Nikita Chrusjtjovs roll i det kalla kriget

Efter Stalins död förändrades Sovjetunionens utrikespolitik på så sätt att man nu inte ansåg att ett krig med kapitalisterna i väst var oundvikligt. Det skulle alltså efter Stalins död funnits en möjlighet att påbörja diplomatiska samtal med väst i syfte att minska spänningen länderna emellan. Zubok anser dock att denna förändrade utrikespolitik i praktiken aldrig kunde genomföras. För det första blev amerikanarna misstänksamma till Sovjetunionens mer fredliga utrikespolitik, man trodde att syftet var att skapa sig mer inflytande i Europa. För det andra så var Sovjetunionen inte redo att leva upp till den förändrade utrikespolitiken, tvärtom så hade man fortfarande som målsättning att leda den kommunistiska världsrevolutionen.

Nikita Chrusjtjov tog över makten efter Stalin, dock inte helt smärtfritt utan först efter en hel del politiska intriger. Han kom dessutom inte överens med utrikesministern Molotov, bland annat hade de helt olika ståndpunkt hur man skulle hantera Jugoslavien. Chrusjtjov ville närma sig Jugoslavien, man hade ju brutit med landet tidigare, medan Molotov ansåg att landet inte gick att lita på. Splittringen blev för stor och Molotov avsattes.

Chrusjtjov hade liksom Stalin som Stalin som mål att sprida kommunismen över hela världen. Kanske hade han till och med än större ambitioner än Stalin då Stalin fokuserade på Europa och Asien vilket inte Chrusjtjov nöjde sig med. Chrusjtjov började intressera sig för mellanöstern och såg till att stödja de arabiska nationalisterna där, detta då man ville förhindra att USA och Storbritannien fick alltför stort fotfäste. Man började bland annat förse dem med vapen, en strategi som senare skulle leda till en enorm koncentration av vapen i området samt flera väpnade konflikter.

Chrusjtjov arbetade även österut genom att stärka relationen med Kina. Man gav till exempel tillbaka de tillgångar man fortfarande hade kvar i Manchuriet samt gav ett mycket stort ekonomiskt stöd. Kina fick även tillgång till kärnvapenteknologi. Trots detta så var relationen ansträngd då Kina inte ansåg sig bli behandlad som en jämlik partner. Zubok pekar flera gånger på Chrusjtjovs bristande kompetens som förhandlare och diplomat, bland annat när det gäller relationen med Kina men även i hans kontakter med de amerikanska presidenterna. Zubok lägger alltså här en hel del skuld för hur det kalla kriget utvecklade sig på Chrusjtjovs inkompetens.

1956 bytte Polens kommunistiska parti ledare utan att informera Moskva. Chrusjtjov valde dock att inte lägga sig i. Men när det sedan kort därefter blev uppror i Ungern så ingrep Sovjetunionen militärt, det beslutet hade dock föregåtts av livliga diskussioner i Moskva.

Zubok kallar Chrusjtjovs politik vid den här tiden för "flipp-flop" och skriver om hur han blir allt svagare som ledare, t.ex. får Kina allt större inflytande på Sovjets utrikespolitik. Chrusjtjov tappar i förtroende hos både Stalinister och icke-Stalinister. Han lyckas dock sitta kvar vid makten genom att rensa ut motståndarna och utse sig själv som utrikesminister.

När det gäller kärnvapen så insåg Chrusjtjov insåg att den förändrade de diplomatiska spelreglerna och relationen med väst. I och med att både öst och väst hade tillgång till kärnvapen så ansåg han att detta skulle avskräcka väst från att gå i krig med öst. Därmed gick han ifrån Stalins syn att ett världskrig var oundvikligt till en syn där kommunism och kapitalism kan samexistera, detta var alltså en kraftig kursändring i synen på relationen mellan öst och väst. Men detta innebar inte att han inte kunde använda atombomben som påtryckningsmedel, något som Suezkrisen 1956 var ett exempel på. Detta var första gången som kärnvapen användes som påtryckningsmedel under det kalla kriget.

Chrusjtjovs hantering av atombomben var ett exempel på hans flip-flopp politik enligt Zubok. Samtidigt som han använde kärnvapen som ett påtryckningsmedel i till exempel Suez- och Berlinkrisen så arbetade han för att förbjuda dem då han trodde att de skulle kunna leda till minskat stöd för Sovjetunionen i väst.

I samband med att Sovjetunionens kärnvapenarsenal ökade så ansåg Chrusjtjov att man kunde dra ner på de konventionella vapnen och han beslutade därför om drastiska nedskärningarna i de icke-nukleära enheterna. Detta kom att leda till en mycket farlig strategi där man var beroende av att kunna utdela ”first strike”. Förmågan att försvara sig med konventionella vapen mot en angripare blev alltså mycket sämre vilket i sin tur ökade risken för att tvingas använda kärnvapen i en pressad situation.

Chrusjtjovs nya politik som byggde på att väst och öst kunde samexistera upphörde att existera i samband med nedskjutningen av ett amerikanskt spionplan över sovjetiskt territorium 1960. Chrusjtjovs blev mycket upprörd och krävde en ursäkt från USA vilket kom att förstöra det lilla förtroende som fanns mellan länderna.

