Sibirien till England via Australien - På cykel!

Jag har den senaste tiden läst flera böcker om personer som gör extraordinära cykelturer och en av de bättre är Rob Lilwalls bok Cycling home from Siberia. Som kartan nedan visar är det ingen liten cykeltur han gör. Det som gör att den här boken höjer sig över mängden att den för det första är relativt välskriven och för det andra att den är personligt skriven. Något som man inte är bortskämd med när det gäller böcker skrivna av äventyrare, dessa kan ofta vara ganska torra och dåligt skrivna. Dessutom innehåller boken en mängd bilder och kartor vilket bidrar till att man som läsare känner att man är delaktig i Lilwalls äventyr.

Det finns dock ett stort problem med boken, nämligen alla de religiösa inslagen. Lilwall själv är religiös vilket självklart är helt ok men hans religiösa funderingar platsar inte i en bok av den här typen. För mig innebar dessa religiösa utläggningar bara att jag tappade den känsla av äventyr som byggts upp i boken. Men om man väljer att hoppa över de stycken som har religiös inriktning så är detta en mycket bra bok som jag rekommenderar.....

Rob Lilwalls cykeltur. Rödmarkerat är de sträckor han cyklade. Blått är båt och grönt är bil/buss.

Stalingrad av Antony Beevor - ett mästerverk om krigets grymheter

Vid Stalingrad (det som nu kallas för Volgograd) utkämpades mellan augusti 1942 och februari 1943 ett av de blodigaste slagen som världen någonsin skådat, man uppskattar att uppemot 2 000 000 personer blev dödade, sårade eller tillfångatagna. Bakgrunden till slaget var den att Tyskland ville förändra balansen när det gällde tillgången till olja, olja var ju av avgörande betydelse för att kunna bedriva ett krig med mekaniserade trupper. Planen var att avancera åt sydost för att inta de Sovjetiska oljetillgångar som fanns i Kaukasus, och Hitler hade bråttom för han ville hinna klart denna kampanj innan USA blandade sig i. Inledningsvis skördade tyskarna framgångar då deras trupper var bättre än de sovjetiska när det gällde rörlig krigföring på landsbygden och i öppen terräng, men när de nådde fram till staden Stalingrad i augusti 1943 blev situationen en annan då styrkeförhållandet här blev mer jämbördigt. I stadsmiljö blev krigföringen mer statisk och utkämpades ofta mellan mindre grupper i närstrid, något som Sovjetunionen behärskade minst lika bra som Tyskarna. Tyskarnas framfart stoppades och striderna vid Stalingrad kom att bli utdragna och blodiga. Sovjetunionen lyckades dock i november omringa och innesluta stora delar av de tyska styrkorna, den sjätte armén, vilket tvingade tyskarna till att iscensätta räddningsaktioner. Räddningsaktionerna misslyckades dock och den tyska sjätte armén kom i stort sett att utplånas, inte så mycket genom direkta strider utan främst på grund av förfrysning, sjukdomar och undernäring. Detta i kombination med att Tyskland inte lyckades föra fram tillräckligt med nya trupper till slagfältet runt Stalingrad gjorde att Sovjetunionen tog kontroll över staden i början av februari 1943.

Man kan nog med fog påstå att slaget vid Stalingrad var en vändpunkt i kriget, Stalin och kommunismen fick nu en stor seger medan Hitler och Nazityskland förödmjukades svårt. Hitler förlorade förutom ett stort antal soldater dessutom avsevärda mängder krigsmateriel, till exempel över 15 000 artilleripjäser, 4000 stridsvagnar och 2700 flygplan, något som kom att försvaga krigsmakten kraftigt. Sovjetunionens förluster av artilleripjäser, stridsvagnar och flygplan var ungefär en tredjedel av Tysklands, maktbalansen hade alltså skiftat till Sovjetunionens fördel. Tyskarna misslyckades dessutom att ta kontrollen över oljekällorna i Kaukasus, något som ju var anledningen till att man påbörjade den kampanj som kom att leda till slaget vid Stalingrad. Sovjetunionens övertag på östfronten befästes ytterligare genom segern vid Kursk sommaren 1943.

Eftersom slaget vid Stalingrad enligt många innebar en vändning i kriget så är det också ett viktigt slag att diskutera och analysera, det finns många intressanta frågeställningar. Vad var det som gjorde att tyskarnas krigslycka vände? Vilka misstag gjorde de? Hur kom det sig att tyskarna, trots fler soldater och en större mängd krigsmateriel, inte lyckades befria den sjätte armén? Hur agerade Stalin respektive Hitler under slaget och hur kommer det sig att det kommunistiska systemet slutligen segrade? Vilket efterspel fick slaget i form av förändrad maktbalans? Detta är frågeställningar som Beevor tar upp i sin bok, om än i olika grad.

Beevors bok är dessutom viktig ur ett annat perspektiv, boken publicerades 55 år efter slaget vilket innebar att det då fortfarande fanns personer i livet som varit med vid slaget. Beevor hade alltså tillgång till ögonvittnen då han skrev boken, något som gör att han inte enbart behövde förlita sig på av andra nedtecknat material utan han kunde nu själv styra och tolka intervjuerna. Källmaterialet är för övrigt mycket omfattande och förutom intervjuer med överlevande så har även en mängd andra källor använts så som till exempel dagboksanteckningar, tidningsartiklar, krigsarkiv och av andra tidigare utgivna böcker i ämnet. Beevor har använt sig av källor från både Tyskland och Sovjetunionen vilket ju får anses som en förutsättning för att ge en rättvis bild av slaget. Och när det finns risk för att källorna varit partiska, till exempel på grund av rädsla för repressalier, så har Beevor påpekat detta vilket givetvis är bra. Jag uppfattade det dock som att Tyskland fick lite större utrymme i boken än Sovjetunionen, till exempel så beskrevs Hitlers karaktär och agerande mer ingående än Stalins. Kanske kan detta ha att göra med att det krävs mer utrymme för att beskriva det anfallande landet då det ju där finns politiska och militära förberedelser och motiv att redogöra för. Det försvarande landets motiv är inte lika svåra att förstå då de ju helt enkelt endast vill försvara sitt eget land. Trots detta skulle jag gärna ha fått en mer djupgående beskrivning av Stalins karaktär och agerande.

Min uppfattning är att kunskapen om slaget vid Stalingrad är relativt dålig, i alla fall bland oss här väst. Jag tror att de flesta är betydligt mer insatta i det som utspelades på ”vår” sida, till exempel sådant som slaget om England, D-dagen och u-båtskriget. Min erfarenhet är att de flesta filmer och böcker om andra världskriget i väst handlar om just detta, och alltså inte om östfronten. Jag uppfattar det även som att skolans historieundervisning lägger oproportionerligt stor tonvikt på väst. Att en populär och storsäljande författare som Beevor ger ut en bok om Stalingrad anser jag därför som mycket viktigt.

