Krigföring under medeltiden

Högmedeltiden

Arméerna utgjordes under den här tiden till största delen av fotsoldater. Kavalleriet/riddarna fyllde dock en funktion i och med att de kunde göra chocker med lansarna. Det var ett nytt taktiskt element, vi är dock inte säkra på exakt hur stor roll riddarna hade på slagfältet. När infanteriet blev starkare under 1300- och 1400-talet så minskade riddarnas roll.

Medeltida riddare

Distinktionen mellan infanteri och kavalleri under den här tiden var inte alltid så lätt att göra då kavalleriet ibland var avsuttet och infanteriet ibland gjorde beridna marscher. Mellan de två soldattyperna fanns en social skillnad där kavalleristen oftast var en adelsman medan infanteristen oftast kom från de lägre klasserna. Kavalleristen betalade sin utrustning själv medan infanteristen fick sin utrustning. Riddartiteln var från början benämningen på de lägre adelsmän som stred med vapen till häst, men med tiden kom titeln att omgärdas med ritualer och även innefatta de högre adelsmännen. Det var inte alla adelsmän som ville dubbas till riddare då detta var förknippat med stora kostnader, dessa kom då istället att kallas för väpnare. Det tunga kavalleriet bestod alltså av riddare och väpnare där väpnaren kom att utgöra en allt större andel. Kavalleriet rekryterades till stor del från kungens eget följe, exakt hur stor del som rekryterades på detta sätt berodde till stor del på hur decentraliserat landet var. Ju mer decentraliserat, som i t.ex. Frankrike, desto större andel rekryterades från kungens eget följe. Fanns fördelar med att rekrytera på detta sätt, dels var dessa kavallerister mer trogna konungen och dels följde de kungen i fält under längre tid än vad som var brukligt för de andra kavalleristerna. Rekrytering skedde även med hjälp utav betalning, i vilken utsträckningen detta skedde varierade, i England hade denna rekryteringsform antagligen en större betydelse än i Frankrike.

Kopplat till riddarna fanns det som kallas för ridderlighet, det vill säga ett ideal som byggde på frikostighet, artighet, tapperhet och lojalitet. Dessa värderingar låg även till grund för de lagar, kallade just war (rättvist krig), som användes vid krigföring. Här fanns till exempel regler för vem som kunde deklarera krig och hur krigsbyten skulle delas. Men det fanns där även regler om att krigen skulle utkämpas rättvist, till exempel att en soldat till häst inte skulle attackera en soldat utan häst. Exakt hur stor betydelse ridderlighet och just war fick i praktiken är dock svårt att avgöra utifrån de källor som finns.

Hur var då kavalleriet utrustat? Man hade från början brynjor men kom med tiden att få en alltmer bepansrad skyddsutrustning. Detta gjorde att vikten ökade men utrustningen var ändå tillräckligt lätt och smidigt för att kavalleristen själv skulle kunna sätta sig upp på hästen. I och med att bepansringen ökade så försvann också skölden. Även hästen, som ju var en värdefull ägodel, kom att få en viss bepansring. När det gällde hästarna så var det skillnad på transport- och stridshästar, stridshästarna var speciellt framavlade för just detta ändamål. Som vapen använde kavalleristen i huvudsak en ca 4 meter lång lans samt svärd. Lansen var ett stötvapen även om den i början på tidsperioden ibland även användes som kastvapen. Svärdet, som var en statussymbol, fanns i olika varianter och gick från att vara ett huggvapen till ett stötvapen ju tyngre skyddsutrustningen blev. Man red sittandes på grund av den tunga utrustningen.

När det gäller infanteriet så var dessa oftast bönder men ibland även legoknektar och staten försåg dem med vapen och lön. Vanliga rekryteringsplatser var i anslutning till platser där slag utkämpades samt hamnar och militära knutpunkter. Infanteriets utrustning varierade en hel del, spjut och huggvapen var dock vanligast. I vissa områden utrustades infanteriet med pilbågar. Även armborst kom att användas allt mer och blev under 1300-talet det viktigaste skjutvapnet i Europa med undantag för England. Den stora militära fördelen med armborstet jämfört med bågen var att skottet var kraftigare och därför kunde gå längre och ta sig igenom kraftigare skyddsutrustning. De var dessutom lättare att sikta med. Nackdelen med armborstet jämfört med bågen var dess längre omladdningstid.

