Geografi - Synsätt, teorier, strategier och ideologier om utveckling

Inledning

Det kan vara på sin plats att först av allt försöka definiera vad som menas med utveckling. Och det visar sig inte vara så lätt då begreppet utveckling genom åren har använts på olika sätt och då begreppet ofta har en stark politisk laddning. Robert B. Potter beskriver i sin bok "Geographies of Development" utveckling i ett socio-ekonomiskt perspektiv som ”…efforts to improve the lives of people around the world”. Med denna beskrivning i åtanke så är det lätt att inse att centrala utvecklingsfrågor är de som rör hur resurser och tillgångar är geografiskt fördelade på vårt jordklot. Vad är det för faktorer som gör att vissa länder utvecklats till att bli fattiga och vissa till att bli rika? För att kunna förbättra människors liv är det givetvis viktigt att förstå dessa faktorer.

Ett viktigt arbetsredskap när man vill analysera utvecklingen i ett socio-ekonomiskt perspektiv är statistik. Och för att få fram bra statistik behöver man bland annat relevanta mätmetoder, ett par välkända metoder är BNP (Bruttonationalprodukt) och HDI (Human Development Index). Mycket kort kan man säga att BNP fokuserar på ekonomiska faktorer så som konsumtion, investeringar och handel, medan HDI även tar med mer ”mänskliga” faktorer så som förväntad livslängd och utbildningsnivå. Det har dock enligt Potter framförts fram en hel del kritik kring båda dessa mätmetoder, de anses till exempel vara alltför centrerade kring västliga värderingar. Och om HDI skriver Potter att den är ”…underpinned by economic growth and is finally expressed as a single statistical measure”. 

Man kan dela in de olika synsätten som finns inom utvecklingsteorierna i fyra grupper: den klassisk-traditionella (the classic-traditional), den historiska (the historical-empirical), beroendeteorin (the radical-political economy-dependent) och den alternativa/nerifrån och upp (alternative and bottom-up). Under dessa finns sedan ett antal olika varianter.

Det klassisk-traditionella synsättet

Det klassisk-traditionella synsättet har sina grunder i den ekonomiska modell som Adam Smith (1723-1790) och David Ricardo (1772-1823) tog fram. Enligt dem var ekonomisk utveckling detsamma som tillväxt i världshandeln samt komparativa kostnadsfördelar (comparative cost advantage). Med komparativa kostnadsfördelar menas här att en region ska producera det som den här bäst förutsättningar för jämfört med andra. Enligt Smith ska då den globala produktionen maximeras och länderna kan genom handel byta till sig de varor de själva inte kan producera.

I det klassisk-traditionella synsättet så anser man att de underutvecklade länderna befinner sig i ett läge som de utvecklade länderna i väst redan passerat. Man ser det alltså som en utvecklingskedja där vi i väst har kommit längst. Vi i väst ska hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas genom att överföra vår kunskap och vårt ekonomiska system till dem. Detta är alltså ett mycket västcentrerat synsätt där normen är vår västerländska marknadsekonomi och vårat västerländska levnadssätt.

Två centrala och nära sammanlänkade idéer i detta synsätt är polarisering och ojämlik utveckling (unequal growth). Polarisering hänger ihop med komparativa kostnadsfördelar, ett land eller en region ska fokusera på ett fåtal sektorer, och man ska satsa på de sektorer där man har bra förutsättningar jämfört med andra. Det vill säga man ska inte diversifiera sin ekonomi. Att fokusera sina ekonomiska satsningar på en eller ett fåtal sektorer leder enligt det klassisk-traditionella synsättet också till en geografisk polarisering, vi kommer att få rika kärnor omgivna av fattigare områden. Och staten ska inte lägga sig och försöka utjämna dessa skillnader utan marknadskrafterna ska få styra. Detta kommer enligt det klassiska-traditionella synsättet att leda till att det ekonomiska välståndet kommer att ”sippra ner” till de som har det sämre ställt. Detta genom att de få industrier man har fokuserat på kommer att öka efterfrågan även inom andra branscher vilket i sin tur leder till att vi får en positiv ekonomisk spiral. En spiral med utgångspunkt i de centrala och välmående kärnorna men som även når ut i den fattigare periferin. Man strävar alltså inte efter ekonomisk jämställdhet, snarare ser man detta som ett hinder för utveckling eller som Friedmann och Weaver formulerar det:  ”…inequality was efficient for growth, equality was inefficient” (Friedmann & Weaver 1979: 93)