Boken fokuserar på den mänskliga sidan av kriget och inte det militärtekniska eller militärstrategiska, även om detta också berörs. Detta är alltså inte en bok som tar upp och jämför de tekniska specifikationerna mellan Tyskland och Sovjetunionens vapenarsenal och inte heller innehåller boken några djupare militärstrategiska resonemang. Ibland saknar jag dock lite mer utförliga förklaringar till varför man agerade på ett visst sätt, är man inte insatt i de militära strategierna kan det vara svårt att förstå vad till exempel en flankmanöver är och vilka dess för- och nackdelar är. Men kanske att det är svårt att få med allt utan att boken blir ohanterligt lång, och ur det perspektivet tycker jag ändå att Beevor har gjort rätt prioritering när han valt att fokusera på det mänskliga perspektivet. Och något som jag speciellt uppskattar är att han inte bara följer de högre officerarnas öden utan även beskriver den meniga soldaten situation. Detta gör att man genom boken får en förståelse för hur de beslut som Hitler och de andra högre befälhavarna påverkar den vanliga soldatens situation, något som givetvis är mycket bra. Och det som soldaten ute i fält får genomlida under slaget vid Stalingrad kan inte beskrivas som annat än fasansfull, förutom den fasa som kriget i sig själv medför så lider många av soldaterna av svår undernäring och extrem kyla. Situationen blir så pass skräckfylld att det mänskliga psyket förändras, i boken beskriver Beevor hur en del beter sig som djur och stjäl från sina sårade vänner medan andra nästan maniskt försöker leva ett så normalt liv som möjligt med till exempel julfirande. Även de högre befälens situation var mycket svår då de ofta tvingades utföra order som innebar en säker död för många av deras soldater, ofta ansåg de dessutom att orden var felaktig. Dessa mänskliga aspekter av kriget beskriver Beevor på ett mycket bra sätt, och han gör det på ett sakligt sätt utan en mängd kraftfulla adjektiv. Detta något torra sätt att beskriva slaget fungerar enligt mig mycket bra, dels blir boken mer opartisk och dels så framgår det ändå klart och tydligt hur fasansfull situationen var.

För att avgöra exakt vad i Beevors bok som avviker från andra historikers eller vad som är helt nya kunskaper krävs att man är väl insatt i vad som skrivits om andra världskriget, något som jag inte är i tillräckligt stor omfattning. Men utifrån mina kunskaper så var det dock ett par saker där jag uppfattade det som att Beevor hade en ny vinkel eller en mer detaljerad beskrivning. Till exempel så är hans beskrivning av Hitler än mer kritisk än vad som är vanligt, han beskrivs bland annat som oempatisk, paranoid, nyckfull, otålig, sjuklig och psykiskt labil. Dessutom beskrivs han som en skrivbordsmilitär som endast såg slaget ur ett helikopterperspektiv och som inte hade någon som helst förståelse för hur soldatens liv i verkligheten såg ut. Detta i sin tur kom att leda till en orealistisk och nyckfull ordergivning vilket i förlängningen kom att leda till dålig moral bland de tyska trupperna. Detta var enligt Beevor en viktig anledning till att Tyskland förlorade slaget.

Något som också blir extra tydligt i och med Beevors bok är hur stor andel av soldaterna som dog av andra saker än direkta strider. Svält, kyla och sjukdomar var betydligt farligare än fiendens kulor. För mig var det också ny kunskap att så många bytte sida under slaget, och det rörde sig inte om enstaka personer utan om 10 000-tals. För tyskarna kom de sovjetiska avhopparna att utgöra en betydelsefull del av armén. Och Beevor beskriver också de långtgående planer på en revolution som fanns bland tyskarna i slagets slutskede. Upproret skulle riktas mot Hitler och naziideologin och upprorsarmén skulle bland annat består av tyska krigsfångar. En exilregering skulle upprättas. Man hoppades på att få stöd från Sovjetunionen, något man dock inte fick på grund av att Sovjetunionen var rädd för de politiska följder deras stöd skulle få. I slutändan framstod planerna på en revolution som orealistiska och det var få tyskar som anslöt sig. Att dessa förhållandevis långt framskridna revolutionsplaner fanns var nytt för mig.

De fakta och beskrivningar som presenteras i boken känns mycket trovärdiga. Den uppfattning man får som läsare är att Beevor är en mycket kunnig författare som ser till att ha sin text väl förankrad i relevanta källor. Jag uppfattar framställningen som saklig och fri från Beevors egna värderingar, även om en bok givetvis alltid till viss grad påverkas av författarens referensramar.

Boken är mycket lättläst och pedagogiskt skriven vilket får ses som en stor prestation med tanke på det omfattande källmaterialet, att sammanfatta en så stor informationsmängd på ett sammanhängande och lättfattligt sätt är inte lätt. Dessutom är förloppet som ska skildras mycket komplext och omfattande, men även detta tycker jag Beevor hanterar bra. Visst kan vissa avsnitt innehålla en hel del staplande av fakta av typen ”kår x under ledning av general y förflyttade sig åt väderstreck z” men det blir aldrig störande, och det är nog dessutom oundvikligt i den här typen av böcker. En viss kritik tycker jag dock man ska ge till de kartor som finns i boken, dessa är på tok för få och grova. Fler och bättre kartor skulle ge läsaren en betydligt bättre förståelse för slagets olika skeden. Boken saknar även bilder vilket är mycket synd eftersom bilder skulle ha tillfört mycket då det kan vara svårt att fullt ut förklara krigets fasor med enbart ord. Men det som nog får anses vara bokens största svaghet är att man som läsare får en alltför dålig bild av slagets betydelse i ett större sammanhang. Visst tar Beevor upp slagets vikt för fortsättningen av kriget samt hur krigföringen i övriga Europa påverkades under och efter slaget men jag skulle gärna ha läst mer om detta. Men på det stora hela så är Stalingrad av Antony Beevor en viktig, intressant och välskriven bok.......

Två män, en van, ingen återvändo - Mot Mongoliet!

För dem som gillar reseskildringar kan jag rekommendera David Treanors bok "Mission Mongolia - Two Men, One Van, No Turning Back", en bok om två medelålders män som tröttnat på tillvaron hemma i England och bestämmer sig för att göra en välgörenhetsresa till Mongoliet. Och de flyger inte...nej de tar bilden hela vägen. Det är alltså ett riktigt äventyr. Välgörenheten består i att den bil de åker med sedan säljs i Mongoliet och pengarna går till en välgörenhetsorganisation.

Man får följa dem från planeringen fram till målet och det är välskrivet och engagerande. Treanor har lyckats väl med balansgången mellan humor och allvar, boken är skriven med glimten i ögat men det blir aldrig tramsigt, något som annars lätt blir fallet. Att de som reser är två vanliga Svenssons utan tidigare erfarenheter från liknande äventyr gör det hela bara bättre i och med att det är lättare att känna en koppling till personerna i boken. En mycket bra bok helt enkelt!..

Det kalla kriget ur tre författares perspektiv - Zubok, Harper och Gaddis

Zuboks syn på det kalla kriget har varit huvudfokus så jag gör här bara ett par kortare reflektioner hur jag ser på Harpers och Gaddis böcker i relation till Zuboks.

För det första skiljer sig Zuboks bok markant på så sätt att den skildrar kriget från ett Sovjetiskt perspektiv till skillnad från de två andra vars perspektiv är amerikanskt. Detta gör att det inte är helt lätt att jämföra böckerna då alla författarna skriver relativt lite om den ”andra” sidan. Zubok skriver till exempel mycket lite om de amerikanska presidenterna eller den amerikanska inrikespolitiken och det samma fast åt omvänt håll gäller för de andra två författarna.

