Utvecklingsländernas urbana problem - Bostäder

Tillgång till adekvat och ekonomiskt rimligt prissatt bostad är en nödvändighet för mänskligt välbefinnande. För att känna en trygghet måste man även bostadsinnehavaren ha någon form av bindande kontakt. På många platser i tredje världen bor dock stora delar av städernas befolkning trångt och i temporära bostäder med låg standard. Problemet accentueras av en mycket hög befolkningstillväxt, på 80-talet ökade antalet familjer niofaldigt jämfört med antalet nybyggda bostäder i de fattiga länderna. Den ekonomiska situationen tillsammans med ett ofta svagt politiskt system gör att andelen som tvingas bo i illegala bostäder, så kallade kåkstäder (squatter settlements), är mycket högt. I många utvecklingsländer bor majoriteten i kåkstäder och i vissa städer är upp till 95 % av all nybyggnation illegal. Dessa bostäder byggs okonventionellt, det vill säga utanför de gängse lagarna och byggfirmorna. Ofta byggs de av dem som själva ska bo där och ofta med mycket låg standard. Att bostaden är olaglig leder även till en ökad osäker och stress då framtiden är mycket osäker. Kan också vara värt att nämna att skillnaden mellan kåkstäder och slum är den att kåkstäder är illegala medan slummen är legal.

Kåkstad i Filippinerna.

Myndigheterna agerar olika från stad till stad när det gäller bostadsproblematiken. Man kan dela in deras agerande enligt följande:

• Likgiltighet. För det mesta beroende på ineffektiva myndigheter och att man ofta inte vet vem som äger marken. Stadsplaneringen är ofta omvänd, man planerar efter man byggt.
• Reaktionärt. Myndigheterna motverkar byggandet av informella bostäder genom att kontrollera/begränsa inflyttningen. I vissa fall kan folk som redan bosatt sig i staden tvångsförflyttas. Man motiverar dessa förflyttningar ofta med att man vill göra staden attraktivare, minska brottsligheten eller för att använda marken till något mer lönsamt.
• Västinfluerat. Fram till 80-talet så formades de flesta byggprojekt utifrån västliga standarder och normer vilket ledde till höga hyror. Dessa bostäder gynnade snarare medelklassen än de fattiga. Husen var ofta placerade långt från de fattigas arbetsplatser. En del projekt var också mer politiska än sociala, regeringen ville framstå som framåt när det gäller att förbättra bostadssituationen för fattiga.
• Innovativt. Här samarbetar myndigheterna med den enskilda individen och förbättrar sådant som service och gatunät. Förbättringar kan också ske genom att individen blir tilldelad en plats av myndigheterna, och Ibland även delar av huset, resten färdigställs sedan av individen själv. 

Myndigheternas inställning till informella bostäder varierar från stad till stad och över tiden. På senare tid har man dock börjat se mer positivt på dessa områden då man insett att de bidragit med bland annat arbetskraft till staden. Dock finns problematiken kvar med stigmatisering av områden samt svårigheten för invånarna att flytta till bättre områden.