskrafterna. En sådan bostadsmarknad skulle enligt mig leda till en ökad segregation med statskärnor som endast beboddes av de välbeställda. Till stora delar är ju detta redan ett faktum i många svenska städer. Och det är knappast förenligt med den allmänna trend som finns hos stadsplanerarna att arbeta för mixade bostadsområden

Rosengård. Leder nyliberalism till en ökad segregation?

Urban regim, urban policy och governance

Att decentralisera en del av funktionerna till den lokala stadsnivån har flera fördelar. Det ger staden en frihet från landets centrala styre vilket bland annat minskar risken för att centralmakten ska missbruka sin makt på staden. Ett lokalt styre gör också att väljarna kommer närmare sin makthavare vilket stimulerar ett ökat politiskt engagemang. Dessutom så har ett lokalt styre bättre kännedom om de lokala förhållandena och kan därför styra staden på ett mer känsligt och anpassat sätt. Och det lokala styret har givetvis en stor inverkan på stadsmiljön då de styr över sådant som kontroll över vem som får bygga vad var, utformar stadens utvecklingspolicy, representerar staden gentemot omgivningen samt tillhandahåller service och infrastruktur.

Givetvis finns det begränsningar i det lokala styrets makt och möjlighet att genomföra förändringar. Här är stadens skatteunderlag av stor vikt, en frisk ekonomi med många privatpersoner och företag som kan betala skatt ger också lokalpolitikerna möjlighet att genomföra reformer. Detta kan leda till att städerna tävlar om att attrahera rika personer och företag då detta ökar skatteunderlaget, på så sätt kan vi få en form av segregering mellan städer. Man kan dock utjämna detta med olika former av regleringar, i Sverige finns t.ex. ett system för skatteutjämning mellan kommuner. En annan begränsning i det lokala styrets makt är formeringen av inflytelserika elitgrupper, dessa grupper som ofta består av företagsledare och liknande kan i vissa fall vara dem som i realiteten utformar politiken och stadens officiella ledare blir bara marionetter och utförare. Det finns dock en teori, the regime theory, som innebär att det finns ett samspel mellan de lokala företagsledarna och politikerna. Detta informella samarbete består av ett antal överlappande allianser och intressegrupper som kanske inte alla har samma ståndpunkt i enskilda frågor men där alla har ett intresse av att denna typ av regim består. För de största städerna, de så kallade världsstäderna, kan denna typ av regim sträcka sig utanför landets gränser. Turistindustrin är en sådan extern aktör då de har ett intresse av att städernas utformning gynnar turismen, och detta oavsett om staden finns i samma land som turistföretaget eller inte.

Att leva i staden - Jämställdhet och demografi

På senaste tiden har jämställdhetsfrågorna fått ett ökat fokus. Det har visat sig att städerna ofta är utformade på ett sätt som försvårar framväxten av ett jämställt samhälle, till exempel är det så att uppkomsten av urban sprawl minskar kvinnornas rörlighet och valmöjligheter. Kvinnor är oftast den som tar hand om hem och barn vilket gör att hon inte har möjlighet att arbetspendla lika långt som mannen, problemet är att det finns få arbetsplatser i villaförorterna. Dessutom är det så att i de hushåll som endast har en bil så är det oftast mannen som använder denna och kvinnan är hänvisad till kollektivtrafik, något som minskar kvinnornas rörlighet. Detta visar på vikten av att jämställdhetsfrågor tas med i planeringsarbetet.

Det är också viktigt att man när man planerar staden tar hänsyn till demografiska förändringar. Det är ju till exempel så att antalet äldre ökar vilket naturligtvis ställer andra krav på staden. För att de äldre ska känna sig hemma i grannskapet så måste det finnas närhet till sjukvård och apotek, möjligheter till gruppaktiviteter samt närhet till shopping och kultur. På samma sätt kan förändringar i familjestorlek och liknande påverka hur bostädernas storlek och utformning bör vara.

Anti-urbanism

Det finns de som ifrågasätter staden som koncept och som menar att den leder till stora psykologiska och sociala problem i form av utanförskap, mental isolering och oordning. Man kan se detta som en form av anti-urbanism. De flesta anser dock att staden är en konsekvens av vår kulturella och ekonomiska utveckling och att den därför knappast går att avskaffa. Men de problem som anti-urbanismen pekar på ska givetvis tas på allvar, det vill säga att förstå samspelet mellan person och miljö är mycket viktigt när det gäller stadsplanering. Staden ska inte bara tillgodose invånarnas fysiska behov och önskemål utan även de psykologiska. Livskvalitet är ett viktigt begrepp som ska tas på största allvar!

Det finns ett antal olika teorier som försöker förklara hur stadens miljö påverkar individen. Vi har den humanekologiska teorin som går ut på att en människas beteende bestäms av miljön, om vi inte lyckas anpassa oss så går vi under. I det fallet så åsidosätts de normala sociala funktionerna och vi blir alienerade vilket leder till sådant som ökad brottslighet. Enligt denna teori är staden negativ, alltså en anti-urban teori, och leder till stress, utanförskap och anonymitet. Teorins kritiker anser att teorin inte tar hänsyn till stadens positiva sidor så som dess mångfald och storlek.

Sedan har vi den subkulturella teorin som i grova drag kan sägas vara den humanekologiska teorins motsatts. Här ses stadens mångfald som något positivt. Mångfalden leder till uppkomsten av subkulturer vilket leder till att det är lättare att finna likasinnade.

Ytterligare en teori är den om kognitiv överbelastning, denna går ut på att vi tvingas frångå vårt normala beteende på grund av det stora informationsflöde vi omges av i en stadsmiljö. För att hantera detta stora informationsflöde tvingas vi att ta till olika strategier, strategier som påverkar vårt beteende. Exempel på sådana beteendeförändrande strategier är:

• Bortfiltrering av sådant vi anser mindre viktigt, t.ex. människor i behov av hjälp.
• Vi sätter upp barriärer, t.ex. beter oss ovänligt mot främlingar.
• Mindre tid läggs ned för varje stycke information.

Enligt denna teori leder alltså överbelastningen av våra sinnen att vårt beteende förändras negativt.Det finns dock dem som istället ser stadsmiljön som monoton och understimulerande, vilket givetvis också påverkar beteendet och livskvaliteten negativt.

En teori bygger på att ett visst beteende är kopplat till en viss plats och att beteendet är likadant oavsett vem som utför det. Platser har en viss förmåga att hantera ett visst antal likadana beteenden och om antalet faktiskt utförda beteenden överstiger denna så blir platsen överbemannad. Om detta inträffar så kommer enligt teorin de boende att bli passiva och apatiska. Enligt teorin ska man alltså se till att skapa underbemannade platser.

Var hör vi hemma?

Källor
Marshall, G. 1998. Anti-urbanism. http://www.encyclopedia.com/doc/1O88-antiurbanism.html.
Pacione, M. 2009. Urban Geography. Routledge.

Nyurbanism

Nyurbanismen (New Urbanism) är ett stadsbyggnadskoncept som kan sägas vara en reaktion på den typiska moderna amerikanska stadens utflytande villaområden och förslummade innerstadskvarter. Med nyurbanismen vill man skapa mer humana och mer diversifierade bostadsområden genom att planerna enligt följande huvudprinciper:

• Grannskapet ska vara kompakt, promenadvänligt och ha blandade funktioner.
• En stor del av de vardagliga aktiviteterna ska finnas inom gångavstånd från bostaden, det skall inte krävas bil för att leva i området. Vägnätet ska anpassas för de gående. Detta gynnar framförallt de yngre och de äldre och möjliggör en mer mixad åldersstruktur i området.
• Det ska finnas en stor spännvidd på bostäder i grannskapet. Det ska finnas bostäder med olika upplåtelsetyper, storlekar, utformningar och prislägen. På detta sätt förbättras förutsättningarna för ett mixat grannskap när det gäller inkomst, etnicitet och ålder. Och enligt nyurbanismen gör detta att invånarna knyts närmare varandra och området vilket i sin tur leder till en äkta och genuin granngemenskap.
• De publika kommunikationerna ska finnas inom gångavstånd från de boende. Publika kommunikationer ska vara ett attraktivt alternativ till bilen.
• Kommunala, institutionella och kommersiella byggnader och aktiviteter ska inte placeras i kluster utanför grannskapet utan ska integreras i området.