Detta synsätt är nära kopplat till moderniseringsteorin. Detta är en teori som grundar sig på synsättet att de outvecklade och omoderna områdena stegvis kan bli utvecklade och moderna genom att imitera länderna i väst. Man pratar här om moderniseringsytor, det vill säga man delar in länder och regioner i områden med olika grad av modernisering. Och vad som menas med modernisering kan variera, det kan till exempel vara antalet skolor eller sjukhus per ett visst antal invånare. Ofta finns även transporter med som en viktig del av moderniseringsteorin, till exempel genom att man i moderniseringsytorna kan se samband mellan modernisering och transporter (tåg, vägar och liknande). Inom moderniseringsteorin använder man sig också av kartor för att visa hur olika moderniseringsparametrar sprids, till exempel från större städer vidare till mindre. Potter tar upp ett Tanzania som ett konkret exempel, här ville man efter självständigheten modernisera landet. Bland annat ville man koncentrera de som levde utspritt på landet till moderna städer. Man skapade ett antal moderna städer, som man till viss del tvingade folk att flytta till. Tanken var att dessa städer skulle vara moderna men samtidigt bevara det traditionellt afrikanska, men det har dock framförts kritik att det inte riktigt blev så. Till exempel hävdar en del att man har prioriterat industrialisering på bekostnad av traditionen. Detta var alltså ett konkret exempel på moderniseringsteorin, här har Tanzania försökt att skapa moderna städer och en modern ekonomi genom att imitera väst (även om man haft ambitionen att behålla den afrikanska traditionen).

Gemensamt för alla de olika varianter som finns inom det klassisk traditionella synsättet är att de har perspektivet uppifrån -> ner (top-down) . Konceptet går ut på att vi har dominerande ekonomiska centra efter västerländsk modell vilket genererar välstånd som även ”sipprar” ner till de fattigare och mer perifera delarna av landet eller regionen.

Historiska synsätt på utveckling

Att anlägga ett historiskt synsätt på utvecklingen innebär att man analyserar utvecklingen ur ett historiskt perspektiv genom empiri eller faktiska observationer.  Enligt Potter används dessa metoder främst för att analysera utvecklingen för kolonialtiden och tiden före staters självständighet, men att metoden även med dessa begränsningar kan ge oss värdefull kunskap om utvecklingsprocessen. Kunskap som sedan kan vara relevant även i ett modernt perspektiv. Så genom att studera historien kan vi lära oss något om vår samtid.

En historisk modell är den så kallade kärna-periferi-modellen som John Friedmann tog fram på 1960-talet. Han hade gjort historiska empiriska studier, främst i Venezuela, och kommit fram till att utvecklingen strävade efter en mer spatialt integrerad ekonomi, och att detta typiskt skedde i fyra steg. Eller som han själv skriver:  ”where economic growth is sustained over long time periods, its incidence works toward a progressive integration of the space economy”. (Friedmann, 1966: 35) Det första steget innebär ett antal isolerade och självförsörjande lokala ekonomier, så som det typiskt såg ut för kolonialiseringen. Det produceras inget överskott, och därför sker heller ingen handel mellan dessa självständiga ekonomier. I det andra utvecklingssteget skapas en central kärna, och detta sker genom någon form av yttre påverkan, till exempel i form av kolonialism. Vi får en kraftig ekonomisk tillväxt i ett område (urban primacy), på grund av att produktionen flyttas från de perifera områdena till kärnan. Enligt Potter leder detta ofta till att en liten elit bildas i kärnan. Detta steg, det vill säga steg 2, är dock enligt Friedmann instabilt och kommer i förlängningen leda till att det växer fram perifera sub-centrum. Vi har då nått utvecklingssteg tre. Vi har nu alltså en huvudkärna omgiven om ett antal mindre sub-kärnor, och mellan dessa ett antal perifera områden. Friedmann själv var dock skeptisk till om övergången från steg två till steg tre kunde ske spontant, han ansåg att det krävdes statliga ingrepp för att övergången skulle ske. Utan statliga ingrepp skulle polariseringen fortsätta och den så kallade ”nedsippringseffekten” skulle inte vara tillräckligt stark för att motarbeta detta. Streg fyra är en fortsättning på steg tre där ytterligare kärnor bildas mellan de andra och de perifera områdena blir allt mindre. Vi får vad Potter kallar för ”…a functionally interdependet system of cities”.

