Att leva i staden - Gentrifiering och urban upprustning

Den gentrifiering som sker i många av dagens stadskärnor påverkar i högsta grad stadsbilden och den sociala sammansättningen. Gentrifiering innebär att förfallna områden rustas ut vilket leder till ökade fastighetspriser, detta leder i sin tur att området attraherar en annan mer köpstark grupp. En del av dem som tidigare bodde där tvingas flytta av ekonomiska skäl eller så väljer de att flytta därför att de inte trivs med områdets nya image. Ett problem med upprustningen är att den ofta sker uppifrån och ned, det vill säga den är styrd av marknadsaktörer så som finans- och fastighetsbolag. Marknadsaktörerna hävdar att även de som har det sämre ställt gynnas av denna typ av gentrifiering genom de så kallade trickle-down effekterna, dessa har man dock aldrig i någon större utsträckning lyckats bevisa. Vinsterna används istället till nya utvecklingsprojekt, dvs. pengarna stannar kvar hos företagen. Det är naivt att tro att privata företag ska lägga en moralisk aspekt på sina investeringar.

Urban upprustning nerifrån och upp å andra sidan fokuserar på lokala initiativ och gräsrotsengagemang. Det kan handla om att stödja lokala företag eller genom att göra direkta interventioner i den lokala ekonomin så som att ge stöd åt arbetslösa. Detta blir en form av lokal socialism. Detta nedifrån och upp perspektiv har dock ofta svårt att hävda sig gentemot kapitalets uppifrån och ned perspektiv. Jag tror personligen inte att vi kan utgå från att företag kan agera moraliskt, det ligger i marknadens natur att generera vinst åt ägarna. Endast då det är ekonomiskt motiverat att vara moralisk så kommer företagen att vara moraliska. Till exempel kan det i dagsläget vara ekonomisk försvarbart att bygga miljömässigt hållbart då det i samhället just nu finns ett intresse för de frågorna/produkterna. Men detta betyder inte att företagen bygger miljövänligt av moraliska skäl, utan därför att det finns en marknad för det just nu. Så att tro att marknadskrafterna självmant ska bygga städer som är till för alla och där alla kan leva i ett tryggt grannskap är enligt mig en utopi. Jag är övertygad om att politikerna behöver lagstifta i dessa frågor. Det kan till exempel handla om att en viss andel av lägenheterna ska vara anpassade för utsatta grupper eller att en viss del av vinsten ska återinvesteras i bostadsområdet. Kanske att det också kan vara en poäng i att staten ställer upp med lån för lokala initiativ. De som på lokal nivå vill förbättra sitt bostadsområde har idag ofta svårt att hitta kapital på den privata finansmarknaden då projekten ofta har en hög risk.

Norra Djurgårdsstaden i Stockholm är ett exempel på gentrifiering. Ett nedgånget hamnområde blir dyra bostäder.

Källa
Pacione, M. 2009. Urban Geography. Routledge.