Man försöker alltså att uppnå en gammaldags stadsbild genom en noggrann planering. Och jag tror att tanken är rätt även om jag inte är helt säker på att områden byggda enligt nyurbanismen kommer att lyckas uppnå dessa mål. Problemet som jag ser det är att de äldre områden som vi gillar, t.ex. Gamla Stan i Stockholm, har fått sin utformning och sin karaktär över en lång tid. Jag tror att det är mycket svårt att skapa denna typ av stadsmiljö på ett kommunalt stadsplaneringskontor, risken är stor att området kommer att kännas kitschigt. Dessutom är nog risken att områden som skapas i syfte att passa alla, eller i alla fall nästan alla, istället inte kommer att attrahera någon, att de så att säga blir alltför utslätade. Men med det sagt så tror jag ändå att det är rätt väg att gå, för alternativet är ju att skapa områden som är anpassade efter en typ av människor och där bilar prioriteras framför gående och kollektivtrafik. Med detta följer en ökad segregation, t.ex. genom byggandet av gated communities, samt ett ökat (miljöfarligt) bilberoende. De nackdelar som finns med nyurbanism ser jag som små jämfört med detta.

Ett exempel på fenomenen gentrifiering och nyurbanism är upprustningen av området Cabrini Green i Chicago. Området har under lång tid förfallit och brottsligheten har varit mycket hög och man planerar nu att rusta upp området. Tanken är att bygga blandade typer för bostäder för att på så sätt locka dit folk från olika socialgrupper. Man ersätter de tidigare enformiga och trista höghusen med lägre hus och med en mer blandad arkitektur. Parker och gångvägar anläggs. Även infrastrukturen förbättras och områdets vägar och kvarter ska integreras bättre med den övriga staden. Allt detta är sådant som kännetecknar nyurbanismen. Det ser attraktivt ut i filmen men man kan fråga sig om det räcker för att tvätta bort områdets dåliga rykte? Kanske området har stigmatiserats alltför mycket för att locka dit medelklassen? Fast å andra sidan var man ju tvungen att göra något åt det hårt nedslitna området. En annan sak man kan fundera över är vad som händer med de låginkomsttagare som tidigare bodde i Cabrini Green, även om det nya upprustade området ska ha bostäder i olika prisklasser och med olika upplåtelseformer så kan man fråga sig om de allra fattigaste verkligen kommer ha råd att bo där. Och om de har råd, kommer de då att känna sig välkomna? Kanske finns en risk att den här typen av upprustning bara flyttar problemet till ett annat område?

Det nya och gamla Cabrini Green. Det gamla höghuset i bakgrunden ska dock rivas.

Källor:
Pacione, M. 2009. Urban Geography. Routledge.
Cabrini Green: Past and Present, 2006, http://www.youtube.com/watch?v=vlTfR74Xk2M.
New Cabrini Green Community, 2010, http://www.youtube.com/watch?v=cpxcHRSaqKY

Att leva i staden - Gentrifiering och urban upprustning

Den gentrifiering som sker i många av dagens stadskärnor påverkar i högsta grad stadsbilden och den sociala sammansättningen. Gentrifiering innebär att förfallna områden rustas ut vilket leder till ökade fastighetspriser, detta leder i sin tur att området attraherar en annan mer köpstark grupp. En del av dem som tidigare bodde där tvingas flytta av ekonomiska skäl eller så väljer de att flytta därför att de inte trivs med områdets nya image. Ett problem med upprustningen är att den ofta sker uppifrån och ned, det vill säga den är styrd av marknadsaktörer så som finans- och fastighetsbolag. Marknadsaktörerna hävdar att även de som har det sämre ställt gynnas av denna typ av gentrifiering genom de så kallade trickle-down effekterna, dessa har man dock aldrig i någon större utsträckning lyckats bevisa. Vinsterna används istället till nya utvecklingsprojekt, dvs. pengarna stannar kvar hos företagen. Det är naivt att tro att privata företag ska lägga en moralisk aspekt på sina investeringar.

Urban upprustning nerifrån och upp å andra sidan fokuserar på lokala initiativ och gräsrotsengagemang. Det kan handla om att stödja lokala företag eller genom att göra direkta interventioner i den lokala ekonomin så som att ge stöd åt arbetslösa. Detta blir en form av lokal socialism. Detta nedifrån och upp perspektiv har dock ofta svårt att hävda sig gentemot kapitalets uppifrån och ned perspektiv. Jag tror personligen inte att vi kan utgå från att företag kan agera moraliskt, det ligger i marknadens natur att generera vinst åt ägarna. Endast då det är ekonomiskt motiverat att vara moralisk så kommer företagen att vara moraliska. Till exempel kan det i dagsläget vara ekonomisk försvarbart att bygga miljömässigt hållbart då det i samhället just nu finns ett intresse för de frågorna/produkterna. Men detta betyder inte att företagen bygger miljövänligt av moraliska skäl, utan därför att det finns en marknad för det just nu. Så att tro att marknadskrafterna självmant ska bygga städer som är till för alla och där alla kan leva i ett tryggt grannskap är enligt mig en utopi. Jag är övertygad om att politikerna behöver lagstifta i dessa frågor. Det kan till exempel handla om att en viss andel av lägenheterna ska vara anpassade för utsatta grupper eller att en viss del av vinsten ska återinvesteras i bostadsområdet. Kanske att det också kan vara en poäng i att staten ställer upp med lån för lokala initiativ. De som på lokal nivå vill förbättra sitt bostadsområde har idag ofta svårt att hitta kapital på den privata finansmarknaden då projekten ofta har en hög risk.

Norra Djurgårdsstaden i Stockholm är ett exempel på gentrifiering. Ett nedgånget hamnområde blir dyra bostäder.

Källa
Pacione, M. 2009. Urban Geography. Routledge.

Att leva i staden - Segregation och gated communities

När det gäller segregation så finns det ett par huvudfaktorer som påverkar den sociala sorteringen sker utifrån. Vi har den socioekonomiska statusen, familjens status och livsstil, geografisk rörlighet samt minoritetsgruppstillhörighet. Det kanske mest tydliga exemplet på segregation och social sortering är de gated communities som blivit allt vanligare.

Filmen ”Heritage Hills Colorado Gated Community” beskriver en bild och en åsikt om livet i en gated community, i det här fallet Heritage Hills i Colorado. Här intervjuas ett antal boende och bilden som målas upp är mycket positiv, man påpekat fördelarna med att ha nära till service, rekreation, restauranger, bra skolor och liknande. Man pratar om att här kan barnen cykla säkert på gatorna, spela basket och bada i simhallen. Videon framhäver klart områdets skönhet med golfbanor, vattendrag samt stora hus med vackra trädgårdar. Den sociala samvaron är idyllisk med halloweenparader och semesterfester, ja enligt filmen är detta den optimala platsen att bo på. Men vad som inte framgår är att de flesta utestängs från detta område och denna gemenskap på grund av kostnaderna och den sociala segregeringen. När man ser alla dessa fotomodellssnygga golfspelande människor i filmen så är det svårt att inte se området som verklighetsfrämmande, det känns som att de som bor här lever i någon form av Disneyvärld. Och även om de som bor där kan hävda att de genom sina stora skatteinbetalningar bidrar till att betala för välfärdstjänster för samhällets svaga så känns det inte riktigt rätt. Enligt mig är det fel att kunna köpa sig en fantasivärld och om de rika, som ju är dem som har makten, aldrig får träffa de svaga och utsatta så kommer de heller inte att arbeta tillräckligt hårt för att förbättra deras situation. En ökad spatial och social segregation leder också till en ökad ekonomisk segregation.