Men det finns punkter där man ser att de olika författarna betonat olika saker. Till exempel tycker jag att Harper lägger mer tyngd än de andra två på Vietnam och Hiroshima. Harper anser att Hiroshima är det som gör ledarna medvetna om kärnvapnens ohyggliga kraft medan Zubok pekar på Tjernobylkatastrofen. Harper lägger också större vikt vid Vietnamkriget än Zubok, antagligen därför att det kriget hade en större inrikespolitisk påverkan i USA än vad det hade i Sovjetunionen. Jag tycker också att Harper tydligare än Zubok framställer USAs politik och drivkraft som en ideologi, och att det alltså är två ideologier som står mot varandra under det kalla kriget. Jag tolkar Zuboks bok mer som att det är den kommunistiska ideologin som står mot kapitalismen, men där kapitalismen inte jämställs med en ideologi.

Något som skiljer Zubok från Gaddis och Harper är den vikt han lägger vid ledarna som personer. Zubok påpekar gång på gång hur stor betydelse ledarnas personligheter har för landets politik. Ett tydligt exempel på detta är hans förklaring till det kalla krigets slut där han lägger mycket av förklaringen på Gorbatjovs personlighet. Visst tar han även med landets ekonomiska kris och den kulturella upptiningen/öppenheten som orsaker men det han betonar är just Gorbatjovs personlighet och hans drastiska och ad-hoc artade sätt att sköta politiken.

Gaddis lägger också större tyngd än de andra på Berlin som symbol för kampen mellan västs marknadsekonomi och östs kommunism. Här blev det så tydligt att folket föredrog väst före öst, det är ju bara att titta på åt vilket håll folk flydde. Och när sedan muren byggdes så blev det en stark symbol som visades att ett desperat öst hade förlorat, för nog måste det anses vara ett nederlag för en stat när enda sättet att behålla sin befolkning är att stänga in den?

Gaddis säger att det skedde ett avgörande i början på 80-talet för då gick makten enligt honom från att vara materiell till att bli alltmer abstrakt. Han symboliserar detta med påvens besök i Polen 1979, ett besök som enligt Gaddis kom att få mycket stor betydelse i Polens kamp mot kommunismen. Och här vann alltså det abstrakta, i det här fallet tron, över Sovjetunionens materiella militärmakt.

Något som Gaddis lägger stor vikt vid är hur Truman hanterade atombsfrågan. Efter Hiroshima och Nagasaki beslöt han att en civil myndighet skulle kontrollera tillgången till atombomben, till skillnad från tidigare då kontrollen låg hos militären. Detta var en mycket viktig policyändring. Gaddis skriver också att Truman fundamentalt förändrade vår inställning till vapen. Tidigare har vapen alltid använts, men nu finns det alltså ett vapen, atombomben, som sedan andra världskriget aldrig använts. Gaddis ger Truman en stor del av äran för detta.

Gaddis drar här slutsatsen, en slutsats som jag inte lika tydligt hittar hos de andra två författarna, att kalla kriget var den punkt i historien där militär styrka inte längre var liktydigt med makt. Ett bevis för detta är enligt Gaddis att Sovjetunionen föll sönder med sina arméer och kärnvapen intakta. Han kopplar också ihop detta med att världen blivit mer transparent, det går nu inte längre att bygga upp en arme och genomföra ett överraskningsanfall. Med den tekniska utveckling som skett inom underrättelsetjänsten, t.ex. i form av satelliter, går det nu inte längre att agera hemligt. Detta i kombination med att världen nu är mer sårbar har lett till att det nu inte längre är lika lönsamt att föra krig enligt Gaddis.

Harper är nog den av författarna som betonar inrikespolitiken roll mest, enligt honom var den en starkt bidragande faktor till att det kalla kriget fortsatte. I USA tävlade demokraterna och republikanerna i vem som kunde vara tuffast gentemot kommunismen, man visste att en fientlig inställning till kommunismen vann folkets lojalitet. Man kom att överdriva hotet för att vinna röster. I Sovjetunionen var maktkampen också hård och man ville inte visa sig svag, och man ville definitivt inte förlora ett krig då befolkningen aldrig skulle förlåta detta. Så båda länderna höll spänningen uppe för att kunna visa sig starka internt.

Slutligen kan man konstatera att Mao har en stor roll i Det kalla kriget enligt alla tre författare, men kanske att Harper är den som betonar Maos betydelse mest. Mao vände sig mot Sovjetunionen under en tid då USA var svagt. Sovjetunionen fick lägga stor energi och binda stora militära resurser på att hantera Kina vilket gynnade USA. USA fiendes fiende blev USAs vän. Dessutom påpekar Harper att Kina var en av Det kalla krigets vinnare med en förhållandevis stark ekonomi, något som ofta glöms bort.

Källor:
Gaddis, John Lewis, Det kalla kriget: pakterna, spionerna, lögnerna, sanningen (Stockholm: Weyler, 2008)

Harper, John Lamberton, The Cold War (Oxford: Oxford University Press, 2011)

Zubok, Vladislav M., A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (University of North Carolina Press, 2009)

Michail Gorbatjovs roll i det kalla kriget

Gorbatjov kom till makten 1985 efter en intern strid mellan det gamla gardet och de yngre nytänkarna, innan dess hade landet styrts en kort tid av Jurij Andropov följt av Konstantin Tjernenko. Under den här tiden var Sovjetunionen mycket illa ute, ekonomin var katastrofal och solidaritets- och självständighetsrörelser växte sig allt starkare i Centraleuropa. Ledarskapet i Moskva var svagt och man gjorde enligt Zubok inget för att förbereda sig för framtida konflikter med väst.

Michail Gorbatjov växte upp som akademiker under den kulturella upptiningen. Han hade en reformistisk inställning till kommunismen och var öppen för influenser utifrån, bland annat reste han runt i Italien i början av 1970-talet. Dessutom studerade hans fru utomlands. Det han hade sett i kontakten med utlandet fick honom att fråga sig varför de i väst hade det så mycket bättre än de i öst.

Krisen i Polen 1981 gjorde att ledarna i Moskva började ifrågasätta landets ideologi och utrikespolitiska policy. Man insåg att man inte hade råd att ekonomiskt stötta sina satelliter. Och man insåg också att om det sker revolt i Polen så kan det mycket väl bli revolt på andra platser också. Det revolutionärt-imperialistiska paradigmet kanske inte länge gick att hålla fast vid!

Början på 80-talet beskriver Zubok som en återgång till Stalintiden på 50-talet. Tiden av détente var definitivt förbi istället blev det upprustning och hemligt krig mellan stormakternas säkerhetstjänster. Reagans mål var under den här tiden att trycka tillbaka Sovjetunionen.

Reagan var mycket aggressiv i sin politik gentemot Sovjetunionen. Zubok skriver att Reagan var fast besluten att "punish the Soviet Union to the maximum and to maximize Soviet economic problems". Och i ett uttalande 1983 kallade han Sovjetunionen för "an evil empire". USA skulle också ta fram nya vapensystem som skulle göra Sovjets försvar föråldrat. Zubok beskriver det som att Reagan ledde en världsomspännande hatkampanj mot Sovjetunionen. Moskva tolkade dessa signaler från Reagan som en upptrappning och att världen nu befann sig närmare ett krig.

Gorbatjov ville reformera det existerande systemet Hans politik kom att döpas till perestrojka, det ryska ordet för omstrukturering. Hans första steg var att försöka bekämpa korruptionen samt slimma den enorma byråkratin. Sedan satsade han hårt på den tunga industrin och åtgärder för att öka arbetsmoralen. Han arbetade även för att minska alkoholkonsumtionen. Enligt Zubok så var dock dessa inrikespolitiska åtgärder inte speciellt effektiva utan resulterade istället i stora ekonomiska underskott.

