Sveriges neutralitetspolitik och alliansfrihet under det kalla kriget

Sverige var under det kalla kriget en militärt alliansfri stat, man valde alltså att stå neutralt under en tid då de flesta andra europeiska stater hade starka kopplingar till antingen NATO (väst) eller Warszawapakten (öst). Men vad innebär det egentligen att föra en neutralitetspolitik? Trots att det är ett så pass fundamentalt begrepp i den svenska politiken under efterkrigstiden så verkar det finnas många olika tolkningar kring vad det egentligen innebär.

Ett vanligt missförstånd är den att Sverige alltid måste vara både alliansfritt och neutralt, så väl i fredstid som i krig, men så är inte fallet. I den officiella svenska formuleringen kan man läsa att ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, det vill säga Sverige behöver inte agera neutralt i fredstid. Neutralitetspolitiken syftade till att göra det lättare för Sverige att stå neutralt i händelse av krig. Det gick alltså inte mot den svenska neutralitetspolitiken att i fredstid ha kommersiella och kulturella utbyten med väst. Så den kritik som funnits, och kanske fortfarande finns, mot att Sverige trots sin neutralitet haft så nära kopplingar till väst, och då framförallt USA, var alltså obefogad, i alla fall sett till den officiella svenska formuleringen. Sedan finns det dem som anser att det funnits fall av militära samarbeten med NATO-länder som inte varit förenliga med alliansfriheten. Men man ska komma ihåg att det går att ha mycket nära militära samarbeten utan att för den skull binda sig vid att ställa upp på den andras sida i händelse av krig. De forskare som gått igenom det historiska materialet från den här tidsperioden har inte funnit några bevis för att det funnits några bindande militära avtal som tvingat Sverige att ställa upp militärt om ett annat land angripits.

Ett annat vanligt missförstånd är att Sverige skulle varit alliansfritt även om landet blev angripet. Om ett krig i vårt närområde bröt ut så skulle Sverige deklarerat att man stod neutralt och på så sätt fått en viss folkrättslig status enligt Haagkonventionen. Haagkonventionen reglerar hur neutrala och krigsförande länder ska agera i förhållande till varandra. Men om något land angrep Sverige, trots att Sverige förklarat sig neutralt, så fick Sverige givetvis försvara sig och slå tillbaka. Och Sverige fick i ett sådant läge även ingå militärallianser. I ett läge då Sverige blev angripet var såväl neutralitetspolitiken som alliansfriheten alltså överspelad.

Det har också förts en moralisk diskussion kring alliansfriheten och neutralitetspolitiken. Många har ansett att politiken har varit feg och svekfull. De har ansett att eftersom vi under fredstid haft så nära kopplingar till väst så borde vi även ställa upp militärt om länder i väst angrips, något annat vore ett svek. Och det finns de som anser att neutralitetspolitiken är feg genom att den tillåter Sverige att vända kappan efter vinden, ett exempel som brukar tas upp är hur Sveriges politik ändrades under andra världskriget. Vi tillät tyska trupper att passera genom landet men när det sedan stod klart att tyskarna skulle förlora kriget så bytte vi sida och blev västvänliga. Kanske att många svenskars liv på detta sätt skonades, men man kan ju också ifrågasätta det moraliskt riktiga i att inte hjälpa till när man ser sina grannar dö.

Ett tåg med tyska soldater gör ett uppehåll någonstans i Sverige.

För att neutralitetspolitiken skulle fylla sin funktion krävdes att de andra länderna verkligen trodde att Sverige skulle ställa sig neutralt om ett nytt krig bröt ut, det var alltså av yttersta vikt att neutralitetspolitiken var trovärdig. Neutralitetspolitikens trovärdig kan delas in i tre komponenter: viljan till neutralitet, förmåga till neutralitet samt omvärldens bild av viljan och förmågan till neutralitet. Viljan till neutralitet har varit relativt stark, vid en opinionsmätning 1952 var det bara 23 % som ansåg att Sverige skulle ansluta sig till NATO. Även de politiska partierna slöt upp bakom neutralitetspolitiken, även om det från vissa håll framfördes kritik rörande hur man genomförde denna. Det fanns också ett överordnat nationellt intresse kring dessa frågor, alla partier insåg vikten av att vara eniga i denna fråga. Skulle det uppstå en öppen splittring i denna fråga bland partierna så skulle de påverka Sveriges trovärdighet, och i förlängningen Sveriges säkerhet.