Källor
Pacione, M. 2009. Urban Geography. Routledge.
Heritage Hills Colorado Gated Community, 2009, http://www.youtube.com/watch?v=X0S8T93d88s, elektronisk. Läst den 26 mars 2012.

Att leva i staden - Miljön och människans välbefinnande

Att bostaden och den omgivande miljön är viktig för vårt välbefinnande är det nog ingen som ifrågasätter. Men på vilket sätt påverkar miljön oss och hur ska vi planera staden så att invånarnas livskvalitet blir så hög som möjligt? Det finns givetvis många olika teorier kring detta. Enligt Zeisel så finns det sex mänskliga behov som är viktiga att ta hänsyn till när man planerar staden, och dessa är:

• Trygghet. Att känna sig trygg i sin bostadsmiljö.
• Fattlighet. Med detta menas att området ska vara spatialt förståeligt, det vill säga man ska förstå hur byggnader och vägar är placerade. Det ska vara enkelt att ta sig från en plats till en annan.
• Privatliv. Var och en ska själv styra över kontakten med andra.
• Social interaktion. Miljön ska möjliggöra social interaktion.
• Bekvämlighet. Det ska vara enkelt att utföra saker/ärenden i hemmet, i grannskapet och i staden.
• Identitet. Det måste finnas en koppling mellan ens inre och det yttre. Man måste ha en känsla för platsen man bor på. 

Och som jag ser det är det den första punkten som är absolut viktigast, och den punkten innefattar också det mesta av de fem andra punkterna. Utan fattlighet, ett privatliv, ett socialt liv och en känslomässig koppling till staden så kan man knappast känna sig trygg. Och är man inte trygg är det svårt att leva det goda livet!

Jane Jacobs tar upp just detta med kopplingen mellan stadsmiljön och folkhälsan och hon poängterar vikten av möten mellan människor och att staden planeras för de gående. Hon betonar särskilt vikten av korsningar, det är där människor möts och det är där man ska placera caféer, barer och kiosker. Planteringar, parker, marknader och liknande är också sådant som leder till en mer harmonisk och värdig miljö.

Här växte Jane Jacobs upp och det är just denna typ av stadsmiljö hon anser att man ska eftersträva. Samlingsplatser och trottoarer så att människor kan mötas.

Jag har fått den uppfattningen att de flesta är överens om vikten av ovanstående punkter men att åsikterna sedan skiljer sig åt hur man ska implementera detta. Här spelar givetvis det politiska och ekonomiska klimatet i landet en stor roll. Anser man att tillgång till en bostad och ett bra grannskap är en medborgerlig rättighet eller är detta något som är upp till var och en att ordna efter förmåga? Detta är ju en ideologisk fråga och alltså styrs detta av våra politiker. Men givetvis är landets ekonomiska situation också viktig, ju starkare ekonomin är desto större möjligheter finns det att tillgodo alla medborgares behov av en trygg bostadsmiljö.

Källor
Pacione, M. 2009. Urban Geography. Routledge.
Jane Jacobs: Neighborhoods in Action, 2009, http://www.youtube.com/watch?v=Z99FHvVt1G4.

Tredje världens städer - Likheter och skillnader i struktur

Jag har här valt att beskriva fyra olika typstäder, dessa städer är den latinamerikanska staden, den islamistiska staden, den sydasiatisk koloniala staden samt den moderna kinesiska staden.

Den latinamerikanska stadens struktur är på många sätt fortfarande präglad av kolonialtiden. När spanjorerna kom till Latinamerika så förstörde de det mesta av de inhemska städerna och byggde upp nya enligt en modell som byggde på ett rutnät med ett centralt torg. Det var hög status att bo nära detta torg och är det i många fall fortfarande. Den moderna latinamerikanska staden präglas också av att myndigheternas låga inblandning i planeringen av staden, något som leder till att de olika zonerna i staden växer och förändras organiskt.

Den latinamerikanska staden har ofta ett centralt affärsdistrikt som är uppdelat på dels en traditionell marknad och dels ett mer modernt affärscentrum. Den moderna centrumdelen sträcker sig sedan som en ryggrad ut till stadens ytterområden. I anslutning till denna ryggrad finns bostäder för eliten, och utanför dessa bostäder för medelklassen. Arbetarklassens bostäder sträcker sig sedan en bra bit bortom detta, ända fram till de större vägar som ofta går runt staden. Fickor med slum finns insprängt, ofta utmed järnvägslinjer eller utanför stadens ringvägar. Industrizoner finns ofta antingen i anslutning till det centrala affärsdistriktet eller utmed de större vägarna. Utspritt över staden finns även marknadsplatser och industrier som är kopplade till den informella ekonomin.

Slum i Caracas

Den latinamerikanska staden skiljer sig mot den nordamerikanska på så sätt att det centrala affärsdistriktet inte är nedgånget utan fortfarande har en hög status. Detta beror bland annat på att tillgången till bra kommunikationer och infrastruktur, till exempel bilar och vägar, inte är lika bra i Latinamerika som i Nordamerika vilket gör att man lever ”bekvämast” nära stadskärnan och inte ute i förorterna. Det börjar dock växa upp högstatusområden, ofta i form av gated communites, längre bort från stadskärnan.

Om vi går vidare till den islamistiska staden, det vill den stad som är vanlig i Mellanöstern och Nordafrika, så har den äldre stadskärnan (medinan) ofta fått vara kvar. Denna äldre stadskärna karaktäriseras av smala krokiga gator omgivna av tätt liggande hus. Att gatorna är krokiga beror dels på att det myndigheternas inflyttande över stadsplaneringen är liten och dels på att krokiga gator ger mer skugga än raka gator vilket är en fördel i heta klimat. Husens rum vetter mot innergården något som dels skyddar mot hettan men som också skapar ett privat rum för kvinnorna. De traditionella basarerna och moskéerna är centrala platser i den gamla islamistiska stadskärnan. Moskéerna har en central roll och är förutom en plats för religiös dyrkan även en plats för utbildning och social samvaro.

Kairos gamla stadskärna

Något som är speciellt med de äldre islamistiska stadskärnorna är avsaknaden av ett centralt affärsdistrikt. Visst finns det basarer men större företagskomplex och publika icke religiösa byggnader saknas. Det finns dock de som ifrågasätter hur pass mycket av stadens utformning som egentligen beror på religionen, många anser att det istället är klimatet som skapat den islamistiska stadens utseende. De stödjer sin teori bland annat på att mycket av stadens utformning ser ut att vara anpassat för ett hett klimat, t.ex. de krokiga gatorna, och att denna typ av stadsutformning även finns i många icke-muslimska städer.

I den moderna islamistiska staden så har dock den äldre stadskärnan ofta blivit ett problemområde. De smala gatorna är inte anpassade till biltrafik vilket ställer till problem för tillgängligheten. Många av de välbärgade invånarna har flyttat därifrån och istället befolkas stadskärnan av nyinflyttade och fattiga. De gamla stadskärnorna är nu ofta mycket tätbefolkade, i Kairo bor det t.ex. 100 000 personer per kvadratkilometer där.

