Den tyska judeförföljelsens utveckling från Hitlers maktövertagande till krigsslutet

Hitler utnämndes till rikskansler av president Hindenburg

Hitler blev Tysklands rikskansler i januari 1933 och från augusti 1934 kom han att ta sig titeln Führer (ledare). Genom en kombination av olika riksdagsbeslut och undantagsförordningar lyckades han alltså på drygt ett år förvandla Tyskland till en diktatur. Han hade då förbjudit kommunistpartiet och utövat våld mot sina politiska motståndare. Att han lyckades ta makten och sedan göra sig till diktator berodde på ett antal olika faktorer. Landet var vid den här tidpunkten en relativt ny demokrati, och det var ett land som hade genomgått svåra ekonomiska kriser i slutet av 1920-talet med hyperinflation och massarbetslöshet som följd. Det politiska, ekonomiska och sociala läget var alltså mycket oroligt något som Hitler skickligt skulle komma att utnyttja till sin fördel. Hitler och hans nationalsocialism skulle komma att erbjuda det tyska folket en lösning på alla dessa problem. Det var kommunister, socialister, det internationella kapitalet och modern kultur som ”förgiftade” Tyskland enligt Hitler. Och här fanns också redan från början en tydlig antisemitism där Hitler lade skulden för Tysklands förfall på judarna, enligt honom var judarna en ”främmande ras” som skadade det ”tyska blodet”. Judarna kom att bli syndabockar för alla Tysklands problem och utmålades som ett hot mot landets framtid. I ett framtida stortyskland, ett framtida lebensraum (livsrum), fanns enligt den nazistiska ideologin inte plats för några svaga människor. Man ska också betänka att Tyskland under den här tiden var ett land som nyligen förlorat ett krig där man tvingats till hårda och förödmjukande fredsvillkor, det fanns en stark revanschlusta. Även detta var något som Hitler fångade upp och utnyttjade i sitt nationalistiska program. Det ska sägas att även om man ibland pratar om den judiska rasen så kategoriserade man i Nazityskland judarna utifrån religion, detta helt enkelt därför att det ju är omöjligt att kategorisera människor utifrån ras. Som jude räknades följande personer:

- De som hade tre eller fyra far- eller morföräldrar.
- De som härstammade från två judiska far- eller morföräldrar och som var utövande jude.
- De som var gifta med en jude/judinna.

Det kan också tilläggas att för en majoritet av de tyska judarna så fyllde religionen ingen eller en liten roll i deras liv, det är fullt möjligt att vara jude utan att vara religiös.

Hitler var dock inte först med att utse judarna till syndabockar utan antisemitiska strömningar hade funnits under en mycket lång tid. Under 1800-talet fanns till exempel ett rasbiologiskt tänkande där judarna kom att bli extra utsatta, många ansåg att deras blod var olikt andra människors. Fram till 1863 var det till exempel med judiska blandäktenskap i Sverige och så sent som 1939 så ansåg 10 % av amerikanarna att judarna borde deporteras. Även Darwins evolutionsteori (miss)tolkades av del som ett stöd i rastänkandet. Så när Hitler gjorde sina antisemitiska utspel fanns alltså dessa tankar redan hos många, det Hitler gjorde var att driva det till det yttersta. Hitler var inte heller först med att inrätta koncentrationsläger utan detta hade tidigare gjorts av bland annat Sovjetunionen och England. Man bör här skilja på koncentrationsläger och förintelselägren, i koncentrationslägren internerades dem som ansågs vara ett hot mot regimen, syftet var här inte att fångarna skulle massavrättas så som skedde i förintelselägren. Förhållandena i de tyska koncentrationslägren var dock så vedervärdiga att många dog. Det första koncentrationslägret byggdes 1933 men antalet kom snabbt att utökas. Antalet fångar var mycket stort och 100 000-tals dog i lägren. Koncentrationslägren var från början i första hand inte tänka för judar utan för till exempel politiska fångar, socialt utslagna och brottslingar. Antalet judar utgjorde fram till 1938 ungefär endast 10 %, en siffra som sedan kom att öka kraftigt. Förtrycket av judarna började direkt efter att nationalsocialisterna tagit makten. Man spred antisemitisk propaganda, brände judisk litteratur, utsatte judarna för bojkotter, införde diskriminerande lagar samt tillät och uppmuntrade att de utsattes för fysiskt våld. Redan 1933 upprättade man ett rashygieniskt departement och koncentrationsläger. 1935 eskalerade judeförföljelsen genom inrättandet av de så kallade Nürnberglagarna, i och med dessa lagar kom judarna att skiljas ut och blir en andra klassens medborgare. Man hade nu infört en renodlat apartheidpolitik där arier/icke-judar fick fullt medborgarskap medan judar kom att mista sitt, detta i syfte att tvinga judarna att utvandra. Och till viss del lyckades man också med detta, i och med de antisemitiska lagar som nu rådde, med bland annat yrkes- och studieförbud, så var enda möjligheten för många judar att emigrera. 1938 hade ca 150 000 av Tysklands ca 500 000 judar utvandrat, i första hand till grannländerna men ca 3000 kom även till Sverige. Många länder hade dock en restriktiv invandringspolitik, bland annat beroende på ekonomisk lågkonjunktur och antisemitism. Dessutom försvårade ironiskt nog nazisternas alltmer antisemitiska politik judarnas möjligheter att emigrera, detta då judarna nu var ekonomiskt mycket utsatta och därför kom att bli mindre attraktiva för tänkbara mottagarländer. Senare under krigets gång så skulle möjligheterna för judarna att utvandra bli än mindre, om de flydde till angränsande länder skulle det ju bara försvåra nazisternas arbete med att utrota dem. 1941 förbjöds de helt att emigrera.