En annan utvecklingsmodell som bygger på det historiska synsättet är den merkantila och spatialt ojämna modellen. Denna modell är starkt kopplad till kolonialismen och förhållandet mellan kolonialmakten och kolonin. I denna modell utgör hamnarna en central roll då dessa kom att utgöra huvudnoderna i det utbyte av varor som skedde mellan kolonin och kolonialmakten.  Man placerade också ut bosättare, företrädelsevis utefter transportvägar så som floder, och dessa bosättare kom sedan att utnyttja kolonins råvaror och producerade varor. Förutom att detta ledde till intern handel inom kolonin så skickades också varor till kolonialmakten. Och de varor som inte kunde produceras i kolonin, oftast mer avancerade varor, skickades dit från kolonialmakten. Så i dessa merkantila modeller så skedde utvecklingen i kolonierna först genom att ett antal byar skapades längs med kusten. Bosättare satte sedan igång produktion av varor inne landet, dessa bosättningar hade transportförbindelser med kuststäderna. Av dessa kuststäder så var det en eller ett par som växte sig större än de andra. Ytterligare byar växte upp längs som pärlband längs med de transportvägar som fanns i kolonin. De stora hamnstäderna blev allt större. Handeln och transportvägarna mellan byarna ökade. Efter ett tag bildades även större städer inne i länderna, vanligen där många transport- och handelsleder korsades. Och det skedde även en utveckling i kolonialmakten, Potter skriver att ”The settlement pattern of the homeland also underwent considerable change, for social surplus product flowed into the capital city and the principal ports, thus serving to strengthen considerably their position in the urban system”. Med “social surplus” menas här att det produceras mer mat än vad invånarna gör av med och på så sätt frigörs tid som kan ägnas åt annat, till exempel religion eller politik.  I den merkantila och spatialt ojämna utvecklingsmodellen är utvecklingen I kolonialmakten och kolonin beroende av varandra. Dock betyder inte detta att de är beroende på lika villkor, kolonierna är under stark påverkan från den yttre kolonialmakten, medan däremot kolonialmakten snarast påverkas av interna faktorer. Förutom hamnarnas centrala roll i den här modellen så är även transporter en nyckelfaktor. De varor som producerades i kolonin skulle på något sätt transporteras till hamnen, vilket i många fall ledde till att kolonialmakten fick bekosta infrastrukturprojekt (till exempel bygget av järnvägar) i kolonin.

Beroendeteorin

Beroendeteorin kan sägas vara en motreaktion med de tidigare utvecklingsmodellerna. Beroendeteorin har starka kopplingar till marxismen och utgår från utvecklingsländerna, detta i motsats till de historiska utvecklingsmodellerna som snarare utgår från ett merkantilistisk och västcentrerat synsätt. Inom beroendeteorin anser man att västvärlden profiterade på utvecklingsländerna, det vill säga både det sociala och ekonomiska överskottet gick till moderlandet. Västs välstånd upprätthölls på bekostnad av utvecklingsländernas. Endast en liten del av välståndet stannade kvar i kolonin och då oftast centrerat kring en liten elit, en elit som hade goda kontakter med moderlandet. De kanaler för handel som fanns var konstruerade på så sätt att de gynnade ett flöde mot centrum (kärnan), från den lokala bonden i periferin via handelsplatser och satellitstäder till kolonins huvudstad för att därifrån sedan transporteras till kolonialmakten. Grundaren av teorin, ekonomen Paul Baran, ansåg att enda chansen för utvecklingsländerna att utvecklas var ”…disengagement from the deforming impact of the world capitalist economy, as capitalism creates and then diverts much of the economic surplus into wasteful and sometimes immoral consumption”. (Baran, 1973) Alltså ett ganska drastiskt synsätt som lägger mycket av skulden till den bestående fattigdomen i utvecklingsländerna på väst och kolonialmakterna. Fattigdomen i utvecklingsländerna beror enligt denna teori inte på interna faktorer utan på att de är ”inkopplade” i det kapitalistiska systemet enligt de redan utvecklade ländernas villkor. Och just detta får också teorin kritik för, att det i en alltmer globaliserad värld med ett världsomspännande ekonomiskt nätverk är utopiskt att tro att man kan koppla loss sig från detta.