Om vi tar städerna i Sydasien så ser vi att de ofta har en stadsplan som antingen har tydliga spår från kolonialtiden eller som har kvar sin förkoloniala basar-centrerade plan. Jag tittar här närmare på den förstnämnda, den med tydliga spår från kolonialtiden. Denna typ av städer är ofta placerade vid kusten då transporter över havet var mycket viktiga. Staden, och kolonialmaktens makt, växte sedan utåt från denna hamnstad. För att skydda de tidigare kolonisatörerna byggde man ofta ett fort i närhet av hamnen. Innanför fortets murar kunde det också finnas fabriker som förberedde det som skulle skeppas hem till moderlandet, detta fort var alltså en central punkt för kolonialmakten.

Ett kolonialt fort i Indien

Utanför fortet fanns vanligen en stor öppen yta (maidan) som fungerade som säkerhetszon. Den användes också för militärparader, fritidsaktiviteter och liknande. Utanför denna säkerhetszon fanns de inföddas stad. Denna del av staden var oplanerad och ofta överbefolkad och smutsig. Infödingarnas tjänster utnyttjades av kolonisatörerna.

Utanför fortets säkerhetszon fanns också bostäder för kolonisatörerna, givetvis separerade från de inföddas bostäder. Kolonisatörernas bostadsområden var välplanerade och luftiga. Vartefter kolonin växte byggde man ut kolonisatörernas bostadsområden, det var även vanligt att man byggde ut hamnen.

Det fanns ett centralt affärsdistrikt enligt västerländskt snitt men också basarer insprängda i de inföddas stadsdel. Även affärslivet var alltså separerat.

Slutligen har vi den moderna kinesiska staden. Den moderna kinesiska staden har växt fram i samband med att landet öppnat upp sig alltmer mot omvärlden och mer och mer börjat anpassa sig efter den globala marknadsekonomin. Detta har skett under de senaste 30-35 åren. Man har genomfört ekonomiska reformer som öppnat upp landet för privat företagande och utländska investeringar. Detta har lett till att man i den moderna kinesiska staden nu har skapat affärs- och industrizoner var syfte är att dra till sig utländska investerare. Köpgallerior med utländska butiker, hotell, spektakulära skyskrapor är sådant som man numera finner i många kinesiska städer. Något som skulle vara otänkbart för 50 år sedan.

Även nya bostadsområden byggs upp, ofta i form av förorter. Ofta finns också ett mycket avancerat transportnät, t.ex. med snabbtåg, som länkar samman bostadsområdena med affärs- och industrizonerna. Just detta med att separera bostäderna från arbetsplatserna i affärs- och industrizonerna är något nytt i Kina, tidigare var arbetarbostäderna oftast nära knutna till arbetsplatsen. Under den maoistiska eran byggde man städer utifrån en arbetarenhet (danwei), denna enhet var ett muromgärdat område som innehöll både bostäder, arbetsplatser och rekreationsmöjligheter. Detta koncept har man nu alltså gått ifrån.

Kina planerar att bygga ett gigantiskt nät av höghastighetsjärnvägar

Den moderna kinesiska staden börjar med andra ord alltmer likna den västerländska staden, dock finns givetvis mycket kvar av den äldre bebyggelsen. Mycket av de gamla arbetarkvarteren finns kvar liksom de stora öppna torgen, t.ex. Himmelska fridens torg). En del av de gamla officiella byggnaderna har blivit turistattraktioner, t.ex. den Förbjudna staden. Men det finns också kritik mot att man river mycket av den gamla ursprungliga bebyggelsen, till exempel framfördes det kritik mot att man rev mycket av de gamla hutongerna (traditionella områden med smala gator) i samband med OS i Peking.

Hutonger

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns en hel del likheter mellan hur städerna i tredje världen utvecklats. Det första man tänker på är givetvis det inflytande vi i väst har haft på stadens utformning och de inföddas liv. Men exakt hur detta inflytande sett hur har varierat. I vissa fall, så som i Latinamerika, verkar kolonisatörerna betett sig ganska hänsynslöst och raserat de inföddas städer. På andra platser, så som i islamistiska länder, så sparades oftast den gamla stadskärnan och den nya staden byggdes utanför. Om tittar på Kina så skedde inte förändringen på grund av kolonisatörer utan istället på grund av ett ökat ekonomiskt tryck. Ledarna i Kina har känt sig alltmer pressade att infoga sig i världsekonomin, och detta har lett till att västerländska företag och seder har fått fäste.

Något som också verkar vara gemensamt för utvecklingen i tredje världen är att segregationen blir allt större. När städerna utvecklas så känns det som att det är oundvikligt att det sker en sociospatial segregation. Detta beror antagligen till stor del på att länderna är fattiga och dessutom ofta har en svag regering. Det finns helt enkelt inte resurser att skapa ett socialt skyddsnät och en dräglig tillvaro för stadens invånare. Under de förhållandena är det knappast förvånande att de med ekonomiska resurser väljer att skapa egna enklaver.

Köpcentrum, centrumbildningar och shoppingmalls - deras utveckling och påverkan på stadsbilden

Världens första köpcenter under tak byggdes i USA 1956 och efter det fullkomligt exploderade antalet, bara mellan 1960 och 1980 byggdes nästan 30 000 köpcentrum i USA. Och köpcentret kom snabbt att utvecklas till mer än bara en plats där man kunde handla. De kom att bli en social samlingspunkt där det förutom affärer även fanns restaurangen, biografer, nöjesparker, casinon, hotell och liknande. Begrepp som ”shopertainment”, ”eatertainment” och ”edutainment” föddes. Och givetvis var detta en uttänkt strategi från dem som ägde köpcentrumen för ju längre tid folk spenderar i köpcentrumen desto mer pengar spenderar de. Att handla är inte längre något nödvändigt ont utan har förvandlats till underhållning.

Cleveland Arcade från 1890 räknas som en av de första innomhusgalleriorna

Southdale Center från 1956 räknas som en av de första moderna shoppingmalls

Personligen är jag lite skeptiskt till att köpcentrumen har fått så pass stor roll i många människors liv. Det är min uppfattning att alltfler spenderar alltmer tid i köpcentrum, och det känns lite sorgligt att en dag i köpcentrumet nu för många är en lika accepterad fritidssysselsättning som en dag ute i skogen. Jag är också övertygad om att explosionen av köpcentrum har fått oss att överkonsumera, det vill säga köpa saker som vi egentligen inte behöver. Givetvis lockar även traditionella innerstadsaffärer till konsumtion men jag tror att köpcentrumen har eskalerat detta.

Köpcentrumen har även nackdelen att de utesluter en stor del befolkningen, och detta trots att de ofta ger sken av att vara till för alla. Det krävs för det mesta bil för att ta sig till köpcentrat vilket utesluter dem som inte har bil, alternativt pressar folk till att skaffa bil. Detta leder även till en annan nackdel, nämligen ökade utsläpp av växthusgaser samt krav på allt bättre vägar och större parkeringsplatser. Även pensionärer och rörelsehindrade kan ha svårt att ta sig till köpcentrumen, något som ställer till problem då många av de lokala butikerna tvingas slå igen. Dessutom avhyser köpcentrumen ofta uteliggare och annat oönskat folk, något som gör dessa personers situation än svårare plus att de gör köpcentrumet till en förskönad bild av verkligheten.

Världens största köpcentrum, Dubai Mall. Över 1200 butiker att jämföra med Täby Centrums 160.

Något som också är mycket tydligt är sambandet mellan köpcentrumens framväxt och nedgången i städernas centrala affärsdistrikt. I USA är effekterna av detta mycket kraftig, i de städer där köpcentrumen är starka så har det centrala affärsdistriktet blivit alltmer nedgånget. Medel- och överklassen har flyttat ut från stadskärnan och bor i stället i förorter och handlar i köpcentrum, detta gör att affärsidkarna i det centrala affärsdistriktet har fått ett kundunderlag som består av dem som är fattiga och/eller äldre. I USA är även de svarta överrepresenterade i stadskärnan. Detta leder till en förslumning av stadskärnan.

