Gamal abd al-Nasser och pan-arabismen

Gamal abd al-Nasser

Gamal abd al-Nasser (1918-1970) var en egyptisk militär och politiker som kom att efterträda Muhammad Naguib som landets president. Nasser var president mellan 1954 och 1958, innan dess hade han varit soldat och bland annat stridit som officer mot Israel. Nasser var också en av huvudpersonerna i revolten mot britternas inflytande i Egypten 1952. Revolutionen kom dock att handla om mer än att bara få ut britterna ur landet, den kom att handla om ett Egypten i förfall som behövde ekonomiska och sociala reformer. Landets kung Farouk I var korrupt och den politiska situationen instabil vilket möjliggjorde en revolution. Efter revolutionen utkristalliserade sig Nasser som landets president. Han skapade en konstitution som gav honom mycket makt vilket gjorde att han i praktiken kom att fungera som diktator. Republiken Egypten utropades 1953 och ett par år senare lämnade britterna landet. (Ochsenwald, 2011: 585, 588-589)

När Nasser kom till makten pågick kalla kriget för fullt och världen hade två stormakter i form av USA och Sovjetunionen. När Nasser nu ville förstärka den egyptiska militärmakten så gjorde han det från den sovjetiska sidan då han inte ville bli beroende av USA. USA var ju vän med Nassers fiende Israel. Förstärkningen av den militära makten var en del i Nassers plan att dominera Mellanöstern. Nasser ansåg att Egypten med dess stora befolkning och dess relativt sett framgångsrika industri, utbildningsväsende och handel hade en självklar plats som ledare för de arabiska staterna. Han använde sig av media för att sprida sitt budskap även utanför Egyptens gränser och fick redan på ett tidigt stadium stöd från vissa grupperingar i Syrien och Jordanien. (Ochsenwald, 2011: 590)

Den Förenade arabrepublikens flagga

Nasser strävade efter att skapa en oberoende motvikt till de två supermakterna USA och Sovjetunionen. Han blev bland annat ledare för en gruppering av länder från tredje världen, kallad De alliansfria staternas organisation, i hopp om att den grupperingen skulle kunna bli en sådan motvikt. Denna gruppering lyckades dock inte med detta. Han arbetade också för pan-arabism, det vill säga att ena de arabiska folken, något som tog sig uttryck på flera olika sätt. Nasser ansåg till exempel att Israel var en lydstat under de imperialistiska västmakterna och utkämpade fler krig mot landet. Han försökte också skapa en arabisk republik, något han uppnådde 1958 då Egypten och Syrien bildade Förande arabrepubliken. Målsättningen var att flera länder skulle ansluta sig och det var nära att så skedde, till exempel hade antagligen Libanon och Jordanien anslutit sig om inte amerikanska och brittiska trupper förhindrat detta. Den Förenade arabrepubliken kom alltså bara att bestå av Syrien och Egypten, och republiken bestod dessutom bara under 3 år, fram till 1961. Att Syrien lämnade samarbetet berodde på att de politiker som arbetat för ett samarbete blev illa behandlade. Dessa kom sedan att söka stöd bland andra illa behandlade grupper och lyckades till slut få Syrien att gå ur den Förenade arabrepubliken. Efter detta blev Nasser alltmer diktatorisk, till exempel upprättade han en säkerhetstjänst, och han blev alltmer isolerad från sina arabiska vänner. (Ochsenwald, 2011: 591ff)

Nasser fortsatte även efter detta att arbeta för ett starkare arabiskt inflytande i världen, till exempel stöttade han den arabiska revolutionen i Yemen. Och trots misslyckandet med den Förenade arabrepubliken så fanns det ett relativt stort stöd för honom och hans pan-arabiska idéer bland de araberna i Mellanöstern och Nordafrika. Det fanns även ett stort stöd för Nassers kamp mot Israel. Nassers problem var dock att även om folket stöttade hans pan-arabiska idéer så gjorde inte ländernas ledare det, de ville i alla fall inte gå så långt som att lämna ifrån sig makten. För lämna ifrån sig makten, i alla fall delar av den, skulle de tvingas till i och med att Egypten var så dominerande i regionen. I en eventuell ny arabisk republik skulle de andra ländernas ledare få stå tillbaka till förmån för de egyptiska ledarna. Detta kunde de inte acceptera och det var en av anledningarna till att Nasser misslyckades med att upprätta pan-arabisk stat. (Ochsenwald, 2011: 596-597)


Källa:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.