Tredje världens städer - Likheter och skillnader i struktur

Jag har här valt att beskriva fyra olika typstäder, dessa städer är den latinamerikanska staden, den islamistiska staden, den sydasiatisk koloniala staden samt den moderna kinesiska staden.

Den latinamerikanska stadens struktur är på många sätt fortfarande präglad av kolonialtiden. När spanjorerna kom till Latinamerika så förstörde de det mesta av de inhemska städerna och byggde upp nya enligt en modell som byggde på ett rutnät med ett centralt torg. Det var hög status att bo nära detta torg och är det i många fall fortfarande. Den moderna latinamerikanska staden präglas också av att myndigheternas låga inblandning i planeringen av staden, något som leder till att de olika zonerna i staden växer och förändras organiskt.

Den latinamerikanska staden har ofta ett centralt affärsdistrikt som är uppdelat på dels en traditionell marknad och dels ett mer modernt affärscentrum. Den moderna centrumdelen sträcker sig sedan som en ryggrad ut till stadens ytterområden. I anslutning till denna ryggrad finns bostäder för eliten, och utanför dessa bostäder för medelklassen. Arbetarklassens bostäder sträcker sig sedan en bra bit bortom detta, ända fram till de större vägar som ofta går runt staden. Fickor med slum finns insprängt, ofta utmed järnvägslinjer eller utanför stadens ringvägar. Industrizoner finns ofta antingen i anslutning till det centrala affärsdistriktet eller utmed de större vägarna. Utspritt över staden finns även marknadsplatser och industrier som är kopplade till den informella ekonomin.

Slum i Caracas

Den latinamerikanska staden skiljer sig mot den nordamerikanska på så sätt att det centrala affärsdistriktet inte är nedgånget utan fortfarande har en hög status. Detta beror bland annat på att tillgången till bra kommunikationer och infrastruktur, till exempel bilar och vägar, inte är lika bra i Latinamerika som i Nordamerika vilket gör att man lever ”bekvämast” nära stadskärnan och inte ute i förorterna. Det börjar dock växa upp högstatusområden, ofta i form av gated communites, längre bort från stadskärnan.

Om vi går vidare till den islamistiska staden, det vill den stad som är vanlig i Mellanöstern och Nordafrika, så har den äldre stadskärnan (medinan) ofta fått vara kvar. Denna äldre stadskärna karaktäriseras av smala krokiga gator omgivna av tätt liggande hus. Att gatorna är krokiga beror dels på att det myndigheternas inflyttande över stadsplaneringen är liten och dels på att krokiga gator ger mer skugga än raka gator vilket är en fördel i heta klimat. Husens rum vetter mot innergården något som dels skyddar mot hettan men som också skapar ett privat rum för kvinnorna. De traditionella basarerna och moskéerna är centrala platser i den gamla islamistiska stadskärnan. Moskéerna har en central roll och är förutom en plats för religiös dyrkan även en plats för utbildning och social samvaro.

Kairos gamla stadskärna

Något som är speciellt med de äldre islamistiska stadskärnorna är avsaknaden av ett centralt affärsdistrikt. Visst finns det basarer men större företagskomplex och publika icke religiösa byggnader saknas. Det finns dock de som ifrågasätter hur pass mycket av stadens utformning som egentligen beror på religionen, många anser att det istället är klimatet som skapat den islamistiska stadens utseende. De stödjer sin teori bland annat på att mycket av stadens utformning ser ut att vara anpassat för ett hett klimat, t.ex. de krokiga gatorna, och att denna typ av stadsutformning även finns i många icke-muslimska städer.

I den moderna islamistiska staden så har dock den äldre stadskärnan ofta blivit ett problemområde. De smala gatorna är inte anpassade till biltrafik vilket ställer till problem för tillgängligheten. Många av de välbärgade invånarna har flyttat därifrån och istället befolkas stadskärnan av nyinflyttade och fattiga. De gamla stadskärnorna är nu ofta mycket tätbefolkade, i Kairo bor det t.ex. 100 000 personer per kvadratkilometer där.

Om vi tar städerna i Sydasien så ser vi att de ofta har en stadsplan som antingen har tydliga spår från kolonialtiden eller som har kvar sin förkoloniala basar-centrerade plan. Jag tittar här närmare på den förstnämnda, den med tydliga spår från kolonialtiden. Denna typ av städer är ofta placerade vid kusten då transporter över havet var mycket viktiga. Staden, och kolonialmaktens makt, växte sedan utåt från denna hamnstad. För att skydda de tidigare kolonisatörerna byggde man ofta ett fort i närhet av hamnen. Innanför fortets murar kunde det också finnas fabriker som förberedde det som skulle skeppas hem till moderlandet, detta fort var alltså en central punkt för kolonialmakten.