I början av 60-talet var förhållandena i DDR mycket dåliga vilket ledde till att dess ledare Ulbricht gav Sovjetunionen ett ultimatum. Antingen gav de upp sitt inflytande över DDR eller så skrev de på ett separat fredsavtal. Att ge upp DDR var det inte tal om då landet var en viktig del i maktkampen mot USA. Att skriva på ett fredsavtal skulle å andra sidan reta upp väst och kanske leda till motdrag från deras sida. Chrusjtjovs fruktade att ett sådant motdrag skulle kunna vara ekonomiska sanktioner mot DDR, något som skulle vara förödande då landet var ekonomiskt beroende av väst. Och Sovjetunionen själva hade inte råd att hjälpa landet ekonomiskt. Chrusjtjovs svar på Ulbrichts ultimatum blev att resa en mur runt Västberlin. Han trodde att detta skulle leda till att Västberlins ekonomi skulle försvagas och i förlängningen att väst skulle söka ett ekonomiskt samarbete med öst.

Zubok anser att Chrusjtjovs problem här var avsaknaden av klara strategiska mål. Hans handlingar var bundna till det revolutionärt-imperialistiska paradigmet, det vill säga att stödja revolutionära grupperingar över hela världen samt få västs med dess imperialism att retirera på alla fronter, en strategi som enligt Zubok var extremt orealistisk.

Fotografi taget av USA föreställande de Sovjetiska kärnvapenmissilerna på Kuba.

När det gäller Kubakrisen 1962, det tillfälle under det kalla kriget då världen var som närmast ett världskrig, så är Zuboks åsikt här att Chrusjtjovs agerande beror på hans impulsiva personlighet i kombination med hans försök att rädda den havererade inrikes- och utrikespolitiken. Chrusjtjov behövde något som kunde stärka hans anseende och auktoritet bland kommunisterna. Dessutom hade Castro ett stort stöd bland Sovjetunionens unga akademiker, så att hjälpa Kuba kunde alltså stärka Chrusjtjovs position internt i Sovjetunionen. Och givetvis fanns som alltid den bakomliggande orsaken att sprida kommunismen och trycka tillbaka väst. Zudok kopplar däremot inte samman Kubakrisen med Berlinkrisen så som många andra gör.

Chrusjtjov gav amerikanarna ett erbjudande, de skulle ta bort missilerna från Kuba om amerikanarna tog bort motsvarande missiler från deras baser i Turkiet. Amerikanarna gick med på detta men med vissa justeringar, man ville bland annat hålla tillbakadragandet av missiler från Turkiet hemligt. Chrusjtjov gick med på detta, dock först sedan han felaktigt trott att USA förklarat krig mot Sovjetunionen. Kan också tilläggas att nu med facit i hand så visar det sig att Moskva aldrig hade för avsikt att använda kärnvapenmissilerna på Kuba.

Efter Kubakrisen började, enligt Zubok, Chrusjtjov tvivla på first strike strategin. Han insåg att det nu fanns kärnvapenmissiler utplacerade på så många ställen, både på land och på ubåtar, att man aldrig alltid skulle kunna slå ut fiendens alla missiler på en gång. Fienden skulle ha tillräckligt mycket kärnvapen kvar för att åstadkomma en förödande andra strike. Om ett kärnvapenkrig började var alltså alla förlorare.

Statistik över de två stormakternas kärnvapenarsenaler över tiden

Chrusjtjov kom för folket att ses som en förlorare efter Kubakrisen, detta eftersom han lovat amerikanarna att hemlighålla deras del av avtalet, nämligen tillbakadragandet av missiler från Turkiet. I allmänhetens ögon såg det alltså ut som att Sovjetunionen blivit helt överkörda av amerikanarna vid förhandlingsbordet.

Enligt Zubok så var Kubakrisen det som fick Moskva att inse att man inte kan hota väst med kärnvapen. Istället började Sovjetunionen söka överenskommelser med USA angående vapenkontroll och nedrustning. På sommaren 1963 skrev man på ett avtal med Storbritannien och USA gällande begränsandet av provsprängningar. Detta var det första embryot till det som sedan skulle leda till détente-politiken. Détente är ett franskt ord som kan översättas ungefär med det svenska avspänning.

Även om Zudok sågar Chrusjtjovs utrikespolitiska insatser så är han mer positiv till de inrikespolitiska. Under Chrusjtjovs tid så ökar till exempel antalet högt utbildade drastiskt och mer resurser läggs på forskning. Arbetsbelastningen och skatterna sänktes för folket och man förbättrade infrastrukturen. Inrikespolitiken kom att utgå mer från den enskilda individen till skillnad från tidigare då folket mer sågs som ett kollektiv. Enligt Zubok så hade dessa förändringar dock inte någon omedelbar påverkan på Sovjetunionens utrikespolitik med de skulle vara mycket betydelsefulla för kalla krigets upplösning. Under Chrusjtjovs tid växte det också fram elitgrupperingar och nätverk som hade en reformistiskt och liberal syn, dessa personer kom sedan att få stor betydelse på 80-talet i samband med konfliktens slut. En av dessa personer var Gorbatjov.

Efter Stalins död blev det möjligt för turister att besöka Sovjetunionen, och möjligheten för Sovjeter att resa utomlands blev större. Böcker, musik och filmer från väst blir också mer tillgängliga. Detta gjorde att under Chrusjtjovs tid så började bilden av väst att förändras, från att tidigare endast fått se Stalins propagandistiska bild av fienden kan de nu alltmer bilda sig en egen uppfattning. Enligt Zubok så var en av anledningarna till att det kulturella klimatet började tina och att landet blev lite mer öppet Chrusjtjovs förhoppning om att detta skulle förbättra västs uppfattning av landet. Men Zubok påpekar också att man inte ska överskatta den påverkan influenserna från väst hade på det Sovjetiska samhället, statsmakten hade fortfarande mycket bra kontroll över vilken information medborgarna hade tillgång till.

Källa:
Zubok, Vladislav M., A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (University of North Carolina Press, 2009)