Alternativa och kritiska synsätt på utveckling

På 1970-talet föddes begreppet ”another development” i FNs generalförsamling. Med det begreppet ville man styra om utvecklingen så att utvecklingsländerna blev mer självförsörjande och mindre beroende av yttre faktorer. Utvecklingsländerna måste anpassa sin utvecklingsprocess utefter folkets behov, och inte bara sträva efter modernisering och ekonomisk effektivitet. Från att tidigare sett utvecklingen från ovan ska man nu se den från gräsrotsnivå. Från ”top-down” till ”bottom-up”. Med detta följer också att fokus flyttas från städerna till förorter och landsbygd. Detta kan kopplas samman med de sociala rörelser inom neopopulismen som går ut på att skapa en lokal social sammanhållning som motvikt till de industriella krafterna. Ur detta gräsrotsrörelser har sedan den gröna rörelsen växt fram, en rörelse som inte stannat på det lokala planet utan som nu i högsta grad är global.

Det ekonomiska och sociala överskottet ska alltså inte föras vidare upp i kedjan och ackumuleras hos städernas elit utan ska stanna hos de som verkligen behöver det. Men detta innebär också att det måste finnas en stark stat, för som Potter skriver ”…for such strategies are in fact often enacted by strong state control and direction from the political ’centre’”. Detta kan tyckas vara motsägelsefullt att en utvecklingsmodell som har ett synsätt som är nedifrån och upp förutsätter en stark stat men denna starka stat behövs för att skapa de fördelningssystem som behövs. I dessa alternativa utvecklingsmodeller litar man inte på att marknaden och det kapitalistiska systemet själva fördelar överskottet rättvist.

Man lägger fokus på lokala projekt där invånarna själva är delaktiga. Och då inte bara delaktiga som arbetskraft utan även under planerings- och uppbyggnadsfasen, och dessutom inneha ledande positioner. I samband med dessa lokala projekt har ofta icke-statliga organisationer en stor roll. Dessa organisationer, som oftast är en hjälporganisation, har ofta en bra kännedom om de lokala förhållandena och har ett engagemang i att hjälpa andra. Men det har också framförts kritik mot dessa icke-statliga organisationer, en del anser att de endast ersatt landets egen statsapparat.

Det gröna synsätt som växt fram inom dessa alternativa utvecklingsteorier har fått en allt större roll och finns nu på dagordningen även på högsta politiska nivå. Hållbar utveckling är kanske det begrepp som fått störst genomslagskraft, och med hållbar utveckling menas ”that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs” (Brundtlandkommissionen WCED, 1987: 43). Här är det återigen viktigt för utvecklingsländerna att förlita sig på det lokala, det vill säga inte blir styrda av väst eller rakt av imitera väst. För de utvecklade länderna är inga bra förebilder när det gäller hållbar utveckling. Och även om hållbar utveckling från början fokuserade på de ekologiska aspekterna så har nu tankesättet spridit sig till inkludera även andra områden. Till exempel jämställdhet mellan könen och mellan olika etniska grupper.

Utveckling ur ett könsperspektiv

En förutfattad mening många av oss nog har är den att med välstånd kommer också en ökad jämställdhet mellan könen. Men som Janet Momsen påpekar i sin bok "Gender and Development" så fanns två utvecklingsländer med på tio i topp listan över mest jämställda länder år 2007 enligt ”Gender Equity Index”. Dessa länder var Barbados och Rwanda. Så även ett fattigt samhälle kan vara jämställt.

