Zuboks syn på det kalla kriget har varit huvudfokus så jag gör här bara ett par kortare reflektioner hur jag ser på Harpers och Gaddis böcker i relation till Zuboks.
För det första skiljer sig Zuboks bok markant på så sätt att den skildrar kriget från ett Sovjetiskt perspektiv till skillnad från de två andra vars perspektiv är amerikanskt. Detta gör att det inte är helt lätt att jämföra böckerna då alla författarna skriver relativt lite om den ”andra” sidan. Zubok skriver till exempel mycket lite om de amerikanska presidenterna eller den amerikanska inrikespolitiken och det samma fast åt omvänt håll gäller för de andra två författarna.
Men det finns punkter där man ser att de olika författarna betonat olika saker. Till exempel tycker jag att Harper lägger mer tyngd än de andra två på Vietnam och Hiroshima. Harper anser att Hiroshima är det som gör ledarna medvetna om kärnvapnens ohyggliga kraft medan Zubok pekar på Tjernobylkatastrofen. Harper lägger också större vikt vid Vietnamkriget än Zubok, antagligen därför att det kriget hade en större inrikespolitisk påverkan i USA än vad det hade i Sovjetunionen. Jag tycker också att Harper tydligare än Zubok framställer USAs politik och drivkraft som en ideologi, och att det alltså är två ideologier som står mot varandra under det kalla kriget. Jag tolkar Zuboks bok mer som att det är den kommunistiska ideologin som står mot kapitalismen, men där kapitalismen inte jämställs med en ideologi.
Något som skiljer Zubok från Gaddis och Harper är den vikt han lägger vid ledarna som personer. Zubok påpekar gång på gång hur stor betydelse ledarnas personligheter har för landets politik. Ett tydligt exempel på detta är hans förklaring till det kalla krigets slut där han lägger mycket av förklaringen på Gorbatjovs personlighet. Visst tar han även med landets ekonomiska kris och den kulturella upptiningen/öppenheten som orsaker men det han betonar är just Gorbatjovs personlighet och hans drastiska och ad-hoc artade sätt att sköta politiken.
Gaddis lägger också större tyngd än de andra på Berlin som symbol för kampen mellan västs marknadsekonomi och östs kommunism. Här blev det så tydligt att folket föredrog väst före öst, det är ju bara att titta på åt vilket håll folk flydde. Och när sedan muren byggdes så blev det en stark symbol som visades att ett desperat öst hade förlorat, för nog måste det anses vara ett nederlag för en stat när enda sättet att behålla sin befolkning är att stänga in den?
Gaddis säger att det skedde ett avgörande i början på 80-talet för då gick makten enligt honom från att vara materiell till att bli alltmer abstrakt. Han symboliserar detta med påvens besök i Polen 1979, ett besök som enligt Gaddis kom att få mycket stor betydelse i Polens kamp mot kommunismen. Och här vann alltså det abstrakta, i det här fallet tron, över Sovjetunionens materiella militärmakt.
Något som Gaddis lägger stor vikt vid är hur Truman hanterade atombsfrågan. Efter Hiroshima och Nagasaki beslöt han att en civil myndighet skulle kontrollera tillgången till atombomben, till skillnad från tidigare då kontrollen låg hos militären. Detta var en mycket viktig policyändring. Gaddis skriver också att Truman fundamentalt förändrade vår inställning till vapen. Tidigare har vapen alltid använts, men nu finns det alltså ett vapen, atombomben, som sedan andra världskriget aldrig använts. Gaddis ger Truman en stor del av äran för detta.
Gaddis drar här slutsatsen, en slutsats som jag inte lika tydligt hittar hos de andra två författarna, att kalla kriget var den punkt i historien där militär styrka inte längre var liktydigt med makt. Ett bevis för detta är enligt Gaddis att Sovjetunionen föll sönder med sina arméer och kärnvapen intakta. Han kopplar också ihop detta med att världen blivit mer transparent, det går nu inte längre att bygga upp en arme och genomföra ett överraskningsanfall. Med den tekniska utveckling som skett inom underrättelsetjänsten, t.ex. i form av satelliter, går det nu inte längre att agera hemligt. Detta i kombination med att världen nu är mer sårbar har lett till att det nu inte längre är lika lönsamt att föra krig enligt Gaddis.
Harper är nog den av författarna som betonar inrikespolitiken roll mest, enligt honom var den en starkt bidragande faktor till att det kalla kriget fortsatte. I USA tävlade demokraterna och republikanerna i vem som kunde vara tuffast gentemot kommunismen, man visste att en fientlig inställning till kommunismen vann folkets lojalitet. Man kom att överdriva hotet för att vinna röster. I Sovjetunionen var maktkampen också hård och man ville inte visa sig svag, och man ville definitivt inte förlora ett krig då befolkningen aldrig skulle förlåta detta. Så båda länderna höll spänningen uppe för att kunna visa sig starka internt.
Slutligen kan man konstatera att Mao har en stor roll i Det kalla kriget enligt alla tre författare, men kanske att Harper är den som betonar Maos betydelse mest. Mao vände sig mot Sovjetunionen under en tid då USA var svagt. Sovjetunionen fick lägga stor energi och binda stora militära resurser på att hantera Kina vilket gynnade USA. USA fiendes fiende blev USAs vän. Dessutom påpekar Harper att Kina var en av Det kalla krigets vinnare med en förhållandevis stark ekonomi, något som ofta glöms bort.
Källor:
Gaddis, John Lewis, Det kalla kriget: pakterna, spionerna, lögnerna, sanningen (Stockholm: Weyler, 2008)
Harper, John Lamberton, The Cold War (Oxford: Oxford University Press, 2011)
Zubok, Vladislav M., A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (University of North Carolina Press, 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar