Det islamska rikets förändringar under Umayyaderna samt de fyra samhällsklasserna

De fyra samhällsklasserna bestod av arabiska muslimer, ”clients” (icke-araber som konverterat till islam (mawali) samt övriga som konverterat till islam), de som inte var muslimer och slavar. De arabiska muslimerna utgjorde eliten och de förnämsta av dem alla var de som tillhörde Qureishstammen, den stam som Muhammad hade tillhört och som hade sitt säte i Mecka. De arabiska muslimerna ansåg sig själva som de rättmätiga ledarna av det muslimska samhället, detta trots att de från 700-talet var i minoritet i stora delar av riket. Släktskap och stamtillhörighet var noga, och att beblanda sig med de andra samhällsklasserna ansågs inte bra. Till exempel ansågs ett barn fött av en muslimsk man och en icke-muslimsk kvinna underlägset ett där båda föräldrarna var muslimer. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 55; Esposito, 2001: 69)

De muslimer som inte var araber behandlades inte på samma sätt som de arabiska muslimerna, detta trots att alla muslimer är lika inför Gud och trots att de ofta var välutbildade och ibland hade efterfrågade färdigheter. Till de så kallade ”clients” hörde förutom dessa icke arabiska muslimer även frigivna slavar samt även en del fattiga arabiska muslimer. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 55-56)

Bland de som inte var muslimer, och alltså inte tillhörde de två översta samhällsklasserna, fanns judar, kristna, zoroastrer och liknande grupper. De var tillåtna under förutsättningen att de underställde sig det muslimska styret. De hade rätt att leva enligt sina traditioner och tillbe sina gudar, och de hade sina egna domstolar där de kunde dömas enligt deras egna lagar. De behandlades dock som andra klassens medborgare i många avseenden, de fick inte bära vapen eller inneha de högsta positionerna i samhället. Det fanns regler kring hur de skulle klä sig och de tvingades betala speciella skatter. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 56)

Slavarna utgjorde den lägsta samhällsklassen. Slaveriet fortsatte trots att Muhammad hade fördömt det och menat att frigivande av slavar var något som Gud uppskattade. Muslimer kunde dock aldrig själva bli slavar. Men slav som konverterade till Islam blev inte automatiskt fri. Slavar var en viktig handelsvara under den umayyadiska dynastin. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 55-57)

Det ekonomiska systemet behandlade inte alla lika. Skatterna såg olika ut för muslimer och icke-muslimer, men även de som konverterat till islam räknades ur skattehänseende som icke-muslimer. Skatteintäkterna fördelades sedan utifrån i vilken kronologisk ordning man anslutit till Islam, något som gjorde att muslimerna i Medina och Muhammads släkt premierades. (Esposito, 2001: 69)

Abd al-Malik

Under den umayyadiska perioden fanns flera olika källor till oroligheter. För det första fanns det sedan långt tidigare en konflikt mellan de två grupperingarna kallade södra respektive norra araberna, och denna konflikt blossade upp igen under Abd al-Malik tid som kalif (685-705 e.v.t.)och pågick fram till dynastins fall. Konflikten mellan dessa två grupperingar handlade om två huvudfrågor. Dels frågan om huruvida riket skulle expandera eller inte, där de norra araberna var för detta medan de södra araberna motsatte sig detta. Och dels frågan om hur icke araberna skulle assimileras in i samhället, där de norra araberna ansåg att araberna utgjorde en elit medan de södra araberna ansåg att alla muslimer var likvärdiga. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 58)

För det andra kretsade oroligheterna under den umayyadiska dynastin kring Muhammads barnbarn, det vill säga Alis barn, Hasan och Husain. Orsaken till den konflikten var att Husain, som var ledaren för anhängarna av Alis, vägrade att acceptera Yazid I som kalif. Istället ansåg han att han själv var den rättmätiga kalifen i och med hans blodsband till Muhammad. En öppen konflikt uppstod som 680 e.v.t. ledde fram till slaget vid Karbala. Där möttes Husain och hans anhängare styrkor från kalifatet. Kalifatet vann slaget och Husain dog. Även om händelsen inte fick så mycket uppmärksamhet från början så fick den senare en stor betydelse för shiamuslimerna. Husain, och även hans bror Hasan, kom att bli betydelsefulla martyrer och Karbala kom att bli helig plats. Efter slaget vid Karbala så är dock oppositionen kraftigt försvagad. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 58-59)

Efter Yazids död utbryter inbördeskrig mellan de norra och de södra araberna. Konflikten kretsar i huvudsak kring huruvida man ska acceptera al-Zubayr som kalif eller inte. En annan fråga är var kalifens residens skall ligga, att flytta detta till Syrien skulle förändra förutsättningarna för den muslimska styrande eliten. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 59)

Det umayyadska hovet började vid den här tiden leva alltmer luxuöst, och på ett sätt som rimmade illa med den muslimska läran. Besökare chockades över hur hovet uppträdde och ute i provinserna blev man alltmer frågande till hur riket styrdes. Från Irak kom kanske den starkaste kritiken. Umayyaderna började dessutom centralisera sitt styre alltmer. Ett antal olika grupper började protestera alltmer högljutt, främst då shiiterna, kharijiterna och abbasiderna. Abbasiderna utsåg sig som ledare för anhängarna av Ali, man sade sig ha fått rätten till detta genom en utsaga av ett av Mohammads barnbarn. Man fick stöd från som inte gillade umayyadernas auktoritära styre. Umayyadernas styre och organisation förföll alltmer och det uppstod en grogrund för konflikt. 747 e.v.t. inleds så den abbasidiska revolutionen. Abbasiderna segrade och 749 e.v.t. utropade sig Abu-l-Abbas as Saffah som kalif, den första abbasidiska kalifen. Han flyttade huvudstaden till Kufah. Många av de umayyadska ledarna mördades. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 59-60)

Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Esposito. John L., ”Islam. Den raka vägen”, Lund: Studentlitteratur. 2001.