Marken i Stockholms skärgård

Efter att ha läst litteraturen så inser man att det är en komplex mix av historiska och pågående processer som gett marken dess form och beskaffenhet. Och detta gäller i högsta grad för det område jag tittat närmare på, Stockholms skärgård. Stockholms skärgård sträcker sig ca 15 mil från Arholma utanför Norrtälje i norr till Landsort utanför Nynäshamn i söder och de yttersta öarna ligger ca 8 mil från kusten. Man brukar räkna med att det finns ca 30 000 öar och skär. Det är alltså ett stort område så denna beskrivning av dess markskikt blir på en generell nivå med ett par mer detaljerade nedslag.

Istiderna är givetvis något som påverkat skärgårdens markskikt och ytformer kraftigt. Området har varit täckt av inlandsis under flera perioder där den senaste glaciala perioden kallas för Weichsel och sträckte sig från ca 120 000 år sedan fram till för ca 6000 år sedan, för Stockholms skärgårds del försvann isen för ca 10 000 – 12 000 år sedan. Innan Weichselperioden var det en interglacial period på ca 11 000 år och denna förgicks i sin tur av den glaciala perioden Saale. Det finns alltså ett cykliskt mönster där kalla glaciala perioder varvas med varma interglaciala perioder. Man tror idag att dessa cykler uppstår på grund av variationer i jordens omloppsbana och jordaxelns lutning. I och med dessa variationer så varierar också den mängd solenergi som når jorden och vi får en variation i temperatur. (Strahler, 2011: 575ff; Berg och jord, 2009: 120ff, 130)

Under istiderna varierade istäckets utbredning. För Stockholms så skärgårds del så innebar det att det dröjde ett antal 10 000 år in i Weichselperioden innan området täcktes av is. Genom området går också gränsen för den så kallade Weichsel II-moränen, det vill säga under en av dessa perioder så sträckte sig inlandsisen som längst utefter en linje som går genom skärgården ungefär i jämnhöjd med Stockholm. Genom skärgårdens södra delar sträcker sig dessutom den så kallade Mellansvenska israndzonen, en zon som kännetecknas av mycket ändmoräner. Vid denna zon avstannade isens avsmältning och iskanten var mer eller mindre stabil i ca 800 år. Jag har dock haft svårt att i litteraturen eller på Internet hitta information om huruvida man har kunnat avgöra om isräfflor, morän eller andra spår härstammar från Weichsel I- eller Weichsel II-perioden. Lika så har jag inte kunnat hitta information om hur de tidigare istiderna påverkar området. Så slutsatsen man kan dra av detta är kanske att det fortfarande finns mycket forskning kvar att göra på området? (Berg och jord, 2009: 121-124, 130; http://sv.wikipedia.org/wiki/Mellansvenska_israndzonen)

Så vilka spår av inlandsisen kan vi då se i markskiktet i Stockholms skärgård? Svaret är att vi kan se spåren i stort sett överallt om vi bara vet vad vi ska leta efter. På många ställen kan vi se rundhällar med isräfflor, till exempel på Östra Lagnö. Dessa hällar bildades då isen genom dess enorma tyngd slipade och eroderade av det översta berglagret. Eftersom räfflorna ligger vinkelrätt mot iskanten kan man utifrån dessa därför uttyda hur inlandsisen rört sig. I Stockholms skärgård rörde sig isen från nord och nordost mot syd och sydöst. På ön Öja, i den södra delen av skärgården, finns en av Sveriges största jättegrytor. Dessa jättegrytor bildas genom att strömmande vatten får stenar och grus att rotera under en lång tid och på så sätt nöta fram en fördjupning i berget. Under istiden kan dessa grytor ha skapats då stenar kilats fast under ismassan och sedan börjat rotera på grund av rinnande smältvatten. Huruvida jättegrytan på Öja skapades på detta sätt eller inte har jag dock inte lyckats ta reda på. Ytterligare ett fenomen som inlandsisen skapat är de så kallade uppallade blocken. Ett uppallat block består av en stor sten som ligger på ett antal mindre stenar, och mellan de mindre stenarna finns det luft. Dessa har bildats genom att det omkringliggande materialet, så som lera och grus, har spolats bort av till exempel smältvatten eller vågor och på så sätt frilagt stenformationen så att en stor sten vilar på ett antal mindre. Ett sådant uppallat block finns på södra Ljusterö. (Berg och jord, 2009: 128; http://www.skargardsstiftelsen.se/?id=4095&cid=&Tab_ID=3500; http://www.landsort.com/)

