Det militärstrategiska tänkandet i Tyskland med fokus på Moltke och von Schlieffens

Moltke den äldre

Både Moltke och von Schlieffens förespråkar en offensiv strategisk linje. De ansåg däremot inte att det var möjligt att vara offensiv på det taktiska planet, detta på grund av tidens allt bättre vapen. För att komma till ett snabbt avgörande, vilket de båda ansåg viktigt, förespråkade de att man skulle genomföra en snabb strategisk offensiv på motståndarens flanker och på så sätt omringa denne. För att lyckas med detta var det därför viktigt att kunna mobilisera och fokusera sina trupper snabbare än motståndaren. Att man förespråkade denna strategi med ett snabbt avgörande har flera orsaker. Tysklands centrala geografiska läge medförde en risk för krig på flera fronter, något man ville undvika genom att få till snabba avgöranden. Ett utdraget krig riskerade också att ta en alltför stor del av samhällets resurser i anspråk, något som i sin tur skulle leda till ett allt större civilt inflytande över militärmakten. Och man ville undvika att civila makthavare fattade militära beslut.

Generalstaben och uppdragstaktiken var två viktiga delar i denna strategi. Den centrala generalstaben stod för framtagandet av den övergripande strategin men man gav genom uppdragstaktiken en stor handlingsfrihet till de lokala befälhavarna. Givetvis var de lokala befälhavarna tvungna att foga sig i den övergripande strategiska planen.

På 1870-talet förändrade Moltke sitt militärstrategiska tänkande då han såg att ett snabbt avgörande ofta var svårt att realisera. Han kom därför nu att lägga in även defensiva element i sin strategi. Att snabbt mobilisera och fokusera var fortfarande en viktig del, men syftet var nu inte att snabbt och offensivt förinta fienden utan i stället låta fienden slå tillbaka. När fienden slog tillbaka så skulle de långsamt förlora sin styrka. Man eftersträvade inte stora avgörande slag utan man lade nu istället sina förhoppningar på att uppnå fred genom diplomati.

När det gäller placeringen av trupper så var den ursprungliga strategin att placera ut dem relativt jämnt fördelat utmed den västra och östra gränsen men detta kom att förändras i takt med att Frankrike blev ett allt större hot, fler trupper placerades då utmed den västra gränsen. Med tiden kom Von Schlieffens att förespråka att endast en armé placerades vid den östra gränsen och resten vid den västra, detta då han ansåg att de ryska trupperna var alltför långsamma för att kunna göra ett snabbt anfall.

Den defensiva strategiska offensiven som Moltke anammat under 1870-talet kom sedan von Schlieffens att förändra, detta då han insåg att man nu inte längre kunde hålla en defensiv linje. Rysslands och Frankrikes arméer var helt enkelt för starka. Man var nu därför tvungen att snabbt slå ut fienden och man gick därför tillbaka till att återigen använda sig av strategisk omfattning, något som krävde snabb mobilisering, kraftsamling och bra planering. Det fanns dock ett antal nackdelar med von Schlieffens plan, för det första fanns det logistiska problem. Man hade inte tillräckligt väl planerat hur man skulle få fram förnödenheter till snabbt avancerande trupperna, något som till exempel kom att leda till att soldater och hästar fick marschera hungriga och törstiga. Många anser också att von Schlieffens plan var alltför detaljerad och låst, det vill säga det gavs inte tillräckligt utrymme för improvisation i takt med att situationen förändrades. Planen tog dessutom inte någon politisk hänsyn, något som till exempel kunde ta sig uttryck i att man kränkte neutrala länder utan att beakta konsekvenserna.

När Moltkes brorson tog över efter von Schlieffens så förändras strategin återigen. Han hade en mer försiktig strategi och fördelade därför trupperna något jämnare, till exempel ansåg han att von Schlieffens hade placerat alltför få trupper vid östra gränsen. Han justerade även styrkeförhållandet mellan vänster- och högerflanken i väst så att det blev jämnare. Omfattningsrörelsen blev även mindre vid.

Von Schlieffens plan för västfronten under första världskriget