Utrikespolitiskt var Gorbatjov mycket reformvänlig, han ville öppna upp landet och göra sig av med den stalinistiska isolationsideologin. Zubok poängterar särskilt vikten av att man nu lät intellektuella träffa utlänningar utan särskilt tillstånd. En hörnpelare i Gorbatjovs nytänkande politik var synen att världen inte var bipolär, det var inte längre öst mot väst eller kommunismen mot kapitalismen.

Tjernobyl

Zubok lägger mycket stor vikt vid kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Enligt honom är detta den enskilda händelsen sedan Kubakrisen som påverkat det sovjetiska ledarskapet mest. Det var i och med den olyckan som de förstod hur förödande ett kärnvapenkrig skulle bli. Åren efter Tjernobyl förändrades inställning till kärnvapen drastiskt, man fokuserade på säkerhetsfrågor samt sökte samtal med USA. I förlängningen ledde olyckan även till att allmänheten fick större insyn i det politiska etablissemanget samt möjligheter att ha en diskussion med politikerna, det som kom att kallas för glasnost. En annan viktig händelse var nedrustningssamtalen i Reykjavik. Här började synen på USA som en fiende att förändras.

1987 var ett avgörande år. Då meddelar Gorbatjov att han vill göra genomgripande förändringar i hela systemet och att han är beredd att gå mycket långt.

När muren föll 1989 blev Moskva tagna på sängen. Man hade diskuterat att börja lätta på spänningen mellan Öst- och Västberlin, men man hade absolut inte diskuterat något så långtgående som att riva muren. Men en kombination av det politiska kaos som rådde i Östtyskland och det tryck som fanns från Östberlinarna gjorde att man kom att öppna upp muren helt.

Gorbatjov hade en mycket stor roll i Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets slut. Zubok tonar ner USAs betydelse här utan pekar istället på Gorbatjovs mycket drastiska reformpolitik. En politik som ledde till enorma ekonomiska problem. Hans drastiska inrikespolitiska förändringar gjorde att den politiska apparaten inte hängde med och det blev kaos.

Själva upplösningen av Sovjetunionen gick fredligt till, enligt Gorbatjovs order skulle man inte ingripa, något som enligt Zubok är helt unikt. Detta gjorde att upplösningen blev kollapsartad och att miljontals människor kom att få det mycket svårt. Zubok sammanfattar med att säga att Gorbatjov var högst bidragande till att det kalla kriget tog slut, men att han också var högst bidragande till landets kollaps.

Källa:
Zubok, Vladislav M., A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (University of North Carolina Press, 2009)

Leonid Brezjnevs roll i det kalla kriget

Författaren Vladislav Zubok beskriver Brezjnev som en man med stor praktisk erfarenhet men med mycket liten utbildning. Hans dagboksanteckningar vittnar om en avsaknad av intellektuella och spirituella intressen. Dessutom ansågs av många vara en dålig ledare. Knappast en smickrande beskrivning.

Han hade en helt annan inställning till utrikespolitiken än Stalin. För Brezjnev gällde det att undvika krig till varje pris. Men han ansåg också att det krävdes ett starkt försvar för att kunna uppnå fred. Detta kom att leda till en enorm upprustning, man byggde missilsilos, ubåtar, bombflygplan mm i ett mycket högt tempo. På bara ett par år hade man nått upp jämsides med USA när det gällde mängden strategiska vapen.

När Leonid Brezjnev kom till makten 1964 rullades mycket av de inrikespolitiska förändringarna som Chrusjtjov gjort tillbaka. Brezjnev hyllade Stalin till skillnad från Chrusjtjov som hade jobbat för en av-stalinisering av landet. Den kulturella upptining och öppenhet som inletts stoppades, Brezjnev gillade inte den ökade individualiseringen och västifieringen som bredde ut sig. Han skapade en speciell enhet inom KGB som hade till syfte att "guida" den kulturella eliten rätt samt "skydda" dem från skadliga influenser.

Dessa förändringar uppskattades inte av alla, många kulturarbetare och intellektuella protesterade och krävde istället ett samhälle med öppna rättegångar och konstitutionella rättigheter. De som jobbade för detta kom att kallas för dissidenter.

För att skaffa sig legitimitet i västs ögon inledde Brezjnev den så avspänningspolitiken (détente), den politik som Chrusjtjov sått ett frö till efter Kubakrisen. Detta kom dock att innebära att landet kom att integreras mer i världen, något som inte var förenligt med Brezjnevs stalinistiska policy. Hans avspänningspolitik i utrikesfrågor var alltså svår att förena med hans stalinistiska inrikespolitik.

När det gällde Vietnamkriget så hoppades Brezjnev att man genom att gå in och stödja nordsidan kunde förbättra den frostiga relationen med Kina, även Kina stödde ju nordvietnameserna. Kina ville dock inte samarbeta då de ansåg att Sovjetunionens revisionistiska politik svek de kommunistiska idealen. Moskva hade ändå planer på att med militär kraft sätta amerikanarna på plats men detta föll på att man inte hade resurserna att göra detta, man insåg att amerikanerna var alltför starka.

1967 var ett katastrofalt år för kommunismen utanför Sovjetunionen. Förutom misslyckandet i Vietnam så blev den kommunistiska regimen i Indonesien avsatt och ca 300 000 kommunister där blev mördade. Och i mellanöstern krossade den israeliska armén arméerna från Egypten, Jordanien och Syrien i det så kallade sexdagarskriget. Sovjetunionens fiende israel hade alltså segrat. Judarna hade ju sedan länge setts som en fiende av Moskva och Israel var dessutom nära knutet till USA. Sovjetunionen bröt alla diplomatiska förbindelser med Israel, dessa återupptogs först 1991.

Krisen i Tjeckoslovakien 1968, den så kallade Pragvåren, kom att påverka Brezjnevs utrikespolitik i mycket stor utsträckning. Tjeckoslovakiens läge i Östeuropa var mycket viktig, likaså dess avancerade vapenindustrier och naturtillgångar. Att förlora inflytande över Tjeckoslovakien skulle vara ett nederlag inte bara för Sovjetunionen utan även för Brezjnev personligen. Detta då Tjeckoslovakiens kommunistiska ledare hade kopplingar till Brezjnev.

Tjeckoslovakiska demonstranter protesterar mot de sovjetiska soldaterna

Enligt Zubok så finns det bevis för att Brezjnev ville undvika ett militärt ingripande och istället försöka lösa konflikten den diplomatiska vägen. Han trodde att ett militärt ingripande kunde utlösa ett krig med NATO. Man försökte också först att lösa krisen på diplomatisk väg men när det misslyckades beslutade politbyrån om att ockupera Tjeckoslovakien. Västs reaktioner på ockupationen blev mycket mild, långt från det militära ingripande från NATO som Brezjnev fruktat, vilket Moskva såg som en seger. Enligt Zubok blev dock segern kostsam på sikt då den ytterligare förstärkte klyftan mellan stalinisterna och de mer reformvänliga. Och ironiskt nog så gav ockupationen av Tjeckoslovakien Brezjnev större möjlighet att bedriva avspänningspolitik, detta eftersom han nu fått ett större förtroende hos de andra ledarna i Moskva och på så sätt lättare kunde få igenom sina idéer.