Det kan också tilläggas att det skett en förändring när det gäller i vilket skede köpcentrumen byggts. Ursprungligen byggdes köpcentrumen i anslutning till redan befintliga förorter men med tiden så blev ordningen den omvända, det vill säga man planerade förorten utifrån köpcentrumet. Ofta kunde köpcentrumet finnas på plats flera år innan den omkringliggande förorten var uppbyggd.

Hur man hanterar detta skiljer sig mycket åt mellan USA och England. I USA har man låtit marknadskrafterna styra och det är också där man kan se de största effekterna. I England däremot har man haft mycket strikta regler för hur och var man får bygga köpcentrum. Att man varit mer strikt i England beror på ett antal olika faktorer, till exempel så har man i England fler äldre och skyddsvärda stadskärnor än i USA vilket också medfört att motivet för att skydda dessa från förslumning varit större. Många engelska städer blev bombade under andra världskriget vilket ledde till att man fokuserade sina insatser på att bygga upp dessa istället för att bygga nya köpcentrum utanför staden. England låg dessutom efter USA när det gäller massförsäljning och bilägande vilket bromsade utvecklingen av köpcentrum. Dessutom har det centrala affärsdistriktet traditionellt sett alltid haft en mer dominerande roll i England än i USA.

USA och England är alltså två ytterligheter i hur man sett på framväxten av köpcentrum. USA har låtit marknadskrafterna få styra relativt fritt medan man i England haft mycket hårda regler för byggandet av köpcentrum. Övriga Västeuropa ligger någonstans mellan dessa.

Decentraliseringen av köpcentrumen är inte rakt igenom negativ. De centrala affärsdistrikten är till exempel fortfarande lämpade för specialbutiker. Och nöjes och turistindustrin har fått en allt större betydelse. Även myndigheter finns fortsatt i stadskärnan.

På många håll börjar man nu dessutom att åter satsa på de centrala affärsdistrikten, hur dessa satsningar går till varierar dock. I USA sker satsningen så vitt jag förstått det mestadels genom privata initiativ medan det i England sker genom statliga policys. Gentrifieringen av stadskärnan verkar vara mest utbredd i England. Och denna gentrifiering leder också till att fler butiker finner det intressant att etablera sig i stadskärnan. Detta tycker jag mig också se exempel på i Sverige. På Södermalm i Stockholm håller man nu på att rusta upp Hornstull och i samband med detta bygga en ny innerstadsgalleria. Nu kanske inte Hornstull innan var förslummat på samma sätt som många stadskärnor i USA är men platsen var med svenska mått mätt ganska nedgången. För en del innebär upprustningen att området förlorar sin själ men jag skulle tro att de allra flesta uppfattar det som något positivt och statushöjande. Området blir än mer gentrifierat. Detta med att bygga innerstadsgallerior har sina nackdelar också, till exempel så innebär det att alltmer av stadens ytor tas över av privata aktörer. En gatumiljö är ju öppen dygnet runt och sköts av myndigheter medan en galleria sköts av privata aktörer och dessutom ofta är stängd vissa tider på dygnet. Innerstadsgalleriorna kan göra att övriga stadsmiljön känns mer död.

Skiss över Hornstulls nya handelsplats

Så vilka faktorer var det som gjorde att köpcentrumen slog igenom på 50-talet och sedan dess haft en så central roll i vår stadsbild? Den enskilt största faktorn var det ökande antalet invånare i förorterna. Med förorternas utbredning så kom det också att uppstå ett behov av lokala köpcentrum. De som flyttade ut till förorten var ofta yngre köpstarka familjer vilket givetvis lockade affärsidkarna. En annan faktor är att kunderna alltmer kom att efterfråga den bekvämlighet som köpcentrumen gav. Och givetvis kom den ökade rörligheten i form av bilägande att spela en stor roll, med bilen kom köpvanornas att förändras på så sätt att man började handla alltmer sällan men när det väl skedde så storhandlade man. Kvinnornas allt större andel av arbetskraften kom också att gynna framväxten av köpcentrumen genom att detta ledde till en större total köpkraft samt att kvinnorna, som ju ofta även skötte hemmet, fick mindre tid till att handla och därför föredrog köpcentrumens bekvämlighet. Affärernas jakt på lönsamhet har dessutom lett till att storskalighet har premierats på bekostnad av de mindre affärsidkarna. Dessa nya kedjor placerar gärna sina stora supermarkets i förorternas köpcentrum. Även nya tekniska hjälpmedel så som avancerade kassasystem, streckkodsläsare, datoriserade lagerhanteringssystem och liknande har gett de större kedjorna en konkurrensfördel gentemot de mindre fristående affärsinnehavarna. Den nya tekniken är i många fall helt enkelt för dyr för de mindre affärerna.

Handeln på Internet växer stadigt och stod 2010 för 4.6 % av den svenska detaljhandelns omsättning. Och statistiken för 2010 visar också att 43 % av svenskarna handlar på Internet i genomsnitt någon gång per månad. Så detta är givetvis något som kommer att påverka de fysiska butikerna, jag tror dock att det är för tidigt att säga exakt hur detta kommer att yttra sig. Men ett minskat kundunderlag för de fysiska butikerna borde rimligen leda till att en del tvingas stänga. När det gäller de typer av varor som är mycket lämpade för att köpa på Internet så tycker jag mig redan se en minskning av fysiska butiker, till exempel upplever jag det som att antalet bokhandlare har minskat drastiskt. Något som är intressant är det faktum att 41 % ibland eller ofta besöker en fysisk butik för att få information om en vara men sedan gör själva köpet på Internet. Eftersom nätbutiken ofta har en annan ägare så innebär det ju att den fysiska butiken här drar nitlotten. Så de fysiska butiker som inte också har en väl fungerande näthandel har det antagligen ganska tufft idag. Dessutom är det så att Internet ger kunderna ett större utbud än vad till och med de största köpcentrumen kan erbjuda. Med Internet har du tillgång till i princip all världens varor.

Så att Internet ger konsumenterna stora fördelar står helt klart. Utbudet och tillgängligheten ökar dramatiskt och ofta är priserna även lägre. Men det finns också nackdelar, till exempel så missar man det sociala inslag som finns då man handlar i en fysisk butik. Man kan också tänka sig att Internethandeln i förlängningen kommer att Innebära att ännu fler små butiker läggs ner, detta då endast megakedjorna kommer att ha tillräckligt stort utbud och tillräckligt stora skalfördelar för att kunna konkurrera med Internethandlarna. Och en sådan utveckling vore ju mycket trist för stadsmiljön.

Central Business District (CDB)

CDB är en förkortning för Central Business District, det vill säga stadens affärscentrum. Detta affärscentrum karaktäriseras av att antalet boende här är få och att ytan istället upptas av detaljhandel, kontorslokaler och finansiella institutioner. Tidigare fanns här ofta tillverkningsindustrier men dessa har flyttat och nu finns på sin höjd endast lättare industrier kvar. Tillgänglighet är A och O för ett affärscentrum, de företag som etablerar sig här har höga krav på tillgänglighet och är beredda att betala höga kostnader för detta. Detta är en viktig orsak till att markpriserna i affärscentrat är så höga. En annan anledning för företag att finnas i affärscentrumet är det ger hög status. De höga markpriserna leder också till att vi ofta ser höghus och skyskrapor i stadens affärscentrum.

Man har dock funnit att affärscentrumet på många platser håller på att ändra karaktär, fler och fler affärer flyttar ut till förortscentrum och handelsplatser utanför stadskärnan och i stället blir affärscentrat en plats för kultur och nöje. En av anledningarna till detta är den ökade bilismen och de trafikstockningar som blir följden. Affärscentrat är helt enkelt inte lika lättillgängligt längre utan det är i många fall lättare att åka till sin lokala handelsplats.

