Faktum är att Diski är som bäst när hon beskriver de människor och den miljö hon möter på sina resor, det vill säga hon är som bäst som reseskildrare och inte som smått psykedelisk filosof. Gissningsvis skulle hon hellre vilja att det var tvärtom, men sorry Diski satsa på reseberättandet istället för allt ältande om ensamheten och tomheten. Den reseskildring från hennes besök hos en svensk samefamilj är lysande och även avsnittet från Nya Zeeland är riktigt bra, men de övriga mer filosofiska delarna flyter snabbt ut i ett deprimerat ältande som inte gör någon vare sig gladare eller klokare. Visst har hon en del intressanta tankar om livet, ensamheten och tomheten men det är alltför omständligt och repetitivt skrivet.
Så mitt tips till alla läsare är att hoppa över den del som handlar om hennes resa till Somerset för den kan knappast intressera någon annan än Diski själv och istället fokusera på avsnitten om Nya Zeeland och Lappland. Avsnitten om Nya Zeeland och Lappland är som sagt riktigt riktigt bra!........
En samisk lavvu. Diski har en humoristisk redogörelse för en övernattning i en sådan. |
Karta över Nya Zeeland. Diski besökte såväl nordön som sydön. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar