Synen på sakramenten skiljer sig mellan de olika kristna kyrkorna. Inom de Romersk-katolska och Grekisk-ortodoxa kyrkornas har sakramenten en mycket större betydelse än inom den protestantiska kyrkan. Exakt hur man definierar vad som är ett sakrament har debatterats genom historien, där tre av huvudpersonerna i den debatten har varit Augustine av Hippo, Petrus Lombardus och Martin Luther. Augustine av Hippo, som levde på 300- och 400-talet e.v.t., hade en mycket vag syn på vad ett sakrament är. För honom räckte det med att ett tecken/en symbol (sign) kopplas samman med något heligt för att ett det skulle kallas för ett sakrament. Enligt honom var till exempel Herrens bön ett sakrament, vilket det ju inte är idag. Hans något vaga och kanske alltför inkluderande definition av vad ett sakrament är vidareutvecklades på 1100-talet av Petrus Lombardus. Enligt honom måste det finnas något djupare mening bakom sakramenten, att endast koppla samman något heligt med en symbol eller ett tecken räcker inte. Ett sakrament måste förutom att visa på det som är heligt även bidra till en människas helgelse, det vill säga till hans andliga utveckling. Han formulerade dessa tankar i böckerna kallade ”The Four Books of the Sentences”. Detta ligger till grunden för hur det synsätt som den katolska kyrkan har idag på sakrament. För den katolska kyrkan idag är sakrament en fysisk ritual som visar på Guds närvaro och genom sakramenten får man Guds nåd, dock måste mottagaren av sakramentet var öppen och mottaglig. (McGrath, 2006: 159-160, 264)
Martin Luther som på 1500-talet ledde den protestantiska reformationen hade en annan tolkning av vad ett sakrament var. Enligt honom fanns det tre saker som behövde uppfyllas för att ett sakrament skulle uppstå. Dels måste det finnas någon form av fysiskt tecken eller symbol, dels ett löfte och slutligen måste Kristus uttryckligen ha meddelat att detta fysiska föremål ska användas på detta sätt. Denna hårda definition gör att protestantismen endast har två sakrament jämfört med katolicismens sju. (McGrath, 2006: 159-160, 264)
Jag kommer här att lite närmare beskriva dopets och eukaristins (nattvardens) historia. Dopet har sitt ursprung i Nya Testamentet där det finns beskrivet hur Johannes döparen utförde rituella tvagningar i floden Jordan. Även Jesus blev döpt av Johannes döparen. Dopet är en form av rening där man blir fri från sina synder. Att dopet blivit så betydelse fullt beror till stor del på att Kristus sagt till sina lärjungar att de skulle döpa folk vart en de kom i Fadern, Sonen och Den Helige Andens namn. Dopet blev alltså en initieringsrit, med dopet blev man medlem i den kristna gemenskapen. Och genom dopet visade man också att man var kristen. Det uppstod dock delade meningar om huruvida man ska döpa barn, och Nya Testamentet är inte glasklar på denna punkt. I Nya Testamentet finns beskrivet hur hela hushåll döptes vilket gör att man kan tolka det som att även barn genomgick dop. Många drog också parallellen till den judiska omskärelsen av pojkar och ansåg att dopet var den kristna motsvarigheten. Barndop blev vanligt redan på 100-talet efter Kristus. I och med att ett barn inte självt aktivt tagit beslut om dop så krävdes ytterligare en initieringsrit, konfirmationen. Konfirmationen sker på personens eget initiativ och det är först efter denna som man till fullo är initierad in i kristendomen. Inom baptismen anser man dock att man måste göra det medvetna valet att bli döpt, endast aktivt troende kan alltså bli döpta. För dem är dopet en bekräftelse på ens tro, detta gör att man inom baptismen inte döper barn. (McGrath, 2006: 160-161, 270-271, 300-301)
Eukaristin, även kallad nattvarden, har sitt ursprung i Jesus sista måltid tillsammans med sina lärjungar. Vid den måltiden sa Jesus till sina lärjungar att brödet var hans kropp och vinet hans blod och att de skulle komma ihåg honom genom dessa. Exakt hur detta skall tolkas har det sedan rått delade meningar om. Den vanligaste tolkningen är den transsubstantiella, det vill säga att även om vinet och brödet till ytan ser likadant ut så finns Jesus kropp och blod i dem, dess väsen förändrades alltså medan dess fysiska attribut bestod. Det finns dock många andra tolkningar. Luther ansåg att brödet fortsatte att vara bröd men att det dessutom blev Kristi kropp och Calvin ansåg att brödet endast hade en symbolisk mening. Det finns också skillnader kring vem som får ge nattvarden. Enligt katolikerna får endast präster ta emot både brödet och vinet medan protestanterna tillåter att både präster och lekmän tar emot dessa. (McGrath, 2006: 161-162, 305)Källa:
McGrath, Alister E., Christianity. An Introduction. Second Edition. Oxford: Blackwell Publishing. 2006.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar