Fenotypisk plasticitet och skattning av ärftlighet

En individs genetiska egenskaper (genotypen) innehåller formeln för hur individens fysiska egenskaper (fenotypen) ser ut. Men genotypens formel innehåller också miljövariabler, det vill säga den resulterande fenotypen kommer att variera beroende på miljön. Och det är alltså denna miljöberoende variation i kopplingen mellan genotypen och fenotypen som kallas för fenotypisk plasticitet. Hur en genotyp reagerar på olika miljöer kallas för reaktionsnorm.

Ett exempel på fenotypisk plasticitet är vissa fiskars förmåga att ändra kroppsform om vissa rovfiskar finns i närheten. Den ändrade formen gör att risken att bli uppäten av rovfisken minskar. Ett annat exempel är en växt där bladen ser olika ut beroende på om de kommer att växa ovan eller under vattenytan. Detta är alltså exempel på att en genotyp kan leda till olika utseenden (fenotyper) beroende på miljön.

En genotyp som har förmågan att producera olika fenotyper har lättare att överleva i en föränderlig omvärld än en genotyp som endast kan producera en fenotyp. Fenotypisk plasticitet är mycket vanligt förekommande i naturen.

Fenotypisk plasticitet kan ställa till problem då man vill analysera ärftlighet mellan föräldrar och avkomma, detta på grund av att den fenotypiska plasticiteten kan leda till stora skillnader i utseende hos olika individer inom samma art och mellan föräldrar och avkomma. De stora skillnaderna i utseende gör att det är lätt att dra slutsatsen att ärftligheten är låg, men så behöver alltså inte vara fallet. Trots att föräldrar och avkomma ser så olika ut kan ärftligheten vara hög, att de ser olika ut beror på miljön och inte på genetiken. Detta är viktigt att ha i bakhuvudet när man jobbar med evolutionsbiologi. Om man ser skillnader i utseende mellan individer så måste man fråga sig om de skillnader man ser verkligen är evolutionär utveckling eller om det är fenotypisk plasticitet.