Ett viktigt led i Brezjnevs avspänningspolitik var att hitta en lösning på Tysklandsfrågan, det var där nyckeln till avspänning i Europa låg enligt Zubok. Västtysklands ledare Willy Brandt var mer positiv inställd till samtal med Sovjetunionen än hans föregångare, och 1970 hade man slutit ett ickevåldsavtal. Nu blev pressen stor att avtal även skulle slutas mellan Västtyskland och DDR, något som DDRs ledare Ulbricht var en kraftfull motståndare till. Ulbricht tvingades dock att avgå och ett avtal kunde slutas där Västtyskland och DDR erkände varandra.

Brezjnev hade nu alltså kommit en bra bit på väg i sin målsättning att säkerställa fred i Europa samt öppna upp Sovjetunionen mot väst. Détente-politiken hade framgång. Dock fanns det två stora problem som återstod att lösa, Vietnamkriget och relationen till USA.

Brezjnev blev ursinnig på Nixon för dennes brutala bombningar i Vietnam, bombningar som dödat sovjetiska medborgare. Det var nära att detta kom att ställa in de samtal som var planerade mellan Sovjetunionen och USA, samtal som skulle visa sig vara mycket viktiga. När dessa samtal sedan trots allt blev av så kom Brezjnev och Nixon bra överens och båda var beredda att lägga sina ideologiska skillnader åt sidan för att nå framsteg. USA kom vid dessa samtal att erkänna Sovjetunionen som en likvärdig samtalspartner något som Sovjetunionen haft som målsättning under lång tid. Nu fanns förutsättningar för att avspänningspolitiken kunde föras på lika villkor.

Amerikanska bomber som faller över Nordvietnam 1966

 Zubok anser inte att avspänningen mellan USA och Sovjetunionen berodde på rädslan för krig eller kostnaderna för upprustningen. Visserligen var Sovjetunionens ekonomi hårt ansträngd men i den interna debatten var ekonomin ingen viktig faktor för avspänningspolitiken. Zudok hävdar istället att det var "Brezhnev's personal and increasingly emotional involvement and his talent as a domestic consensus builder that proved to be the most important factor in securing the policy of detente in the period from 1968 to 1972". Zubok anser alltså att Brezjnev var en mycket viktig faktor för att avspänningspolitiken skulle gå att genomföra, utan honom hade avspänningspolitiken inte gått att genomföra alls eller i alla fall inte i samma utsträckning.

1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan och installerar en kommunistisk lydregering där. Amerikanarna med Jimmy Carter i spetsen blev ursinniga då de var övertygade om att detta var början på en sovjetisk offensiv mot Persiska gulfen. Så var dock inte fallet utan det har senare visat sig att Sovjetunionen bara vara intresserad av Afghanistan. Zubok anser att invasionen i Afghanistan var det första tecknet på att Sovjetunionen började agera alltför övermodigt. Dessutom anser han att invasionen var inkompetent utförd och mycket skadlig för Sovjetunionens utrikespolitik. Däremot anser Zubok inte att invasionen i Afghanistan var startskottet för hårdare relationer stormakterna emellan, nej détente hade började tappa i kraft redan mycket tidigare. Till exempel så hade de två stormakterna kämpat om inflytande i Afrika tidigare på 70-talet, något som ledd till en ökad spänning. Och détente var något som kritiserades hårt internt i USA på mitten av 70-talet.

Att avspänningen kom av sig anser Zubok berodde på Brezjnevs sviktande hälsa i kombination med att han inte längre lyckades hålla liv i de sovjet-amerikanska relationerna. Den sovjetiska byråkratin och ideologin bidrog till att utrikespolitiken stagnerade. Dessutom började man som sagt agera alltför övermodigt, så som i t.ex. Afghanistan.

En annan faktor som ledde till détente-politiken avtog och spänningen åter ökade var Sovjetunionens hantering av judar. Sovjetunionen hade mycket strikta regler för de judar som ville lämna landet. Bland annat var det kvoterat hur många som fick emigrera och dessutom var de som emigrerade tvungna att retroaktivt betala för den utbildning de fått i Sovjetunionen. Det fanns flera olika anledningar till varför Sovjetunionen hade så hårda regler, en anledning var att man fruktade massutvandring och en annan var att utvandring skulle skada bilden av Sovjetunionen som ett socialistiskt paradis. Men judarna i USA samt deras sympatisörer blev mycket upprörda hur deras likasinnade blev behandlade i Sovjetunionen. Denna grupp satte press på Nixon att ta upp frågan med Brezjnev. Att inte tvinga Brezjnev att förbättra judarnas situation skulle innebära ett minskat stöd för Nixon bland de amerikanska väljarna. Judefrågan anser Zubok vara en mycket viktig faktor för att détente tappade mark.

I slutet av sin tid vid makten var Brezjnev mycket svag och var frånvarande långa perioder. Han blev också alltmer beroende av droger.

Källa:
Zubok, Vladislav M., A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (University of North Carolina Press, 2009)

Nikita Chrusjtjovs roll i det kalla kriget

Efter Stalins död förändrades Sovjetunionens utrikespolitik på så sätt att man nu inte ansåg att ett krig med kapitalisterna i väst var oundvikligt. Det skulle alltså efter Stalins död funnits en möjlighet att påbörja diplomatiska samtal med väst i syfte att minska spänningen länderna emellan. Zubok anser dock att denna förändrade utrikespolitik i praktiken aldrig kunde genomföras. För det första blev amerikanarna misstänksamma till Sovjetunionens mer fredliga utrikespolitik, man trodde att syftet var att skapa sig mer inflytande i Europa. För det andra så var Sovjetunionen inte redo att leva upp till den förändrade utrikespolitiken, tvärtom så hade man fortfarande som målsättning att leda den kommunistiska världsrevolutionen.

Nikita Chrusjtjov tog över makten efter Stalin, dock inte helt smärtfritt utan först efter en hel del politiska intriger. Han kom dessutom inte överens med utrikesministern Molotov, bland annat hade de helt olika ståndpunkt hur man skulle hantera Jugoslavien. Chrusjtjov ville närma sig Jugoslavien, man hade ju brutit med landet tidigare, medan Molotov ansåg att landet inte gick att lita på. Splittringen blev för stor och Molotov avsattes.

Chrusjtjov hade liksom Stalin som Stalin som mål att sprida kommunismen över hela världen. Kanske hade han till och med än större ambitioner än Stalin då Stalin fokuserade på Europa och Asien vilket inte Chrusjtjov nöjde sig med. Chrusjtjov började intressera sig för mellanöstern och såg till att stödja de arabiska nationalisterna där, detta då man ville förhindra att USA och Storbritannien fick alltför stort fotfäste. Man började bland annat förse dem med vapen, en strategi som senare skulle leda till en enorm koncentration av vapen i området samt flera väpnade konflikter.

Chrusjtjov arbetade även österut genom att stärka relationen med Kina. Man gav till exempel tillbaka de tillgångar man fortfarande hade kvar i Manchuriet samt gav ett mycket stort ekonomiskt stöd. Kina fick även tillgång till kärnvapenteknologi. Trots detta så var relationen ansträngd då Kina inte ansåg sig bli behandlad som en jämlik partner. Zubok pekar flera gånger på Chrusjtjovs bristande kompetens som förhandlare och diplomat, bland annat när det gäller relationen med Kina men även i hans kontakter med de amerikanska presidenterna. Zubok lägger alltså här en hel del skuld för hur det kalla kriget utvecklade sig på Chrusjtjovs inkompetens.