Sydneys centrala affärsdistrikt

Land Use Zoning

Land Use Zoning är ett sätt att dela upp marken i olika områden i syfte att kunna anpassa regelverket efter varje enskilt områdes behov. Dessa områden med tillhörande regelverk bestäms av myndigheterna och ligger till grund för vad som kan byggas. Myndigheterna kan alltså använda sig av land use zoning för att på i grova drag planera hur staden ska utvecklas. Myndigheterna kan till exempel skapa en zon kring ett område med högt kulturvärde och sedan sätta strikta regler för vad som får byggas där. Eller så kan de ange ett område (zon) där de tillåter hög exploatering men där de omkringliggande områdena avsätts för parker/rekreation.

Exempel på Land Use Zoning

Growth Machine

När man talar om en Growth Machine så syftar man på den tillväxtmotor som marknadskrafterna är. I stadens growth machine så ingår aktörer så som investerare, fastighetsmäklare och finansiella institutioner. Då dessa aktörer samverkar för att expandera staden för att på så sätt öka invånarantalet, vilket i sin tur leder till ökad försäljning i affärerna och ökade skatteintäkter. Dessa intäkter kan sedan användas för att expandera staden ytterligare, vi har fått en growt machine (tillväxtmaskin).De som verkar inom detta nätverk är ofta mycket inflytelserika och kan sätta stor press på stadens politiker. Som motvikt till detta finns de som är oroliga för att tillväxten ska leda till problem, till exempel föroreningar, underdimensionerade servicefunktioner och ökad brottslighet.

Urban sprawl

Med Urban sprawl menas de stora förortsområden som breder ut sig utanför städerna. I första hand tänker man nog på USA när det gäller urban sprawl. Dessa områden karaktäriseras av vidsträckta villaområden med lokala köpcentrum. Finns många anledningar till att dessa områden har växt så kraftigt de senaste årtiondena, till exempel så har trängseln i stadskärnorna fått många att flytta ut från stadskärnan. Dessutom så har många företag flyttat ut från stadskärnan på grund av höga hyror vilket lett till fler arbetstillfällen i förorten. Många har dessutom en önskan om att få leva närmare naturen och de rekreationsmöjligheter den erbjuder. Ökad medelinkomst, bättre kommunikationer i form av vägar, Internet och liknande är andra faktorer som ledd till urban sprawl. Det finns dock kritik mot framväxten av urban sprawl. Urban sprawl tar till exempel mycket land i anspråk vilket kan få ekologiska konsekvenser. Bränsleförbrukning och trafikstockningar är andra problem. Urban sprawl kan även leda till en ökad segregation.

Urban sprawl i Los Angeles

Garden Cities och New towns

Garden cities (trädgårdsstäder) är en stadsplaneringsform som har sitt ursprung i England och som växte fram som en reaktion på de smutsiga och illa planerade industristäderna. Förespråkarna för trädgårdsstäder, med Ebenezer Howard i spetsen, kritiserade den sociala och mänskliga misär som ofta fanns i storstäderna och ville råda bot på detta genom att upprätta nya välplanerade samhällen utanför de befintliga stadskärnorna.

Tanken med trädgårdsstäderna skulle byggas i ett kluster runt en större central stad. De mindre trädgårdsstäderna skulle planeras för maximalt 32 000 invånare och den centrala staden för 58 000 invånare. Städerna skulle knytas samman med kanaler, vägar och järnvägar. Trädgårdsstäderna skulle fungera som självförsörjande enheter vilket innebar att det skulle finnas såväl arbetsplatser, sociala institutioner och jordbruk i eller i anslutning till staden. Runt staden skulle det finnas ett grönt bälte som var till för jordbruk och rekreation. Detta gröna bälte innebar också att det fanns en gräns för hur mycket staden kunde växa. Själva trädgårdsstaden skulle vara luftig och innehålla parkområden.

Trädgårdsstaden enligt Ebenezer Howard

Det fanns också ett socialistiskt inslag i Howards trädgårdsstad, tanken var nämligen att det var staden själv som skulle äga marken för att sedan hyra ut den till invånarna. På detta sätt stannar en eventuell vinst kvar i samhället och kan på så sätt användas för att gynna stadens invånare. När sedan tankarna kring trädgårdsstaden kom till USA så var just denna del av konceptet mycket svårsmällt för amerikanarna. De socialistiska tankarna krockade fundamentalt med det individualistiska och kapitalistiska USA.

Trädgårdsstaden som stadsplaneringsform hade sin höjdpunkt från slutet av 1800-talet till ett par årtionden in på 1900-talet. Och trädgårdsstäder byggdes inte bara i England utan även i t.ex. Sverige. Det verkar dock finnas en viss skillnad i hur trädgårdsstaden implementerades i olika länder, i Sverige var trädgårdsstäderna inte självförsörjande enligt det engelska konceptet utan byggdes mer som en sorts ”trädgårdsförorter”. Jag tycker mig se att trädgårdsstaden som begrepp fortfarande lever kvar och att man ibland kan se nybyggda områden som använder ordet trädgårdsstad i sin marknadsföring. Men jag skulle tro att begreppet trädgårdsstad idag mest används för att peka på att det finns en närhet till naturen, har svårt att se att det byggs något bostadsområde idag som helt följer Howards ursprungliga riktlinjer. Faktum är att det överhuvudtaget var mycket få städer som byggdes enligt Howards riktlinjer men rörelsen var ändå betydelsefull då den hade stor påverkan för stadsplaneringens utveckling.

New Towns kan sägas vara en sorts uppföljare till trädgårdsstaden då båda var en reaktion på dåtidens dåligt fungerande stadskärnor och det finns följaktligen många likheter mellan de två olika koncepten. Liksom trädgårdsstaden har New Towns sitt ursprung i England. De stadsplaneringsideal som ligger till grunden för New Towns växte fram efter andra världskriget och syftet var att lätta trycket på de tätbefolkade stadskärnorna. New Towns skulle byggas som satellitstäder utanför de befintliga storstäderna och mellan de nya och den gamla staden skulle det lämnas plats för ett grönt bälte. Städerna skulle fungera som självständiga enheter vilket innebar att de inte fick placerar alltför nära befintliga städer, till exempel fick de inte byggas närmare än 40 km från London. Städerna skulle ha en befolkning på mellan 20 000 och 60 000 invånare. Städerna skulle inte byggas på bra jordbruksmark och man skulle inte heller bygga dem där det redan fanns stadsbebyggelse. Detta var de grundläggande riktlinjerna för hur New Towns skulle byggas, dock följde man inte alltid dessa fullt ut.

Huvudsyftet med denna New Towns var alltså att erbjuda ett bättre boende till dem som bodde i de gamla överbefolkade städerna. Man behövde lätta på trycket i de äldre städerna och få utrymme för att omplanera dessa. I England var byggandet av New Towns en statlig policy och det var staten som allokerade mark samt genomförde själva bygget. Det statliga programmet för New Towns fanns kvar fram till 1976. Anledningen till att man lade ned programmet var de ökade kostnaderna samt att man ansåg att New Towns riskerade att konkurrera ut de äldre städernas stadskärnor. Den statliga policyn kom istället att byta riktning och fokusera på de äldre stadskärnorna samt på privatisering av de New Towns som byggts. New Towns byggdes inte bara i England utan i många andra länder, även Sverige.

Engelska Hatfield är en typisk New Town

Ett av problemen med New Towns är den konflikt som finns mellan den privata sektorn och de boende rörande hur grönområdena ska användas. Tanken med New Towns var att dessa skulle ha ett grönt bälte runt sig men i och med att befolkningen ökar i kombination med det ökade trycket från marknadskrafterna så blir det allt svårare för politikerna att stå fast vid detta. Detta kan vi även se i Sverige då det ofta blir hetsiga debatter när politiker låter företag få bygga på städernas grönområden, till exempel när de gröna kilar som finns runt Stockholm naggas i kanten av ny bebyggelse.

