Romersk krigföring under den tidiga republiken

Triarii.

Den romerska armén var uppdelad i legionen, och en legion bestod av ungefär 4200 man. Legionerna bestod av fyra olika typer av soldater placerade i fyra linjer med i tur och ordning: 1200 velites, 1200 hastati, 1200 principes och 600 triarii. De yngsta soldaterna stod längst fram. I början fanns det fyra legioner men detta ökades med tiden på grund av alla de krig man utkämpade. Liksom i Grekland fanns även i romarriket en stark koppling mellan medborgerliga rättigheter och tjänstgöringen som soldat. Och liksom tidigare betalade soldaten sin egen utrustning, något som krävde en god inkomst. Dock kunde även de med lägre inkomst tjänstgöra som velites då dessa var lätt utrustade med svärd, kastspjut och en liten sköld. Hastatis och principes bar den ovala skölden, ett kort svärd samt två stycken kastspjut, ett tungt och ett lätt. Kastspjutet var ett offensivt vapen och kunde användas på ett längre avstånd. Efter att spjutet kastats så övergick man till att använda svärdet. Romarna använde alltså svärdet betydligt mer än vad man gjort under Alexander den Stores tid då man i större utsträckning istället förlitat sig på stötspjutet. De romerska triarii hade dock fortfarande kvar stötspjutet. Hastatis, principes och triariis hade en bröstplåt av brons, hjälm, benskydd samt ibland även brynja.

Velites.

Hastatis, principes och triariis var grupperade i så kallade maniplar, 10 stycken maniplar per soldattyp. Varje manipel hade två centurion där den äldre av dem förde befälet. Även ett 300 man starkt kavalleri utrustade med långa spjut ingick i legionen. Legionen bestod av fyra led med velites längst fram och sedan i tur och ordning hastatis, principes och triariis. Varje led, förutom det främsta med velites, bestod alltså av 10 maniplar och dessa var placerade med ett visst avstånd mellan varandra. De luckor som bildades täcktes av maniplarna i bakomvarande led. Vid strid är det dock troligt att luckorna täpptes till för att inte ge fienden möjlighet att bryta igenom. Leden attackerade i följd, det vill säga först gick velites till anfall. Om dessa inte kunde stå emot föll de tillbaka genom leden och släppte fram nästa led, hastati. Om hastati inte kunde stå emot så föll de tillbaka och släppte fram principes, osv. De soldater som föll tillbaka omgrupperade bakom triariis för att hjälpa till i ett senare skede av striden. Uppdelningen i maniplar gjorde den romerska legionen betydligt mer rörlig och flexibel än den kompakta grekiska falangen, något som var en fördel. Andra fördelar med romarnas formation var att de kunde slåss åt alla håll, den grekiska falangen var ju mycket sårbar från flankerna och bakifrån, samt att de hade lättare att strida på ojämna underlag. Romarna kunde även ställa upp och göra sig redo för strid snabbare än grekerna. När det gällde kavalleriet så var dock det alexandrinska systemet bättre än det romerska, romarna lyckades aldrig riktigt integrera kavalleriet i legionen på ett bra sätt.

En romersk manipel.

Det fanns även en hel del likheter mellan den grekiska och romerska krigföringen, till exempel användandet av lösenord, religiösa ritualer, trumpetsignaler samt en väl utvecklad belägringskonst.