Svensk utrikespolitiks utveckling under det kalla kriget

Efter det andra världskrigets slut hade Sveriges utrikespolitik som syfte att skapa förtroendefulla relationer med Sovjetunionen och man ville fungera som en brobyggare mellan öst och väst. Man får komma ihåg att Sovjetunionen under kriget varit allierad med väst och tillsammans med väst besegrat Nazityskland, och utifrån det perspektivet är det kanske inte så svårt att se varför Sverige valde denna utrikespolitiska väg. Ett exempel på när denna utrikespolitik fick praktiska konsekvenser var vid baltutlämningen 1946. Svenska politiker ville inte på något sätt påverka relationerna med Sovjetunionen negativt då man ansåg att det var av högsta vikt för den internationella säkerheten att Sovjetunionen integrerades med den övriga världen. Utan bra relationer med Sovjetunionen kunde Sverige inte agera som brobyggare. Svenska politiker ”offrade” alltså medvetet dessa balter för att uppnå större säkerhetspolitiska mål.

En bild från baltutlämningen

I takt med att Sovjetunionen expanderade sin intressesfär så kom också Sveriges brobyggarpolitik att framstå som alltmer naiv och verklighetsfrämmande. Sveriges utrikespolitik byggde på att Sovjetunionen skulle respektera självständiga stater, något som rimmade mycket illa med de sätt genom vilket landet med olika typer av maktmedel påtvingade andra länder kommunism. Sverige ändrade nu sin politik gentemot öst från att ha varit brobyggande till att bli avskräckande, en militär upprustning började.

Östen Undén

I början på 50-talet förändrades dock den utrikespolitiska situationen igen i och med att de två stormakterna nu hade tillräckligt med kärnvapen för att utplåna varandra. En ny form av maktbalans hade uppstått, mutual assured destruction (MAD). Denna ny säkerhetspolitiska situation gjorde att en ny Svensk utrikespolitik tog form, den så kallade Undénlinjen (efter Sveriges dåvarande utrikesminister Östen Undén). Den nya utrikespolitiken gick ut på att minska den misstänksamhet som fanns mellan öst och väst och att försöka skapa ett klimat där samtal och diskussion var möjligt. De händelser som inträffade i Europa under den här tiden, t.ex. Ungernrevolten 1956, visade dock att det var svårt att få gehör för Undénlinjen utanför Sverige. Utrikesminister Undén gav dock inte upp utan lanserade 1961 den så kallade Undénplanen, en plan som syftade till att minska spridningen av kärnvapen. Spridningen skulle minskas genom att de länder som inte hade kärnvapen skulle förbinda sig att inte heller tillverka eller lagra dessa. På så sätt skulle världen inte få fler länder med kärnvapen. Även om det inte var ett sätt att minska stormakternas befintliga kärnvapenarsenaler så var det i alla fall ett sätt att inte dra in fler länder i kapprustningen. Undénplanen antogs som en FN-resolution 1961 men den kom aldrig att få någon större konkret betydelse, dock ledde den till att Sveriges roll som fredsmäklare och nedrustningsambassadör stärktes. Kan här tilläggas att Sverige tidigare haft relativt framskridna planer på att tillverka egna kärnvapen, planer som man dock gav upp bland annat efter påtryckningar från USA. Så i och med Undénplanen svängde man helt om på relativt kort tid i denna fråga.

Utrikesminister Torsten Nilsson sade 1965 att ”ett utvidgat internationellt samarbete” också var av ”nationellt intresse” och med detta ville han säga att var än en kris uppstod var den av intresse för Sveriges säkerhet. Denna inställning till utrikespolitiken kom att påverka Sveriges agerande i stor utsträckning. Sverige blev nu alltmer engagerad i problemområden som var spridda över hela jordklotet, detta tog sig uttryck i till exempel ett ökat engagemang i fredsbevarande operationer samt ett ökat U-landsbistånd. U-landsbiståndet var en viktig del av utrikespolitiken då man ansåg att välstånd också ledde till fred och Sverige var ett föregångsland inom detta område. Man såg gärna att andra länder tog efter den svenska välfärdsmodellen och den svenska modellen fick också stor uppmärksamhet internationellt. När det gällde fredsbevarande styrkor under FN:s mandat så var Sverige engagerad i t.ex. Kongo, Gaza och Cypern under 60- och 70-talet.

Svensk FN-soldat i Kongo 1961

Under 70-talet, under ledning av Olof Palme, utvecklades denna politik ännu ett steg och Sverige kom att bli än mer aktiv i sin utrikespolitik. Man betonade alltmer vikten av att stormakterna var solidariska gentemot de små staterna och att de rika var solidariska gentemot de fattiga, Sverige kom att agera som ett slags världssamvete. Ett led i detta var att uppmana andra länder att gå i Sveriges fotspår och öka U-landsbiståndet. Men man försökte också påverka stormakternas utrikespolitik gentemot mindre och fattigare länder, det tydligaste exemplet på detta är nog Palmes engagemang i Vietnamfrågan. Palme kritiserade USA:s krigföring i Vietnam mycket hårt och det blev en smärre diplomatisk kris när han jämförde USA:s bombningar med de övergrepp som Nazityskland gjorde under andra världskriget. Detta kom att leda till att USA frös de diplomatiska förbindelserna med Sverige mellan 1973 och 1974, också kallat frostens år. Denna utrikespolitik kom att kallas den aktiva svenska utrikespolitiken, ibland också kallad Palmelinjen.

Även om den aktiva svenska utrikespolitiken ledde till diplomatiska konflikter med stormakterna så stärkte den på samma gång också Sveriges neutralitet. Detta genom att Sverige hade skaffat sig en stark internationell ställning och en ställning som var självständig och inte bunden till vare sig öst eller väst. Sverige hade visat att vi vågade stå upp för våra åsikter och vår neutralitet. Att Sverige var så synligt på den internationella arenan under den här tiden får nog till stor del tillskrivas Palme, han var en mycket karismatisk och utrikespolitiskt engagerad statsminister.

Olof Palme

I samband med att det kalla kriget tog slut så ändrade också Sverige sin utrikespolitik. I och med att risken för ett krig mellan stormakterna nu hade minskat så var det inte längre lika viktigt att arbeta för en trovärdig neutralitetspolitik. Sverige var även fortsättningsvis neutralt och alliansfritt men kunde kosta på sig att utöka sina internationella utrikespolitiska samarbeten, ett tydligt exempel på detta är medlemskapet i EU. Det svenska intresset för tredje världen minskande och intresset för Europa ökade, Svenskarna kände sig alltmer som européer. Det blev nu också lättare att mer ogenerat ansluta sig till väst och dess ideologier. Och även försvaret kunde minskas och ställas om från ett invasionsförsvar till ett försvar som mer var anpassat till den nya världsordningen.