Det biologiska-, fylogenetiska- och sammanhållande artbegreppen.

Det mest använda artbegreppet är det biologiska. Ernst Mayer definierar det biologiska artbegreppet enligt följande: ”grupper av samreproducerande naturliga populationer som är reproduktivt isolerade från varandra”. Detta innebär att två individer tillhör samma art om de kan få ungar tillsammans och om dessa i sin tur kan få egna ungar, samt att de är reproduktivt isolerade från andra populationer. Med begreppet reproduktiv isolering menas att det finns någon isolerande faktor som hindrar dem från att skaffa fertila ungar med andra arter, trots att detta skulle vara teoretiskt möjligt. Två individer som teoretiskt skulle kunna få ungar tillsammans men som i praktiken aldrig skulle få den möjligheten tillhör alltså inte samma biologiska art. Det finns ett flertal olika isolerande faktorer: miljön (geografin/utbredningen gör att de aldrig träffas), anatomi (t.ex. måste könsorganen vara kompatibla med varandra), parningsbeteendet (om de inte har samma parningsbeteende kommer de inte att betrakta varandra som potentiella partners), tidpunkten (många djur har speciella tider då de parar sig) och genetisk olikhet (kromosom-/genuppsättningarna skiljer sig så pass mycket att det inte blir någon avkomma eller att avkomman är steril).

Kaspisk trut.

Gråtrut.

Ett exempel på det biologiska artbegreppets problematik är artindelningen av trutarna. De är mycket lika varandra och kan reproducera sig med varandra, dock skiljer de sig geografiskt åt. Och därför bestämde man för några år sedan att dela gråtruten i fyra olika arter.

Det biologiska artbegreppet har en hel del problem. För det första bygger den på reproduktion men i naturen finns många organismer som är asexuella. Detta gäller till exempel vattenloppor och maskrosor där ingen ”normal” könlig fortplantning sker utan där avkomman istället knoppas av från modern, denna avknoppning blir genetiskt identiskt med modern. Enligt det biologiska artbegreppet är alltså inte de asexuella organismerna, så som t.ex. vattenloppan och maskrosen, arter. För det andra så är isoleringskravet lite ”luddigt” då det ofta innebär ett visst mått av gissande. Ett exempel på detta är den geografiska faktorn, för hur kan man veta om två individer av till synes samma art som lever geografiskt åtskilda är samma art eller inte? Det är svårt att veta om dessa två individer verkligen skulle få fertila ungar ihop om de träffades. För det tredje är det biologiska artbegreppet relativt, det vill säga en population sätts alltid i relation till en annan, något som också kan ses som en svaghet.

Det sammanhållande artbegreppet fokuserar på, som namnet säger, på sammanhållande/gemensamma egenskaper. Det kan t.ex. handla om gemensam anatomi eller gemensamma parningsbeteenden. Och fortplantningen behöver enligt detta synsätt inte vara sexuell vilket gör att även asexuella organismer omfattas. Men även här finns problem då det är svårt att göra en bra definition på vad som menas med gemensamma egenskaper. Hur stor skillnad i någon egenskap får det maximalt vara mellan två populationer för att de ska anses som samma art?

Det fylogenetiska artbegreppet utgår från ett gemensamt ursprung. När en ny egenskap uppstår, genom mutation, och denna egenskap har en så pass hög fitness att den sprider sig till hela populationen så kommer nu alla individer i populationen dels ha en gemensam anfader och dels ha den nya egenskapen. Detta med en gemensam anfader och en gemensam ny egenskap är alltså grunden i det fylogenetiska artbegreppet. Det fylogenetiska artbegreppet täcker in de asexuella arterna vilket är fördel. Ett problem med detta artbegrepp är dock reducerbarheten, att kunna hitta det gemensamma ursprunget är inte alltid så lätt om det sker en beblandning mellan populationerna. Att hitta den nya blandade populationens gemensamma anfader kan vara mycket svårt då man dels måste ha kunskap om individernas inbördes släktskap samt att man ibland måste gå mycket långt tillbaka i tiden.

Ett fylogenetiskt träd