Sveriges förmåga till neutralitet byggde på att vi dels skulle ha ett starkt försvar, med inhemsk vapenindustri, och dels att vi skulle vara självförsörjande när det gällde livsmedel och andra viktiga förnödenheter. Man kan nog påstå att Sverige till viss del uppnådde detta. I förhållande till landets storlek byggdes en stark vapenindustri upp och den militära förmågan förstärktes, till exempel hade Sverige under det kalla kriget ett av Europas största flygvapen. Att vapenindustrin var viktig berodde givetvis på att en neutral stat inte kan vara beroende av en annan stat för sin försvarsmateriel. Detta kan ses som en paradox, att en neutral stat behöver en stark vapenindustri, men så är alltså fallet utifall man vill uppfattas som trovärdig. Man insåg givetvis att man inte skulle kunna stå emot ett isolerat anfall, d.v.s. om Sovjetunionen använde hela sin militära kapacitet för ett erövra Sverige så skulle vårt försvar inte vara tillräckligt. Detta scenario ansåg man inte heller som särskilt trovärdigt. Det man dimensionerade försvaret utifrån var den så kallade marginaldoktrinen, denna doktrin gick ut på att ett krig mot Sverige skulle vara en del i ett större krig. Detta innebar att det anfallande landet endast kunde använda en del av sina styrkor, en marginell del, för att angripa Sverige. Så Sverige var alltså relativt väl rustat för den hotbild som fanns då. Däremot fanns det en bristande förmåga till neutralitet på så sätt att vi var beroende av amerikansk teknologi samt till viss del även import av livsmedel från andra länder. Man införde jordbrukssubventioner för att till viss öka den inhemska livsmedelsproduktionen.

Två plan av typen Draken. Sverige hade ett mycket kraftfullt flygvapen under det kalla kriget.

Omvärldens bild av Sveriges vilja och förmåga till neutralitet var avgörande, det viktiga är ju inte vad svenskarna själva anser om sin förmåga utan hur omvärlden och då främst stormakterna uppfattar den. Den faktor som kanske mest inverkade negativt på omvärldens bild var det teknikberoende som fanns till USA samt de förberedelser som gjordes för att kunna ta emot hjälp från väst i det fall ett krig bröt ut. Forskningen pekar mot att västs bild var att vi skulle försvarat vår neutralitet om vi utmanades av öst. Sovjetunionens bild av vår neutralitetspolitik varierade med tiden, man visste att det pågick förberedelser för att i krigstider ta emot hjälp från väst men bedömningen av vad detta innebar varierade. Ibland uppfattade Sovjetunionen neutraliteten som en täckmantel, och att Sverige bakom lyckta dörrar samarbetade med väst för att de i krigstider skulle kunna kämpa på samma sida. Men det fanns också perioder då Sovjetunionen litade på vår neutralitet, det vill säga man trodde att Sverige skulle förklara sig neutralt utifall ett krig uppstod mellan öst och väst.

Hur Sverige skulle agerat om ett krig brutit ut får vi aldrig veta. Men man kan ju fråga sig i vilken utsträckning ett litet land som Sverige skulle kunnat behålla sin neutralitet om det blev ett krig mellan NATO och Warszawapakten. Hade vi verkligen kunnat stå emot de förfrågningar om militärt samarbete som antagligen skulle kommit från västs sida? Om Sovjetunionen intog Finland skulle vi verkligen hindrat NATO-styrkor från att använde våra flygfält? Skulle vi verkligen skjutit ned NATO-flyg om de kränkte vårt luftrum?