Ett kolonialt fort i Indien

Utanför fortet fanns vanligen en stor öppen yta (maidan) som fungerade som säkerhetszon. Den användes också för militärparader, fritidsaktiviteter och liknande. Utanför denna säkerhetszon fanns de inföddas stad. Denna del av staden var oplanerad och ofta överbefolkad och smutsig. Infödingarnas tjänster utnyttjades av kolonisatörerna.

Utanför fortets säkerhetszon fanns också bostäder för kolonisatörerna, givetvis separerade från de inföddas bostäder. Kolonisatörernas bostadsområden var välplanerade och luftiga. Vartefter kolonin växte byggde man ut kolonisatörernas bostadsområden, det var även vanligt att man byggde ut hamnen.

Det fanns ett centralt affärsdistrikt enligt västerländskt snitt men också basarer insprängda i de inföddas stadsdel. Även affärslivet var alltså separerat.

Slutligen har vi den moderna kinesiska staden. Den moderna kinesiska staden har växt fram i samband med att landet öppnat upp sig alltmer mot omvärlden och mer och mer börjat anpassa sig efter den globala marknadsekonomin. Detta har skett under de senaste 30-35 åren. Man har genomfört ekonomiska reformer som öppnat upp landet för privat företagande och utländska investeringar. Detta har lett till att man i den moderna kinesiska staden nu har skapat affärs- och industrizoner var syfte är att dra till sig utländska investerare. Köpgallerior med utländska butiker, hotell, spektakulära skyskrapor är sådant som man numera finner i många kinesiska städer. Något som skulle vara otänkbart för 50 år sedan.

Även nya bostadsområden byggs upp, ofta i form av förorter. Ofta finns också ett mycket avancerat transportnät, t.ex. med snabbtåg, som länkar samman bostadsområdena med affärs- och industrizonerna. Just detta med att separera bostäderna från arbetsplatserna i affärs- och industrizonerna är något nytt i Kina, tidigare var arbetarbostäderna oftast nära knutna till arbetsplatsen. Under den maoistiska eran byggde man städer utifrån en arbetarenhet (danwei), denna enhet var ett muromgärdat område som innehöll både bostäder, arbetsplatser och rekreationsmöjligheter. Detta koncept har man nu alltså gått ifrån.

Kina planerar att bygga ett gigantiskt nät av höghastighetsjärnvägar

Den moderna kinesiska staden börjar med andra ord alltmer likna den västerländska staden, dock finns givetvis mycket kvar av den äldre bebyggelsen. Mycket av de gamla arbetarkvarteren finns kvar liksom de stora öppna torgen, t.ex. Himmelska fridens torg). En del av de gamla officiella byggnaderna har blivit turistattraktioner, t.ex. den Förbjudna staden. Men det finns också kritik mot att man river mycket av den gamla ursprungliga bebyggelsen, till exempel framfördes det kritik mot att man rev mycket av de gamla hutongerna (traditionella områden med smala gator) i samband med OS i Peking.

Hutonger

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns en hel del likheter mellan hur städerna i tredje världen utvecklats. Det första man tänker på är givetvis det inflytande vi i väst har haft på stadens utformning och de inföddas liv. Men exakt hur detta inflytande sett hur har varierat. I vissa fall, så som i Latinamerika, verkar kolonisatörerna betett sig ganska hänsynslöst och raserat de inföddas städer. På andra platser, så som i islamistiska länder, så sparades oftast den gamla stadskärnan och den nya staden byggdes utanför. Om tittar på Kina så skedde inte förändringen på grund av kolonisatörer utan istället på grund av ett ökat ekonomiskt tryck. Ledarna i Kina har känt sig alltmer pressade att infoga sig i världsekonomin, och detta har lett till att västerländska företag och seder har fått fäste.

Något som också verkar vara gemensamt för utvecklingen i tredje världen är att segregationen blir allt större. När städerna utvecklas så känns det som att det är oundvikligt att det sker en sociospatial segregation. Detta beror antagligen till stor del på att länderna är fattiga och dessutom ofta har en svag regering. Det finns helt enkelt inte resurser att skapa ett socialt skyddsnät och en dräglig tillvaro för stadens invånare. Under de förhållandena är det knappast förvånande att de med ekonomiska resurser väljer att skapa egna enklaver.