Makt, social rättvisa och välfärd

För att folket ska kunna ta kommandot och makten över det samhälle dom lever i så krävs ett antal saker. Medborgarna måste ha tillgång till en trygg bostad, fritid, kunskaper och färdigheter, korrekt och relevant information, sociala nätverk och organisationer, de nödvändiga verktygen för att kunna arbeta samt finansiella tillgångar. Detta kan ses som självklara saker för oss i väst men i tredje världen så är det långt ifrån alla som har tillgång till allt detta.

Ett problem i tredje världen är att makten ofta är mycket ojämnt fördelad. Den utbredda korruptionen gynnar dem som har tillgång till tjänstemän/eliten och gör på så sätt dem som redan är starka ännu starkare. Dessutom är ofta makten koncentrerad hos staten och kapitalet, det vill säga de politiska partierna som är i opposition är ofta mycket svaga eller obefintliga. Även folkrörelserna är vanligtvis svaga.

I tredje världen är det vanligt med patron-klient förhållande, det vill säga patronen ger klienten ekonomiskt stöd och klienten ger patronen politiskt stöd. På detta sätt kan alltså röster och lojalitet köpas. På arbetsmarknaden är ofta släktskapsbanden starkare än meriterna, och detta gäller även på de högre posterna, vilket leder till nepotism.

Ett sätt att få makt är givetvis att samarbeta. Och i tredje världen ser man nu att kvinnorna alltmer börjar engagera sig i gräsrotsrörelser, kvinnorna har annars haft svårt att hävda sig då de tillbringat den mesta av tiden i hemmet.

Det finns en stark koppling mellan välfärdsstaten och social rättvisa. I en välfärdsstat finansierar staten hela eller delar av det som anses som grundläggande rättigheter, så som sjukvård och skola. Man kan uttrycka det som att politikerna i en välfärdsstat försöker att kompensera för de negativa effekter som marknadsekonomin medför. På många håll har dock välfärdssystemen varit under hård press den senaste tiden, vilket har berott på flera saker. Det finns ett ökat antal personer, t.ex. äldre och arbetslösa, som är i behov av välfärdstjänster och vi har också allt högre krav på levnadsstandard. Vi har helt enkelt färre arbetande personer som ska stå för allt fler personers välfärd. Detta har lett till att misstron på att de kollektiva lösningarna ska klara av morgondagens välfärd har ökat, något som gynnat högerpartierna.