Momsen pekar på vikten av att få in kvinnor på ledande positioner i samhället, för det är först när vi får kvinnor på dessa positioner som det går att bryta de invanda mönstren. Och statistiken går åt rätt håll även om det finns stora skillnader länder emellan. Till exempel har antalet kvinnor i världens parlament ökat från 9 % 1987 till 14 % 2001, men det finns fortfarande länder, främst i mellanöstern där det inte finns några kvinnor i parlamenten. Och även om det som tidigare nämnts finns utvecklingsländer som klarar sig mycket bra i jämställdhetsfrågor så visar dock statistiken att de ligger efter de utvecklade länderna. Och även om statistiken går åt rätt håll så är det ju långt kvar till vad som kan kallas för ett jämställt samhälle, så det återstår mycket att göra.

Ett sätt att öka kvinnors inflyttande är att tillämpa ett synsätt som bygger på bottom-up konceptet, det vill säga inte stirra sig blind på de transnationella företagen och de stora kärnorna utan fokusera mer på landsbygden och de mindre samhällena. Att anpassa ekonomin till vad invånarna verkligen vill ha och vad det finns bra förutsättningar för internt i landet. Och med detta angreppssätt så bidrar man också till att ge kvinnorna en större och mer inflytelserik roll, detta genom att det traditionellt sett ofta är kvinnorna som har kunskapen om hushållet och de lokala förutsättningarna. Detta är också något som många av välgörenhetsorganisationerna satsar på, att starta lokala projekt där kvinnorna involveras. Detta står i stark kontrast till flera av de äldre synsätten och utvecklingsteorierna som byggde på merkantila och kapitalistiska krafter med starka kärnor som på ett eller annat sätt utnyttjade de perifera områdena.

Momsen tar också upp vikten av utbildning och att män och kvinnor har samma möjligheter att utbilda sig. Genom utbildning har kvinnor (och män) större möjligheter att ”koppla in” sig på den globala och alltmer teknifierade världsekonomin. Om möjligheten till utbildning inte är densamma riskerar vi att få en värld ”with the global seen as masculine and the local mapped as feminine” (Momsen 2004: 247).

Slutligen är det viktigt att inse att kvinnorna är en strategisk resurs för ett land. Ett land som inte är jämställt lyckas inte heller utnyttja hela landets potential.

Avslutande reflektioner

Som vi sett så handlar mycket i dessa olika synsätt om vilken grad av jämlikhet när det gäller välstånd som är möjlig. Och detta för oss enligt Potter fram till denna moraliska nyckelfråga: ”how spatially extensive beneficence can be justified by moral argument, given what might appear to be natural human tendency to favour our nearest and dearest over more needy strangers farther away” (Smith, 2000: 132) Och kanske att den frågeställningen blir alltmer aktuell ju mer globaliserad världen blir.

En reflektion är de olika utvecklingsteorierna är starkt kopplade till en viss tidsanda, och hur de är präglade av ett visst politiskt tankesätt.

En annan eflektion är att kolonialismen har varit en mycket viktig faktor när det gäller hur vår värld ser ut idag, vilket också speglas i många av de synsätt som finns kring utveckling. Och det framgår klart och tydligt av Potter att spår av kolonialismen i högsta kvar finns kvar idag, till exempel genom storstädernas tyngd (sk urban primacy) och städernas kustnära placering i Afrika,  Asien och Sydamerika. Det är slående hur central plats Europa har i många av synsätten, det är allt som oftast livet i de europeiska länderna som är normen. Som om det vore självklart att alla människor strävar efter att leva enligt den europeiska modellen. På så sätt kan jag känna att många av synsätten är ganska smala, de handlar till stor del om relationen mellan Västeuropa och de fattiga delarna av Afrika. Detta är i och för sig viktiga områden men var i resonemanget finns länder så som Kina och Indien? Nog finns det viktiga saker att lära av utvecklingen i dessa enorma länder?

Och slutligen så tycker jag att man kan se en trend mot att man inkluderar allt mer i begreppet utveckling. De tidiga synsätten verkar ha haft ett fokus på de hårda bitarna så som handelsvägar, industrier och naturresurser medan man nu alltmer går mot att bredda begreppet och även inkludera jämställdhet och miljö.

Källor

Potter R., Binns T., Elliot J. och Smith D. Geographies of Development. (2008) England: Pearson Education Limited. Kapitel 1 och 3.

Momsen J. Gender and Development. (2004) England: Routledge. Kapitel 9.