1938 eskalerade våldet och förtrycket och man införde en alltmer systematisk diskriminering. I samband med att tyska trupper invaderade Österrike i mars kom judar också att sändas till koncentrationsläger. Under Kristallnatten i november kom våldet att bli än mer brutalt, här utgick centrala direktiv om att judar skulle attackeras i Tyskland och Österrike. Många dödades, synagogor brändes ned och ca 30 000 sändes till koncentrationsläger. All judisk media och alla judiska organisationer förbjöds. Judarnas ekonomiska situation förvärrades också ytterligare då deras egendom och företag konfiskerades. När kriget bröt ut 1939 så införde man utegångsförbud för judarna, detta då man ville ha bättre möjligheter att övervara dem. Judarnas situation blev alltmer desperat. De flesta forskare är idag överens om att Hitler inte från början planerade att fysiskt utrota judarna utan att detta beslut togs någon gång under kriget. Under 1939 var planen istället att genomföra massiva befolkningsomflyttningar, till exempel skulle judar och polacker bo i östra Polen medan de så kallat etniska tyskarna skulle bo i västra delen av landet. Man hade även planer på att deportera judarna till Madagaskar. Att genomföra dessa enorma befolkningsomflyttningar visade sig dock vara organisatoriskt och tekniskt omöjligt att genomföra i praktiken. Och man kan fråga sig om dessa planer, om de realiserats, inte bara hade inneburit en annan metod för nazisterna att utrota judarna. Troligtvis hade de tvingats bo under koncentrationslägerliknande förhållanden vilket i kombination med det tropiska klimatet skulle lett till mångas död.

Under kristallnatten den 9 november 1938 utfördes en stor mängd attacker riktade mot judarna. På bilden syns en synagoga i Berlin.