Replika av ett medeltida armborst.

Belägringen var den vanligaste stridsformen och användes för att ta kontrollen över ett område. Den medeltida borgen var här en viktig spelare, för även om en borg inte kunde försvara ett speciellt stort område så var det svårt att kontrollera en region om inte alla borgar hade intagits. Så att behärska belägringskonsten var viktigt för den medeltida armén. Det var dock inte alltid anfallarna fokuserade på borgarna, när engelsmännen under 1300-talet använde sig av taktiken att plundra och förstöra så avstod de vanligen från att försöka inta borgarna. För att genomföra belägringar framgångsrikt ställdes andra krav på armén, till exempel minskade kavalleriets roll och bågskyttarna fick en kraftigare skyddsutrustning. Armborstet var ett framgångsrikt vapen vid belägring då det var kraftfullt och träffsäkert. Katapulterna var också viktiga, och här skedde under den här tiden en utveckling från katapultteknik till motviktsteknik (den så kallade trebuchen). Med denna teknik kunde man slunga iväg projektilerna längre. De var dock stora och kunde inte transporteras några längre sträckor varje dag. Vid 1300-talets slut började kanonen bli ett effektivt belägringsvapen. För att försvara sig mot dessa nya vapen skapade borgarna kraftigare skyddsvallar samt torn med runda istället för fyrkantiga hörn, rundade kanter klarar bättre av mineringar och projektiler än fyrkantiga.

Belägring, ödeläggelse och plundring var alltså de vanliga krigsformerna. Man undvek med andra ord fältslag, även om dessa också förekom, till exempel som en avslutning på en kampanj. När slag väl förekom så var de vanligen mycket snabba, oftast var de avklarade på en dag.

Vi vet ganska lite om hur arméerna under den här tidsperioden organiserade sig i fält. Den översta nivån kallades för slag/battle och en armé var oftast indelad i 3-4 sådana slag. Dessa delades ofta in i förtrupp, huvudtrupp och eftertrupp. Organisationen präglades också av de olika följena, där följena i sin tur präglades av hur rekryteringen skett. Kungens följe var störst. När det gäller kavalleriets organisering så låg Frankrike antagligen före England, det finns källor som visar på att man Frankrike organiserade sig i grupper om så många som 100 stycken kavallerister (4 banneret, 16 knektar och 80 sventjänare). När det gäller infanteriet så var dessa, när det gäller England, oftast organiserade i grupper om 20 eller 100 man vilka leddes av ett befäl respektive en konstapel till häst. Det fanns en liten kärna av erfarna soldater men i övrigt rekryterades soldaterna i samband med varje fälttåg. Troligtvis hade man ingen uniform. Detta ledde till att enhetligheten var låg och organisationen svag. Det fanns ett ledarskap även om detta var informellt. I ett fälttåg var kungen den högste ledaren och de under honom utsågs ofta utifrån grad, börd och politik. Man har dock också sett undantag där man istället utgått från kompetens. Staben utgjordes vanligen av kungens hushåll. När det gäller militära strategier från medeltiden så har man inte funnit några skriftliga källor som beskriver detta. Men man har dock genom att studera de faktiska kampanjerna kommit fram till att man inte bara hade ett taktiskt tänkande utan även ett strategiskt. Korstågen är ett exempel på att strategier togs fram, innan man gav sig ut på korståg diskuterades t.ex. potentiella allianser. Ett annat exempel gäller hur Wales skulle besegras, här planerade man i förväg sådant som vilken typ av kavalleri som skulle användas, hur logistiken skulle skötas samt att en blockad skulle genomföras. En vanligt förekommande strategi under den här tiden var att förstöra fiendens område, ofta genom att anlägga bränder, syftet med detta kunde t.ex. vara att försvåra försörjningen och på så sätt tvinga fram ett slag eller en fredsförhandling. Så även på medeltiden planerade man alltså sina militära kampanjer. Ett problem man hade var bristen på kartor men man kunde klara sig relativt bra ändå så länge man hade kännedom om geografiska markörer så som floder och flodkorsningar.