Så vad finns det då för likheter och skillnader mellan trädgårdsstaden och New Towns? Jag skulle säga att likheterna är många. Båda gick ut på att bygga nya städer utifrån en i förväg fastställ plan, detta ledde till att bygget inte kunde utföras av enskilda personer utan istället utfördes av staten (New Towns) eller kooperativliknande sammanslutningar (trädgårdsstaden). Båda placeras en bit från den gamla stadskärnan och utanför skulle det finnas ett grönt bälte. Städernas var planerade för en viss maximal befolkningsmängd. Stadsplanerna skulle vara luftiga och det skulle finnas bra kommunikationer. Och båda hade som huvudsyfte att erbjuda ett boende som var bättre än de dåliga förhållanden som rådde inne i de äldre städerna, det vill säga de planerades och byggdes för allmänhetens bästa.

Jag har faktiskt svårt att hitta några större skillnader mellan hur trädgårdsstaden och New Towns beskrivs i litteraturen. Men några skillnader jag funnit är att trädgårdsstaden var tänkt att fungera som en del i ett större kluster, dessutom fanns i trädgårdsstaden en närmare koppling till det omkringliggande jordbruket. Även ägandeformerna var lite olika, där staten hade en större roll i byggandet och drivandet av New Towns (i alla fall i England). Jag uppfattar det också som att trädgårdsstaden är lite mindre verklighetsförankrad än New Towns-konceptet, tittar man på Howards ritningar så verkar de nästan tagna från en fantasivärld. Och realismen i de olika koncepten kanske kan ses i att det var mycket få gardens cities enligt Howards modell som byggdes medan det däremot byggts ett stort antal New Towns över hela världen

En personlig reflektion är att det vi kallar trädgårdsstäder i Sverige ofta är exklusiva platser med hög status medan de satellitförorter som byggdes kring t.ex. Stockholm efter andra världskriget, och som kanske kan motsvara de engelska New Towns, ofta har karaktären av arbetarområden. Mitt intryck är att trädgårdsstaden hade en mer naturromantisk inriktning med fristående villor medan New Towns fokuserade mer på mindre arbetarbostäder.

I Sverige förknippar vi nog ofta trädgårdsstäder med den här typen av bebyggelse. Djursholm ovan.

Burgess och Whites modeller för stadens struktur och planering

Det här inlägget handlar om Burgess och Whites modeller för stadsplanering.

Burgess koncentriska modell, med ett ursprung i 1920-talet, består av ett centralt affärsdistrikt (CBD) som är omgärdat av koncentriska ringar. En viktig del i hans modell är den att det är det centrala affärsdistriktet som är motorn, det vill säga det centrala affärsdistriktet kommer med tiden att ta mer mark i anspråk. Och i och med att affärscentrum behövs så ökar också efterfrågan på arbetskraft vilket leder till inflytt av människor vilket i sin tur ledet till ett behov av bostäder. Ringarna i Burgess modell är inifrån och ut:

• Det centrala affärsdistriktet. Här ligger stadens kommersiella, sociala och kulturella centrum.
• Övergångszon. En zon mellan det centrala affärsdistriktet och bostadsområdena. I och med att affärerna tar allt mer mark i anspråk så kommer det centrala affärsdistriktet att växa utåt och på så sätt successivt ta över mark som tidigare användes för bostäder. Övergångszonen är alltså detta gränsområde. Innerkanten på detta område består av nya industrier och det yttre områdena består av nedgångna bostadsområden.
• Arbetarbostäder. Zonen närmast övergångszonen består av bostäder som är bättre än de i övergångszonen, här bor de arbetare som har tillräckligt stabil och hög inkomst för att kunna flytta från övergångszonen.
• Medelklassområde med både lägenheter och fristående hus. Här finns lokala småcentrum.
• Pendlarområdet längst ut är för de mest välbeställda. Området ligger 30-60 minuters pendlingsavstånd från centrum och består till största delen av enfamiljshus.
• Utanför dessa finns sedan jordbruksområdet och den mer avlägsna landsbygden.

Burgess modell

Det finns dock en mängd problem med Burgess koncentriska modell. Bland annat förutsätter modellen en mängd saker som nog inte alltid stämmer överens med verkligheten. Till exempel så förutsätter modellen en kulturellt och socialt heterogen befolkning, att stadens ekonomi baseras på handel/industrier, att marken ägs av privatpersoner, att befolkningen ökar, att kommunikationerna är likvärdiga i hela staden, att terrängen inte har någon betydelse, att det inte finns någon tung industri samt att det inte fanns någon tidigare bebyggelse att ta hänsyn till. Att många av dessa förutsättningar ofta inte uppfylls är lätt att se, till exempel är det ju så att markanvändningen inte alls alltid enbart styrs av privata aktörer, ofta har ju myndigheterna satt upp begränsande regelverk. Till exempel ser myndigheterna ofta till att övergångszonen rustas upp.

Whites modell för 2000-talets stad har en hel del gemensamt med Burgess. White har dock modifierat modellen så att den tar hänsyn till de förändringar som skett i samhället sedan Burgess lanserade sin modell. White har i sin modell bland annat tagit hänsyn till avindustrialiseringen av stadskärnan, uppkomsten av en serviceekonomi, bilens ökade betydelse, den minskade genomsnittliga familjestorleken, förorternas framväxt samt myndigheternas allt större inflytande.

Whites modell bygger inte i samma utsträckning på koncentriska ringar utan är med organisk och komplex. I likhet med Burgess modell finns en central kärna men skillnaden är att nu har mycket av detaljhandeln flyttat ut till förorterna. Utanför denna kärna finns en zon som har stagnerat. White tror inte att kärnan expanderar utåt enligt Burgess modell utan att expansionen istället sker vertikalt.

I utkanten av den stagnerade zonen bor merparten av de fattiga samt de som tillhör etniska minoriteter. En del bor dock i fickor insprängda i de äldre förorterna. Bostadsområdena här är ofta mycket nedgångna och speglar de boendes sociala status.

Merparten av eliten bor i avskärmade enklaver i stora hus i förorternas utkanter. En del bor dock kvar i de äldre delarna i stadskärnan.

Den största ytan upptas av medelklassen. Medelklassen är utspridd över ett område som sträcker sig från utkanten av stadskärnan till där staden övergår till landsbygd. White delar in medelklassområdena i två olika typer, de inre och de yttre. De inre äldre områdena bebos nu oftast av svarta och är kraftigt segregerade medan de yttre områdena bebos av vita medelklassfamiljer.

White ger institutionerna ett stort inflytande i stadsplaneringen. Dessa institutioner kan vara industriparker, universitet och sjukhus. I hans modell placerar han ut institutionella ”öar” insprängda i den övriga bebyggelsen.

Slutligen så har White med något han kallar för korridorer och epicentrum. Runt staden går trafikleder och där dessa korsas av de trafikleder som leder in till staden så uppstår stora affärscentra. Dessa kan bli så pass stora att de utmanar det centrala affärsdistriktet. Utmed de stora trafiklederna kan det också växa upp bebyggelse och affärsverksamhet, och det är dessa som White kallar för korridorer.

Whites modell känns betydligt mer verklighetsförankrad än Burgess, vilket kanske inte är så konstigt eftersom Whites modell är betydligt färskare. Jag kan dock känna att Whites modell är anpassad efter amerikanska förhållanden. Till exempel tycker jag nog inte att vi i Sverige har någon tydlig stagneringszon, inte heller ser jag att medelklassområdena närmast staden bebos av svarta. Whites modell är dock tilltalande då den inte är lika statisk som Burgess utan har mer flytande gränser mellan de olika sociala grupperna.