1939 mördade nazisterna tusentals judar i Polen, såväl civila som krigsfångar. De polska judarna fördes ihop i ghetton och tvingas bära den gula Davidsstjärnan. Tvånget att bära den gula Davidsstjärnan skulle sedan spridas till att även gälla utanför Polen. I och med de tyska framgångarna 1940 i bland annat Danmark, Norge och Frankrike kom allt fler judar att utsättas för nazismens terror. Det var först under 1941 som judarna mer systematiskt började förintas genom massmord, den så skallade ”slutgiltiga lösningen”. Exakt hur planeringen och ordergivningen av förintelsen gick till är oklart, det finns ingen skriftlig order bevarad då Hitler oftast gav muntliga mandat. De flesta anser dock att Hitler gav ordern under sommaren 1941 och att ordern från början endast omfattade de sovjetiska judarna, ordern om en total utrotning av Europas judar kom troligen ett par månader senare. Ibland pekas Wannseekonferensen i januari 1942 ut som den tidpunkt då beslutet fattades, detta är dock felaktigt. Vid denna konferens var beslutet redan fattat. Konferensen var istället en form av administrativ konferens där man diskuterade hur detta folkmord skulle utföras. Att mörda oönskade grupper av människor var dock inget nytt i Tyskland, man hade redan tidigare mördat handikappade och psykiskt sjuka. Och i och med att Hitler nu även kategoriserat judarna som svaga och oönskade så kunde man alltså enligt nazisternas logik även mörda dessa. För nazisterna var judarna icke-människor utan människovärde som saknade plats i det Tyska samhället. Men exakt vad det var som slutligen gjorde att Hitler gav ordern om total förintelse är fortfarande oklart. Enligt en teori ledde framgångarna i kriget mot Sovjetunionen till att Hitler kände sig oövervinnerlig och att detta i sin tur utlöste ordern. Och den ursprungliga planen att flytta judarna till Polen eller Madagaskar hade ju visat sig vara omöjliga att genomföra, så kanske att massavrättningar var ett mer praktiskt genomförbart alternativ (enligt den nazistiska logiken)? Ville man bli av med judarna fanns ju bara två alternativ, förflyttning eller avrättning, och då förflyttning var praktiskt omöjligt återstod bara avrättning. Och att det blev just gas som skulle komma att användas för dessa avrättningar har att göra att man vill ha en så effektiv metod som möjligt. De metoder man använt sig av tidigare, vanligen med hjälp av gevär och liknande, hade visat sig vara alltför tidsödande och krävande för de tyska bödlarna.

Redan 1941 påbörjade man förintelsen genom att inrätta speciella dödspatruller, Einsatzgruppen, på östfronten. Syftet med dessa var att mörda så många judar som möjligt, under ett par månader kom över 100 000 att ha mördas. I slutet av 1941 öppnade Chelmno, det första förintelselägret. Under 1942 kom sedan Belzec, Sobibór, Majdanek och Auschwitz-Birkenau att tas i bruk, det var också från mars det året och knappt ett åt framåt som avrättandet av judar var som mest urskiljningslöst. Fångarna transporterades med tåg till förintelselägren där en del avrättades direkt medan andra sattes i slavarbete eller användes för medicinska experiment. Familjer splittrades och hemska scener utspelades. Förhållandena i förintelselägren var fruktansvärda. Vanligen användes gas som avrättningsmetod. Som exempel på lägrens effektiva brutalitet kan nämnas att i Treblinka, byggt 1943, fanns 10 gaskamrar där totalt 2500 personer kunde avrättas på en timme. Från Auschwitz finns uppgifter om att 1944 mördades där upp till 24 000 personer varje dag. Det var inte bara judar som deporterades till förintelseläger utan även till exempel zigenare, Jehovas vittnen och homosexuella.

Förintelselägren var igång fram till hösten 1944, alltså långt efter att Tysklands krigslycka vänt och också långt efter att omvärlden visste om vad som hände i dessa läger. I och med att Tyskland förlorade kontrollen över de områden där förintelselägren fanns så tvingade man fångarna att marschera till Tyskland, i dessa mycket långa marscher kom ett stort antal att dö. Omvärlden visste som sagt om vilka övergrepp som tyskarna begick men trots detta gjorde man relativt lite för att ingripa. Ett undantag är den lyckade flykten av danska judar till Sverige. Nazityskland fortsatte att mörda judar ända fram till krigets sista dagar. Exakt hur många som mördades av Nazityskland är svårt att säga, men man uppskattar att knappt 6 miljoner judar och minst 5 miljoner icke-judar (till exempel handikappade, zigenare och invalider) dödades. En del anser dock att antalet icke-judar som mördades är betydligt större, kanske så många som 14 miljoner. Detta skulle i så fall ge en totalsiffra på 20 miljoner, och då är alltså inte krigsoffren medräknade.

Nazityska koncentrations- och dödsläger 1936 - 45.

Hitler, Goebbels och Himmler begick självmord. Många fick mycket långa fängelsestraff eller sändes till döden vid Nürnbergprocessen 1945-46 och dess efterföljande rättegångar. En del lyckades fly och än idag pågår ett arbete att hitta dessa så att de kan ställas till svars. De Judar som överlevde nazitiden hade inget att återvända till utan de flesta flyttade till USA och Palestina.


Källor
Wolfgang Benz, The Holocaust. A short History (2001).

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 (1997).