1956 bytte Polens kommunistiska parti ledare utan att informera Moskva. Chrusjtjov valde dock att inte lägga sig i. Men när det sedan kort därefter blev uppror i Ungern så ingrep Sovjetunionen militärt, det beslutet hade dock föregåtts av livliga diskussioner i Moskva.

Zubok kallar Chrusjtjovs politik vid den här tiden för "flipp-flop" och skriver om hur han blir allt svagare som ledare, t.ex. får Kina allt större inflytande på Sovjets utrikespolitik. Chrusjtjov tappar i förtroende hos både Stalinister och icke-Stalinister. Han lyckas dock sitta kvar vid makten genom att rensa ut motståndarna och utse sig själv som utrikesminister.

När det gäller kärnvapen så insåg Chrusjtjov insåg att den förändrade de diplomatiska spelreglerna och relationen med väst. I och med att både öst och väst hade tillgång till kärnvapen så ansåg han att detta skulle avskräcka väst från att gå i krig med öst. Därmed gick han ifrån Stalins syn att ett världskrig var oundvikligt till en syn där kommunism och kapitalism kan samexistera, detta var alltså en kraftig kursändring i synen på relationen mellan öst och väst. Men detta innebar inte att han inte kunde använda atombomben som påtryckningsmedel, något som Suezkrisen 1956 var ett exempel på. Detta var första gången som kärnvapen användes som påtryckningsmedel under det kalla kriget.

Chrusjtjovs hantering av atombomben var ett exempel på hans flip-flopp politik enligt Zubok. Samtidigt som han använde kärnvapen som ett påtryckningsmedel i till exempel Suez- och Berlinkrisen så arbetade han för att förbjuda dem då han trodde att de skulle kunna leda till minskat stöd för Sovjetunionen i väst.

I samband med att Sovjetunionens kärnvapenarsenal ökade så ansåg Chrusjtjov att man kunde dra ner på de konventionella vapnen och han beslutade därför om drastiska nedskärningarna i de icke-nukleära enheterna. Detta kom att leda till en mycket farlig strategi där man var beroende av att kunna utdela ”first strike”. Förmågan att försvara sig med konventionella vapen mot en angripare blev alltså mycket sämre vilket i sin tur ökade risken för att tvingas använda kärnvapen i en pressad situation.

Chrusjtjovs nya politik som byggde på att väst och öst kunde samexistera upphörde att existera i samband med nedskjutningen av ett amerikanskt spionplan över sovjetiskt territorium 1960. Chrusjtjovs blev mycket upprörd och krävde en ursäkt från USA vilket kom att förstöra det lilla förtroende som fanns mellan länderna.

I början av 60-talet var förhållandena i DDR mycket dåliga vilket ledde till att dess ledare Ulbricht gav Sovjetunionen ett ultimatum. Antingen gav de upp sitt inflytande över DDR eller så skrev de på ett separat fredsavtal. Att ge upp DDR var det inte tal om då landet var en viktig del i maktkampen mot USA. Att skriva på ett fredsavtal skulle å andra sidan reta upp väst och kanske leda till motdrag från deras sida. Chrusjtjovs fruktade att ett sådant motdrag skulle kunna vara ekonomiska sanktioner mot DDR, något som skulle vara förödande då landet var ekonomiskt beroende av väst. Och Sovjetunionen själva hade inte råd att hjälpa landet ekonomiskt. Chrusjtjovs svar på Ulbrichts ultimatum blev att resa en mur runt Västberlin. Han trodde att detta skulle leda till att Västberlins ekonomi skulle försvagas och i förlängningen att väst skulle söka ett ekonomiskt samarbete med öst.

Zubok anser att Chrusjtjovs problem här var avsaknaden av klara strategiska mål. Hans handlingar var bundna till det revolutionärt-imperialistiska paradigmet, det vill säga att stödja revolutionära grupperingar över hela världen samt få västs med dess imperialism att retirera på alla fronter, en strategi som enligt Zubok var extremt orealistisk.

Fotografi taget av USA föreställande de Sovjetiska kärnvapenmissilerna på Kuba.

När det gäller Kubakrisen 1962, det tillfälle under det kalla kriget då världen var som närmast ett världskrig, så är Zuboks åsikt här att Chrusjtjovs agerande beror på hans impulsiva personlighet i kombination med hans försök att rädda den havererade inrikes- och utrikespolitiken. Chrusjtjov behövde något som kunde stärka hans anseende och auktoritet bland kommunisterna. Dessutom hade Castro ett stort stöd bland Sovjetunionens unga akademiker, så att hjälpa Kuba kunde alltså stärka Chrusjtjovs position internt i Sovjetunionen. Och givetvis fanns som alltid den bakomliggande orsaken att sprida kommunismen och trycka tillbaka väst. Zudok kopplar däremot inte samman Kubakrisen med Berlinkrisen så som många andra gör.

Chrusjtjov gav amerikanarna ett erbjudande, de skulle ta bort missilerna från Kuba om amerikanarna tog bort motsvarande missiler från deras baser i Turkiet. Amerikanarna gick med på detta men med vissa justeringar, man ville bland annat hålla tillbakadragandet av missiler från Turkiet hemligt. Chrusjtjov gick med på detta, dock först sedan han felaktigt trott att USA förklarat krig mot Sovjetunionen. Kan också tilläggas att nu med facit i hand så visar det sig att Moskva aldrig hade för avsikt att använda kärnvapenmissilerna på Kuba.

Efter Kubakrisen började, enligt Zubok, Chrusjtjov tvivla på first strike strategin. Han insåg att det nu fanns kärnvapenmissiler utplacerade på så många ställen, både på land och på ubåtar, att man aldrig alltid skulle kunna slå ut fiendens alla missiler på en gång. Fienden skulle ha tillräckligt mycket kärnvapen kvar för att åstadkomma en förödande andra strike. Om ett kärnvapenkrig började var alltså alla förlorare.

Statistik över de två stormakternas kärnvapenarsenaler över tiden

Chrusjtjov kom för folket att ses som en förlorare efter Kubakrisen, detta eftersom han lovat amerikanarna att hemlighålla deras del av avtalet, nämligen tillbakadragandet av missiler från Turkiet. I allmänhetens ögon såg det alltså ut som att Sovjetunionen blivit helt överkörda av amerikanarna vid förhandlingsbordet.

Enligt Zubok så var Kubakrisen det som fick Moskva att inse att man inte kan hota väst med kärnvapen. Istället började Sovjetunionen söka överenskommelser med USA angående vapenkontroll och nedrustning. På sommaren 1963 skrev man på ett avtal med Storbritannien och USA gällande begränsandet av provsprängningar. Detta var det första embryot till det som sedan skulle leda till détente-politiken. Détente är ett franskt ord som kan översättas ungefär med det svenska avspänning.

Även om Zudok sågar Chrusjtjovs utrikespolitiska insatser så är han mer positiv till de inrikespolitiska. Under Chrusjtjovs tid så ökar till exempel antalet högt utbildade drastiskt och mer resurser läggs på forskning. Arbetsbelastningen och skatterna sänktes för folket och man förbättrade infrastrukturen. Inrikespolitiken kom att utgå mer från den enskilda individen till skillnad från tidigare då folket mer sågs som ett kollektiv. Enligt Zubok så hade dessa förändringar dock inte någon omedelbar påverkan på Sovjetunionens utrikespolitik med de skulle vara mycket betydelsefulla för kalla krigets upplösning. Under Chrusjtjovs tid växte det också fram elitgrupperingar och nätverk som hade en reformistiskt och liberal syn, dessa personer kom sedan att få stor betydelse på 80-talet i samband med konfliktens slut. En av dessa personer var Gorbatjov.

