Möjligheter i utvecklingsländernas urbana miljöer

Här har jag utgått från filmen ”Welcome to Lagos” (http://www.youtube.com/watch?v=sHKLIpz9F5c samt efterföljande delar). I den här filmen får vi följa en man som lever i ett getto på en soptipp i Nigerias största stad Lagos. Vi får följa hans liv som till största delen tillbringas på soptippen, det är här han bor och arbetar. Lagos är en av världens största städer med en befolkning på drygt 10 000 000, och det är också en av världens snabbast växande stad. Och det är nästan svårt att ta förstå hur pass snabbt dessa stora städer i utvecklingsländerna växer, enligt Robert Potters bok "Geographies of Development" så kommer antalet invånare som lever i utvecklingsländernas städer att ha ökat 14 ggr mellan 1950 och 2025. Från 300 miljoner till 4 miljarder! Detta är enorma siffror givetvis kommer att påverka livet i dessa städer och som kommer att sätta en stor press på politiker och stadsplanerare. Om man sätter detta i kontrast till att trenden i många av de utvecklade ländernas storstäder pekar mot en stagnation eller till och med befolkningsminskning så förstår man att den globala fördelningen av storstäder kommer att förändras kraftigt. Detta är också något som Potter pekar på då han bland annat redogör för statistik som visar att alltfler av världens största städer växer fram i utvecklingsländerna och att tyngdpunkten när det gäller dessa storstäder förskjuts alltmer söderut.

Personerna i filmen lyckas genom att hitta sin nisch överleva på det som soptippen och det samhälle som växer upp kring denna har att ge. Vi har i filmen till exempel en person som tar hand om de slaktade djurens blod och sedan skapar en form av chips som han sedan säljer och en annan person som har skapat en restaurang för att förse sopletarna med mat. Det finns en stor uppfinningsrikedom och styrka bland de här människorna. Än mer imponerande blir det när man inser att många av de som bor i dessa getton lever helt annorlunda än deras förfäder, de flesta som flyttar in från staden har ju tidigare varit bönder på landsbygden. Så förutom att de måste hitta nya sätt att känna pengar måste de även hitta en ny social tillvaro och skapa nya gemenskaper.

De bristfälliga tillgången på bra bostäder och rent vatten är två andra saker som Potter tar upp och som verkligen denna film exemplifierar. Med tanke på att detta är städer i fattiga länder och att inflyttningstakten är extrem så är det dock ingen lätt sak för de styrande att ordna detta. När det gäller bostadsfrågan så skriver Potter så här: “It is generally believed that at least 20 per cent, and perhaps even as high as 50 per cent, of the world’s population lack descent housing.”

Potter pekar också på den informella arbetsmarknaden som växer fram i utvecklingsländernas storstäder. Informella arbeten är alltså sådana som inte äger rum på ”riktiga” företag och som följer de officiella lagarna och reglerna. Detta är givetvis svarta jobb. I filmen är i princip alla jobb informella, de som jobbar på soptipparna är sina egna och betalat inte skatt eller liknande. Givetvis innebär detta också att de inte heller får ta del av de skyddsnät i form av pension och liknande som de med ”vanliga” arbeten har. I den utsträckning sådana skyddsnät nu finns i dessa fattiga länder. Enligt Potter så kan den framväxande informella arbetsmarknaden ha att göra med övergången till marknadsekonomin, han skriver så här: “Many would claim that overall the shift to the market economy has simply resulted in the transfer of responsibilities from the state to the poor, largely by removing the constraints on letting them help them self.” Detta tycker jag är något som är genomgående när man laser litteraturen, att marknadsekonomin och de stora transnationella företagen bidrar till att urholka statens makt. Potter gör också en jämförelse mellan städerna i väst och utvecklingsländernas städer när det gäller de informella jobben och urbaniseringen. Han är ganska negativ i sin jämförelse och skriver bland annat så här: ”…for many poor nations, urbanisation currently has little to do with industrialisation, but rather is linked with the creation of jobs in the service sector” och så här “…it is much more a survival mechanism than an engine of growth.” Och detta är något som jag tycker framgår I filmen, att även om de som arbetar på soptippen är uppfinningsrika och hårt arbetande så leder detta ändå inte till att stärka deras framtida position. Inte heller leder denna typ av arbeten till att utveckla landets ekonomi eller kunskapsmassa.

Det jag dock först slås av när jag ser filmen är hur pass positiva människorna är. Trots att deras livssituation är extremt svår så ser man inte några som klagar, tvärtom skrattar de och de ser ut att ha en bra sammanhållning. Jag tror inte man skulle se lika många leenden om man filmade välavlönade kontorsarbetare. Och den framåtanda och uppfinningsrikedom som sopletarna uppvisar är fantastisk! Filmens berättarröst beskriver detta på ett bra sätt: “But against all the odds, they have turned Lagos into a city of opportunity, full of entrepreneurs. Resourceful, energetic and extremely optimistic.” Så filmen ger alltså en positiv bild av livet I gettot, men man får inte glömma bort att det finns mörka baksidor så som att de inte har samma möjligheter till sjukvård och utbildning. Och filmen visar också att det finns en längtan efter att komma bort från gettot, att skaffa ett bättre liv. Detta är filmens huvudperson ett exempel på, han arbetar extra hårt för att kunna ta sig in till den rika sidan av staden för att där spela in en skiva.

Så även om filmen på ytan ger en positiv bild av livet i gettot så måste vi arbeta för att situationen ska bli bättre. Det är ju till exempel inte acceptabelt att så många lever utan sjukvård, utbildning och rent vatten. Potters poäng här är att vi måste gå ifrån de stora allomfattande räddningsprogrammen, som ofta är västorienterade, till att mer se till de lokala behoven. Han skriver att ”the rural development initiatives need to be tailored to the specific local context and circumstance.”.....