Jättegrytan på Öja

Största delen av marken i Stockholms skärgård utgörs av slipade stenhällar men det finns också en hel del lera, sand och morän. På Ljusterö, som är en av de största öarna, finns till exempel gott om sandig morän samt glacial och postglacial lera. Moränen bildades då inlandsisen gled fram och slipade och krossade det underliggande berget. Denna nybildade jord blandades ibland med gammal jord. Moränen är en osorterad eller ofullständigt sorterad jordart, det vill säga den innehåller material av varierande storlek. Den variant som är vanligast i skärgården är den sandiga moränen. Den glaciala leran skapades av de sediment som de stora isälvarna transporterade ut till iskanten. Där lade sig sedimenten på havsbottnen och bildade lera. Den postglaciala leran skapades då inlandsisen försvunnit och landhöjningen började ta fart. Genom landhöjningen påverkades de glaciala lerorna av vågornas inverkan, så kallad erosion genom svallning, och de lösa sedimenten transporterades ut till där vattendjupet var större. I och med landhöjningen kom sedan dessa leror att hamna ovan vattenytan. Så marken på de mindre öarna och skären i skärgården består alltså till största delen av slipade berghällar medan de större öarna även täcks av stora områden av sandig morän samt glacial och postglacial lera. (Berg och jord, 2009: 105ff; http://maps2.sgu.se/kartgenerator/sv/)

Förutom dessa finns även en mindre andel av ett stort antal andra jordarter, Stockholms skärgård är ju som sagt ett stort område. Marken på Sandhamn utgörs till exempel nästan uteslutande av isälvssediment. Isälvssedimentet bildades när de isälvarna, som gick under inlandsisen, närmade sig iskanten och vattnets hastighet minskade. Den minskade hastigheten gjorde att sedimenten kunde avsättas. På Möja finns ett par områden med torv. Torv består av ej fullständigt förmultnade växtdelar. Att de inte förmultnar beror på den fuktiga omgivningen, vanligtvis kärr och mossar. Torven har vanligtvis skapats efter den senaste istiden. (Berg och jord, 2009: 105ff; http://maps2.sgu.se/kartgenerator/sv/)

Torv. Dock är denna bild inte från Möja.

Ovanstående, förutom möjligen torven, har handlar om inlandsisens påverkan men det finns även andra processer som format, och fortsätter att forma, marken i Stockholms skärgård. På Sandhamn finns till exempel sand som flyttar sig med vindens hjälp, så kallad flygsand. Denna flygsand kan bilda sanddynor. Och vinden ger ju också upphov till vågor, vågor som eroderar stränderna. Vågorna tar på nedsvallet med sig det lätta partiklar ut i havet och lämnar kvar de större. Detta är något som många skärgårdsbor med nyanlagda sandstränder fått känna effekten av, stränderna eroderas sakta men säkert bort och endast de större stenarna blir kvar. Vågorna har också en eroderande effekt på den berggrunden som ligger längs strandlinjen, i Stockholms skärgård är dock berggrunden relativt hård och vågorna små (förutom i ytterskärgården) vilket gör att effekten är liten. Här finns inte alls de formationer i form av raukar och liknande som finns längs till exempel Gotlands kust. Ett stort problem i skärgården är de vågor och sug som kryssningsbåtarna åstadkommer. Dessa enorma båtar tar sig fram genom förhållandevis smala och grunda sund vilket leder till stora vattenrörelser vilket i sin tur påverkar stränderna.

Hur har då marken i skärgården nyttjats av människan? Mycket av marken består av berghällar vilket gör att användningsområdet blir begränsat. På de större öarna finns dock som tidigare nämnts en hel del morän och leror så där har bedrivits, och drivs till viss del fortfarande, jordbruk. Ett problem är dock att nyttjandet av marken försvåras av att den ligger på öar. De sammanhängande odlingsområdena eller betesmarkerna är förhållandevis små och osammanhängande och att transportera boskapsdjur och arbetsredskap mellan de olika öarna med båt är kostsamt. Det har tidigare funnits tegelbruk i Skärgården, till exempel på ön Stora Hästnacken. Där använde man sig av den fina lera och sand som fanns i området. Det finns idag ett par små grustäkter, till exempel på Ljusterö, men jag tror att dessa mest används för lokala behov. Idag får man nog anse att marken i Stockholms skärgård till största delen används för rekreation. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Storare_H%C3%A4stnacken)


Källor:
Strahler, Alan. ”Introducing Physical Geography”, Femte uplagan, 2011. USA: John Wiley & Sons.

Sveriges Nationalatlas, volym “Berg och jord”. Tredje upplagan, 2009. Bromma: Sveriges Nationalatlas.

Sveriges geologiska undersökningar. ”Kartgenerator”. http://maps2.sgu.se/kartgenerator/sv/. Elektronisk. Läst den 22 november 2011.

Skärgårdsstiftelsen: Själbottna & Östra Lagnö, ”Kultur & Historia”. http://www.skargardsstiftelsen.se/?id=4095&cid=&Tab_ID=3500. Elektronisk. Läst den 21 november 2011.

Wikipedia. ”Mellansvenska israndzonen”. http://sv.wikipedia.org/wiki/Mellansvenska_israndzonen. Elektronisk. Läst den 21 november 2011.

Landsort.com, ”Välkommen till Landsort”. http://www.landsort.com/. Elektronisk. Läst den 22 november 2011.

Wikipedia, ”Stora Hästnacken”. http://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_H%C3%A4stnacken. Elektronisk. Läst den 22 november 2011.