Efter Stalins död blev det möjligt för turister att besöka Sovjetunionen, och möjligheten för Sovjeter att resa utomlands blev större. Böcker, musik och filmer från väst blir också mer tillgängliga. Detta gjorde att under Chrusjtjovs tid så började bilden av väst att förändras, från att tidigare endast fått se Stalins propagandistiska bild av fienden kan de nu alltmer bilda sig en egen uppfattning. Enligt Zubok så var en av anledningarna till att det kulturella klimatet började tina och att landet blev lite mer öppet Chrusjtjovs förhoppning om att detta skulle förbättra västs uppfattning av landet. Men Zubok påpekar också att man inte ska överskatta den påverkan influenserna från väst hade på det Sovjetiska samhället, statsmakten hade fortfarande mycket bra kontroll över vilken information medborgarna hade tillgång till.

Källa:
Zubok, Vladislav M., A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (University of North Carolina Press, 2009)

Josef Stalins roll i det kalla kriget

Enligt författaren Vladislav Zubok var Josef Stalin och hans politik en mycket stor bidragande faktor till att det kalla kriget bröt ut, han kallar det för ”The Stalin factor”. Och det är en ganska mörk bild han målar upp av personen Stalin, bland annat beskrivs han som en ”power-driven, xenophobic, and increasingly cynical” person med en ”dark, mistrusting mind and cruel, vindictive personality”. För Stalin var världen ond och det gick inte att lita på någon, unilatiralism var alltid bättre än diplomatiska överenskommelser med andra länder. Dessutom får man nog lov att säga att han var en man med storhetsvansinne, han trodde fast och fullt på att kapitalisterna skulle förgöra sig själva och att den kommunistiska revolutionen skulle sprida sig över hela världen.

Zubok skriver också att Stalin "acted as the supreme editor of Soviet culture", d.v.s. att forma medborgarnas identiteter och värderingar var en integrerad del av politiken och ideologin. De kulturarbetare han gillade premierades, de han inte gillade skickades till Gulag.

Stalin ansåg att Sovjetunionen, som efter kriget var mycket försvagat, behövde en säkerhetszon för att skydda sig mot framtida angrepp. Denna säkerhetszon ville man skapa i Östeuropa och Balkan och man hade förhoppningar om att kunna utöka sitt inflytande där utan att väst skulle ingripa. Man skulle även sprida sin kommunistiska ideologi till denna säkerhetszon. Det var i hög grad Stalin som var hjärnan och drivkraften bakom denna strategi vilket också ger honom huvuddelen av skulden för att det kalla kriget bröt ut.

När det gäller Tysklandsfrågan så hade enligt Zubok Stalin redan 1943 planerat för att ockupera landet. Och man hade aldrig några planer på att låta landet vara helt neutralt eller låta det hamna under västs sfär, det sämsta utgång man kunde tänka sig var ett neutralt Västtyskland och ett ockuperat socialistiskt Östtyskland. För Stalin var Tyskland en nyckel till ett framgångsrikt spridande av kommunismen i Europa och en viktig del i hans imperialistiska planer. Dock blev Stalins strategi i Tysklandsfrågan misslyckad enligt Zubok, bland annat fortsatte kapitalismen att blomstra vilket Stalin inte räknat med. Stalin utgick ifrån att kapitalismen skulle haverera under 1940-talet. Dessutom hade han räknat med en stark nationalism i Tyskland, men det visade sig att tyskarna var mycket trötta nationalism efter åratal av nazistyre.

Efter att ha läst kurslitteraturen har jag fått den uppfattningen att Stalin levde lite i sin egen kommunistiska bubbla och att han hade en ganska verklighetsfrämmande bild av omvärlden. Det är lite som att han försökte förhålla sig till en värld han egentligen visste mycket lite om, han verkade ha en mycket begränsad kunskap om hur människorna i väst levde och tänkte.

Karta över öst- och västblocken

Källa:
Zubok, Vladislav M., A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (University of North Carolina Press, 2009)

Det revolutionärt-imperialistiska paradigmet - Sovjetunionen under det kalla kriget

Stalin kombinerade den strävan efter socialistisk imperialism som fanns bland de sovjetiska ledarna med sin egen mer militärstrategiska och säkerhetsinriktade imperialism. Stalin ansåg att landet behövde en säkerhetszon för att kunna klara framtida attacker. Och det Vladislav Zubok kallar för det revolutionärt-imperialistiska paradigmet i sin bok "A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev" är alltså en kombination av viljan att sprida kommunismen och behovet av att ur ett säkerhetshänseende behöva expandera. Zubok skriver också att dessa två skilda motiv ofta var svåra att hålla isär för ledarna. En del motiverade landets expansion med att det var en form av kompensation för de enorma förluster landet gjort i kriget.

En viktig bakgrund till det revolutionärt-imperialistiska paradigmet var Stalins övertygelse att den kapitalistiska världen skulle förgöra sig själva och att socialismen sedan skulle spridas över hela världen. Han var också övertygad om att Sovjetunionen skulle bli indraget i krig snart igen.

Zubok anser också att det revolutionärt-imperialistiska paradigmet inte dog ut efter Stalin utan att konceptet levde kvar under hela det kalla kriget. Chrusjtjov var till exempel en mycket stark anhängare av det revolutionärt-imperialistiska paradigmet, kanske till och med mer än Stalin då han siktade på världen och inte bara på Europa och Asien. Redan under Chrusjtjovs tid började det dock växa fram en tveksamhet gentemot det revolutionärt-imperialistiska paradigmet bland vissa gruppen. Att tecken på att det revolutionärt-imperialistiska paradigmet fanns kvar ända fram till kalla krigets slut är Gorbatjovs stöd till kommunister utanför landets gränser, t.ex. i Mellanöstern och i Nicaragua.

Zubok skriver att det revolutionärt-imperialistiska paradigmet var djupt rotat bland de sovjetiska ledarna och att detta var ett hinder för dem som sökte détente, det revolutionärt-imperialistiska paradigmet var ju inte direkt förenligt med avspänningspolitik.

Källa:
Zubok, Vladislav M., A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (University of North Carolina Press, 2009)

Björnen och draken

Björnen och draken av Tom Clancy är en bok som börjar mindre bra men som tar sig på slutet. Ja det är faktiskt svårt att betygsätta den då kvaliteten skiljer sig så pass mycket genom boken. Början är extremt seg och ibland pinsamt dåligt skriven, troligtvis för att Clancy här försökt att skriva lite annorlunda  mot vad han brukar. Clancy som ju är mästarnas mästare på att skriva technothrillers försöker sig här på spiongenren, något som han inte alls lyckas med. En spionroman kräver ett helt annat fokus på karaktärerna och psykologi än technothrillern och det märks tydligt att Clancy inte behärskar detta. Så första halvan av boken, dvs 500 sidor för boken är en tegelsten på 1000 sidor (!), är till största delen ett sömnpiller. Det är lite förvånande faktiskt att de inte kortade ned boken med ett par hundra sidor.

