Burgess och Whites modeller för stadens struktur och planering

Det här inlägget handlar om Burgess och Whites modeller för stadsplanering.

Burgess koncentriska modell, med ett ursprung i 1920-talet, består av ett centralt affärsdistrikt (CBD) som är omgärdat av koncentriska ringar. En viktig del i hans modell är den att det är det centrala affärsdistriktet som är motorn, det vill säga det centrala affärsdistriktet kommer med tiden att ta mer mark i anspråk. Och i och med att affärscentrum behövs så ökar också efterfrågan på arbetskraft vilket leder till inflytt av människor vilket i sin tur ledet till ett behov av bostäder. Ringarna i Burgess modell är inifrån och ut:

• Det centrala affärsdistriktet. Här ligger stadens kommersiella, sociala och kulturella centrum.
• Övergångszon. En zon mellan det centrala affärsdistriktet och bostadsområdena. I och med att affärerna tar allt mer mark i anspråk så kommer det centrala affärsdistriktet att växa utåt och på så sätt successivt ta över mark som tidigare användes för bostäder. Övergångszonen är alltså detta gränsområde. Innerkanten på detta område består av nya industrier och det yttre områdena består av nedgångna bostadsområden.
• Arbetarbostäder. Zonen närmast övergångszonen består av bostäder som är bättre än de i övergångszonen, här bor de arbetare som har tillräckligt stabil och hög inkomst för att kunna flytta från övergångszonen.
• Medelklassområde med både lägenheter och fristående hus. Här finns lokala småcentrum.
• Pendlarområdet längst ut är för de mest välbeställda. Området ligger 30-60 minuters pendlingsavstånd från centrum och består till största delen av enfamiljshus.
• Utanför dessa finns sedan jordbruksområdet och den mer avlägsna landsbygden.

Burgess modell

Det finns dock en mängd problem med Burgess koncentriska modell. Bland annat förutsätter modellen en mängd saker som nog inte alltid stämmer överens med verkligheten. Till exempel så förutsätter modellen en kulturellt och socialt heterogen befolkning, att stadens ekonomi baseras på handel/industrier, att marken ägs av privatpersoner, att befolkningen ökar, att kommunikationerna är likvärdiga i hela staden, att terrängen inte har någon betydelse, att det inte finns någon tung industri samt att det inte fanns någon tidigare bebyggelse att ta hänsyn till. Att många av dessa förutsättningar ofta inte uppfylls är lätt att se, till exempel är det ju så att markanvändningen inte alls alltid enbart styrs av privata aktörer, ofta har ju myndigheterna satt upp begränsande regelverk. Till exempel ser myndigheterna ofta till att övergångszonen rustas upp.

Whites modell för 2000-talets stad har en hel del gemensamt med Burgess. White har dock modifierat modellen så att den tar hänsyn till de förändringar som skett i samhället sedan Burgess lanserade sin modell. White har i sin modell bland annat tagit hänsyn till avindustrialiseringen av stadskärnan, uppkomsten av en serviceekonomi, bilens ökade betydelse, den minskade genomsnittliga familjestorleken, förorternas framväxt samt myndigheternas allt större inflytande.

Whites modell bygger inte i samma utsträckning på koncentriska ringar utan är med organisk och komplex. I likhet med Burgess modell finns en central kärna men skillnaden är att nu har mycket av detaljhandeln flyttat ut till förorterna. Utanför denna kärna finns en zon som har stagnerat. White tror inte att kärnan expanderar utåt enligt Burgess modell utan att expansionen istället sker vertikalt.

I utkanten av den stagnerade zonen bor merparten av de fattiga samt de som tillhör etniska minoriteter. En del bor dock i fickor insprängda i de äldre förorterna. Bostadsområdena här är ofta mycket nedgångna och speglar de boendes sociala status.

Merparten av eliten bor i avskärmade enklaver i stora hus i förorternas utkanter. En del bor dock kvar i de äldre delarna i stadskärnan.

Den största ytan upptas av medelklassen. Medelklassen är utspridd över ett område som sträcker sig från utkanten av stadskärnan till där staden övergår till landsbygd. White delar in medelklassområdena i två olika typer, de inre och de yttre. De inre äldre områdena bebos nu oftast av svarta och är kraftigt segregerade medan de yttre områdena bebos av vita medelklassfamiljer.

White ger institutionerna ett stort inflytande i stadsplaneringen. Dessa institutioner kan vara industriparker, universitet och sjukhus. I hans modell placerar han ut institutionella ”öar” insprängda i den övriga bebyggelsen.

Slutligen så har White med något han kallar för korridorer och epicentrum. Runt staden går trafikleder och där dessa korsas av de trafikleder som leder in till staden så uppstår stora affärscentra. Dessa kan bli så pass stora att de utmanar det centrala affärsdistriktet. Utmed de stora trafiklederna kan det också växa upp bebyggelse och affärsverksamhet, och det är dessa som White kallar för korridorer.

Whites modell känns betydligt mer verklighetsförankrad än Burgess, vilket kanske inte är så konstigt eftersom Whites modell är betydligt färskare. Jag kan dock känna att Whites modell är anpassad efter amerikanska förhållanden. Till exempel tycker jag nog inte att vi i Sverige har någon tydlig stagneringszon, inte heller ser jag att medelklassområdena närmast staden bebos av svarta. Whites modell är dock tilltalande då den inte är lika statisk som Burgess utan har mer flytande gränser mellan de olika sociala grupperna.

Så efter att ha tittat på de olika modeller som finns så drar jag slutsatsen att de inte är mer än just teoretiska modeller. Dessa modeller måste sedan anpassas efter lokala förhållanden samt de förändringar som sker i samhället över tiden.