Svamligt och humoristiskt av Umberto Eco

Att recensera Umberto Ecos bok "Begravningsplatsen i Prag" är inte lätt. Det finns mycket i boken som är riktigt riktigt bra, så som Ecos lysande och mustiga språk, eller hans förmåga att beskriva förfärliga saker och personer på ett sånt sätt att det blir smått humoristiskt. Även hans beskrivning av karaktärerna och miljöerna är mycket bra och som vanligt har han sett till att det historiska sammanhanget stämmer väl överens med verkligheten, i det är här fallet 1800-talets Europa.

Men, för det finns ett stort men, boken är enligt mig extremt svamlig och upprepande vilket gör den tröttsam och efter ett tag oengagerade. De första kapitlen är lysande och man sitter och småskrattar åt Ecos humoristiska och brutala språk men efter ett tag börjar man undra när boken liksom ska sätta igång. Efter att han för femtioelfte gången har pratat illa om diverse olika europeiska folkgrupper så har man tröttnat, det känns bara gaggigt. Och när han på varannan sida beskriver den ena fantastiska franska maträtten efter den andra så börjar man till slut hoppa över de styckena, det är intressant och kul de första 10 gångerna men inte den 11. Och eftersom han han inte kan låta bli att ha med åtminstone ett hemligt sällskap i varje mening så blir man efter ett tag minst sagt trött. Allt det här negativa är egentligen också det som gör boken bra, men det blir för mycket. Det räcker inte till en hel bok på 550 sidor.

Med den här boken har Umberto Eco kokat soppa på en spik, och den mättar bara en liten stund. Tyvärr kan jag inte rekommendera boken..........