Grekisk krigföring under antiken

Grekisk landskrigföring var fokuserat kring det tunga infanteriet, hopliterna, och mötet mellan dessa i strid. Ungefär 700-650 f.Kr. utvecklade grekerna hopliterna och den speciella formation som kallas för hoplitfalang. En falang var uppbyggd av en kolonn med flera led av hoplitsoldater och syftet var chock, det vill säga de saknad vapen för strid på stora eller medelstora avstånd utan de stötte mot fienden med vapen och sköldar i närkamp. Syftet med att ha fler led var att hålla fronten intakt genom att om någon i frontledet föll bort kunde denna snabbt ersättas av soldaten från ledet bakom. Målet var att lyckas bryta genom fiendens led och få fienden att fly. Man använde sig av inte flankangrepp utan man attackerade front mot front. Detta sätt att kriga med närstrid front mot front krävde stort mod och det var vanligt att det uppstod panik. Hopliterna i dessa falanger var utrustade med de karaktäristiska stora runda sköldarna (hoplon), långt spjut som primärvapen och ett kort svärd att använda som reservvapen. Skölden var gjord av trä och hade en bepansring som med tiden utvecklades från att endast täcka kanterna till att bli heltäckande. De bar fullt kroppspansar inklusive en hjälm av brons. De opererade på egen hand utan stöd från till exempel kavalleri eller lätt infanteri. Hoplitfalangen behöll sin plats som det främsta tunga infanteriet fram till romerska legionen, och den främsta hoplitfalangen av de alla får nog den spartanska anses vara. De spartanska soldaterna levde ett extremt liv där deras soldatträning började redan vid 7 år ålder och de förbjöds att ägna sig åt affärer och jordbruk så att de skulle kunna lägga all sin tid på träning. De var även hårt styrda när det gällde bostad och familjebildning. Till skillnad från soldater från andra områden fick dock soldaterna från Sparta betalt.

En hoplit från ca 400 år f.Kr.

Det råder delade meningar om huruvida man ske se den grekiska krigskonsten vid den här tiden som nyskapande och revolutionerande eller som efterbliven. De som menar att den är nyskapande hänvisar till det tunga infanteriet och på det fokus som låg på träning, mod och intensitet. Grekerna gick gärna i närkamp och uppvisade där stor skicklighet, till skillnad från den äldre och mer primitiva krigskonsten som var försiktig och föredrog strid på avstånd med till exempel bågar och slungor. Sammantaget anser en del att detta tyder på att den grekiska krigskonsten var nyskapande/revolutionerande. De som är mer kritiska anser att grekerna låg efter i utvecklingen på flera områden, deras fortifikationer och belägringskonst var till exempel primitiv. Hopliten var inte lämpad för stormning. Även logistiken var undermålig och oorganiserad. Inom belägringskonsten och logistiken låg grekerna en bra bit efter till exempel perserna. Grekernas fokus på tungt infanteri, man saknade till exempel lätt infanteri och kavalleri, anser en del forskare vara mycket dumt då det ligger en fara i att förlita sig på strid man mot man. Vid strid man mot man krävs ett mycket stort mod och risken för panik är stor, och panik vill man givetvis undvika. Dessutom kräver denna typ av tungt infanteri en extremt hård träning.

Att grekerna hoplitbaserad stridsteknik bestod under åren 700 – 500 f.Kr. är kanske inte så konstigt då de endast stred inbördes. Men att de stod fast vid denna teknik även senare då de mött, och även besegrats, av styrkor som använt sig av lätt infanteri och skirmisher är mer förvånande. En av anledningarna kan vara politisk, det fanns en stark koppling mellan medborgarskapet och att vara hoplit. En annan anledning kan vara den tradition bland de grekiska jordbrukarna att försvara sin mark, och detta gjordes bäst genom närstrid. Ytterligare en anledning kan kopplas till den del av den grekiska kulturen som anser att strid man mot man är det mest hedervärda sättet att slåss på, hopliten blev alltså en symbol för den grekiska synen på moral och heder. Man ansåg att fiendens taktik med bågskyttar och liknande var mycket omoralisk.

Mellan det peloponnesiska kriget och Alexander den Stores trontillträde skedde det stora framsteg inom den grekiska krigföringen. Man lärde sig och insåg nyttan av att integrera flera olika vapenslag i sin armé så som tungt och lätt infanteri och tungt och lätt kavalleri. Man blev dessutom mer professionell och hade fler legosoldater. Proviantförsörjningen blev bättre och marscherna bättre säkrade. Professionaliseringen ledde också till specialisering. Man utvidgade antalet taktiska manövrar i sin repertoar, till exempel höger flankmanöver. Och slutligen hade krigföringen blivit mer akademisk med alltfler skrifter i ämnet. Krigföringen gick under den här tiden från att vara traditionell till att bli alltmer innovativ. Att denna utveckling skedde berodde på flera faktorer, bland annat på de lärdomar man drog från de förlorade slagen samt från den kunskap som grekiska legosoldater i persisk tjänst hade skaffat sig. De som var snabbast med att ta till sig det nya var Filip II:s Makedonien, detta då Makedonien inte varit påverkat av de tidigare grekiska traditionerna.

Alexander den Store

Under Alexander den Store var kavalleriet, som var utrustat med långa spjut och långa svärd, de förnämsta trupperna och bestod ofta av adelsmän. Man var uppdelad på skvadroner och använde sig vanligen av kilformationen. Som tungt infanteri använde han sig av en falang som var 16 man djup och 16 man vid. Soldaterna i falangen stod lite längre ifrån varandra än vad man gjort tidigare på grund av att piken tog utrymme, detta medförde i sin tur att sköldarna inte längre täckte lika bra. Den makedonska falangen var mer trögrörlig än den grekiska. Det taktiska syftet var inte heller detsamma, den grekiska falangen skulle vinna slaget medan den makedoniska falangen skulle uppehålla fienden så att andra vapenslag kunde vinna slaget. Man hade även tillgång till mer lättrörligt infanteri samt skirmisher. Skirmisherna kunde attackera från långt håll och på så sätt demoralisera fienden. Man förbättrade även belägringskonsten, bland annat genom att utveckla allt bättre katapulter. Logistiken förbättrades också avsevärt och under Filips II:s tid så upprättade man Greklands första underrättelsetjänst. Den makedonska armén rörde sig också mycket snabbare än den grekiska. Armén var under den här tiden mycket vältränad och disciplinerad.