Under den här tidsperioden fanns det en underrättelseverksamhet, som informationskällor använde man sig exempelvis av spioner och landsmän bosatta utomlands. Ambassader fanns dock inte.

Senmedeltiden

Kanonen och krutet dök upp i Västeuropa någon gång under slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. De första kanonerna var antagligen ganska små och gjorda av brons, mässing eller smidesjärn. Troligtvis var de tidiga kanonerna ett prestigevapen som inte hade så stor praktisk nytta. Projektilerna bestod av stenar eller pilar. Stenkulor användes ända fram till och med 1600-talet. Under 1300-talet blev kanonen allt större. På 1400-talet kan vi se en uppdelning mellan dels små handkanonen och dels stora belägringskanoner där de största kan skjuta projektiler på 45 kg. På 1400-talet börjar även kanonkulor av gjutjärn att användas. Kanonerna användes främst vid belägring. Vi har dock ganska lite kunskap om de tidiga kanonerna och dess utseende och användningsområde, även om de skriftliga källorna blir fler på 1400-talet. För att skydda sig mot kanonerna krävdes ett ökat skydd vilket ledde till att man på 1500-talet började bygga massiva bastioner med flera olika försvarslinjer.

Medeltida kanon.

Om vi går vidare till striden på slagfältet så fanns där till exempel den engelska långbågskytten, utrustad med en ca 2 meter lång båge med en effektiv skottvidd på ca 180 meter. På 40-50 meters håll kunde den tränga igenom pansar. Verkligt effektiv blev långbågen då hela svärmar av pilar skickades iväg samtidigt. På 1330-talet blev långbågskytten beriden vilket ytterligare ökade dess effektivitet. I och med detta fick också långbågskytten en högre status. Även om man var beriden så stred man dock till fots. Man utvecklade även en form av spetsiga pålar som placerades framför långbågskyttarna med syfte att skydda från kavalleriattacker. Fransmännen lyckades aldrig införa långbågskyttet i deras armé, antagligen då träningen var alltför omfattande. Fransmännen, och för övrigt i alla Europeiska länder utom England, använde man sig istället av armborst. Armborsten kom också att utvecklas, bland annat genom att spännapparaturen förbättrades. Armborsten förekom fram till mitten av 1500-talet då de ersattes av handeldvapen. Under senmedeltiden började man även använda hillebarden och piken, två offensiva vapen som i stora formationer var effektiva mot kavalleri. En taktik var att ställa upp 1000 till 3000 soldater med hillebarder i en stor fyrkant. När det gäller kavalleriet så blev detta allt tyngre under den här tidsperioden då de var tvungna att skydda sig mot armborstskyttar och bågskyttar. Kavalleristen blev mindre rörlig och dessutom var utrustningen mycket kostsam. Andelen tunga kavallerister kom därför att minska.

Rekryteringen och organiseringen i Västeuropa kom att förändras under den här tiden. Centralmakten, d.v.s. kungen, blev allt starkare och provinserna allt svagare. De feodala följena fick i och med detta en allt mindre betydelse, nu hade ju kungen större ekonomiska möjligheter att själv bekosta försvaret. Legoknektar med lön från staten blev allt vanligare. Det var också vanligt att rekryteringen sköttes av privata företagare, dessa privata rekryterare kunde även ansvara för soldaterna i strid. Med denna rekryteringsprocess kunde ett stort antal soldater mobiliseras på kort tid. Nackdelen med privatrekryterade legosoldater var bland annat att deras lojalitet var bristande. Den här förvandlingen tog dock lång tid och fortsatte även efter senmedeltiden.