Det moderna landskapet - Vad bevarar vi och åt vem?

Vad bevarar vi och åt vem? Detta är en frågeställning som O´Rourke tar upp och som jag tycker sammanfattar en stor del av problematiken. För alla är nog överens om att vi bör bevara delar av vårt kulturarv, men i vilken utsträckning och i vilket syfte råder det däremot delade meningar om. Det finns många olika anledningar att bevara ett kulturlandskap, ett skäl kan vara rent vetenskapligt, man vill studera något under kontrollerade former. Ett annat skäl kan vara att skapa turistattraktioner, med olika grad av folkbildningssyfte. Ytterligare ett skäl kan vara bevara platsen för de som bor och arbetar där, det vill säga för att de som bär på kulturlandskapets traditioner ska kunna fortsätta att göra så. Ibland är det en kombination av skäl som leder till att ett område bevaras och ibland kan olika intressen komma i konflikt. Det kan till exempel uppstå konflikt om de som lever och verkar i området blir påtvingade direktiv från ovan rörande regler för hur deras miljö får förändras. Dessa påtvingade regler kan göra att de infödda flyttar och det levande kulturlandskapet dör ut. Ihse tar upp detta och påpekar att det ofta är de som bor i de skyddsvärda områdena som är de största motståndarna till att stämpla området som skyddsvärt kulturlandskap. De främsta förespråkarna är i stället de som har liten kontakt med området och som på sin höjd besöker det på någon semesterutflykt.

Midsommar på Skansen

En annan påtaglig risk är att kulturlandskapet anpassas och tillrättaläggs för turister i så stor utsträckning att äktheten helt går förlorad och vi får en form av kulturellt Disneyland. Ett exempel på ett sådant kulturellt Disneyland skulle kunna vara Skansen i Stockholm. Hit har man flyttat byggnader från övriga Sverige och man har byggt upp miljöer som ska representera olika delar av landet. Hur ska man se på detta? Bevarar Skansen vårt kulturarv trots att det är så extremt tillrättalagt? Jag har inte svaret på den frågan men jag tror personligen att Skansen gör mer nytta än skada. Även om det är en konstgjord miljö så leder den ändå till att stressade storstadsbor i alla fall får uppleva en liten del av Sveriges kulturarv, om än i mycket konstlad form. Att tro att Skansenbesökarna i avsaknad av Skansen istället skulle ta och besöka de autentiska platserna runt om landet är orealistiskt. Så platser som Skansen tror jag absolut har ett folkbildande syfte. Sedan tror jag att man utöver detta måste bevara kulturlandskap på ett mer ”riktigt” sätt, det vill säga gjort på ett sätt som bevarar miljön så intakt som möjligt även om detta innebär att det gör den svårtillgänglig för gemene man.

En reflektion är att ett kulturlandskap antagligen är betydligt mer komplext, och kostsamt, att bevara än en bit vildmark. En vildmark bevaras i syfte att få vara just vild, d.v.s. mänskliga ingrepp ska hållas på en så låg nivå som möjligt. Ett svenskt exempel på detta är Sareks nationalpark, där kommer naturen i första hand vilket t.ex. tar sig uttryck i att man till och med undviker att bygga gångbroar över vattendrag. Ett kulturlandskap å andra sidan kräver ofta någon form av kontinuerlig insats. Det kan till exempel handla om att underhålla infrastruktur eller byggnader. Eller som i exemplet Ängsö nationalpark i Stockholms skärgård där man måste hantera ängsmarken på ett visst sätt för att den karaktäristiska floran och faunan ska bevaras.

Ängsö national park. Bevarandet av detta kulturlandskap kräver tid och pengar.

Källor:
Landscape and Identity at Ladybower Reservoir and Rutland Water.
Author(s): Denis Cosgrove, Barbara Roscoe, Simon RycroftReviewed work(s):Source: Transactions of the Institute of British Geographers, New Series, Vol. 21, No. 3 (1996),pp. 534-551Published by: Blackwell Publishing on behalf of The Royal Geographical Society (with the Institute of British Geographers)Stable URL: http://www.jstor.org/stable/622595

Socio-natural interaction and landscape dynamics in the Burren, Ireland. Eileen O’Rourke. Department of Geography, University College Cork, Cork, Ireland.

Swedish agricultural landscapes - patterns and changes during the last 50 years, studied by aerial photos. Margareta Ihse. Department of Physical Geography, Stockholm University, S-10691, Stockholm, Sweden.

The perception of agrarian historical landscapes: A study of the Veneto plain in Italy. Tiziano Tempesta. Dipartimento Territorio e Sistemi Agro-forestali, Università di Padova, Viale dell’Università 16, 35020 Legnaro (PD), Italy.

Whose Landscape? Technology, Fascism, and Environmentalism on the National Socialist Autobahn. Author(s): William H. RollinsReviewed work(s):Source: Annals of the Association of American Geographers, Vol. 85, No. 3 (Sep., 1995), pp.494-520Published by: Taylor & Francis, Ltd. on behalf of the Association of American GeographersStable URL: http://www.jstor.org/stable/2564512.