Den andra halvan däremot är en klassisk Clancy-thriller. Här är det inte längre en spionhistoria utan nu handlar det om ett potentiellt krig mellan Kina och Sovjetunionen. Vi får följa det diplomatiska spel som ledet fram till konflikten följt av den militära upptrappningen och slutligen själva upplösningen. Som vanligt i Clancys böcker är boken full av beskrivningar av de vapen och militära strategier som används. Och bokens andra halva är som sagt riktigt bra. En riktig sidvändare!

Så ett tips till er som planerar att läsa den här tegelstenen är att allvarligt överväga att hoppa över första halvan. Ni kommer ärligt talat inte att missa något.........

Det Kalla Kriget ur ett sovjetiskt perspektiv - Mästerligt av Vladislav Zubok

Vladislav Zuboks bok "A Failed Empire: The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev" är en mästerlig skildring av Det kalla kriget från ett sovjetiskt perspektiv. De flesta böcker i ämnet är ju annars skrivna ur ett amerikanskt perspektiv så därför är Zuboks bok extra intressant. Och i och med att mycket av det tidigare hemlighetsstämplade materialet från Sovjetunionen nu har blivit tillgängligt så har Zubok lyckats ge en mycket nyanserad bild av de sovjetiska ledarnas tankar och handlande.

Ett centralt begrepp i boken är det som Zubok kallar för det revolutionärt-imperialistiska paradigmet. Detta paradigm handlar om att landet under Det kalla kriget styrdes av en kombination av viljan att sprida socialismen/kommunismen utanför landets gränser och viljan att expandera i syfte att skapa sig en säkerhetszon. Stalin, och flera av hans efterföljare, var övertygade om att kapitalismen skulle förgöra sig självt och att detta snart skulle dra in Sovjetunionen i ett nytt krig.

Zubok ger en detaljerad bild av de olika ledarnas personligheter, och enligt honom har vissa av ledarna personligen haft mycket stor betydelse för Det kalla krigets händelseförlopp. Det här är en mycket bra och intressant bok som berättar om tiden mellan 40-talet och 90-talet från ett för oss ovanligt perspektiv, det sovjetiska. Jag rekommenderar verkligen denna bok! Dock kanske jag ska varna dem som är ute efter en bok som betonar de militära inslagen i Det kalla kriget, detta är kanske inte en bok för er. Boken behandlar inte ländernas olika vapentyper och liknande, nej den här boken handlar mer om männen och diplomatin...

Ryssland anfaller Gotland i Wilderängs bok Midvintermörker

Lars Wilderäng bygger i sin bok Midvintermörker upp ett skrämmande scenario där Ryssland invaderar Sverige i ett överraskningsfall. Boken utspelar sig ett par år in i framtiden och bakgrunden till anfallet är förvecklingar kring den gasledning som går genom Östersjön.

I boken får vi följa ett antal personer, allt från enskilda soldater ute på slagfältet till de som leder Sverige på högsta nivå. Boken är en riktig sidvändare med action från första till sista sidan och risken är överhängande att man inte kan lägga i från sig den när man väl har börjat. Detta givetvis under förutsättning att man gillar den här typen av technothrillers med detaljerade beskrivningar av hur de olika styrkorna ser ut och hur de olika vapnen fungerar. Om man har noll intresse av vilka olika pansarfordon Sverige har eller hur man genomför en landsättning av trupp med fartyg så är det här nog inte rätt bok.

Det känns som att Wilderäng vet vad han skriver om, scenariot känns realistiskt och han verkar ha bra detaljkunskap om våra olika vapensystem. Jag kan dock känna att han nog justerat sanningen lite för att det ska bli en bra story, till exempel genom att låta svenskarna få lite extra flyt så att de i alla fall har en liten chans mot mäktiga Ryssland. Dessutom är nog den styrka som Ryssland anfaller med lite väl liten för att vara realistisk, det känns som att Wilderäng även där anpassat den för storyn skull.

Även om boken är lite väl militärnördig ibland så gillade jag boken! Det finns mig veterligen inte så många realistiska böcker om hur ett tänkt krig i Sverige skulle kunna gå till så det är intressant läsning. Som bonus får man en lektion i hur svenska försvaret är uppbyggt. Och som sagt, det är en riktig sidvändare!....

Stilla havet runt - bättre än jorden runt?

Att resa jorden runt gör ju var och varannan backpacker idag, men att resa Stilla havet runt är nog lite mer ovanligt. I alla fall hade jag inte hört talas om företeelsen förens jag började läsa Michael Palins bok "Full Circle". Det förvånar mig att inte fler kommit på idén att resa Stilla havet runt för efter att ha läst Palins bok så inser man att det ju är en mycket mer fascinerande resa att göra än att resa jorden runt. När man reser jorden runt så gör man vanligtvis det i ungefär samma klimatzon, typ i ett band som går strax norr om ekvatorn kanske med en avstickare antingen söderut till Australien eller norrut till Japan. Men reser du Stilla havet runt får du en mycket mer varierad resa då du passerar allt från stekheta Atacamaöknen i Chile till arktiska Alaska, dessutom gör du ju resan från kallt till varm två gånger, både på vägen ner och på vägen upp!


Och inte blir man mindre sugen på att göra denna resa efter att ha läst Palins bok. Hans reseskildring är som vanligt lysande. Jag tror att detta är den längsta och mest påkostade resa Palin och hans team gett sig ut på, de var borta i 244 dagar, visserligen med ett par avbrott men ändå. En lång och varierad resa är det. Boken rekommenderas!.......

Pole to Pole av Michael Palin

Ännu en suverän reseskildring av Michael Palin! I "Pole to Pole" reser han från nordpolen till sydpolen utmed den 30:de längdgraden. Det är med andra ord ingen liten resa han ger sig ut på och en del av charmen i den här boken är just det eviga pusslandet med kommunikationer och logistik. Michael Palin reser inte ensam utan detta är en stor produktion i BBC:s regi med ett stort antal inblandade. Så i den här boken får vi ta del av alla de problem det innebär att få ihop en resa som går från pol till pol, bara det att chartra flygplan som kan ta Palin och hans team till nord- respektive sydpolen är ett omfattande projekt. Lika så går vissa delar av resan genom Afrika genom eländig terräng. Så detta är nästan lika mycket en berättelse om genomförandet av resan som om en berättelse om de människor de träffar och de platser de besöker.

Palins reseskildringar är inget för dem som vill ha ingående beskrivningar av ett visst land eller en viss kultur utan ska mer ses som ett smörgåsbord där Palin plockat ut godbitarna. I en bok på ett par hundra sidor är det ju omöjligt att detaljerad beskriva ett tiotal länder. Palins böcker rekommenderas verkligen!

En karta som visar de olika resor som Michael Palin gjort. Pole to Pole symboliseras av den röda linjen. De andra resorna finns beskrivna i andra böcker.........

Världens längsta tunnel - Snart kan du ta tåget mellan USA och Ryssland

Läste just att man nu gett klartecken för att bygga en tunnel mellan USA och Ryssland. Häftigt! Det blir världens längsta tunnel med en längd på drygt 10 mil. Kostnaden för tunneln är beräknad till 70 miljarder kronor. Man planerar dessutom att lägga en hel del ny räls, bland annat möjliggöra för höghastighetståg att åka genom Sibirien fram till tunneln. De nya spåren kommer att kosta ytterligare 330 miljarder kronor. Man beräknar att tunneln kan vara klar redan om 10 år.

Detta är ju grymt häftigt! Tänk att kunna åka tåg mellan Moskva och New York. Om detta blir möjligt så kommer jag att bli en av de första som köper biljett!....