Så efter att ha tittat på de olika modeller som finns så drar jag slutsatsen att de inte är mer än just teoretiska modeller. Dessa modeller måste sedan anpassas efter lokala förhållanden samt de förändringar som sker i samhället över tiden.

Urbaniseringens utveckling från förindustriell tid och framåt

Det finns ett antal olika teorier kring varför de första städerna bildades. En av dessa är den så kallade ”hydraulic theory” som fokuserar på vikten av konstbevattningen. Vattentillgången var mycket viktigt för jordbruket och för att urbanisering ska kunna ske måste man också kunna samordna en mer storskalig konstbevattning, detta krävde i sin tur att man hade ett organisatoriskt avancerad samhälle där det fanns byråkrater som administrerade och ledde detta. I denna typ av samhälle får vi också en tydlig arbetsfördelning och tydliga klasskillnader, till exempel i form av rika vattenägare och fattiga bönder. Detta ledde enligt ”hydraulic theory” fram till att vi fick en stadsbildning.

Detta är dock inte den enda teorin, det finns andra som lägger tyngdpunkten vid ekonomiska faktorer så som handel. Andra anser att de första städerna bildades i ett militärt syfte, att skydda befolkningen från någon form av externt hot. Och en annan teori fokuserar på att den religiösa elitens ekonomiska makt och hur dessa kom att bilda städer utifrån heliga byggnader och auktoriteter.

Antagligen var det inte en enskild faktor som bidrog till att städer började byggas utan det mer troliga är att det är en kombination av faktorer som verkade parallellt under en lång tid. Det var alltså inte en urban revolution utan snarare en urban transformation.

Det finns också flera olika modeller för de förindustriella städernas socio-spatiala struktur. Med socio-spatial struktur menas här hur olika de olika klasserna bodde i förhållande till varandra rent geografiskt. Liksom med teorierna för städernas uppkomst så finns det inte här en modell som är allmängiltig. Men en generell modell som kan användas som utgångspunkt är den som tagits fram av G. Sjöberg. Den bygger på en pyramidformad klasstruktur med en elit i toppen följt av en större grupp med lägre klass och pyramidens bas består av en stor grupp utstötta. Eliten bor i stadens kärna och utanför dessa de med lägre klass och ytterst bor de utstötta. Ett antal med lägre klass jobbar som tjänare åt eliten och bor i stadens kärna. Inom de respektive zonerna så skedde ytterligare segregering, till exempel utifrån etnicitet. Detta är alltså en mycket generaliserad modell av en förindustriell stad.

Förindustriell textilmaskin från Frankrike

I den förindustriella staden fanns handel, om än inte på industriell nivå, och denna handel var mycket viktig för urbaniseringens utveckling. Det feodala systemet, som till stor del byggde på självhushåll och alltså inte bidrog till handeln, var däremot ett hinder för städernas utveckling och man kan se att när det feodala systemet minskade i betydelse till förmån för handeln så ökade också urbaniseringen. Handelsmännen kom att utgöra en ny medelklass och de fick ett stort inflytande på samhället. Städerna kom att drivas av ekonomisk expansion och profit. Det var alltså denna gryende kapitalism som banade vägen för den industriella staden.

Industrialiseringen började i England på mitten av 1700-talet och spreds sedan till övriga Europa och sedan vidare ut i världen. De tekniska innovationerna, till exempel i form av nya energikällor och transportmedel, som var motorn i industrialiseringen fick en mycket stor påverkan på hur människorna kom att leva och hur städerna kom att utformas. Industrialiseringen gick dock inte över en natt utan började i en mindre skala, så kallade proto-industrier. Dessa proto-industrier var föregångarna till de större fabriker som skulle komma att byggas senare.

När industrialiseringen tog fart så innebar det att man var i behov av mer arbetskraft, och att denna skulle vara koncentrerad i närheten av fabrikerna. Dessutom var industrierna beroende av att det fanns servicefunktioner och liknande i närheten. Detta bidrog till att det runt fabrikerna växte upp urbana miljöer med arbetarbostäder och servicefunktioner. I takt med att industrierna växte flyttade allt mer folk in till staden och staden växte.

I och med industrialiseringen fick vi också en förändring i den sociala strukturen i och med framväxten av de två klasserna kapitalister och arbetare. Ett problem med de industriella städerna var att fabrikerna var smutsiga och att det ofta var stora brister när det vatten och avlopp, detta ledde till att de som hade råd flyttade bort från stadskärnan. De fattiga tvingades dock att bo kvar och staden blev i och med detta segregerad. Om man tittar på en generell modell, i det här fallet Burgess modell, för hur den industriella staden ser ut så kan man se att vi har en befolkningspyramid med en liten elit i toppen följt av allt större skaror av allt lägre klasser. Längst in i staden har vi industrierna utanför dessa finns arbetarbostäder följt av medelklassens hus och längst ut har vi de välbeställda. Staden är mest tätbebyggd längst in och mest luftigt längst ut, från arbetarnas trånga bostadskvarter till de välbeställdas villaområden. Om vi jämför med modellen för de förindustriella städerna ser vi alltså en omvänd ordning här. Det kan tilläggas att i Burgess modell så har vi en övergångszon (zon transition) mellan den centrala industrizonen och arbetarområdena. I denna zon finner vi de välbeställdas tidigare bostäder, alltså de bostäder de övergav när industrierna växte och de valde att flytta längre ut. Dessa områden tas successivt upp av industrier och/eller arbetarbostäder. Det var vanligt att hus/lägenheter som låg här och som tidigare beboddes av en välbeställd familj nu beboddes av flera.

Burgess stadsmodell

Två andra faktorer som kraftigt påverkat stadsbilden sedan industrialiseringens intåg är förbättrade transportmedel samt framväxten av en medelklass. I och med att snabba och bekväma transportmedel, främst då bilar, har blivit tillgängliga för en större del av befolkningen har också fler fått möjligheten att bosätta sig längre bort från arbetsplatsen. För många har det goda livet nu blivit att bo i en lummig förort långt bort från den smutsiga staden. Dessa förortsområden kan bli mycket vidsträckta, framförallt i USA, och det växer ofta upp lokala stadscentra som konkurrerar med den gamla stadskärnan. Detta accelererar i många fall den gamla stadskärnans förslumning.

Min personliga reflektion kring detta är att jag uppfattar det som att de industriella städerna ser mycket olika ut beroende på var i världen man är. Jag kan se att Burgess modell verkar stämma väl överens med förhållandena i USA, för där är ofta stadskärnorna de fattiga områdena medan de rika bor i villaförorter. Men jag är mer tveksam om det är en bra modell för hur det ser ut i Sverige. Mina erfarenheter av städerna i Sverige är att stadskärnorna hör till de mest attraktiva områdena och att de fattiga områdena ligger utanför dessa. Däremot finns ju i Sverige liksom i USA ofta en yttre ring av villaförorter.

Något annat man kan reflektera över är hur den nya informationsteknologin kan komma att påverka stadsbilden. I och med att allt fler har jobb som inte är bundna vid en fysisk plats så kanske också stadsmiljön tappar i betydelse. Jag tycker mig se att fler och fler jobbar en eller ett par dagar hemifrån och att allt fler drömmer om ett liv på landet. Så kanske vi i framtiden kommer att få se en än mer utspridd stad där de som har möjligheten, d.v.s. antagligen de välutbildade, kommer att bosätta sig på den landsbygd som omger staden medan de som inte har den möjligheten tvingas bo kvar i en allt mer förslummad stad? Och kanske att detta kommer att innebära att vi får en ny typ av bebyggelse en till två timmars pendlingsavstånd från stadskärnan som är en blandning av landsbygd och förort, en sorts mycket gles förort där folk lever i en romantiserad landsbygdsmiljö?