Sverige och Förintelsen - Hur kom det sig att den information om Förintelsen som nådde Sverige under krigsåren hade så svårt att få genomslag?

Som frågan antyder så var det alltså inte så att det var först i och med krigsslutet som vi i Sverige fick information om Förintelsen. Redan på 30-talet rapporterade utländska tidningar om den förföljelse som de tyska judarna utsattes för. Under själva kriget minskade dock rapporteringen då det blev svårare att avgöra vad som var fakta och vad som var propaganda. Regeringarna hade en hårdare kontroll av informationsflödet, så även i Sverige. Från tysk sida försökte man så långt det var möjligt att mörka Förintelsen, till exempel genom att använda kodord och att bygga lägren så att insynen och flyktmöjligheterna var minimala. Men även med dessa åtgärder gick det inte att hålla judeutrotningen hemlig under kriget, det fanns till exempel ögonvittnen vars skildringar spreds utanför Tyskland och dödspatrullernas härjningar var omöjliga att dölja. I juli 1942 höll den brittiske informationsministern en presskonferens där han berättade det man visste om tyskarnas övergrepp. De som ännu inte förstått vad som pågick fick nu reda på detta. I svenska tidningar publicerades nyheter om det judiska ödet relativt tidigt och de svenska skribenterna hade ofta en bra förståelse för händelserna och tidningarna upplät stort utrymme åt frågan. Vi var i Sverige alltså relativt tidigt välinformerade om vilka övergrepp judarna var utsatta för.

Om judeförföljelserna i Dagens Nyheter den 11 november 1938

Så hur kom det sig då att denna information hade svårt att få genomslag? En anledning, och som redan nämnts ovan, var den svenska regeringens försök att kontrollera vilken information som nådde befolkningen. Genom att beslagta tryckta texter, förhindra transporter av tidningar och införa riktlinjer för vad tidningarna fick skriva om så förhindrade man att information spreds till den stora massan. Det vill säga informationen nådde Sverige och svenska journalister men dessa kunde sedan inte sprida denna vidare. I många fall var det spridning av Tysklandskritisk information som man förbjöd då regeringen inte ville reta upp Tyskland. Den svenska regeringen gjorde heller inte några offentliga fördömanden av Tysklands judeförföljelse så som de allierade gjort 1942. Man undvek också konsekvent att från officiellt håll tala om judar utan använde sig av begrepp som flyktingar och liknande. När det gäller information specifikt om Förintelsen så var det dock mycket få texter som förbjöds utan den mesta av informationen som nådde Sverige spreds också vidare till allmänheten. Man kan ju anta att detta förvirrade allmänheten, i tidningarna kunde de läsa om hemska övergrepp mot judar medan de från officiellt håll fick mer tyskvänliga uttalanden.

Till en början var det dock svårt att urskilja Förintelsen från krigets alla övriga fasor. Sverige överöstes med information om brutaliteter och att ur detta då dra slutsatsen att en systematisk utrotning av judar, det som vi nu kallar Förintelsen, pågick var inte helt enkelt. Många journalister filtrerade bort denna information till förmån för annan, inte för att de inte ansåg att Förintelsen var värd att skriva om utan därför att de ännu inte dragit slutsatsen att Förintelsen pågick. De ansåg helt enkelt inte att rapporterna om terrorn mot judarna var värre än de andra krigsförbrytelser som skedde samtidigt.

Det förekom också en hel del motstridiga och felaktiga uppgifter vilket gjorde det svårt att få en bra helhetsbild av vad som hände med judarna, dessutom gjorde detta att man blev mer skeptisk till det som stod i tidningarna. Till exempel fanns det journalister som ända fram till 1943 trodde att majoriteten av de judar som dött hade gjort det av köld och svält. Generellt sett var dock de svenska journalisterna väl underrättade jämfört med journalister från andra länder, detta då Sveriges neutralitet bidrog till att de hade lättare att placera sig närmare krigets centrum.

Om judeförföljelserna i Göteborgsposten den 11 november 1938

Inte heller 1945 då kriget var slut insåg omvärlden exakt hur pass omfattande och hemsk judeutrotningen varit, detta på grund av att de bilder och den information som först spreds kom från förintelselägren i väst. Dessa läger var givetvis hemska men det var först flera år senare när information om lägren i öst, till exempel Auschwitz, spreds som allmänheten fick information om Förintelses enorma omfattning och grymhet.

En annan anledning till att förståelsen för vad som egentligen hänt under långt tid var så låg ligger mer på det psykologiska planet. Att ha kunskap om något betyder inte med automatik att man också har förståelse. Man får betänka att innan Förintelsen så var folkmord ett okänt begrepp och för de flesta var tanken på att en stat skulle utrota ett helt folk otänkbart. Så även om man via media fick information om tyskarnas utrotningskampanj mot judarna så fanns det psykologiska spärrar som gjorde att man hade svårt att ta till sig detta. Innan man fått otvetydiga bevis för att judeutrotningen verkligen skett så ville man heller inte acceptera detta. De bilder från lägren som efter kriget så småningom började nå omvärlden bidrog till viss del till att öka förståelsen, det är svårare att blunda för bilder än för texter.


Källa
Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (red), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 (1997).