Islamistiska rörelser

Huvudinriktningarna inom Islam är ju Sunni, Shia och Ibadi men i det här fallet tolkar jag det som att med rörelse menas här muslimska rörelser med politisk inriktning.

De modernistiska rörelserna kom till under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet som en reaktion på både interna och externa hot. De externa hoten bestod i västmakternas kolonialism och alla de förändringar som detta innebar. Många ansåg att behövde anpassa det muslimska sättet att leva så att det bättre passade in i det nya samhället. Man ville genomföra rättsliga-, pedagogiska, och sociala reformer. På det sättet ville man visa att det gick att förena Islam med det västliga moderna sättet att tänka. Detta kallas för islamisk modernism. Sekularisterna gick längst när det gällde anpassning till det moderna och det västliga och ansåg att de gamla traditionerna var föråldrade och att det var dags att skilja religion och politik åt. Religionen skulle vara något som utfördes privat. Mot detta stod de konservativa, däribland de flesta religiösa ledarna och de religiöst lärda (ulama). Dessa ansåg att man skulle ta avstånd från det västerländska och att det västerländska tankesättet var lika farligt som vapen. Det västerländska tankesättet hotade den muslimska tron och kulturen. En del av de konservativa gick ett steg längre och ansåg att de muslimer som inte levde på traditionell muslimsk mark som inte längre var under muslimskt styre befann sig i krig. De förespråkade då jihad (väpnad kamp) eller hijra (utvandring). Ur detta växte det sedan fram olika jihad-rörelser, till exempel al-Jihad i Egypten som senare kom att mörda landets president Anwar al-Sadat. Även om jihad-rörelserna uppmärksammas mycket så är de numerärt mycket små. (Esposito, 2001: 169-171, 223-224)

Hasan al-Bannas

Parallellt med de modernistiska rörelserna växte de nyreformatoriska rörelserna fram där två av de mest betydelsefulla är den är det Muslimska brödraskapet och det Islamiska sällskapet (Jamaat-i-Islami). Båda grundades under 1900-talets första hälft, det Muslimska brödraskapet i Egypten av Hasan al-Bannas och det Islamistiska sällskapet i det som idag är Pakistan av mawlana Mawdudi. Båda dessa rörelser ansåg att Islam skulle stå självständigt från väst och både kapitalism och marxism förkastades då de var system skapade av människan och att använda sig av dessa skulle leda till sekularisering. Islam var den enda vägledning muslimerna behövde, såväl inom den privata sfären som i den offentliga. Hela samhället skulle byggas utifrån Islam. Båda rörelserna använder sig av social aktivism med religiösa förtecken. Man skapade grupperingar och celler med engagerade djupt troende som hade en vilja att förändra samhället. Medlemmarna utbildades och indoktrinerades. Dessa grupper och celler levde ofta helt avskilt från det omgivande icke-islamska samhället och deras mål var att ta över och islamisera. De var anhängare av jihad, det vill säga de ansåg att det var religiöst sanktionerat att ta till väpnad kamp. Istället för demokrati förespråkade de att landet skulle styras av en liten elit som fattade beslut genom konsensus. Dessa beslut skulle dock fattas enligt den gudomliga viljan och sharialagar skulle gälla. (Esposito, 2001: 197-203)

Ayatollah Ruhollah Khomeini

Det finns givetvis en mängd andra rörelser. Till exempel har vi i Libanon den shiamuslimska organisationen Hizbollah som kämpar mot politiskt förtryck, västerländsk imperialism och sociala orättvisor. Deras förebild är Ayatollah Ruhollah Khomeini. Och i Saudiarabien präglas hela samhället, inklusive politiken, av den mycket fundamentalistiska sunnitiska wahhabismen. Här råder sharialagar och stora skillnader mellan hur män och kvinnor behandlas. Man anser sig följa den rätta, och enda, vägen för hur ett islamistiskt samhälle ska se ut och man sprider denna syn aktivt genom ett antal olika internationella organisationer. (Esposito, 2001: 243-244, 245-248)

Källa:
Esposito. John L., Islam. Den raka vägen. Lund: Studentlitteratur. 2001.